I Bramstorps anda

Bild 1: Axel Pehrsson Bramstorp tog ansvar för land och folk. (Valaffisch från 1940-talet).
Bild 2: Bramstorp gjorde upp med Socialdemokraterna och Per Albin Hansson om krisuppgörelsen (”kohandeln”) 1933. Det var en historisk insats för landet.

Bild 3: Bramstorps serafimersköld med parollen ”Samarbete ger styrka”.

Det finns de som är förvånade över att Centerpartiet (och Liberalerna) genom Januariavtalet inledde ett budgetsamarbete med den socialdemokratiskt ledda regeringen. Den som känner historien bör dock inte vara förvånad; Centerpartiet (Bondeförbundet) har i för landet svåra situationen inte backat för att ta ansvar utifrån en självständig mittenposition. Krisuppgörelsen 1933 och samarbetet för att få ordning på ekonomin 1995-98 är bara två uppenbara exempel.

Redan partigrundaren Carl Berglund underströk innan ens partiet formellt bildats att Bondeförbundet skulle vara ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Utifrån den utgångspunkten har det aldrig passat partiet särskilt väl att vara instängt i ett cementerat block. Det är politikens innehåll och väljarnas val som är avgörande för hur samarbetsmönstret kan se ut.

Partitidningen Landsbygden konstaterade redan 1913 att Bondeförbundet skulle ”såsom medelpunkten i samhället verka som klassförsonare, utjämnare och regulator.” Axel Pehrsson Bramstorp utvecklade detta många gånger när han motiverade varför Bondeförbundet var berett att ta regeringsansvar. I Skånska Dagbladet skrev han den 27 augusti 1934, efter krisuppgörelsen men före regeringsinträdet, bland annat följande:

Bondeförbundet är och förblir ett självständigt parti med klart utstakade mål. Det samarbetar gärna med andra meningsriktningar om samhällsgagnande program och låter icke påverka sig till avsteg härifrån vare sig åt höger eller vänster. Fortsätt läsa

Polariseringen i Polen underminerar demokratin

Bild 1: Utanför Kungliga slottet i Warszwa råder feststämning de första dagarna i maj. Många polacker har ledigt eftersom det är ”majovka”.

Bild 2: Torget i Gamla stan i Warszawa är också fylld av folkliv; musik, konst och gymnastik.

Bild 3: Kung Sigismund Wasa vakar över slottsplatsen. Han var kung i både Polen och Sverige 1592 – 1598. Därefter fick han nöja sig att vara kung över Polen. Han flyttade landets huvudstad från Krakow till Warszawa.

I Warszawa råder feststämning de första dagarna i maj. Den polska huvudstaden är renare och fräschare än vad jag minns från tidigare besök. Polen har haft en mycket positiv utveckling de senaste decennierna, som har kommit de många människorna till del.

Det glada folkvimlet på gatorna dessa dagar beror delvis på att det är ”majovka”, då många polacker är lediga från jobbet. Inte många demonstrerade 1 maj, men däremot firades ”Festival Europejski”, att det denna dag var exakt 15 år sedan Polen blev EU-medlem. Firandet fortsatte av bara farten med polska flaggans dag 2 maj och konstitutionens dag, nationaldagen, 3 maj. Denna dag 1791 antogs en grundlag som kan ses som ett stort steg mot demokrati och som dagens polacker med all rätt är stolta över.

Skrapar man lite på ytan av det polska samhället blir man dock bekymrad. Sedan det ”nationalkonservativa” partiet Lag och Rättvisa (PiS) vann egen majoritet i sejmen 2015 pågår en polarisering som successivt underminerar demokratin. Den bild som trumpetas ut via de regeringsstyrda statliga medierna är att du antingen är ”patriot eller landsförrädare”. Ett budskap som delar samhället ända ned på familjenivå.

Att pressfriheten har inskränkts sedan PiS kom till makten står klart. Public servicekanalerna är idag propagandakanaler för regeringen. En del bedömare menar att dagens statliga TV- och radiokanaler är mer ensidiga än de var under kommunismen. Journalister som inte idkar självcensur riskerar att sparkas. En skillnad är dock att det fortfarande finns fria, självständiga medier som kan balansera ensidigheten. Fortsätt läsa

Återuppväck Politisk tidskrift!

Numera saknar centerrörelsen en fungerande, bred arena för idédebatt. Det är en allvarlig brist. För ett folkrörelseparti är det viktigt att olika frågor kan diskuteras och analyseras. Något som särskilt gäller innan ställningstagande i principiellt viktiga frågor.

Jag skulle vilja se att Politisk tidskrift, centerrörelsens idé- och debattidskrift, återuppväcks i en variant anpassad till dagens situation. Från Centerpartiet i Krokoms kommun har vi väckt motioner om detta vid de två senaste centerstämmorna. Trots att stämman i Falun 2015 uttalade sig positivt om motionen har inte mycket hänt. Det borde vara dags nu.

Politisk tidskrift startades av ungdomsförbundet SLU 1941 och hade stor betydelse för idédebatten under hela sin existens fram till i början av 2000-talet. En variant för framtiden vore en kontinuerligt uppdaterad webbtidning kombinerad med en tryckt tidskrift med månadsutgivning. Politisk tidskrift bör ha en självständig redaktion som arbetar på centergrund.

I Politisk tidskrifts jubileumsnummer 2001 skrev jag om tidskriftens betydelse och jag lägger in artikeln här. Förhoppningsvis är den läsbar.Skannad 2Skannad 5Skannad 6

När man prövas utvecklas man

Så har även jag läst Annie Lööfs bokAnnies bok Sanningens ögonblick (Ekerlids förlag). Det är en välskriven och lättläst bok som främst beskriver Annies egen väg som partiordförande sedan valet i Åre 2011. Den som vill veta närmare hur Annie har haft det sedan hon som 28-åring valdes att leda Centerpartiet fram till idag kan hämta mycket information ur den här boken.

Bokens rubrik inträffade då Annie och hennes man var på semester i Thailand kring årsskiftet 2012/2013, lite mer än ett år efter Årestämman. Konvulsionerna kring förslaget till idéprogram inom centerrörelsen var så stora att ordföranden måste visa att hon klarade av att leda i en svår tid. Då var det bara att resa hem. Det var verkligen en tuff situation, ett sanningens ögonblick. Inte blev det bättre av att partiet låg klart under fyraprocentsspärren i flera opinionsundersökningar. Det var kris i partiet, helt enkelt.

Jag minns mycket väl hur upprörda många var över de extrema nyliberala inslagen (platt skatt, månggifte, avskaffad arvsrätt och skolplikt, fri invandring etc) i förslaget. Många centerpartister kände inte igen sitt parti och reagerade med kraft. Även de som inte varit särskilt engagerade höjde rösten. Från Centerpartiet i Krokoms kommun skrev vi ett tydligt mycket kritiskt remissyttrande. Liknande reaktioner kom från nästan alla delar av landet.

Annie Lööf hade tillhört den nyliberalt påverkade unga generationen centerpartister, men nu lyfte hon sig över detta och tog hon ansvar för partiet. Efter hemkomsten förklarade hon att ”jag är inte nyliberal” och att hon är motståndare till nattväktarstaten. Vidare att samhället har ansvar för att ge alla en social grundtrygghet. Det mesta av de nyliberala inslagen togs också bort och det idéprogram som antogs senare under våren 2013 är i huvudsak att ett genuint centergrönt program. För första gången skrevs det dock i ett partiprogram in att Centerpartiet är ett liberalt parti. En liberalism som är ”grön, decentralistisk och social”. Fortsätt läsa

Att förstå Ryssland

För 46 år sedan – 1971 – läste jag Skannadryska vid Stockholms universitet. En av lärarna var en ung slavist, Bengt Jangfeldt. En sak som fastnade hos mig var när han föreläste var den ryska ”miren”. Mir är ett fantastiskt ryskt ord som betyder såväl by, världen som fred. Allt i ett och samma ord. För mig gav ordet och dess betydelse inspiration i den lokalsamhällesdebatt som Centerns Ungdomsförbund (CUF) drog igång ett par år senare även om inspirationen till denna debatt främst kom från Norge.

Jag har inte träffat Bengt Jangfeldt under åren sedan dess, men läst en del av honom i artiklar och böcker. Idag är han en av Sveriges främsta Rysslandskännare. Därför öppnade jag hans nyutkomna bok ”Vi och dom” med underrubriken ”Om Ryssland som idé” (Wahlström & Widstrand) med stort intresse – och jag blev inte besviken.

För den som vill förstå vad som händer i dagens Ryssland är ”Vi och dom” en värdefull kunskapskälla. Boken följer den ryska idéhistorien från Peter den store till Vladimir Putin och visar att det hela tiden pågår en ständig kamp mellan ”slavofiler” och ”europeer”. Genom att skaffa kunskap om hur ryssarna ser på sig själva och omvärlden blir det lättare att förstå dagens situation.

Peter den store försökte med viss framgång reformera Ryssland i början av 1700-talet. Han hämtade inspiration från väst, men snart kom en motreaktion. Sedan dess har utvecklingen böljat fram och tillbaka, inte sällan språngvis som Jangfeldt konstaterar. Vissa tider har landet strävat efter att reformeras med inspiration från västra Europa, under andra tider har man betraktat väst som dekadent och den egna civilisationen som överlägsen. Fortsätt läsa

Lyft fram Gustaf Jonnergård!

Bilden: Gustaf Jonnergård markerade att centerideologin, den gröna decentralismen, skiljer sig från de gamla 1800-talsideologierna.

Häromdagen hittade jag en ganskaGustaf Jonnergård tunn, grön skrift i mina gömmor. Bara titeln – Decentralisera framtiden – väcker mitt intresse. När jag ser att författaren är Centerpartiets främste ideolog genom tiderna, Gustaf Jonnergård, måste jag förstås sätta mig ned i fåtöljen och ta del av innehållet.

Förra gången jag läste den här skriften (”Decentralisera framtiden”, Gröna debattserien, LT 1980) var jag aktiv i CUF och jag inser att jag fortfarande delar det mesta i Gustaf Jonnergårds syn på samhället och centerpolitiken. Han var partisekreteraren som utvecklade den gröna, decentralistiska idégrunden under partiets fantastiska uppgång från slutet av 1950-talet och två decennier framåt.

Jonnergård understryker ofta att Centerpartiet står för en egen idégrund. I den här skriften konstaterar han:

De gamla ismerna från 1800-talet – socialismen, konservatismen och den gamla liberalismen – öppnade aldrig för någon diskussion om problemen kring centralisering/decentralisering. Men de leder i sig själva till centralisering – därför att de i så stor utsträckning förutsätter långtgående centrala beslut. Man skall observera att socialistiska partier och högerpartier har en gemensam centraliseringsinställning. Fortsätt läsa

Lärdomar från det senaste seklet

Bilden: Krisuppgörelsen 1933 innebar att den svenska demokratin stabiliserades och välfärdssamhället kunde byggas. Axel Pehrsson i Bramstorp och Per Albin Hansson var två modiga skåningar som satte landets intressen först.

I april 1917 – för 100 år sedan – var Bramstorp Per AlbinSverige i en djup ekonomisk och politisk kris. Utanför landets gränser rasade första världskriget och matförsörjningen fungerade inte. Bröd- och mjölransoneringen var nere på 200 gram per person och dag om det ens gick att få efter att ha köat utanför affärerna. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, hade just tvingats bort och ersatts av en mer moderat högerpolitiker, Carl Swartz.
I min egen barndom minns jag hur min farfar Kalle talade om hur svårt det under kriget var att få fram mat till hans växande familj. Han arbetade då i gjuteriet på Huskvarna Vapenfabrik och bodde med sin familj i arbetarbostäderna nära fabriken. ”Men som tur var hade vi släktingar som var bönder i Skärstad som vi kunde få en del tillskott i form av potatis och annat från”, berättade farfar.

Våren 1917 präglades av hungerdemonstrationer runt om i Sverige, men också i omvärlden. I Västervik genomfördes en demonstration, ”en direkt aktion”, som vann genklang på många håll. I Östersund var det främst soldaterna vid regementena som protesterade mot den dåliga mat de fick livnära sig på. Stora delar av landet hotades av svält och på många håll höjdes krav på större brödransoner och billigare potatis. Desperationen var nära. Det sägs att kungen, Gustaf V, hade väskorna packade ifall han skulle tvingas fly.

Fortsätt läsa

En blodig och grym verklighet före Stalin

En vanlig uppfattning är att Kjell Albins LeninbokSovjetunionens förste ledare Lenin var en bättre, godare, man än efterträdaren Stalin. Jag har själv levt i den tron. Även om Lenin varken var demokrat eller en särskilt sympatisk person så var han inte lika grym som Stalin. Trodde jag – och många med mig.

Kjell Albin Abrahamson reagerade kraftigt mot denna bild. Strax innan sin bortgång i höstas lämnade han in sitt manus till den bok som nu finns på bokhandelsdiskarna; Stor var Lenin…, En massmördare och hans statskupp (Hjalmarson & Högberg). Det är en aktuell bok, 100 år efter den ryska ”revolutionen” eller, med Kjell Albins ord, ”statskuppen” i St Petersburg.

Boken innehåller intressant information om den ryske, delvis svenskättade, adelsmannen Vladimir Uljanov (Lenin). Att den förste sovjetledaren var en enkel äkta storrysk proletär är en av många myter om denne man. Hans mormorsmor var svenska och hette Anna Beata. I övrigt hade han även judiskt, kalmuchiskt och tyskt påbrå.

Kjell Albin Abrahamson slår hål på många av de gängse föreställningarna. Han visar att talet om att Lenin åkte i en ”plomberad järnvägsvagn” genom Tyskland, att ”Stormningen av Vinterpalatset”, liksom att ”Lenin fick en Rolls-Royce av folket” ingår i den mytiska historieskrivningen. Fortsätt läsa

En utmärkt julklapp även i år!

Inför förra julen kom min bokbokomslag ”Grön Politik för Det Goda Livet”. Den är fortfarande aktuell och läsvärd för alla som vill lära mer om Centerpartiets och andra agrardemokratiska partiers historia och idégrund. Ta därför chansen att läsa den själv eller ge den som julklapp till någon du tror är intresserad.

Det finns fortfarande böcker kvar. I år har vi det speciella julpriset 150 kr per bok, inklusive frakt. Swisha gärna till 070-2667262.

God Jul och Gott Nytt År!

Palme gav Sverige röst i världen

(Bilden från Politisk tidskrift nr 6 1974)

Trettio år efter mordet på Olof Palme i PTSveavägen lever Olof Palmes minne fortfarande i hög grad. Otaliga artiklar har publicerats i media de senaste dagarna. Själv minns jag en dag som denna den enda intervju jag gjorde med honom. En intervju som publicerades i Politisk tidskrift (centerrörelsens idé- och debattidskrift) på hösten 1974.

Jag kommer ihåg när Guy Ehrling och jag gick upp på Statsrådsberedningen för att möta statsministern nästan som det vore igår trots att det är 42 år sedan. Vi togs emot av pressekreteraren Pär Fagerström i väntan på att Palme skulle få tid för oss. Det var ju egentligen fantastiskt att statsministern tog sig tid att låta sig bli intervjuad av två unga spolingar från ett annat partis ungdomsförbund.

Som unga CUF:are var vi naturligtvis nervösa inför mötet med landets statsminister. Vi hade kritiserat honom för att inte gå tillräckligt långt i stödet till Vietnam, för hans kärnkraftspolitik och för att han inte gillade lokalsamhällesidén. När Olof Palme väl satt mitt emot oss så verkade han emellertid nästan blyg. Nervositeten försvann och det blev ett lågmält och givande samtal. Fortsätt läsa