Norrmännen mot EU, men för samarbete med Sverige

Motståndet mot EU-medlemskap är större än någonsin i vårt västra grannland. Enligt den senaste opinionsundersökningen från Sentio, publicerad i Nationen, skulle hela 61,6 procent av de norska väljarna rösta nej om det var folkomröstning idag. EU-anhängarna är endast 23,7 procent. Till och med bland det traditionellt mest EU-positiva partiet Höyres väljare skulle 50 procent rösta nej.

Jag har full förståelse för norrmännens ställningstagande. De skulle inte vinna något på att gå in i ett EU, som är i kris. Däremot skulle de förlora en hel del av sitt självbestämmande.

Glädjande nog finns däremot en allt större insikt i Norge om att vi måste öka öst- västsamarbetet på den Skandinaviska halvön. Jag var i Stjördal i förra veckan på ett möte med Stortingets samferdselkommitté och har aldrig tidigare hört så många positiva omdömen om vikten av att förbättra kommunikationerna – och därmed samarbetet – över Kölen. I morgon träffas för övrigt företrädare för Centerpartiet i Jämtlands län och Senterpartiet i Tröndelag i Storlien för att diskutera hur en upprustning/elektrifiering av Meråkerbanan kan påskyndas. Det ligger en mycket stor framtidspotential i ett närmare samarbete över gränsen – och då särskilt för Jämtlands län och Tröndelag.

Euron hotar Europas ekonomi

Idag har jag en gemensam artikel med Nils Lundgren om vikten av att säga nej till euron i ÖP och LT (tyvärr ännu inte på nätet). Jag tycker att det är mycket viktigt att markera att argumenten mot en euroanslutning – och för att behålla kronan – är ännu starkare än när svenska folket röstade nej till euron 2003. Därför är det viktigt att lyfta in frågan inför valet. Självfallet är jag mycket glad över stödet från Nils.

————-

År 2003 fick svenska folket ta ställning till EMU i folkomröstning.  Socialdemokraterna och tre borgerliga partier, som tillsammans hade fått nästan 75 procent av rösterna i valet 2002, drev en intensiv jakampanj och Svenskt näringsliv satsade omkring tre kvarts miljard kronor på ett ja. Detta är, mätt per väljare, den i särklass dyraste valkampanj världen skådat. I stort sett hela pressen stod på jasidan. 

Ändå sa svenska folket nej till euron med stor majoritet, 56 procent mot 42. Centerpartiet stod på nejsidan och drev, med Lena Ek i spetsen, en föredömlig kampanj utan överdrifter och skrämselargument. Många nationalekonomer varnade också för riskerna med en gemensam valuta.

Sju år senare har vi facit. Euron är i djup kris och kostnaderna för att försöka rädda systemet är enorma. Svenska folket, centerpartiet och ett antal ekonomer kan vara stolta över att de stod emot EMU-propagandan. Det var rätt att säga nej. Fortsätt läsa

Världens näst konkurrenskraftiga ekonomi

Ibland hävdas att Sverige är på dekis och förlorar internationell konkurrenskraft. Verkligheten är en annan, i varje fall om man ska tro World Economic Forum.

I årets internationella ranking mellan världens länder placerar sig Sverige på andra plats efter Schweiz. Klart är att Sverige har klarat den internationella finanskrisen bättre än nästan alla andra länder. Dels har vi haft en kompetent regering, dels ska vi vara tacksamma över att vi har en egen valuta och en riksbank som kan sätta en ränta som är anpassad till svensk ekonomi.

”Hur sjutton ska en borgerlig EU-skeptiker rösta?”

Det är Nils Lundgren och Eva Nisser som ställer frågan i Svenska Dagbladet. De ger också svaret; kryssa en EU-kritiker på något av allianspartiernas listor. Nils och Eva har också sammanställt en lista på lämpliga EU-kritiska kryssobjekt. Det finns också en intressant enkätundersökning av riksdagskandidaterna, som kan läsas på www.eurofraganivalet.blogspot.com.

Jag är själv EU-kritiker och naturligtvis glad över att finnas med på listan. Vi vet ju att främst Folkpartiet agerar för att driva fram en ny folkomröstning om krona eller euro och då är det förstås mycket viktigt att det finns tydliga och konsekventa EMU-motståndare i Sveriges riksdag. Det är något att tänka på innan man går till valurnan.

För min del ser jag för närvarande ingen som helst anledning att ta upp eurofrågan. Utvecklingen sedan folkomröstningen 2003 har visat på värdet att ha en egen valuta och en riksbank som kan sätta en ränta som är anpassad till svensk ekonomi. Medan euron är i djup kris har Sverige den starkaste ekonomin inom EU. Att det i detta läge ändå finns röster som vill skrota kronan är svårbegripligt. Likaså är det obegripligt att den så viktiga eurofrågan överhuvudtaget knappast märks i valrörelsen – hittills.

Nils Lundgren väljer Centerpartiet

Problem! Alla borgerliga partier säger ja och amen till att flytta makten från svenska folket till Bryssel. Jag säger nej. Därför röstar jag på Centerpartiet som sa nej till euron och kryssar för Per Lodenius, som står tvåa på valsedeln i min valkrets och tycks ha en sund, folklig skepsis mot Bryssel.

Nils Lundgren, nationalekonom och tidigare EU-parlamentariker, i tidskriften Neo

”Kronan hyllas i utlandet”

Den svenska kronan stärks kronai förhållande till euron. Wall Street Journal hävdar till och med att kronan hör till Europas starkaste valutor. Kronan är alternativet till euron, skriver den inflytelserika tidningen. ”Kronan hyllas i utlandet”, konstaterar DN.

Att Sverige idag har förhållandevis sunda statsfinanser beror naturligtvis på att regeringen har hanterat finanskrisen på ett bra sätt, men det beror också på att vi har kvar en egen valuta och en riksbank som kan sätta en ränta som är anpassad till svensk ekonomi.

Eurokrisen visar med all tydlighet på föredelarna med att ha en egen valuta. Svenska folket fattade ett klokt beslut i folkomröstningen 2003. Inte bara utlandet utan även vi själva har anledning att ”hylla” kronan.

Löjligt och desperat

Jag är inte särskilt entusiastisk över dagens hårda, närmast cementerade, tvåblockspolitik. I stället för att de olika partierna talar om hur man vill utveckla och förändra samhället handlar politiken allt mer om vilket regeringsalternativ/block som kan bjuda över det andra inför valet. Nyanser och skillnader mellan partierna tonas ned – till nackdel för väljarna och demokratin. Nu är det tydligen maktspel mellan blocken som det handlar om.

Ett löjligt och närmast desperat exempel på detta är de rödgrönas utspel idag om att de kommer att satsa mer på välfärden än alliansen vad än regeringspartierna föreslår. I stället för att diskutera i sak kommer Sahlin, Wetterstrand/Eriksson och Ohly med överbud. Jag tror dock att väljarna är kloka nog att genomskåda dylika skenmanövrer.

Grekland tvingas lämna euron

Krugman

Greklands enda framkomliga väg är att devalvera – vilket innebär att landet måste lämna euron. Den som hävdar detta är inte vem som helst utan ekonomipristagaren Paul Krugman. Han utvecklar sina synpunkter i sin blogg hos New York Times.

Jag tror att Krugman har rätt. Det går inte att upprätthålla en konstruerad valutaunion, där de ingående länderna har helt olika ekonomisk situation. Tyskland kommer inte att vilja betala kostnaderna för Grekland och övriga PIIGS-länder. Därför kommer det ena landet efter det andra förmodligen att tvingas lämna den gemensamma valutan. Grekland står först på tur.

Vi i Sverige kommer naturligtvis att påverkas av konvulsionerna inom Euroland. Men vi ska vara oerhört tacksamma för att de svenska väljarna i folkomröstningen 2003 valde att behålla vår krona. Den är guld värd i dessa dagar.

Noll intresse för euron

Eurokramarna har det inte lätt just nu. Vid årsskiftet införde Sollentuna euron som parallellvaluta. Intresset från allmänhet och företag är emellertid noll, enligt VA.

Vi har all anledning att tacka majoriteten av de svenska väljarna att de var så kloka att de beslutade att Sverige ska ha en egen valuta och en självständig riksbank i folkomröstningen 2003. Hade Göran Persson, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund fått bestämma hade vi också varit instängda i Euroland och haft en Frankfurtstyrd valuta.

Glädjande starkt stöd för kronan

Svenska folket har tagit starkt intryck av de svåra problemen inom Euroland. Greklands djupa kris är bara toppen på isberget. Svenskarna är glada över att de i folkomröstningen 2003 valde att behålla en egen valuta, kronan, och en självständig riksbank.

Att det är så framgår med all tydlighet av SCB:s undersökning av eurosympatierna. Av undersökningen framgår att sympatierna för den Frankfurtstyrda valutan kraftigt har minskat. I maj 2010 är 60 procent motståndare till att skrota kronan, 27,8 procent kramar fortfarande euron, medan 12,2 procent inte vet hur de skulle rösta.

Till och med bland Jan Björklunds och Carl B Hamiltons folkpartister är motståndarna till euron fler än anhängarna. Ändå fortsätter säkerligen Björklund och Hamilton sin propaganda för att byta valuta.

Centerpartiet valde att stå på nejsidan i folkomröstningen om euron 2003 – och utvecklingen sedan dess har visat att det var ett helt riktigt ställningstagande. Idag är en stark majoritet bland centerväljarna motståndare till euron. Jag tycker att Centerpartiet nu bör agera tydligt för att visa på att kronan tjänar Sverige väl – även framöver.