Centralisering försämrar demokratin

Jämtland tidning
Östersunds-Posten
Årets val handlar om centralisering eller decentralisering. Kristdemokraterna vill avskaffa regionerna och förstatliga vården. Liberalerna vill förstatliga skolan. Ebba Busch och Simona Mohamsson har kohandlat och enats om att driva båda förstatligandena tillsammans.

Sedan tidigare vet vi att Sverigedemokraterna förespråkar förstatligande av skolan. Att Moderaterna skulle orka stå emot om Tidöpartierna får fortsätta att regera landet är det föga som tyder på.

Bilden: En aktuell bok som varnar för centralism. Centralisering underminerar demokratin.
Valet handlar därför om vi ska ha ett folkstyre nära de som berörs eller om maktkoncentration, något som väljarna bör vara medvetna om när det snart är dags att rösta. Demokratin behöver försvaras varje dag, i alla sammanhang, inte minst på den lokala och regionala nivån. En positiv lokal och regional utveckling byggs underifrån och kan inte konstrueras och centralstyras från Rosenbad och Helgeandsholmen.

Ingen borde inbilla sig att ett statligt ”sjukvårdsverk” i huvudstaden är bättre på att besluta om vilka sjukhus som ska finnas och var olika specialiteter ska finnas. Eller att ett nationellt ”skolverk” skulle vara bättre på att bestämma vilka skolor och förskolor som ska finnas runt om i kommunerna. Men det är uppenbarligen vad Busch och Mohamsson arbetar för. Fortsätt läsa

Ett självständigt mittenparti kan påverka!

Sverige har ett flerpartisystem, inte ett tvåblockssystem. Ändå låter det i debatten inför valet ofta som om väljarna bara skulle ha två val, höger eller vänster. Särskilt försöker Tidögänget attackera Centerpartiet när partiet markerar sin självständiga mittenposition.

I grunden handlar det om demokrati. Väljarna har flera alternativ att välja mellan och hur makten kommer att fördelas avgörs av hur de röstar och regeringsförhandlingarna efter valet. Att påstå att det bara finns två alternativ att välja mellan är lurendrejeri och ett sätt att minska demokratin.

Under hela sin historia har Centerpartiet samarbetat utifrån sin självständiga mittenposition när det har funnits förutsättningar att påverka politiken i positiv riktning – och det har skett vid ett flertal tillfällen. Det hade partiet inte kunnat göra om partiet varit inlåst i ett ”block” – och så är fallet även idag.

Bild: Samarbetet mellan Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson, mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna stärkte demokratin och byggde folkhemmet.

Böndernas och arbetarnas partier bygger välfärd
Allra viktigast är krisuppgörelsen mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna 1933. Liksom i våra nordiska grannländer var det böndernas och arbetarnas partier som genom att samarbeta stärkte den ännu sköra demokratin och därmed på allvar kunde börja bygga välfärdssamhället, folkhemmet. Detta samtidigt som högerkrafterna attackerade. Samarbetet mellan Axel Pehrsson Bramstorp, Per Albin Hansson och deras partier hade stor betydelse för Sveriges utveckling. Tack vare detta samarbete kunde också fascistiska och nazistiska rörelser på högerkanten hållas kort.
Fortsätt läsa

KD:s sorgliga utveckling

Idag står Kristdemokraterna, KD, med Ebba Busch i ledningen, för mer kärnkraft, för neddragning av biståndet och för centralisering. Jag minns när samma parti stod för andra värden, för förvaltarskap, för internationell rättvisa och makten nära människorna. KD:s utveckling är sorglig; frågan är vad som händer framöver.

——————–

Med tiden förändras samhället och därmed även de politiska partierna. Det behöver emellertid inte innebära att ett parti överger sin ideologi, sina grundläggande värderingar. Tvärtom är det viktigt att veta vilken grund ett parti står på och utgår ifrån i sina politiska ställningstaganden.

Idag är jag mest förundrad över Kristdemokraternas, KD:s, enligt min mening sorgliga utveckling. Redan när KDS (Kristen Demokratisk Samling) bildades i mitten på 1960-talet blev jag medveten om partibildningen. I min hemsocken Skärstad, Sveriges med frireligiösa bygd, blev nämligen så gott som alla pingstvänner plötsligt KDS:are, medan de flesta aktiva i Alliansmissionen även i fortsättningen valde Centerpartiet och missionsförbundarna Folkpartiet.

Lewi Pethrus partiprojekt var till en början lite virrigt och byggde främst på krav på fortsatt kristendomsundervisning i skolan och förbud mot aborter. Snart dök emellertid Alf Svensson upp som företrädare för det nya partiet och det började bli lite mer stadga. Jag minns fortfarande KDS-affischerna inför valet 1968 med budskapet ”Välj Alf, 29, till riksdagen”. Själv träffade jag Alf, som var lärare, såväl i realskolan i Gränna som senare på gymnasiet i Huskvarna. Han gav ett positivt intryck.

Själv engagerade jag mig i CUF, Centerpartiets Ungdomsförbund, och kom på så sätt alltmer in samhällsdebatten. CUF, den gröna ungdomsrörelsen, var en stark och offensiv organisation vid den här tiden. I olika sammanhang träffade jag också företrädare för övriga politiska ungdomsförbund, även KDU, KDS:s ungdomsförbund. Oftast framstod KDU vid den här tiden som ganska närstående CUF i de flesta frågor.

Gemensam kamp mot kärnkraft

Bild: Det fanns en tid då KDS var kärnkraftsmotståndare och i folkomröstningen 1980 arbetade för Linje 3, tillsammans med bland andra Centerpartiet.

Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 var det naturligt att Centerpartiet och KDS samarbetade i Linje 3 om att fasa ut kärnkraften så snart som möjligt. Partierna hade en likartad syn på denna energikälla. I ledningen satt bland andra blivande centerledaren Lennart Daléus och KDU:s ordförande Mats Odell. Partiledarna Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson lärde under kampanjen känna varandra närmare.

Båda partierna varnade för vad det radioaktiva avfallet kunde innebära och pekade på att kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”, som professor Hannes Alfvén konstaterade vid centerstämman i Luleå 1973. KDS lyfte fram den kristna förvaltarskapstanken att människan har ett moraliskt ansvar att förvalta natur, miljö och resurser åt kommande generationer. En syn som även vi i centerrörelsen i hög grad delade. Fortsätt läsa

Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle!

En text som jag igår, 24 april, eftersom Thorbjörn Fälldin (1926 – 2016) då skulle ha fyllt 100 år:
———————-
Idag skulle Thorbjörn Fälldin ha fyllt 100 år. Jag har många minnen av honom. Under hela den tid då jag arbetade på CUF:s RO under 1970-talet och en bit in på 1980-talet träffades vi då och då i olika sammanhang. Thorbjörn var intresserad och hade ibland synpunkter, även kritiska, på vad som hände i ungdomsförbundet. Han brydde sig.

Det var hursomhelst en fantastisk tid. Centerrörelsen var under Thorbjörns tid som partiledare en stor, levande folkrörelse som breddades och blev ett av huvudalternativen i svensk politik. Jag minns särskilt hans rikstingstal på stämman i Ystad 1976, valdebatten med Olof Palme i Scandinavium och valvakan vid segervalet i september samma år. Decentralisering och lokalsamhälle var grundläggande idéer för framgången.

En fråga som stärkte centerrörelsen var kärnkraftsmotståndet – och där spelade Thorbjörn en huvudroll. Efter centerstämman i Luleå 1973, då professor Hannes Alfvén utvecklade kärnkraftens risker och problem, genomfördes tusentals studiecirklar runt om i hela landet. Insikten om kärnkraftens risker och problem – från uranbrytning till slutförvaring av det radioaktiva avfallet – spred sig runt om i landet. Problem som i hög grad finns kvar och som även idag är starka argument mot mer kärnkraft.

Fortsätt läsa

Böcker 2006 – 2026 – fortfarande aktuella!

Under senare år har jag skrivit flera böcker, en del själv, andra i samarbete med andra författare. Den senaste – och mest aktuella – är boken om Astrid Lindgrens bror Gunnar Ericsson, ”Från Bullerbyn till Lidarrende”, som jag skrivit tillsammans med Gunvor och Leif Ruhnström och Lauri Kontro. Den presenterades nyligen vid ett boksläpp

Här är listan:

Frihetskämpen från Tullus, En jämtländsk bonde i storpolitiken (Jengel 2006)
Boken handlar om Nils Larsson i Tullus (1822 – 1896), bonde, riksdagsman, bland annat som Bondeståndets siste talman. Han medverkade till många reformer i demokratisk riktning mellan 1850- och 1880-talen, bland annat en modern banklagstiftning och ökad frihandel. Han arbetade för att jämställa Norge och Sverige i unionen, ledde solidaritetsmöten och verkade för fred.

Lägg till detta att talmannen är min fru Marias morfars farfar.

 

En bok till Thorbjörn (Norrlands Universitetsförlag i Umeå AB 2008)
När jag under en tid arbetade på kommunikationsföretaget Begriplig i Östersund fick jag bland annat uppdraget att vara redaktör för en vänbok till Thorbjörn Fälldin efter hand 80-årsdag. Det var stimulerande. Bland författarna märks Maud Olofsson, Nicke Sjödin, Karin Söder, Nils G Åsling, Anders Ljunggren, Birgitta Hambraeus, Allan Pettersson, Christian Rogestam, Doris Gunnarsson, Sten Rentzog, Mats Svegfors, Kerstin Ekman, Bengt Göransson och Thord Eric Nilsson. Själv skrev jag en text i boken om Thorbjörns föregångare, Nils Larsson i Tullus.

Fortsätt läsa

Tydliggör Centerpartiets idégrund och sakpolitik!

Centerpartiet är det gröna, decentralistiska alternativet i svensk politik. Men politiken behöver tydliggöras för att få verkligt genomslag. Idag – när media främst frågar ”vilken statsministerkandidat” partiet stöder – måste centerrörelsen med kraft tydliggöra den egna idégrunden och sakpolitiken.

Att beteckna Centerpartiet som ”ett liberalt, borgerligt parti”, vilket idag är vanligt, skapar enligt min mening oklarhet. Dessutom är vi många centerpartister som inte känner oss bekväma med dessa beteckningar. Vi som har varit med länge och som studerat partiets historia vill hellre använda våra egna begrepp. Framgångarna mellan 1950- och 1970-talen byggde på att partiet tydligt stod för en grön, decentralistisk politik både i sak och i ord.

Centerpartiet står fortfarande i grunden för samma politik som inför det största framgångsvalet hittills 1973, då decentralisering och miljöansvar låg till grund för att en fjärdedel av väljarna valde centeralternativet. Detta är viktigt att tydliggöra i år, 2026, inför höstens val.

Grönt, rättvist och ansvarsfullt
Bondeförbundet och de agrardemokratiska systerpartierna i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för landsbygden, både för de självägande bönderna och övrig landsbygdsbefolkning. Redan från start utgick dessa partier från principer som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. I grunden var partierna ”gröna” eftersom principen för bönderna var att markerna skulle ”brukas utan att förbrukas”.

Året efter att Carl Berglund 1910 tagit initiativ till vad som skulle bli Bondeförbundet underströk han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti”, ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Några år tidigare hade Santeri Alkio, grundaren till det finska systerpartiet Agrarförbundet, understrukit att detta parti var ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Idén om ”tredje vägens politik” var född och grunden för centeridéerna lagd.

Bild: Polska PSL är världens äldsta gröna centerparti, grundat 1895. Redan från start var fyrklövern symbol.

Beteckningen ”borgerlig” användes aldrig vid den här tiden, eftersom begreppet har sitt ursprung i städernas borgerskap och borgarna i den gamla ståndsriksdagen. Bondeförbundets rötter fanns bland bönderna på landsbygden. 1929 valde rörelsen, först SLU och snart även Bondeförbundet, den gröna färgen efter inspiration från Gröna internationalen, de agrardemokratiska partiernas samarbetsorganisation.

Nej till blockpolitik
Nationellt fick Bondeförbundet verkligt genomslag genom krisuppgörelsen, ”kohandeln”, med Socialdemokraterna 1933. Genom denna överenskommelse kunde arbetslösheten slås tillbaka och böndernas ekonomi stärkas. Välfärdssamhället kunde börja byggas i samarbete mellan arbetarnas och böndernas partier.

En viktig konsekvens av krisuppgörelsen blev att den ännu sköra demokratin kunde stärkas och de högerextrema rörelserna slås tillbaka. Professorn och riksdagsmannen KG Westman (senare justitieminister) hörde till de bondeförbundare som under den svåra tiden i början av 30-talet aktivt bekämpade blockpolitiken, som en del krafter drev även då. I Svenska Landsbygden 29 december 1933 skrev han:

Jag bestrider starkt, att det i dessa tider är klokt att trumpeta ut slagordet ”borgerlig samling” och gräva upp en skyttegrav som stadigvarande stridslinje, murad med politisk betong utefter den linjen. I de allvarliga och för vårt folkhushåll bekymmersamma tider, som vi mött och som vi skola gå till mötes, vill jag hellre föreslå lösenordet ”medborgerlig samling”.

Bild: Krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933 stärkte demokratin och lade grunden för välfärdssamhället. Bramstorp och Per Albin!

I slutet av 1930-talet utvecklade Bondeförbundet ett närmare samarbete med systerpartierna i Norden. Under andra världskriget, då Bondeförbundet och SLU gav omfattande stöd till Finland, utvecklades samarbetet med det finska systerpartiet ytterligare. Främst SLU:arna Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att ”tredje vägens politik” blev grunden även för Bondeförbundet. I förlängningen ledde detta till det kommande namnbytet till Centerpartiet. Fortsätt läsa

Låt oss vara stolta decentralister!

Inte sällan betecknas Centerpartiet numera som ”ett liberalt, borgerligt parti”. Det är beteckningar som jag inte är bekväm med, eftersom det inte bygger på partiets egen idégrund och dessutom ger en otydlighet.

Själv håller jag fast vid de egna beteckningarna. Jag är grön decentralist, grön centerpartist. Jag beklagar även att partiet inte längre använder ekohumanism som beteckning på den egna ideologin. Det är dags för en renässans för decentralism och ekohumanism!

Frihet och trygghet
När Bondeförbundet och övriga systerpartier både i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för rättvisa åt landsbygden. Samtidigt är det fel att, som en del gör, beteckna de ”ideologilösa”. Redan från början utgick de från principer om frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Statsvetarna brukar beteckna detta som agrarianism eller agrardemokrati.

Redan året efter att Carl Berglund tagit initiativ till att bilda Bondeförbundet,1911, skrev han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti” och ett ”i ordets finast bemärkelse ett centerparti”. Ett par år dessförinnan hade Berglunds finske kollega som partibildare, Santeri Alkio, förklarat att Agrarförbundet skulle vara ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Därmed föddes idén om ”tredje vägens politik”. Grunden för centeridéerna var lagd.

Tredje vägen
När svenska Bondeförbundet och SLU under andra världskriget utvecklade samarbetet med det finska systerpartiet tog man över beteckningen ”tredje vägens politik”. SLU:s Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att även Bondeförbundet underströk att man stod för den tredje vägen i svensk politik. Något som senare i allt högre grad ersattes med centerpolitik för att markera att man stod för ett alternativ till såväl vänster som höger. En konsekvens blev namnbytet till Centerpartiet.

Intressant är att de båda gröna centerpartieran i Polen, det äldsta gröna partiet PSL och det yngsta Polska2050, idag samarbetar under den gemensamma beteckningen ”Tredje vägen”.

Bild: Tredje vägen visar framåt! Bild av EWK som omslagsbild på Politisk tidskrift.

Med Gustaf Jonnergård som ledande ideolog utvecklades centeridéerna. Han var noga med att undvika beteckningar som ”liberal” och ”borgerlig” om centerpolitiken. När Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen bildade regering med Folkpartiet och Moderaterna becknades den som ”icke-socialistisk”. Detta för att markera att Centerpartiets gröna rötter fanns på landsbygden och inte bland städernas borgare.

Dessutom var det en markering mot att dela upp svenska folket i två block, socialister och borgare. Gunnar Hedlund underströk detta när han förklarade att ”jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem emot varandra. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerpartist har vi möjlighet att kunna verka för goda samförståndslösningar.” Fortsätt läsa

Centerrörelsen kan bättre!

För ett par veckor sedan trodde inte många att Centerpartiet skulle klara att behålla sina två mandat i Europaparlamentet. Klarade vi att behålla ett mandat vore det bra.

Slutspurten gav emellertid glädjande resultat. Listettan Emma Wiesner klarade debatterna bra, vilket säkert bidrog till uppgången, men den allra viktigaste insatsen gjorde den gröna folkrörelsen runt om i landet. Dörrar knackades, material delades i postlådor, på torg och utanför affärer. Insatserna visade hur viktigt det är med en aktiv organisation både i stad och land.

Bilden: en bra valaffisch som medverkade till att väljarna känner igen Centerpartiet.

De politiska frågor som vann väljarnas förtroende var främst klimat och miljö, liksom kravet på ökad självförsörjning och att skogsfrågorna inte ska styras från Bryssel. På de här områdena kände många väljare igen Centerpartiet.

Sammantaget medverkade slutspurten till att centerstödet i opinionsundersökningarna steg från strax över fyra procent till 7,3 procent i valet – och till att båda mandaten kunde behållas.

Samtidigt finns det skäl för viss självkritik när det gäller upplägget av EU-valrörelsen. Jag har exempelvis fått frågor om hur det kan komma sig att ett decentralistiskt parti som Centerpartiet, ett parti som arbetar för att hela landet ska leva, placerar tre toppkandidater, skrivna i Stockholm, högst upp på listan. Likaså varför ingen kandidat på listan är över 62 år när partiet har ett aktivt ceniornätverk med många framåt seniorer.

Allvarligt är självfallet också att valundersökningar visar att Centerpartiets stöd bland kärngrupperna på landsbygden, bönder och andra småföretagare, har minskat. Även bland de yngre är stödet förhållandevis lågt. Fortsätt läsa

Två böcker som väcker eftertanke

Har läst två nyutkomna böcker som manar till eftertanke om vad som händer just nu i vår tid. Båda relaterar till vad som pågick under 1930-talet och som ledde till andra världskriget, men som också i hög grad påverkade Sverige och det svenska samhället. Det finns likheter med vad som pågår just nu, på 2020-talet.

I boken ”Väckelsens vår, När Hitler formade Sverige” går journalisten Erik Sandberg igenom vad som faktiskt hände, särskilt kring 1933, då den svenska högern (Allmänna valmansförbundet) på olika sätt inspirerades av nazisternas maktövertagande i Berlin. Det mesta har suddats ut ur högerns egen historieskrivning.

Under senare år har olika krafter försökt brunsmeta Bondeförbundet, främst med hänvisning till den motbjudande rasbiologiska skrivningen i 1933 års partiprogram. Men då har man inte klart för sig att detta synsätt vid den här tiden delades i stort sett av hela det svenska samhället.

Bondeförbundets stora historiska insats var i stället att partiet genom krisuppgörelsen/kohandeln med Socialdemokraterna stärkte den ännu sköra demokratin och medverkade till byggandet av det svenska folkhemmet. Sandberg konstaterar också att Pehrsson-Bramstorp hade blivit en ”kompromispolitiker som hädanefter skulle agitera för demokrati och samförstånd”.

Fortsätt läsa

Fortsatt centersamarbete i Polen

Polens nya regering har det tufft i sitt målmedvetna arbete att återupprätta rättssäkerheten och avpolitisera public servicemedierna. Under den högerauktoritära PiS-regeringens åtta år har domstolarna allt mer börjat styras politiskt och radio/TV blivit rena propagandakanler för maktpartiet.

”15-oktoberkoalitionen”, som samlar de demokratiska allianserna Medborgarplattformen, Tredje vägen och Nya Vänstern, möter dock hårt motstånd. PiS (”Lag och Rättvisa”) och dess ledare Jaroslaw Kaszynski har uppenbarligen inte accepterat valnederlaget utan gör vad man kan för att sabotera den nya regeringens arbete – dessutom i samverkan med presidenten, Andrzej Duda.

Förhoppningsvis kommer Donald Tusk och hans regering kunna möta utmaningarna mot att åter stärka den polska demokratin. Den nye talmannen i sejmen Szymon Holownia verkar också vara skicklig i att hantera den besvärliga situationen. Hursomhelst är den extrema polariseringen i det polska samhället ett stort problem.

Samarbete även i kommunvalet

Bilden: PSL och Polska2050 fortsätter samarbetet. Nu med gemensamma listor i det kommande kommunvalet.

Lovande för framtiden är att de båda gröna centerpartierna PSL och Polska2050, som framgångsrikt samverkade i alliansen Tredje vägen i valet till sejmen, fortsätter sitt samarbete även i kommunvalet i vår. I valet till sejmen fick Tredjevägen 14,4 procent av rösterna och båda partierna har nu nyckelpositioner i Tuskregeringen. PSL:s ordförande Wladyslaw Kosiniak-Kamysz är vice premiärminister och försvarsminister, meda ordföranden i Polska2050 Szymon Holownia är talman i sejmen. Ministrar från Tredje vägen ansvarar idag för viktiga områden som miljö, jordbruk/landsbygd, infrastruktur och regional utveckling. Fortsätt läsa