Mer makt till Bryssel – nej tack!

JoschkaTysklands tidigare utrikesminister, miljöpartisten Joschka Fischer, darrar inte på manchetten. Låt oss tala klarspråk, skriver han i en krönika i Dagens Nyheter:

Ingenting annat än ett Europas Förenta Stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.

EU-eliten hoppas alltså att kunna använda den allt djupare skuldkrisen till att åstadkomma det de inte har lyckats med på demokratisk väg, nämligen att centralisera allt mer makt till EU-institutionerna i Bryssel, att bygga ett Europas Förenta Stater. Utan att vara konspiratorisk kan man till och med befara att man har planerat att använda sig av en kommande eurokris för att tvinga fram det statsbygge medborgarna är emot. Förre ordföranden i EU-kommissionen Romano Prodi skrev öppet om detta i en krönika i Financial Times i maj förra året:

When the euro was born everyone knew that sooner or later a crisis would occur. It was inevitable that, for such a bold and unprecedented project, in some countries (even the most virtuous ones), mistakes would be made and unforeseeable events occur.

Och vid en kris kan EU gå framåt, menade Prodi, liksom nu Fischer. I praktiken handlar det då om att flytta mer makt från medlemsstaterna till Bryssel. Det är en utveckling som majoriteten av medborgarna i Europa definitivt inte önskar, men som EU-eliten ändå hoppas kunna driva fram i en krissituation.

Fortsätt läsa

Norges distriktspolitik – en succéhistoria

Norges senterledare Liv Signe Navarsete, som också är kommunal- och regionalminister, skriver idag en krönika i Aftenposten om vilken succéhistoria landets distriktspolitik är. Utan denna politik hade Norge varit ett fattigare land på många sätt. Femtio år efter införandet av en aktiv distriktspolitik genomförs en jubileumskonferens med det talande namnet Konsten att bygga landet.

Jag har översatt en del av Liv Signes krönika, som jag tycker genomsyras av stor klokhet:

Att ge folk frihet att bosätta sig där de önskar är inte något hot mot den nationella välfärden. Det är snarare en förutsättning. Därför är denna frihet ett överordnat mål i distrikts- och regionalpolitiken.

Vi har byggt vårt välstånd på kunskapsrik förvaltning av stora naturresurser och genom att säkra likvärdiga levnadsvillkor och gott utbud av service överallt. Detta har varit och kommer även framledes att vara en styrka i det norska samhället att vi brukar hela landet. Fortsätt läsa

Vattenkraftsmotioner i riksdagen

Idag har jag fiskat i riksdagens motionsström efter motioner som lyfter kraven på att vattenkraftskommunerna ska få del av den värdeskapning det strömmande vattnet genererar. Jag är ordförande för den tvärpolitiska Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV), som sedan 1999 arbetar för att vattenkraftskommunerna ska få en rättmätig del för lokal utveckling och tillväxt. Det är absurt att naturresursrika kommuner som Jokkmokk och Ragunda, där en tiondel av landets vattenkraft produceras i vardera kommunen, ständigt ska tvingas kämpa med utflyttning och vikande skatteunderlag. Sverige är det enda land, där fastighetsskatten på vattenkraft går till staten och inte till de kommuner och regioner som släppt till sina forsar.

Av riksdagsmotionerna att döma finns hopp för framtiden. Jag hittar vid vid en första genomgång sju motioner som tar upp kraven på att vattenkraften ska medverka till lokal utveckling och tillväxt. Två centermotioner, en från Kenneth Johansson och Per Åsling, och en annan från Emil Källström och Helena Lindahl, lyfter de här frågorna. Från moderaterna hittar jag tre motioner i ämnet. En från Lars Beckman och Johan Johansson, en annan från Lena Asplund och Ulf Berg, och en tredje från Saila Quicklund och Eva Lohman. Kristdemokraten Anders Sellström har också motionerat i ämnet. Vänsterpartiet tar upp frågan i en partimotion med Lars Ohly som första namn. Fortsätt läsa

Nytändning inom centerrörelsen

AnnieWångenMindre än en vecka har gått sedan centerstämman i Åre avslutades. Efter stämman har det varit full fart i svensk politik.

Sedan Annie Lööf valdes av ombuden i Åre har regeringen hunnit ombildas. Annie har blivit näringsminister efter Maud Olofsson och Lena Ek har efterträtt Andreas Carlgren på miljöministerposten.

Klart är att Annie agerar både snabbt och genomtänkt, vilket lovar gott. Nu har hon format sitt lag. Bland centerministrarna finns Eskil Erlandsson (som fortsätter som landsbygdsminister) och Anna-Karin Hatt kvar. Anna-Karin har kvar IT-frågorna men har också fått överta energifrågorna, vilket gör hennes ministerportfölj åtskilligt innehållsrikare.

Att Maud Olofsson lämnar regeringen när hon har lämnat partiordförandeposten är naturligt. Det vore inte bra för nya partiordföranden Annie att ha sin företrädare kvar i regeringsgänget. Att Andreas Carlgren lämnar miljöministerposten kan jag tycka är något oförskyllt, eftersom jag vet att han har arbetat hårt, inte minst för att nå framgång i klimatarbetet. Lena Ek kan hursomhelst bli en stark och grön miljöminister med genomslag. Inte minst är hennes erfarenhet som förhandlare inom EU-systemet kan bli en viktig tillgång. Fortsätt läsa

Ekohumanismen behövs på 2000-talet

Inlägg publicerad i Liberal debatt nr 4 2011:

Bondeförbundet/Centerpartiet har vid många tillfällen under sin hundraåriga historia spelat en nyckelroll i svensk politik. Det är ingen tillfällighet. Från en självständig mittenposition har partiet konstruktivt kunnat påverka utvecklingen.

Centerpartiet har förutsättningar att spela en nyckelroll även i 2000-talets Sverige. Men det kräver att partiet hämtar näring från sina gröna rötter och samtidigt ser framåt. Det gäller att tydliggöra den egna profilen, offensivt driva hjärtefrågorna och samtidigt konstruktivt samarbeta med andra partier för att nå resultat.

Liberal kärna

Redan från början finns en liberal kärna i centerideologin. Under 1800-talet var framstegsvänliga bondepolitiker som Anders Danielsson, Hans Jansson och Nils Larsson aktiva och pådrivande i reformeringen av Sverige. Denna ”landsbygdsliberalism” hade förmodligen lika stor betydelse för samhällsomvandlingen som liberala adelsmän som Johan August Gripenstedt, Lars Johan Hierta och Louis de Geer, vilka brukar lyftas fram i historieskrivningen.

Många av Bondeförbundets pionjärer hörde till den landsbygdsliberala strömningen. Det gäller partigrundaren Carl Berglund, ledare som Johan Andersson i Raklösen, Johan Johansson i Kälkebo och, inte minst, Axel Pehrsson Bramstorp (”den liberale agraren”). Berglund hade varit frisinnad landstingsledamot, medan de övriga hade en bakgrund som liberala riksdagsledamöter. Olof Olsson i Kullenbergstorp, som ledde partiet kring 1930, hade däremot varit ”högervilde” i riksdagen. Fortsätt läsa

Ekohumanismen behövs på 2000-talet!

Bramstorp och Per Albin2Artikel, publicerad i Liberal Debatt nr 4 2011:

De gröna rötterna stärker Centerpartiet för framtiden

Bondeförbundet/Centerpartiet har vid många tillfällen under sin hundraåriga historia spelat en nyckelroll i svensk politik. Det är ingen tillfällighet. Från en självständig mittenposition har partiet konstruktivt kunnat påverka utvecklingen.

Centerpartiet har förutsättningar att spela en nyckelroll även i 2000-talets Sverige. Men det kräver att partiet hämtar näring från sina gröna rötter och samtidigt ser framåt. Det gäller att tydliggöra den egna profilen, offensivt driva hjärtefrågorna och samtidigt konstruktivt samarbeta med andra partier för att nå resultat.

Liberal kärna

Redan från början finns en liberal kärna i centerideologin. Under 1800-talet var framstegsvänliga bondepolitiker som Anders Danielsson, Hans Jansson och Nils Larsson aktiva och pådrivande i reformeringen av Sverige. Denna ”landsbygdsliberalism” hade förmodligen lika stor betydelse för samhällsomvandlingen som liberala adelsmän som Johan August Gripenstedt, Lars Johan Hierta och Louis de Geer, vilka brukar lyftas fram i historieskrivningen.

Många av Bondeförbundets pionjärer hörde till den landsbygdsliberala strömningen. Det gäller partigrundaren Carl Berglund, ledare som Johan Andersson i Raklösen, Johan Johansson i Kälkebo och, inte minst, Axel Pehrsson Bramstorp (”den liberale agraren”). Berglund hade varit frisinnad landstingsledamot, medan de övriga hade en bakgrund som liberala riksdagsledamöter. Olof Olsson i Kullenbergstorp, som ledde partiet kring 1930, hade däremot varit ”högervilde” i riksdagen. Fortsätt läsa

”Årets Margareta” – ett fint pris

ÅretsmargaretaEtt unikt och fint pris utdelas varje år till en kvinnlig företagare i Krokoms kommun, ”Årets Margareta”. Bakgrunden är att Anders F Nilsson, bonde i Västerkälen, i samband med sin 60-årsdag ville göra något för sin kommun i stället för att få presenter. Eftersom Margareta Winberg var vice statsminister och bodde i Krokom valde han namnet på priset efter henne.

I samband med Krokomsdagen i lördags (27 augusti) delade Margareta Winberg ut årets pris till Tina Miinin, som driver Alsens chokladverkstad. Tina har successivt byggt upp sitt företag hemma i Helleberg. Idag drar verkstaden till sig chokladälskare från hela landet. Tina är en verkligt välförtjänt Årets Margareta! Grattis!

Bilden: Från vänster: Maria Söderberg, kommunstyrelsens ordförande i Krokom, Carina Grahn Hellberg, 2010 års Årets Margareta, Margareta Winberg som gett namn åt priset och Tina Miinin, 2011 års Årets Margareta.

Fördjupa samarbetet i Norden!

statsministrarVår nordiska samhällsmodell har lagt grunden för trygghet, gemenskap och tillit bland människor. Nu gäller det att vi gemensamt visar på den styrka som finns i våra öppna och fria samhällen. Tillsammans vill vi stå upp för ungas samhällsengagemang och våra länders välfärd och säkerhet.

Så skriver statsministrarna Fredrik Reinfeldt (Sverige), Lars Lökke Rasmussen (Danmark) och Jyrki Katainen (Finland) i ett gemensamt inlägg i Dagens Nyheter, Vår nordiska gemenskap står upp mot extremismen.

Bakgrunden till inlägget är illdåden i Oslo och Utöya den 22 juli. Nu visar regeringscheferna i de andra nordiska länderna sin solidarietet med det drabbade Norge. Terrorattackerna har samlat det norska folket till försvar för demokrati och öppenhet. Den norske statsministern Jens Stoltenberg har visat kraft och mod att leda sitt land i denna svåra tid.

Jag hoppas de nordiska statsministrarna menar allvar med vikten av samarbete i Norden och framöver aktivt medverkar till utveckla förbindelserna över de nordiska gränserna. Tillsammans kan länderna i Norden bli starkare och fungera som en viktig global kraft för demokrati, samarbete, miljöansvar och handel.

Samarbetet skulle ha underlättats om Norden valt ett gemensamt förhållande till EU, men att vi idag har olika relationer till Bryssel får inte hindra ett fördjupat och närmare samarbete våra länder emellan. Gunnar Wetterberg har i boken Förbundsstaten Norden lagt en bra grund för diskussion om hur en nordisk union kan utvecklas. Samtidigt bör vi på olika sätt fördjupa samarbetet mellan kommuner, regioner och organisationer i Norden. Här i Jämtlands län arbetar vi aktivt för att stärka och fördjupa de urgamla relationerna till grannarna i väster, Tröndelag. Det arbetet bör intensifieras ytterligare framöver. Mittnorden kommer att få stor betydelse för att stärka de öst- västliga förbindelserna i regionen. Jag har också lagt märke till att partiordförandekandidaten Anna-Karin Hatt särskilt lyfter fram vikten av det nordiska samarbetet, inte minst vill hon stärka och utveckla samarbetet mellan de gröna centerpartierna.

Det är hög tid att utveckla det nordiska samarbetet och stärka den nordiska samhällsmodellen. Att vi lyckas med detta är viktigt inte bara för oss själva utan för hela världen.

Sätt decentralisering och miljöansvar i centrum!

(Inlägg, publicerat i Gotlänningen/Gotlands tidningar den 7 juli 2011)

Centerpartiets ideologi kan sammanfattas i begreppet ekohumanism. Den förenar humanismens respekt för människovärdet och tro på varje människas möjligheter med ekologins insikter om de villkor naturen ger för människa och samhälle. Ur Centerpartiets partiprogram (2001)

I kväll håller Maud Olofsson sitt sista tal i Almedalen som centerledare. Efter tio år lämnar hon vid stämman i Åre i september över stafettpinnen till en ny partiordförande.

Under Mauds ledning har Centerpartiet tagit plats i regeringen och utvecklats i liberal riktning. Även om partiet har kunnat påverka den förda politiken har de opinionsmässiga framgångarna i stort sett uteblivit. Många uppfattar inte mervärdet i centerpolitiken när sammanhållningen inom alliansen har fått gå före den egna politiken.

Det har stor betydelse att Centerpartiet får en ny kraftfull partiledning, men ännu viktigare är vägen i det politiska landskapet framöver. Ska Centerpartiet fortsätta att tävla med andra partier i ”liberalism” eller ska partiet tydligare markera sin egen gröna, decentralistiska identitet?

Redan när Bondeförbundet grundades för 100 år sedan fanns en frihetlig, liberal kärna i det nya partiets budskap. Idealet var en levande landsbygd med självägande bönder, som – tillsammans med sina familjer – självständigt kunde utveckla sina gårdar. Flera nyckelpersoner under de första decennierna – som partigrundaren Carl Berglund och partiets förste statsminister Axel Pehrsson-Bramstorp – började sina politiska banor som liberaler.

En orsak till Bondeförbundets bildande var emellertid insikten att otyglad marknadsliberalism leder till koncentration och centralisering. För att motverka ökande klyftor mellan stad och land, mellan regioner och samhällsgrupper krävs ramar för marknadskrafterna. Marknaden ska vara samhällets tjänare, inte dess herre. Denna insikt delade Bondeförbundet tidigt med andra agrardemokratiska partier i Europa. Fortsätt läsa

Dags börja planera för OS-kampanj!

Igår beslutade Internationella Olympiska Kommittén (IOC) att vinter-OS 2018 ska gå i Pyeongchang. Det är tredje gången den sydkoreanska staden söker, konceptet har förbättrats, och det är bara att gratulera till att man nu har lyckats. Trägen vinner!

Att vinterspelen 2018 kommer att gå i Asien förbättrar samtidigt  möjligheterna för Östersund/Åre att söka spelen 2022. Spelen år 2022 kommer sannolikt att genomföras i Europa. Jag hoppas att förberedelserna påbörjas snarast och att det går att samla en stark nationell samling bakom en OS-kandidatur. Det är viktigt att såväl regering och riksdag, idrottsrörelsen som näringslivet ställer upp för att göra detta möjligt.

Personligen skulle jag helst se en gemensam OS-satsning från Jämtland och Tröndelag, uppbackad av såväl Sverige som Norge. Det är ingen tvekan om att förutsättningarna är ypperliga för ”the best olympic games ever” i vår gemensamma region, Nordens Gröna Bälte. Många av de nödvändiga anläggningarna håller redan OS-standard, alpint i Åre, skidskytte i Östersund och längdåkning/backhoppning i Trondheim. Här finns idrottsmässigt och klimatmässigt mycket goda förutsättningar. Ett gemensamt jämt-trönderskt OS skulle dessutom binda samman regionen på ett mycket positivt sätt.

Ett gränsöverskridande OS kräver dock förändringar i IOC:s stadgar, vilka idag inte medger olympiska spel i mer än ett land. Jag tycker att tiden borde vara mogen för en sådan förändring av regelverket, men det verkar trögt. Därför är det viktigt att förberedelserna för en svensk OS-ansökan för spel i Östersund/Åre om elva år snarast påbörjas, samtidigt som förutsättningarna för en ändring av reglerna undersöks när det gäller gränsöverskridande spel.

Hursomhelst skulle ett vinter-OS i våra bygder 2022 innebära ett fantastiskt lyft för hela regionen. Förutom en stor idrottsupplevelse skulle en OS-satsning innebära stora investeringar i kommunikationer och annan infrastruktur. Möjligheter som vi måste arbeta aktivt och positivt för att förverkliga. Med en stark nationell uppbackning är möjligheterna för bättre än kanske någonsin.