För åtta år sedan valde en klar majoritet av svenskarna att behålla kronan som valuta. Trots att större delen av den politiska eliten med socialdemokrater och moderater i spetsen förklarade att Sverige skulle marginaliseras i Europa utan euron och trots att enorma resurser satsades på ett ja från storföretagens sida höll medborgarna huvudet kallt och röstade nej.
Vi som arbetade för ett nej till euron förklarades som mindre vetande. Det hjälpte inte att flera av landets främsta ekonomer – Nils Lundgren, Sören Wibe och Stefan de Vylder för att nämna några – med goda argument varnade för att ge upp kronan för euron.
När svenskarna den 14 september 2003 röstade nej till euron var upprördheten stor inom etablissemanget. Svenska Dagbladets krönikör Richard Swartz fick ett vredesutbrott och förklarade att ”underklassen vill inte ha med detta Europa att göra; inte folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag, inte ´nej-tanter, inte de offentliganställda. Det hjälpte inte att överklassen var för Europa, folk i stora städer, de som reser och far, akademiker, LO och industri, eliten i de etablerade partierna.” (SvD 24/9 2003).
Swartz frågade vidare ”vem kom på den dumma idén att folkomrösta om euron?” Han menade att ”alla kan begripa att det är en alldeles för komplicerad fråga för att kunna överlämnas till den direkta demokratin”. På DN:s ledarsida förklarade Niklas Ekdal bittert att folkomröstningar var ”en del av ett politiskt systemfel”. I stället efterlyste han ”professionell myndighetsutövning”. Fortsätt läsa