Sveriges DCA-avtal med USA behöver kompletteras!

Östersunds-Posten 12 juni
Jämtlands Tidning 11 juni
Den 18 juni är det tänkt att Sveriges riksdag ska behandla DCA-avtalet med USA (Defense Cooperation Agreement). Att inte detta avtal har diskuterats mer är uppseendeväckande och allvarligt.

Att Sverige numera är medlem av Nato har ett starkt folkligt stöd. Även många av oss som länge var motståndare till att vårt land skulle överge 200 år av alliansfrihet för att i stället bli en del av den västliga försvarsalliansen står idag bakom anslutningen. Rysslands angreppskrig mot Ukraina har lett till detta omtänkande. Positivt i sammanhanget är att hela Norden idag står på samma försvars- och säkerhetspolitiska grund för första gången på 500 år.

DCA-avtalet med USA kan ses som en följd av Natoanslutningen, men är inte en del av medlemskapet. Det handlar om ett bilateralt avtal. Våra nordiska grannländer har också ingått liknande avtal, men det finns uppseendeväckande skillnader.

När Norges försvarsminister Bjørn Arild Gram nyligen besökte Östersund frågade jag honom vad motsvarande avtal innebär för hans land. Till stora delar är det norska avtalet det samma som det svenska. I det norska avtalet tydliggörs emellertid att amerikanska trupper inte ska permanent ska stationeras i landet i fredstid. Inte heller får kärnvapen placeras på norsk mark. Däremot får USA förhandslagra utrustning, stridsfordon och förnödenheter på olika håll i Norge, vilket man också sedan länge gör. Fortsätt läsa

Viktigt att rösta i EU-valet – men glöm inte Norden!

Östersunds-Posten 5 juni
Jämtlands Tidning 3 juni
Årets val till Europaparlamentet är det viktigaste hittills i EU:s historia. Därför bör vi självfallet använda oss av vår möjlighet att påverka genom att rösta. Vi behöver ett nära samarbete i Europa när det gäller gränsöverskridande frågor som handel, miljö och klimat, liksom säkerhet och brottsbekämpning. Däremot bör vi se upp med centralisering och maktkoncentration till Bryssel. För min del röstar jag även denna gång centergrönt.

Rysslands angreppskrig mot Ukraina sätter stark press på de europeiska demokratierna. Vi måste tillsammans ge ukrainarnas självständighetskamp kraftfullt stöd. Skulle Putin lyckas besegra Ukraina är risken överhängande att andra länder snart står på Kremls imperialistiska agenda. Mot denna bakgrund vore det allvarligt om högerauktoritära och mer eller mindre Putinvänliga partier runt om i EU vinner framgångar i valet och får ett reellt inflytande.

Jag vill ändå, mitt i EU-valrörelsen, påminna om vikten av att inte glömma det för oss viktiga nordiska samarbetet. Risken är uppenbar, som bland andra Föreningen Nordens generalsekreterare Josefin Carlring har varnat för, att Norden hamnar i skuggan av EU-frågorna. Detta trots att det nordiska samarbetet har ett starkt folkligt stöd och regeringarna har lanserat den fina visionen om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”.
Kanske det är läge att ordna allmänna val även till Nordiska rådet för lyfta fram vår region i debatten och påskynda ett närmare samarbete mellan våra länder. Ett förslag som för övrigt nyligen lyftes av Föreningen Norden Danmark.

Ett enat Norden skulle bli världens tionde eller elfte starkaste ekonomi. De nordiska länderna kompletterar varandra väl och skulle tillsammans få ett långt större internationellt inflytande än varje land för sig. Norden skulle hävda sig väl i förhållande till starka europeiska stater som Frankrike och Tyskland och kunna ta plats i G20. Fortsätt läsa

Regeringen fortsätter blunda i sin ensidiga kärnkraftstro

Östersunds-Posten
Jämtlands Tidning
Sverige har idag en regering som sitter fast i blind kärnkraftstro. Att binda sig vid en energikälla som kostar oerhört mycket, innebär allvarliga risker och dessutom tar lång tid att bygga är att blunda för verkligheten.

I november lanserade Tidöpartierna en färdplan för ny kärnkraft. ”Vi levererar nu ett pärlband av beslut för att bana väg för ny kärnkraft”, förklarade energi- och näringsminister Ebba Busch i en vacker omskrivning. Därefter har en kärnkraftssamordnare tillsatts. Eftersom de tidigare utlovade 400 miljarder kronor som regeringen redan har lovat i kreditgarantier ska mer av skattebetalarnas pengar tas fram. Förbudet mot uranbrytning  ska slopas. Allt för att ny kärnkraft motsvarande två storskaliga reaktorer ska vara i drift 2035 och fem gånger mer till 2045, hoppas regeringen.

Mycket lite tyder emellertid på att det går att bygga nya reaktorer på tio år. De senaste europeiska projekten – Olkiluoto 3 i Finland, Flamanville 3 i Frankrike och Hinkley Point C i Storbritannien – visar tvärtom att kärnkraftsbyggen tar mycket längre tid än planerat – och dessutom blir mycket dyrare. Föga tyder på att det skulle bli annorlunda i Sverige.

Uppenbarligen börjar regeringen inse att det inte blir några nya reaktorer utan stora skattesubventioner. Kreditgarantierna räcker inte. Kärnkraftssamordnaren Carl Berglöf talade nyligen om kostnaden för kärnkraftsplanerna hamnar i storleksordningen 1000 miljarder kronor och moderaterna hoppas nu på medfinansiering från EU. Fortsätt läsa

Historiska myter för att rättfärdiga aggression

Hur kunde utvecklingen gå så fel? Det är en frågeställning jag funderar över när det gäller Ryssland. Jag deltog själv i flera ungdomsdelegationer till Sovjet under 1970- och 1980-talen och märkte då hur unga ryssar alltmer öppnande för frihet och demokrati. Det borde alltså ha kunnat bli annorlunda.

Nu har jag läst en bok som gör det lättare att förstå Ryssland och vad som hänt de senaste decennierna; Historien om Ryssland, Myten som maktens redskap (Historiska media) av den brittiske historkern Orlando Figes. Han visar hur ryska makthavare genom historien, tsarer likaväl som Stalin och dagens Putin, ständigt skriver om historien för att passa deras intressen. Uppenbarligen med framgång. ” Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden”, som George Orwell skrev i 1984.

Figes menar dock att det kunde gått annorlunda i början av 1990-talet. Den ”chockterapi” som inte minst nyliberala rådgivare från väst verkade för resulterade i en social katastrof. Massprivatiseringen skapade enorma klyftor mellan breda folklager och en liten grupp oligarker. Demokratin vann inte folkets stöd.

Likaså missade Nato och EU de öppningar som faktiskt fanns för att integrera Ryssland i ett närmare samarbete. Väst ansåg sig ha vunnit ”kalla kriget” och Ryssland behövde inte tillfrågas. Detta skapade förbittring och har utnyttjats maximalt av Putin, som i stället har lyft fram myter ur historien för att stärka sin allt mer diktatoriska maktställning. Fortsätt läsa

Kärnkraftsromantikerna blundar för riskerna

Den första centerstämma jag deltog var i Luleå 1973. Där höll professor Hannes Alfvén sitt historiska anförande om kärnkraftens risker. Ett anförande som i hög grad påverkade centerrörelsen – och hela det svenska samhället – och inte minst mig själv. Åren därefter genomfördes omfattande studiekampanjer med tiotusentals deltagare runt om i Sverige. Många lärde sig vad kärnkraft innebär, om risker och problem, om att kärnkraft och kärnvapen är, som Alfvén uttryckte saken, ”siamesiska tvillingar”.

Själv var jag under hösten 1973 med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften, en förening som snart breddades och blev en verklig folkrörelse, Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Runt om i landet arrangerades opinionsmöten av olika slag. Flera marscher mot Barsebäck genomfördes och jag var med. Kärnkraftsmotståndet blev en bred folkrörelse.

Bilden: En affisch från tiden när tusentals svenskar och danskar marscherade mot Barsebäck för att protestera mot kärnkraften. Norden mot Barsebäck!

Efter olyckan vände Olof Palme och Socialdemokraterna och stödde Thorbjörn Fälldins och Centerpartiet krav på folkomröstning om kärnkraft. I mars 1980 fick svenska folket välja mellan tre linjer. Vad man verkar ha glömt idag är att samtliga tre linjer förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas.

Folkomröstning 1980
Jag arbetade i Linje 3, som förespråkade en avveckling inom tio år kombinerat med satsning på förnybara alternativ, som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack!”. Bakom denna linje stod Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet plus en bred miljörörelse. De mer kärnkraftspositiva partierna delade upp sig i två linjer. Linje 2 med Socialdemokraterna och Folkpartiet – med stöd från fackföreningsrörelsen – förespråkade en succesiv avveckling och offentligt ägande, medan Linje 1, som stöddes av Moderaterna, också stod för avveckling men utan att ta hänsyn till ägandet. (Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 procent och Linje 3 38,7 procent.) Att samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften, om än i olika tidsperspektiv, verkar vara glömt idag. Fortsätt läsa

Ett historiskt skifte – klockan 17.27 den 7 mars 2024

Efter 210 år av alliansfrihet har Sverige idag – närmare exakt klockan 17.27 – blivit den 32:a medlemmen i försvarsalliansen Nato. Jag har dubbla känslor inför detta historiska skifte av vårt lands roll i Europa och världen.

Det är ingen tvekan om att alliansfriheten har tjänat vårt land väl. Att Sverige har kunnat undvika att bli indraget i krig under mer än två hundra år säger det mesta och visar att politiken har varit framgångsrik. Detta även om de styrande vid flera tillfällen har bedrivit ett visst dubbelspel.

Bilden: Statsminister Kristersson och utrikesminister Billström flankerar USA:s utrikesminister Blinken i samband med Sveriges historiska inträde i Nato. (Aftonbladets framsida)

Själv var jag länge övertygad motståndare till en svensk Natoanslutning. Vid stämman i Falun 2015, då mitt parti Centerpartiet bytte fot och en majoritet av ombuden ställde sig bakom en Natoanslutning, argumenterade jag engagerat emot. Bland ombuden var vi ganska många motståndare även om vi var i minoritet.

När Ryssland, med diktatorn Putin i spetsen, den 24 februari 2022 inledde sitt angreppskrig mot Ukraina måste vi ändå tänka efter – och när Finland med över 130 mil gräns mot landet i öster svängde och bestämde sig för att ansöka om Natomedlemskap var vi många som insåg att världen faktiskt var förändrad. På en kort tid ökade stödet även för en svensk Natoansökan både i riksdagen och i folkopinionen. Jag och många med mig kom fram till att det skulle vara ohållbart med en alliansfri ö emellan Norge och Finland med ett hotfullt Ryssland i öster. Fortsätt läsa

Nordens tid är här!

Länge var jag övertygad motståndare till ett svenskt Natomedlemskap. Sveriges alliansfria utrikespolitik har medverkat till att hålla oss utanför krig i mer än 200 år. Alliansfriheten har tjänat oss väl.

Putins överfallskrig mot Ukraina ändrade emellertid min och många andras syn på världen och försvarsalliansen. Efter decennier av nedrustning och förhoppningar om avspänning kom vi till insikt att vi måste samarbeta för att kunna försvara oss mot den aggressiva makten i öster. När Finland, med över 130 mil gräns mot Ryssland, valde att ansöka om medlemskap i Nato följde Sverige exemplet. Det fungerar inte med en alliansfri ö mitt i Norden.

En stor majoritet i riksdagen ställde sig bakom Natoansökan, stödd av en bred folkopinion. Man kan beklaga att det inte fanns tid för en ordentlig debatt om för- och nackdelar med detta historiska steg, än mindre för en folkomröstning. I den osäkra omvärld vi befinner oss i måste man ibland handla snabbt.

Även Ungern, som sista Natoland, har nu sagt ja till den svenska ansökan och inom kort är Sverige fullvärdig medlem i försvarsalliansen. Det innebär att vi måste tänka nytt på olika sätt. Fortsätt läsa

Två böcker som väcker eftertanke

Har läst två nyutkomna böcker som manar till eftertanke om vad som händer just nu i vår tid. Båda relaterar till vad som pågick under 1930-talet och som ledde till andra världskriget, men som också i hög grad påverkade Sverige och det svenska samhället. Det finns likheter med vad som pågår just nu, på 2020-talet.

I boken ”Väckelsens vår, När Hitler formade Sverige” går journalisten Erik Sandberg igenom vad som faktiskt hände, särskilt kring 1933, då den svenska högern (Allmänna valmansförbundet) på olika sätt inspirerades av nazisternas maktövertagande i Berlin. Det mesta har suddats ut ur högerns egen historieskrivning.

Under senare år har olika krafter försökt brunsmeta Bondeförbundet, främst med hänvisning till den motbjudande rasbiologiska skrivningen i 1933 års partiprogram. Men då har man inte klart för sig att detta synsätt vid den här tiden delades i stort sett av hela det svenska samhället.

Bondeförbundets stora historiska insats var i stället att partiet genom krisuppgörelsen/kohandeln med Socialdemokraterna stärkte den ännu sköra demokratin och medverkade till byggandet av det svenska folkhemmet. Sandberg konstaterar också att Pehrsson-Bramstorp hade blivit en ”kompromispolitiker som hädanefter skulle agitera för demokrati och samförstånd”.

Fortsätt läsa

Farligt att förläsa sig på historien…

Tucker Carlsons ”intervju” med Rysslands president Vladimir Putin är två timmar lång. I verkligheten handlar det till största delen om en föreläsning. Jag har sett det hela – och visst är det intressant att få en inblick i hur presidenten i Kreml tänker.

Historia är intressant och viktigt, men Putin har förläst sig, fantiserar och vantolkar vad som hänt genom århundradena för att agera motivera sitt agerande idag. Historierevisionism är oerhört farlig vilket vi kan se konsekvenserna av idag.

Putin ser vikingen Ruriks grundande av Kievriket 862 som starten för den ryska staten. Alla historiska händelser därefter tolkar han som steg för att stärka Ryssland. Ukraina anser han vara en konstgjord stat och ukrainarna ser han som ryssar. Att han i så fall bedriver ett förfärligt krig mot det egna folket låtsas han inte om.

Med samma synsätt som Putin skulle Sverige exempelvis kunna göra anspråk på området kring St Petersburg, Ingermanland, som en gång ingick i det svenska riket. Ja, varför inte även Kievriket, som enligt den ryske presidenten grundades av en svensk viking. Ett minst sagt uppseendeväckande, absurt synsätt. Fortsätt läsa

Fortsatt centersamarbete i Polen

Polens nya regering har det tufft i sitt målmedvetna arbete att återupprätta rättssäkerheten och avpolitisera public servicemedierna. Under den högerauktoritära PiS-regeringens åtta år har domstolarna allt mer börjat styras politiskt och radio/TV blivit rena propagandakanler för maktpartiet.

”15-oktoberkoalitionen”, som samlar de demokratiska allianserna Medborgarplattformen, Tredje vägen och Nya Vänstern, möter dock hårt motstånd. PiS (”Lag och Rättvisa”) och dess ledare Jaroslaw Kaszynski har uppenbarligen inte accepterat valnederlaget utan gör vad man kan för att sabotera den nya regeringens arbete – dessutom i samverkan med presidenten, Andrzej Duda.

Förhoppningsvis kommer Donald Tusk och hans regering kunna möta utmaningarna mot att åter stärka den polska demokratin. Den nye talmannen i sejmen Szymon Holownia verkar också vara skicklig i att hantera den besvärliga situationen. Hursomhelst är den extrema polariseringen i det polska samhället ett stort problem.

Samarbete även i kommunvalet

Bilden: PSL och Polska2050 fortsätter samarbetet. Nu med gemensamma listor i det kommande kommunvalet.

Lovande för framtiden är att de båda gröna centerpartierna PSL och Polska2050, som framgångsrikt samverkade i alliansen Tredje vägen i valet till sejmen, fortsätter sitt samarbete även i kommunvalet i vår. I valet till sejmen fick Tredjevägen 14,4 procent av rösterna och båda partierna har nu nyckelpositioner i Tuskregeringen. PSL:s ordförande Wladyslaw Kosiniak-Kamysz är vice premiärminister och försvarsminister, meda ordföranden i Polska2050 Szymon Holownia är talman i sejmen. Ministrar från Tredje vägen ansvarar idag för viktiga områden som miljö, jordbruk/landsbygd, infrastruktur och regional utveckling. Fortsätt läsa