Kategoriarkiv: Ideologi

Slutspurt inför norska valet – decentralism i praktiken!

Om en vecka – den 13 september – väljer norrmännen vilka som ska representera dem i stortinget under de kommande fyra åren. Mycket tyder på att det blir regeringsskifte, men säkert är det inte. Rörelserna i väljarkåren är stora.

Jag följer särskilt Senterpartiets imponerande arbete. I våras såg partiet ut att närma sig 20 procent i opinionen, men för några veckor sedan blev det ett hack i kurvan. Nu, i slutspurten, ser det ut att gå upp igen. När Maria och jag i lördags tog en tur över gränsen till Trøndelag för att ta del av Senterpartiets valmöte i Vuku, Verdal, blev vi både imponerade och inspirerade.

Upplägget av själva mötet var proffsigt. En trøndersk folkmusikgrupp av högsta klass underhöll – vars medlemmar dessutom var öppna med att de själva helhjärtat stöder Senterpartiet. En mötesledare, Jostein Grande, frågade ut kandidaterna Marit Arnstad, Per Olaf Tyldum, Tomas Iver Hallem och Dorothea Elverum på ett suveränt sätt. Att det handlar om en politik ”nær folk” kunde ingen tvivla på. Att Jostein dessutom visade sig vara en skicklig sångare höjde stämningen ytterligare.

Senterpartiet omsätter decentralismen i praktisk politik. Gustaf Jonnergårds tankar omsätts i modern tappning. Hela landet ska tas i bruk, distrikten ska leva. Läs mer

Decentralismen är tillbaka

Krönika i Skånska Dagbladet och Norra Skåne 16/8 2021

”Den nuvarande centraliseringspolitiken har visat sig vara fel – på alla strukturplan och den måste genom decentralismen vändas till ett så långt möjligt decentraliserat samhälle. Det gäller samhällsstyrelsen, bebyggelsen och näringslivet.”

Så skrev Gustaf Jonnergård i ”Decentraliserat samhälle” 1972. Jonnergård är Centerpartiets främste ideolog, men tyvärr ganska bortglömd idag. Under hans tid som partisekreterare växte partiet från nio procent 1956 till 25,1 procent 1973. Ett skäl till framgången är att partiet samtidigt utvecklade sin egen unika idégrund, decentralismen. Vi var många som stolt prydde våra tröjor med märket ”Decentralist”.

Centerpartiet arbetar vidare för decentralisering, men av en för mig svårbegriplig anledning används numera sällan begreppet ”decentralism” om partiets ideologi. I stället är det ”liberalism” som gäller. Gustaf Jonnergård använde nästan aldrig detta begrepp och markerade i så fall att det handlade om socialliberalism i kontrast till ”den gamla liberalismen”, idag kallad ”nyliberalism”.

Hos norska Senterpartiet lever begreppet ”desentralism” i högönsklig välmåga. John Dale samarbetade nära med ”chefsideologen” Jonnergård. Den tidigare partisekreterare konstaterar i boken ”Nær folk genom 100 år” att ”desentraliseringsideologien kom fra Sverige”. Själv bidrog Dale till idédebatten över Kölen genom att överföra ”lokalsamhällesidén” till vår sida. Läs mer

Hämta näring från de gröna rötterna!

Krönika publicerad i Skånska Dagbladet och Norra Skåne 29 juli 2021

I dagens politiska turbulens är det lätt att tappa perspektiven. Att partierna bara har två val och måste inordna sig i två ”block” är en förenklad bild som det är viktigt att genomskåda. Agerandet är lättare att för förstå för den som känner historien.

Centerpartiet och Annie Lööf angrips från höger och vänster för sin markerade mittenposition. Det är emellertid från mitten partiet genom decennierna med framgång kunnat påverka samhället. Partinamnet markerar detta.

Redan 1911 skrev initiativtagaren Carl Berglund i Landsbygden att Bondeförbundet skulle bli ett verkligt frisinnat demokratiskt parti, vars styrka ej kommer att brytas vare sig av stadsradikalernas yra eller högerns flinthårda konservatism. Det bleve i ordets finaste bemärkelse ett centerparti, som på ett fulltroget sätt representerade det praktiska livets krav.

(Bild: Initiativtagen till Bondeförbundet Carl Berglund)

Från mittenpositionen har Bondeförbundet/Centerpartiet sedan dess, ofta framgångsrikt, kunnat påverka genom samverkan med andra partier. Väljarnas röster och sakpolitiken har avgjort vad som har varit möjligt. Så är det även idag.

Den för landet viktigaste överenskommelsen är krisuppgörelsen med Socialdemokraterna 1933. Axel Pehrsson i Bramstorp gjorde då upp med Per Albin Hansson om en politik som pressade ned arbetslösheten bland arbetarna och räddade många bönder från konkurs. Genom de båda skåningarnas ”kohandel” drogs mattan undan för fascistiska organisationer och partier. Den ännu sköra svenska demokratin räddades för framtiden. Läs mer

Ett självständigt parti i ”den breda mitten”

Centerpartiets agerande skapar i dessa dagar bred diskussion, såväl i media som genom angrepp från både höger och vänster. Egentligen bör inte kritikerna vara förvånade. Vad Centerpartiet gör är att tydligare än på länge markera den självständiga position i det politiska landskapet partiet i grunden haft under hela sin existens.

Redan i april 1911, två år före Bondeförbundets officiella bildande, skrev tidningen Landsbygden att det planerade partiet skulle bli ett verkligt frisinnat demokratiskt parti, vars styrka ej kommer att brytas vare sig av stadsradikalernas yra eller högerns flinthårda konservatism. Det bleve i ordets finaste bemärkelse ett centerparti, som på ett fulltroget sätt representerade det praktiska livets krav.

Utifrån sin centerposition har Bondeförbundet/Centerpartiet i mer än ett sekel påverkat samhällsutvecklingen genom samarbeten och överenskommelser åt olika håll. Det är väljarnas röster och sakpolitiken som har avgjort vad som har varit möjligt. Dessutom har partiet haft starka ledare som har tagit vara på möjligheterna.

”Kohandel” för Sveriges bästa
Den för landet kanske allra viktigaste överenskommelsen var krisuppgörelsen/”kohandeln” med Socialdemokraterna 1933. Axel Pehrsson i Bramstorp gjorde upp med Per Albin Hansson om en politik som pressade ned arbetslösheten bland arbetarna och räddade många bönder från konkurs. Det var en bred uppgörelse mellan ”arbetare och bönder”. Genom denna uppgörelse drogs också mattan undan för fascistiska och nazistiska partier och organisationer. Den ännu sköra demokratin räddades för framtiden.

Efter ett kort mellanspel med en ren bondeförbundsregering (”semesterregeringen”) 1936 gick Bondeförbundet och Socialdemokraterna i koalition fram till krigsutbrottet då regeringen breddades till en samlingsregering.

Klart är att de båda skåningarna Bramstorp och Per Albin hade lätt att samarbeta för landets bästa, för folkhemmets uppbyggnad som satte fart under denna tid. Så var det även under 1950-talet då Gunnar Hedlund och Tage Erlander arbetade vidare i koalition för att utveckla landet. Läs mer

Blockpolitikens tid är över!

I Sverige har vi flerpartisystem sedan demokratins införande. Ändå har politik och media under senare decennier agerat som om vi hade ett tvåpartisystem. Ungefär som i Storbritannien och USA. I stället för att diskutera de olika partiernas politik har mycket i valrörelserna handlat om block mot block.

Kanske vi äntligen kan se ett slutet på detta tvåblockstänkande – och detta i varje fall delvis beroende på att Centerpartiet nu tydligt markerar sin traditionella självständiga och strategiska mittenposition. Det är från den positionen Bondeförbundet/Centerpartiet många gånger har kunnat påverka politiken och ta ansvar, vare sig det handlar om samarbete åt vänster eller åt höger. Sakfrågorna har fått avgöra.

Själva namnet Centerpartiet visar var i politiken partiet hör hemma, i centrum. Dessutom finns andra dimensioner i politiken, inte minst mellan centralism och decentralism. Miljöansvar, frihet och trygghet är andra ledord för partiets mittenposition. Med denna utgångspunkt kan Centerpartiet betecknas som ett ekohumanistiskt eller, som man numera markerar, ett socialliberalt parti. Läs mer

PSL – Polens gröna, decentralistiska centerparti

Det äldsta gröna centerpartiet på agrardemokratisk grund är polska PSL, som grundades femton år innan Carl Berglunds upprop för att bilda Bondeförbundet.
Jag har intresserat mig för polsk politik sedan 1980-talet och följt PSL:s återupprättande som självständigt parti kring 1990 fram till idag. Eftersom jag anser att PSL är de nordiska centerpartiernas genuina systerparti är min förhoppning att kontakterna och samarbetet ska återupptas. Under 1990-talet fanns ett organiserat samarbete inom INC (International Network of Centre Parties), vilket tyvärr har somnat in. Dags för att återknyta förbindelserna!
Jag ger här i punktform min bild av PSL:s historia från 1895 fram till idag, 2021. (Bildtexter kursiva.)

1863

Även innan de agrardemokratiska partierna bildades fanns kontakter mellan bönderna i Sverige och Polen. När polska folket 1863 gjorde uppror mot den ryska ockupationen arrangerade bondepolitiker i Sverige solidaritetsmöten. Bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus, startade en insamling för Polen genom att ge 500 riksdaler av sitt talmansarvode och bonderiksdagsmannen Sven Rosenberg höll ett kraftfullt till stöd för den polska frihetskampen. Kontakterna bönder emellan fanns innan PSL bildades i Polen och Bondeförbundet i Sverige.

Bondeförbundets  siste  talman,  Nils  Larsson  i Tullus,  arrangerade  solidaritetsmöten  och  startade  insamling  för  den  polska  frihetskampen 1863.

1895

– PSL är ”urcenterpartiet”, bildat 1895 i Rzeszow i den österrikiska delen av det då delade Polen, 15 år innan Carl Berglund tog initiativ till Bondeförbundet i Sverige. Partiet blev snart en stark politisk kraft som främst organiserade bönderna. Redan från början handlade det alltså om att kämpa för rättvisa för landsbygden och för landsbygdsbefolkningen. Samma krav som bondepartierna i Norden drev, men utifrån förhållandena i Polen.

Det är för övrigt möjligt att PSL var en av inspirationskällorna när Berglund tog initiativ till Bondeförbundet genom uppropet i tidningen Landsbygden 1910. Han hade rest runt på kontinenten (och i USA) åren innan och hämtat idéer och inspiration.

Wincenty  Witos  i centrum  för  PSL  i samband  med  Polens  självständighet  1918.

1918

– PSL spelade en viktig roll när Polen återupprättades som självständig stat 1918. Partiordföranden Wincenty Witos var premiärminister tre gånger under 1920-talet, bland annat 1920 när Röda Arméns tåg västerut stoppades. (”Undret vid Wisla”)

1921

– 1921 tog Witos (tillsammans med den tjeckiske bondeledaren Svehla och den bulgariske Stambolijskij) initiativ till Internationella Agrarbyrån, kallad Gröna Internationalen som samlade de agrardemokratiska partierna. Grundvärdena var fem; frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering.

Fyrklövern var tidigt symbol för PSL. Här en fana från 1905. 

1924
– Bondeförbundet blev inte fullvärdig medlem i Gröna Internationalen, men hade en särskild kontaktman (Herbert Rettig) med partierna i Internationalen. Han rapporterade om samarbetet inom Gröna Internationalen vid partistämmorna, bland annat 1924. Läs mer

En stabil centergrön idégrund

Ibland påstås att Bondeförbundet/Centerpartiet skulle ha varit ett rent intresseparti utan ideologi innan den liberala retoriken började användas på bred front i början av 2000-talet. Så är det inte alls. Den som studerar partiets politik ända sedan starten för mer än ett sekel sedan kan snart konstatera att det redan från start finns en stabil centergrön idégrund. Rättvisa och trygghet är grundläggande utgångspunkter som senare har kompletterats med decentralisering och miljöansvar.

Om man – som en del hävdar – vill beteckna partiet som ”liberalt” redan från start är det helt avgörande att markera att det handlar om socialliberalism och inte om ”den gamla liberalismen”, eller som det kallas numera ”nyliberalism”, som Bondeförbundet tidigt tog avstånd ifrån eftersom marknadens fria spel innebär koncentration och centralisering. Marknaden måste omgärdas av ramar och styrmedel för att en politik i hela folkets intresse, en närodlad politik, ska vara möjlig. Själv anser jag att vårt parti i första hand bör använda sina egna begrepp. Jag är även idag, 2021, stolt decentralist och ekohumanist.

Jag vill här lyfta fram ett citat av Lars Eliasson från Centerpartiets jubileumsbok Samarbete och skiljelinjer, en skrift till bondeförbundets/centerpartiets 60-årsjubileum 1970 (LT:s förlag). Han är en viktig ideolog i centerrörelsens historia som bör uppmärksammas även idag, om än inte lika viktig som Gustaf Jonnergård. Läs mer

Senterpartiet visar vägen på 2020-talet

På 70-talet – ett halvsekel sedan – arbetade jag på CUF:s riksorganisation på Bergsgatan 7B på Kungsholmen i Stockholm. Jag var redaktör för medlemstidningen Ung Center och arbetade med information i bred bemärkelse. Det var Centerpartiets hittills starkaste period. Ungefär en fjärdedel av landets väljare valde centervalsedeln i valen 1973 och 1976.

Under den här perioden hade vi omfattande kontakter och utbyten med våra nordiska systerorganisationer inom NCF (Nordiska Centerungdomens Förbund). Vi hämtade inspiration och erfarenheter från varandra och vi utvecklade de gröna, decentralistiska idéerna tillsammans. 

Ett minne från denna tid är när norska SUL, Senterdommen, kom på besök och ville veta varför Centerpartiet i Sverige hade stöd av kring 25 procent av väljarna medan Senterpartiet i Norge vid samma tid fick nöja sig med 8 – 10 procent i valen. De tog verkligen till sig av vad vi sa. Några månader senare kunde vi se broschyrer och artiklar i norska tidningar som visade att inspirationen verkligen hade förts över Kölen. Vi vet också att det norska Senterpartiet under de här åren hade nära kontakter med partisekreteraren Gustaf Jonnergård och utvecklade sin decentralism med idéer från honom. Även idag ser man Jonnergård som en viktig inspiratör. Läs mer

Att känna historien är grunden för att förstå nuet och möta framtiden

Bondeförbundets och Centerpartiets partiprogram

Historien har lagt grunden till nuet – och är basen även för framtiden. Därför är den så viktig – och det gäller även politiska partier. Det handlar om att lära såväl av det som har varit bra och av det som har varit mindre bra.

Jag är därför glad över att Centerpartiet har gett ut ännu en jubileumsbok, På väg framåt under 110 år, En resa genom Centerpartiets historia (Utgiven på eget förlag). Det är en snygg och välgjord bok, som den unge redaktören Andreas Håkansson ska all heder av. Som den historienörd jag är kan jag ändå inte låta bli att ha en del synpunkter på innehållet.

Särskilt vill jag lyfta fram Yngve Sunessons avsnitt om En inkluderande politik för välfärd och rättvisa och Susanne Öbergs Ett parti för hela Sverige. Yngve visar i sitt avsnitt på ett heltäckande sätt hur Bondeförbundet/Centerpartiet under hela sin historia har verkat för att ge alla en grundtrygghet och för att minska de sociala och regionala klyftorna i landet. Susanne lyfter särskilt arbetet för att ge landsbygden rättvisa förutsättningar – och att de gröna näringarna, jorden och skogen, är navet för utvecklingen.

Även stora delar av den nyutkomna jubileumsboken i övrigt är också innehållsrika och värdefulla att ta del av för dagens centergeneration. Jag har emellertid några kritiska anmärkningar.

Tydlig idégrund redan från start

Idéutvecklingen speglas på ett ytligt sätt. Det hävdas exempelvis att det var först 1958 som partiet lade fast ”en tydlig ideologisk väg”, vilket är struntprat. Bondeförbundet placerade sig redan från början som ett ”centerparti” mellan socialism och marknadsliberalismen. Partigrundaren Carl Berglund – liksom senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp – lämnade liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden för att motverka centralisering och koncentration.

Denna ideologiska grund delade Bondeförbundet med andra agrardemokratiska partier som växte fram i Norden, men även i övriga Europa, i början av 1900-talet. Gemensamma grundvärden var demokrati, frihet, trygghet, kooperation och social rättvisa. Att påstå att detta inte är en ideologi stämmer helt enkelt inte – även om en del statsvetare och politiska motståndare hävdade att Bondeförbundet skulle ha saknat ideologi. Men man kan ha en stabil idégrund även om man inte ensidigt hyllar någon av –ismerna från 1800-talet. Även ett parti som särskilt kämpar för rättvisa åt landsbygden. Läs mer

Polackerna tröttnar på PiS och Kaczynski

De senaste månaderna har hundratusentals polacker demonstrerat runt om i landet. Efter att den regeringsstyrda konstitutionsdomstolen föreslog ytterligare skärpningar av den redan mycket restriktiva abortlagen i Polen organiserades omfattande kvinnostrejker, strajk kobiet, i protest. Så småningom har även många män, främst yngre, anslutit sig och protesterna riktar sig alltmer mot hela styret av det regerande högernationella PiS-partiet (”Lag och Rättvisa”) och särskilt dess starke man Jaroslaw Kaczynski. Premiärministern Mateusz Morawiecki ses av många som helst styrd av Kaczynski. Opinionssiffrorna visar också en tydlig nedgång i stödet för PiS, vilket skapar oro inom regeringslägret.

Polen och Ungern är två länder som under senaste åren utvecklats i auktoritär riktning. Här Polens premiärminister Morawiecki med Ungerns Orban.

Protesterna riktas samtidigt mot det starka politiska inflytandet som den katolska kyrkan har. Även om ungefär 90 procent av polackerna fortfarande betecknar sig som katoliker vill man inte ha något präststyre. Uppenbarligen har de flesta en mer liberal syn på abort än vad det regerande partiet förstått. ”Vi måste flytta politiken ut från de polska kyrkorna”, som centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, PSL, själv katolik, sa i en intervju i somras.

Samtidigt demonstrerar bönderna mot att regeringen plötsligt beslutat förbjuda pälsuppfödning och allmänt försvårat för jordbruket. Under senare år har PiS haft ett starkt stöd på landsbygden och gjort vad man har kunnat för att pressa tillbaka det traditionella bondepartiet centerpartiet PSL. Nu kan emellertid en förändring vara på gång särskilt PSL stöder bondeprotesterna. På en del håll, bland annat i Gdansk, har bönder och kvinnor förenat sina demonstrationer mot regeringen.

Under senare tid finns det alltså tecken på att oron har spridit sig in i regeringspartiet PiS. ”Dogmen om påvens ofelbarhet håller inte längre – och påven i PiS är Kaczynski”, säger en anonym företrädare i tidningen Wyborcza. Vad detta kommer att innebära återstår att se.

Stark polarisering

Man kan fråga sig vad kung Sigismund tänker om utvecklingen i hans land där han står på sin utsiktspunkt utanför Gamla Stan i Warszawa.

Risken är stor för att motsättningarna skärps ytterligare. Jaroslaw Kaczynski, som fortfarande har makten i sin hand och numera även formellt ingår i regeringen, förklarar att kyrkan måste försvaras ”till varje pris” och att om de protesterande skulle segra så skulle detta ”avsluta den polska nationens historia”. Samtidigt talar den förre premiärministern och ordföranden i Europeiska rådet Donald Tusk klartext och betecknar i en tweet sitt land som ”Kalifatet Polen 2020”. Polariseringen i Polen har gått långt… Läs mer