När centerledaren Maud Olofsson i söndags gjorde sitt utspel om att delar av Vattenfall bör säljas för att få fram resurser dels till ett bolag som ska investera i grön, förnybar energi, Framtidsenergi AB, dels till en fond för riskvilligt kapital till satsningar i norra Sveriges inland var jag något tveksam. Inte för att Centerpartiet vill satsa på grön energi och på ett lyft för inlandet, men för vad detta skulle innebära för Vattenfall. Min inställning är att Vattenfall även framledes ska vara helägt av de svenska skattebetalarna. Däremot är det fullt möjligt att sälja av delar av den stora energikoncernen.

I kväll kom ett bra klargörande i Rapport. Miljöminister Andreas Carlgren förklarade att vad det handlar om är att sälja kolkraft och kärnkraft i Tyskland och Polen. Jag ser heller ingen anledning för svenska staten att äga smutsig kolkraft och kärnkraft på kontinenten. Det är för övrigt samma personer som nu är så kritiska mot centerförslaget som gav klartecken till Vattenfall att köpa in sig i kolkraft och kärnkraft i Tyskland och Polen 1996-2002. Näringsministrarna under den här tiden var socialdemokrater och hette Björn Rosengren, Mona Sahlin, Leif Pagrotsky och Thomas Östros. Jag har svårt att se att tysk och polsk kolkraft, liksom tyska kärnkraftverk, skulle vara en ”kronjuvel” i svenska folkets ägande.

Däremot är det viktigt att svenska staten även framöver äger det kvarvarande Vattenfall med vattenkraften, som med fog kan betecknas som en ”kronjuvel”. Jag utgår också ifrån att det är detta Maud menar när hon säger att svenska folket även fortsättningsvis ska ha full kontroll över vattenkraften. Därför gäller det för Centerpartiet att stå emot folkpartiledaren Jan Björklunds idéer om att sälja en del av Vattenfall till basindustrin. Det är samma krafter som kan förväntas agera för en satsning på ny kärnkraft, vilket vore mycket olyckligt. Det gäller  att satsa på grön, miljövänlig energi och inte en farlig teknologi.

Kan man däremot använda intäkter från en försäljning av tysk kol- och kärnkraft till en storsatsning på den gröna omställningen och på att stärka inlandet, som släppt till sina forsar till den gemensamma elproduktionen så är det bra. Intressant nog har miljöpartiets språkrör Peter Eriksson redan tidigare varit inne på liknande tankegångar. En omstrukturering av Vattenfall i grön riktning behöver kanske inte bli en blockskiljande fråga om de båda gröna partierna är överens…

Jag vill i sammanhanget understryka att jag ser positivt på en fond med riskvilligt kapital för satsningar i inlandet, men att en sådan fond inte kan ersätta ett långsiktigt och stabilt system för återföring av vattenkraftsmedel efter norsk förebild. Inom Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV) kommer vi att arbeta vidare för att ett sådant system införs även på vår sida av Kölen så snart som möjligt. Det handlar om att kompensera de kommuner och regioner som släppt till sina forsar för den gemensamma elproduktionen för de skador kraftutbyggnaden gjort på fiske, turism, jord- och skogsbruk.

Ett lämpligt sätt att åstadkomma en mer rättfärdig fördelning av de värden det strömmande vattnet genererar är att låta hälften (minst) av den fastighetsskatt som staten tar ut på vattenkraftsanläggningar gå till kommunerna. I år uppgår denna fastighetsskatt till 2,9 miljarder kronor.

I Sverige försöker starka intressen inte sällan framställa Finland som ett entydigt kärnkraftspositivt. Det är inte sant. Kärnkraften delar de flesta finländska partierna. Svenska Folkpartiet är ett exempel, där riksdagsledamoten Christina Gestrin är stark kärnkraftskritiker.

Kärnkraftsdiskussionen kommer säkerligen att fortsätta. Då är det viktigt att de som vill fasa ut kärnkraften ur energisystemet samarbetar över gränserna. En hel del pågår, exempelvis den här informationskampanjen runt Östersjön.

Det australiska prospekteringsföretaget Aura trumpetar nu ut att man har funnit världens sjunde största urantillgång i Myrviken. Tidigare har det kanadensiska företaget Continental Precious Minerals (CPM) påstått att man har funnit en ännu större fyndighet i närheten (Vikenprojektet). Syftet är säkerligen att i första hand försöka charma aktieägare och presumtiva investerare att satsa mer pengar i prospekteringsbolagen.

Att bryta uran i alunskiffer i Storsjöbygden är vanvett på flera sätt. Miljömässigt vore det en katastrof på grund av de enorma avfallsmängder som skulle bildas och risken för att förorena den närbelägna Storsjön. Dessutom skulle ett gigantiskt dagbrott föröda en gammal kulturbygd om påverka inte bara de gröna näringarna utan även besöksnäringen mycket negativt.

Sammanlagt finns det säkerligen stora mängder uran i alunskifferlagret i Jämtland, liksom i Västergötland och Närke, men halten är oerhört låg och ingenting tyder på att en brytning skulle vara lönsam. Även ekonomiskt framstår de internationella prospekteringsbolagens härjningar i Jämtland som en vanvettig verksamhet, men de hoppas förstås att det finns investerare som inte begriper detta. Olle Holmstrand förklarar detta på ett övertygande sätt i Radio Jämtland.

Aura, CPM och Mawson (ett annat kanadensiskt bolag som borrar i urberget i Hotagen, Krokoms kommun) skapar oro i bygderna. Därför är det viktigt att lagstiftningen stärks för att ge kommunerna möjlighet att sätta stopp för uranjakten redan på prospekteringsstadiet. I de här fallen råder inte minsta tvekan om att det är just uran de internationella bolagen är ute efter och då finns det inga skäl att de ska fortsätta den här verksamheten när de berörda kommunerna entydigt har slagit fast att de kommer att använda sitt veto om brytning skulle bli aktuell.

Läs gärna Jämtlandscenterns rapport i uranfrågan; Låt uranet stanna i marken!

Trots fiaskobygget i Olkiluoto har Finland öppnat för två nya kärnkraftsreaktorer. Den ena kan komma att ligga i Simo, bara några mil från Haparanda och svenska gränsen. Ett kärnkraftverk är i sig en mycket riskabel verksamhet, en reaktor i Bottniska viken har dessutom särskilda konsekvenser.

Ett frågetecken är gäller exempelvis vad som skulle hända med vildlaxen på väg till Torneälven och Kalixälven, Östersjöns största vildlaxälvar. Dessa laxar vandrar i stor utsträckning strax utanför den tilltänkta lokaliseringen i Simo. Att denna vandring påverkas av stora varmvattenutsläpp är det knappast någon tvekan om.

Mot den här bakgrunden är det bra att Övertorneå med kommunalrådet Linda Ylivainio i spetsen pekar på detta. Linda konstaterar i Ekot att man inte har fått några tillfredsställande svar när det gäller vildlaxen och andra miljökonsekvenser av en kärnkraftsetablering i Bottenviken. Det är bra att Övertorneå ifrågasätter kärnkraftsetableringen, men beklagligt att övriga kommuner uppenbarligen inte har reagerat.

Förnybar energi och energieffektivisering är den långsiktigt hållbara energivägen, både för Sverige och Finland.

Nu är Björn Mårtensson, Per Söderberg och jag i full fart i Almedalen. Vi sprider Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuners nya fina folder och hoppas att alla goda argument ska slå rot.

Det är hög tid att något konkret händer när det gäller återföring av vattenkraftsmedel. Därför har vi i FSV tagit fram en fräsch broschyr som vi sprider i Almedalen. Det är hög tid att mer än tio år av lobbyarbete ger resultat.

I Almedalen samarbetar vi med Hela Sverige ska leva och en rad andra medlemsorganisationer. På bilden ser vi Gotlands kommunalråd Eva Nypelius, som just instruerats av världsmästarinnan Heidi Andersson i den ädla konsten armbrytning. På bilden också Hela Sverige ska levas vice ordförande Inez Abrahamsson.