Centerhistoria 20: Bondepolitiskt samarbete i exil

Publicerat av
Svara

Agrardemokraterna i öst- och centraleuropa kämpade först mot nazistisk ockupation och efter andra världskriget mot kommunisterna. Många av dem tvingades i exil, där de fortsatte sitt arbete inom International Peasant Union (IPU). På så sätt kunde de gröna centeridéerna överleva.

En ledande person i IPU var den polske PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk (i mitten av bilden ovan. Till vänster företrädaren Wincenty Witos.) PSL sitter nu åter i Polens regering och håller aktivt sin historia levande. Bilden från 2010  är från 115-årsfirandet av partiets grundande. Denna text har tidigare publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

När nazisterna invaderade Tjeckoslovakien1938 tvingades den gröna internationalen (Internationella agrarbyrån) stänga sitt kontor i Prag. Agrarbyråns historia var slut men kontakterna mellan agrarpartierna fortsatte på olika sätt.

Under andra världskriget var det naturligtvis omöjligt att upprätthålla normala förbindelser länder och partier emellan. I juli 1942 hölls en konferens i London med företrädare för sju bondepartier från Öst- och Centraleuropa, där bland andra Stanislaw Mikolajczyk från Polen och Milan Gavrilovic från Jugoslavien deltog. Vid den här tiden såg agrarerna hoppfullt på hur framtiden efter krigets slut skulle te sig. Man målade upp visioner om demokratiska länder, där bönderna och deras partier skulle få ett stort inflytande. Fortsätt läsa →

Politiken har ansvar för hela landet

Publicerat av
Svara

Politiken – regering och riksdag – har ansvar för att det ska finnas bra förutsättningar för utveckling, inte minst i form av kommunikationer, i hela landet. Självfallet gäller det även huvudstadsområdet och jag har förståelse för att investeringar behöver göras där. Jag kan dock konstatera att regeringens intresse uppenbarligen – av dagens inlägg på DN debatt att döma – är större när det gäller att bygga tunnelbanor och förbifarter kring Stockholm än att satsa på att rusta Inlandsbanan och bygga Norrbottniabanan.

Vad jag främst vänder mig emot i de fyra partiledarnas inlägg är att de okritiskt verkar acceptera dagens befolkningskoncentration till huvudstadsregionen. ”Tillväxten förväntas inte avta, utan de kommande tjugo åren bedöms Stockholms läns befolkning att öka med en halv miljon människor”, skriver man bland annat.

En regering har ansvar för hela landet, för att ge alla regioner förutsättningar att växa och utvecklas. Att befolkningen i snabb takt koncentreras är varken bra för de regioner, där befolkningen minskar eller för Stockholm och övriga storstadsområden där tillväxten främst sker. Varken utglesning eller ohämmad tillväxt är av godo. I glesbygden blir det svårare att upprätthålla en bra service för människor och företag, i storstadsområdena blir resultatet trängsel, miljöproblem och bostadsbrist. En balanserad utveckling av hela landet är den bästa gemensamma resursanvändningen.  Fortsätt läsa →

Centerhistoria 19: Bondepartierna i Norden under mellankrigstiden

Publicerat av
Svara

Under sina första decennier var bondepartierna i Norden, särskilt i Sverige och Norge, inte särskilt inriktade på regeringsmakten. Man prioriterade sakfrågorna, rättvisa åt landsbygden och bönderna. Under 1930-talet valde emellertid alla partierna att göra rödgröna uppgörelser med Socialdemokraterna. Dessa uppgörelser betydde mycket för att befästa demokratin och slå tillbaka auktoritära rörelser som vid denna tid försökte etablera sig.

Bilden visar en karikatyr i Dagens Nyheter efter den så kallade ”kohandeln” mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna. ”Kon” bärs här in i riksdagen. Texten har tidigar publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Dagens nordiska centerpartier fick alla sina genombrott under åren kring 1920. Framgångarna berodde på att de tidigare etablerade partierna uppfattades vara ointresserade av bönder och landsbygdsbefolkning. Det var endast rösterna de var ute efter. De nya partierna erbjöd alternativ till stadspartierna både till höger och vänster. Partierna i Finland, Sverige och Norge kallade sig agrar- eller bondepartier. I Sverige blev namnet Bondeförbundet. Fortsätt läsa →

Ett samarbetande Norden i Europa och världen

Publicerat av
Svara

Idag är osäkerheten stor om hur det europeiska samarbetet kommer att utvecklas. Från Bryssel kommer propåer om att den enda vägen är mer centralisering, att bygga en federation, ett Europas Förenta Stater. Denna inriktning har för närvarande en svag förankring bland medborgarna.

Det är hög tid att diskutera både hur vi vill ha det framtida samarbetet i Europa och pröva om det är läge för ett närmare samarbete i Norden (kartan).

Inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 arbetade jag aktivt på nej-sidan. Jag var inte – som vi utmålades av förespråkarna för medlemskap – motståndare till europeiskt samarbete, men såg redan då hur starka krafter arbetade för att skapa en alltmer centraliserad statsbildning. En utveckling som ja-sidan för övrigt gjorde vad man kunde för att förneka. Det var naturligtvis taktik, det gällde att inte oroa väljarna. Nästan hela etablissemanget argumenterade för unionsinträde och hade stora resurser till sitt förfogande. Ändå vann ja-sidan med en ganska knapp majoritet.

Min vision 1994 var ett starkt och nära samarbetande Norden, som i sin tur samverkade med EU utan att vara en del av unionen. De nordiska länderna kompletterar varandra på ett bra sätt och skulle tillsammans ha en stark röst både i Europa och globalt. Länderna står nära varandra kulturellt och historiskt – och det finns en folkligt förankrad nordism. Därför var jag övertygad om att ett samarbetande Norden skulle bli en positiv kraft både internt och i det internationella samarbetet. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 18: Starka agrarpartier i Öst- och Centraleuropa

Publicerat av
Svara

 

Efter första världskriget växte den politiska bonderörelsen, de agrardemokratiska partierna, sig starka i de flesta länder i öst- och centraleuropa. Ett exempel är Rumänien, där Bondepartiet (PNT) med Ion Mihalache (bilden) i ledningen, växte sig starkt. Snart sattes demokratin emellertid mer eller mindre ur spel och agrardemokraterna fick, tillsammans med andra demokrater, kämpa mot auktoritära regimer av olika slag.

Texten har tidigare (på norska) publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

En central del av den gröna bonderesningen efter första världskriget var En central del av den gröna bonderesningen efter första världskriget varagrarpartiernas stora genombrott i Central- och Östeuropa. En stor och energisk insats från såväl bondeledare som aktivister på gräsrotsnivå låg bakom. Dessutom kom de nya agrarpartierna på flera sätt till ett dukat bord. Allmän rösträtt, åtminstone för män, gällde nu i såväl gamla som nya nationalstater. Samtidigt utgjorde bönderna, med ett växande självförtroende, fortfarande den i särklass största befolkningsgruppen.

Fruktan och bristande självtillit hade tidigare lett till att bönder med rösträtt i stor omfattning använt denna till att stödja politiker och partier med bas i städerna. Nu klarade partier som uppstått på grund av missnöjet på landsbygden att få stöd av en stor del av väljarna där. Agrarpartierna lyckades appellera såväl till bondebefolkningens önskan att förbättra sina ekonomiska intressen som till missnöjet med huvudstädernas sociala och kulturella hegemoni. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 17: Sockerbruksarbetaren och bonden som stred mot kommunismen

Publicerat av
Svara

 

Den polske centerpartisten och PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk tog strid för demokratin i Polen efter andra världskrigets slut. Han tvingades fly och gå i exil, men den gröna politiken överlevde. Tillsammans med andra agrardemokrater från det av Röda Armén ockuperade öst- och centraleuropa bildade han International Peasant Union (IPU) för att ha beredskap för att återvända till hemlandet. Han uppmärksammades i sitt nya hemland, USA, där tidskriften Time utsåg honom till månadens man 1948. Idag sitter Mikolajczyks parti PSL i Polens regering.

Stanislaw Mikolajczyk föddes i västra Tyskland 1901. Hans familj kom från Poznan i västra Polen, då ockuperat och en del av det tyska kejsardömet. Det var vid den här tiden vanligt att polacker reste västerut för att få arbete, så också Stanislaws föräldrar.

Vid tio års ålder flyttade familjen Mikolajczyk hem till sin lilla gård. Stanislaw fick tidigt tjäna sitt levebröd som sockerbruksarbetare. Samtidigt började han engagera sig i den polska frihetskampen. Efter att Polen åter blivit en självständig stat 1918 deltog han i försvaret mot den framryckande Röda armén. Fortsätt läsa →

Den 14 september – ett intressant och viktigt datum

Publicerat av
Svara

 

Dagens datum, den 14 september, är viktigt på flera sätt. För nio år sedan, den 14 september 2003 beslutade svenska folket att behålla kronan som valuta – och om två år, den 14 september 2014, väljer vi våra representanter till kommuner, landsting och riksdag för den kommande mandatperioden.

Centerpartiet spelade en nyckelroll för att väljarna tackade nej till euron 2003 och partiet kan spela en viktig roll i valet 2014. Agerandet får stor betydelse för om man kan leva upp till parollen ”Ett hållbart val”. 

Idag – den 14 september – är det exakt nio år sedan svenska folket med klar majoritet sa nej till att skrota kronan för euron. Trots ett enormt resursöverskott lyckades inte euroförespråkarna övertyga väljarna om att det var någon fördel med att överge den nationella valutan. Nio år senare är majoriteten för att behålla kronan ännu mycket större, kring 80 procent skulle rösta nej i en ny folkomröstning. Problemen med den felkonstruerade valutaunionen under de senaste åren har fått fler att komma till insikt.

Centerpartiet gjorde en mycket viktig insats i euroomröstningen 2003. Genom att partiet såg att valutaunionen var centralistisk och felkonstruerad valde man att aktivt ställa sig på nej-sidan. Jag deltog i arbetet inom nätverket Europa ja – euro nej, där Lena Ek var vice ordförande. Det kändes bra att kunna bidra till kampanjen och fantastiskt att vara en del av den segrande sidan i folkomröstningen. För den skull finns det självfallet inga skäl att glädjas över dagens eurokris. Hur krisen än kommer att utvecklas kommer det att finnas stora problem att övervinna, exempelvis i form av arbetslöshet och sociala problem i olika europeiska länder. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 16: En grön international för agrarpartier

Publicerat av
Svara

 

Våren 1921 inrättades på initiativ av de tre gröna statsministrarna i Bulgarien, Polen och Tjeckoslovaken Gröna Internationalen, formellt Internationella Agrarbyrån. Huvudkontoret förlades till Prag, där verksamheten fortsatte fram till 1938, då Nazi-Tyskland invaderade Tjeckoslovakien. Efter andra världskriget fortsatte samarbetet i exil inom IPU (International Peasant Union).

Gröna Internationalen hade stor betydelse för att en självständig agrardemokratisk rörelse kunde utvecklas och för att partierna använde samma symbolspråk. Ett exempel på detta är att fyrklövern redan från internationalens start användes som symbol för de agrardemokratiska partierna (bilden). Klövern på bilden från internationalens bulletin kan vara ”urklövern”.

Under de första åren efter första världskriget upplevde stora delar av Europa en omfattande bondeoffensiv, kallad ”the Green Rising”. Särskilt i Central- och Östeuropa, liksom i Norden, var det därmed läge för politiska partier som hade till syfte att formulera och kanalisera böndernas och landsbygdsbefolkningens tankar och krav. De agrarpartier som redan fanns utvecklade sig till masspartier och blev en maktfaktor i samhället. Där sådana partier saknades bildades de vid den här tiden. Snart slöt man sig samman i en grön international av agrardemokratiska partier. Fortsätt läsa →

Barrosos enda svar: mer union

Publicerat av
1

Föga överraskande kommer EU-kommissionsordförande José Manuel Barroso med det vanliga svaret när unionen krisar, mer union. Nu förklarar Barroso att EU ”måste bli en federation” (Europaportalen). Han har bestämt svaret innan vare sig medborgarna eller regeringarna har fått diskutera frågan. Som Karin Pettersson skriver i Aftonbladet under rubriken Barroso har fått storhetsvansinne; ”han glömde bara en liten detalj: det där med demokrati”.

Kommissionsordförande Barroso vill uppenbarligen spela i samma klass som USA:s president och kallade sitt tal igår inför Europaparlamentet för ”State of the Union”. Han säger alltså att EU måste bli en federation med exempelvis gemensamma skatter. Det handlar om såväl en ekonomisk som politisk union, alltså i praktiken ett Europas Förenta Stater. Inför EU-valet 2014 ska kommissionen presentera en plan för hur detta ska gå till. Detta kräver förstås omfattande fördragsändringar.  Fortsätt läsa →

Centerhistoria 15: Bröderna Radic och kampen för Kroatiens bönder

Publicerat av
Svara

Bröderna Radic är förmodligen helt okända för 99 procent av svenska folket. Men för Kroatien och Jugoslavien spelade de en mycket viktig roll under de första decennierna av 1900-talet. De grundade Kroatiska Bondepartiet och särskilt den yngre brodern, Stjepan (bilden) fick en betydelsefull roll.

Texten har tidigare publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa (på norska).

Två bröder som hade vuxit upp i ytterstafattigdom stod 1904 bakom grundandet av Kroatiska Bondepartiet. Småbönderna, som de kämpade för, hade inte rösträtt och var oftast analfabeter. Vägen mot makten verkade länge hopplös. Den äldste brodern, Ante Radic (1868-1919) dog året innan partiet fick sitt verkliga genombrott. Stjepan Radic (1871-1928) fick leda Kroatiens i särklass största parti fram till han mördades mitt under en häftig debatt i Jugoslaviens parlament.

När Kroatiska Bondepartiet grundades lydde kroaterna fortfarande under den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. De var ivriga katoliker. Serberna hade å sin sida till nyligen varit underlagda turkarna och tillhörde den ortodoxa kyrkan. De två broderfolken talade samma språk, men använde olika alfabet. Förhållandena dem emellan präglades av stora motsättningar.

Radicbröderna hade brobyggande mellan kroater och serber som en av sina hjärtefrågor. Under de våldsamma upploppen i Zagreb 1902 angrep många av deras kroatiska landsmän allt som var serbiskt. Stjepan Radic kallade dessa demonstranter för svin. I en pamflett argumenterade han för att fördomarna mellan grannfolken måste brytas ned. Visionen var att hela folket skulle känna sig hemma såväl i Ljubljana och Zagreb som i Belgrad och Sofia. Fortsätt läsa →