Före valet i september talade många vackert om landsbygden, inte minst de partier som nu ingår i nuvarande högerkoalitionen som regerar på Sverigedemokraternas nåd. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson lovade högkostnadsskydd för elen från 1 november, Jimmie Åkesson lockade väljare med tio kronor billigare diesel och Ebba Busch talade vackert om ”hjärtlandet” och bildade ett särskilt ”Bondeförbund”. Uppenbarligen trodde en hel del väljare på löftena och röstade därefter.

Bild: En stor del av Sveriges energi produceras i norr. Men mycket lite av de stora värden som produceras av vattenkraft och vindkraft stannar lokalt och regionalt. (Klicka på bilden för att lättare läsa.)

Efter valet, då löftesgivarna fick väljarnas förtroende att bilda regering, har föga eller inget av detta blivit verklighet. I stället för ett högkostnadsskydd för hela landet, ska hela 55 miljarder kronor delas ut retroaktivt till hushåll och företag i södra Sverige (bygger på konsumtionen 1 oktober 2021 – 30 september 2022). När pengarna kommer är dock fortfarande något oklart – och det är inte behovet som styr. Har man gjort av med mycket el, kanske slösat, får man mycket stöd.

Inget till norra delen av landet
Norra Sverige får ingenting även om elpriserna kraftigt höjs. Det verkar som att högerregeringen har hemfallit åt det gamla synsättet, med rötter i 1600-talet, att se norra delen av landet som ett förråd av billiga råvaror, ett närmast kolonialt tänkande. Kanske blev man inspirerade av dagarna på Tidö slott, som Axel Oxenstierna lät uppföra, när man förhandlade fram sitt samarbetsavtal. Det var under Oxenstiernas tid man i Stockholm började tala om att Sverige kanske inte behövde något Västindien när man hade Norrland… Att det inte finns något statsråd, bosatt norr om Borlänge, kan måhända också bidra till den nedlåtande synen. Fortsätt läsa →

LT 4 augusti

ÖP 5 augusti
Nyligen KU-anmälde Kristdemokraterna genom sin energipolitiska talesperson Camilla Brodin energiminister Khashayar Farmanbar för att han i Aktuellt hade sagt att hushållen i Sverige betalar en fjärdedel av elpriset jämfört med vad fransmännen gör.

Visst kan man påstå att Farmanbar var slarvig med sitt uttalande. Vad han uttalade sig om var elspotpriset, vilket inte är det samma som vad hushållen betalar. Den franska energipolitiken är nämligen närmast planekonomisk med den statliga energijätten EDF som huvudaktör. Regeringen använder EDF som redskap för att ge hushållen ett fast, lägre elpris än marknadspriset. Det är förstås bra för hushållen, men kostnaderna måste ändå betalas. (EDF ägs till 84 procent av franska staten, men ska enligt de senaste planerna bli helstatligt.)

Bild: En tabell som säger allt. Frankrike har de högsta elpriserna i Europa för närvarande.

Faktum är att elspotpriset i Frankrike sedan länge är högre än hos oss. Under senare tid har det ofta legat kring fyra gånger högre, som Farmanbar hävdade, än i södra Sverige. (Jämfört med norra Sverige handlar det om 20 – 30 gånger högre.)

Kristdemokraterna och övriga kärnkraftsentusiaster på högerkanten vill förstås inte kritisera Frankrike, vars energiproduktion till närmare 70 procent bygger på kärnkraft. Fransk kärnkraft har nämligen stora problem. Av Frankrikes 56 kärnreaktorer är det nästan 30 som under senare tid inte har producerat någon el. Många av de franska reaktorerna är gamla och behöver ofta repareras. En del står stilla på grund av inplanerade servicestopp och andra måste stoppas med akuta problem. Reparationerna tar inte sällan lång tid. Fortsätt läsa →

(Östersunds-Posten 11 mars 2022)
Putin har utsett kärnkraftverk som viktiga angreppspunkter i kriget mot Ukraina. Den havererade reaktorn i Tjernobyl har intagits och personalen tagits som gisslan. Internationella atomenergiorganet IAEA har tappat kontakten och varnar för följderna. Vid strömavbrott riskerar kylningen av det högaktiva avfallet att inte fungera med katastrofala konsekvenser. Även landets största kärnkraftverk, Zaporizjzja, har intagits av ryska trupper.

Syftet från Rysslands sida är att ta kontroll över Ukrainas energiförsörjning, ett kraftfullt maktmedel. Agerandet innebär samtidigt ökad risk för kärnkraftshaveri med förfärliga konsekvenser inte bara för Ukraina utan även för Ryssland och Europa i övrigt. En risk man tar med öppna ögon i Kreml. Att kärnkraft i händelse av krig är en mycket sårbar energikälla torde hursomhelst stå klart för alla med öppna ögon. Fortsätt läsa →

Energiuppgörelsen 2016 var en kompromiss – och en framgång. Äntligen skulle vi få en långsiktigt hållbar energipolitik. Som kärnkraftskritiker var jag föga entusiastisk till att ge kraftbolagen möjlighet att bygga nya reaktorer om de önskade. Samtidigt var målsättningen att kring 2040 ha ett helt förnybart energisystem. Ändå en acceptabel kompromiss.

Moderaterna och Kristdemokraterna klarade emellertid inte av att stå fast vid överenskommelsen. Efter ett par år hoppade de av och började propagera för kärnkraft i alla tonarter. Nu har de lierat sig med Sverigedemokraterna och Liberalerna, som inte var med i energiuppgörelsen, i en verklighetsfrämmande kärnkraftspropaganda. Det verkar som om man inbillar sig att mer kärnkraft skulle vara en framgångsväg för det nya högerblocket.

I debatten påstås att det redan är elbrist i södra Sverige. Pågens i Malmö har varit ett slagträ när man hävdar att företagets utbyggnadsplaner skulle begränsas av elbrist. I verkligheten handlar det om nätbegränsningar i området.

”Sanningen är att inte ens fem kärnkraftsreaktorer i Ringhals skulle ha hjälpt Pågens”, konstaterar förre generaldirektören och moderatpolitikern Mikael Odenberg i en krönika (https://www.arbetsvarlden.se/kronikor/varierande-elpriser-visar-att-marknaden-fungerar-nar-ska-det-ga-in/ ). Det är transmissionsnätet, överföringen av el till alla delar av landet, som snarast måste rustas och flaskhalsarna elimineras. Fortsätt läsa →