Demokratin återvinner kraft i Polen

Samma texter som på  Liberal debatt

Efter åtta år av högerauktoritärt styre under PiS (”Lag och rättvisa”) har de polska väljarna sagt ifrån; demokratin och rättssamhället måste återupprättas!

Den 15 oktober gav polackerna med klar majoritet makten till de tre demokratiska valallianserna – Medborgarplattformen (KO), Tredje vägen (TD) och Nya Vänstern (NL). Efter två månader kunde den nya regeringen med Donald Tusk som premiärminister äntligen flytta in i regeringskanslierna. Den 12 december svors den nya regeringen in av president Andrzej Duda.

Länge såg Polen ut att följa Ungern på vägen mot ett alltmer auktoritärt och odemokratiskt styre. PiS ville ge landet ett enpartistyre på samma sätt som Fidesz i Ungern. Valresultatet är därför ett ljus i det europeiska mörker, där populistiska partier långt ut till höger vinner terräng i många länder.

Under de senaste åtta åren har Polen gått från att vara ett demokratiskt föredöme i det gamla östblocket till att bli ett avskräckande exempel på hur snabbt ett rättssamhälle kan monteras ned och folkstyret inskränkas. Efter regeringsskiftet 2015 började PiS-regeringen att ta beslut som successivt stärkte politikens makt över rättsväsendet. Många medier, särskilt public service, gjordes till rena propagandakanaler för regeringspartiet. För tre år sedan lät man det statliga oljebolaget (!) Orlen köpa upp många lokala och regionala tidningar.

De mänskliga rättigheterna för kvinnor och hbtqi-personer har inskränkts under PiS-styret. Den redan begränsade aborträtten har, med hjälp av författningsdomstolen, skärpts till i praktiken ett förbud och i östra delen av landet har kommuner och regioner inrättat ”hbtq-fria zoner”. Rapporter om hot och våld mot utsatta personer har ökat.

Rapporter om korruption har också kommit. Ett gravt exempel är att Polen, via ambassader och konsulat, har beviljat/sålt över två miljoner visum till personer utanför EU, främst i Asien och Afrika. Eftersom det handlar om Schengenvisum har de flesta inte rest till Polen utan till andra EU-länder. En del även till USA via Mexico. Fortsätt läsa

När glömde KD(S) Guds skapelse?

Högerregeringen, uppbackad av Sverigedemokraterna, tänker satsa mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar på ny kärnkraft. Nya reaktorer ska byggas så snart det går. Det verkar som om Tidöpartierna bara har mer kärnkraft i sina huvuden när vi ska möta framtidens energiutmaningar. Att denna energikälla innebär stora risker och dessutom blir allt dyrare har man uppenbarligen förträngt.

De som förundrar mig mest i denna utveckling är Kristdemokraterna. Ett parti som numera leds av en ordförande, Ebba Busch, som säger sig ”älska kärnkraft”. Eftersom hon för närvarande är Sveriges energi- och näringsminister har hon möjlighet att omsätta sin kärlek till denna energikälla i regeringspolitik. Hur kunde det gå så illa?

Jag minns en tid då Centerpartiet och KDS, som partiet hette då, stod varandra nära, inte minst när det gäller synen på kärnkraft. Inför folkomröstningen 1980 samarbetade partierna i den kärnkraftskritiska Linje 3. Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson var överens och i Linje 3 var Mats Odell aktiv vice ordförande. Jag deltog för övrigt själv i kampanjen inför folkomröstningen, bland annat som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack”.
Bilden: Ebba Busch säger rakt ut att ”Jag älskar kärnkraft”.

Uppvuxen i KDS starkaste område i Småland minns jag hur centerpartister och KDS:are samarbetade inför folkomröstningen, lokalt och centralt. KDS-folket, även Svensson och Odell, underströk att kärnkraft innebar ett övergrepp mot Guds natur. Uranbrytning, slutförvaring av det radioaktiva avfallet och att beroende av kärnkraft innebär ökat hot vid kriser och krig var argument som framfördes av alla kärnkraftskritiker.

Samarbetet inför folkomröstningen den 23 mars 1980 gjorde att Centerpartiet och KDS åren därefter diskuterade ett närmare samarbete även i politiken. Det fanns de – däribland jag – som till och med förordade en sammanslagning av partierna. Jag minns att jag resonerade med Mats Odell om att KDS skulle kunna bli en ”broderskapsrörelse” inom centerrörelsen. Jag tror för övrigt att de båda ordförandena Fälldin och Svensson var öppna för en partisammanslagning.

Bilden: Alf Svensson och KDS var mycket aktiva i kärnkraftsmotståndet inför folkomröstningen 1980.
Det visade sig emellertid att det fanns motstånd mot att gå så långt som till att slå samman partierna. I stället blev det en teknisk valsamverkan i riksdagsvalet 1985. Något som resulterade i att Alf Svensson som förste KDS:are blev invald i Sveriges riksdag under partibeteckningen Centern. Som riksdagsledamot lade han bland annat en motion med kravet att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2000 (motion 1986/87:N535). Fortsätt läsa

Valet i Polen angår även oss

Den 15 oktober går de polska väljarna till val. Ledamöterna i parlamentets båda kamrar, senaten och sejmen, ska utses. Utgången av valet får stor betydelse för Polen, men även för oss och Europa i övrigt. Därför är det svårbegripligt hur lite uppmärksamhet valet i grannlandet söder om Östersjön får i våra medier.

Sedan 2015 har det högerauktoritära partiet ”Lag och rättvisa”, PiS, styrt Polen. Under de år som gått sedan dess har regeringen även börjat styra public service och en stor del av övriga medier, inskränkt domstolarnas oberoende, skärpt den strikta abortlagen ytterligare och inskränkt homosexuellas rättigheter. En allvarlig utveckling.

Bilden: I samband med valet 2019 träffade jag centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz i Warszawa.

Det är ingen överdrift att hävda att PiS med partiledaren Jaroslaw Kaczynski i spetsen utgör ett reellt hot mot den demokratiska rättsstaten. Som Polenkännaren Peter Johnsson har konstaterat: ”Det är inte en diktatur, men det är en regim som är allt mer auktoritär, och som monterar ned den ena demokratiska regeln efter den andra.”

Polen har samtidigt aktiva demokratiska partier som nu samlar krafterna för att försätta PiS i opposition. Enkelt är det dock inte med dagens förutsättningar. Fortsätt läsa

Inspiration från de gröna rötterna kan ge Centerpartiet nödvändig nystart

Yngve och jag lyfter Gustaf Jonnergård inför centerstämman i Örebro. Hos honom finns inspiration för framtiden att hämta!
Just nu pågår Centerpartiets nystart efter det föga framgångsrika valet förra året. Partistämman i Örebro, där tre viktiga program och många motioner kommer att behandlas, får stor betydelse i denna process. Av programförslagen kan vi konstatera att partiet tydligt lyfter sina traditionella profilfrågor, landsbygden och miljön. Back to basi(c)s – och det är en riktig prioritering i dagens utsatta läge.

 För att möta framtiden kan Centerpartiet hämta inspiration från sina gröna rötter. Mellan 1950- och 1970-talen gjorde partiet uppseendeväckande framgångar. Väljarstödet växte från nio procent 1956 till över 25 procent 1973. Partiet utvecklades såväl idémässigt som breddades kraftigt. Stödet bland de traditionella väljargrupperna på landsbygden växte samtidigt som partiet vann stort stöd även i städerna. Det finns utan tvekan mycket att lära för dagens centerpartister.

Under vårt arbete med biografin över Gustaf Jonnergård, partisekreterare under den unika framgångsperioden, har vi konstaterat att denne ideologiske tänkare spelade en nyckelroll i nära samspel med partiordföranden Gunnar Hedlund. Klart är också att den starka folkrörelseorganisationen runt om i landet hade stor betydelse för framgångarna.

Redan från starten för mer än hundra år sedan betecknade Bondeförbundet sig som ett centerparti, ett alternativ till såväl höger som vänster. Under 1940-talet inspirerades Bondeförbundet av sitt finska systerparti att markera sin mittenposition som ”tredje vägen”. Från denna utgångspunkt arbetade Jonnergård vidare när han i början av 1950-talet blev partisekreterare. Fortsätt läsa

Om inte om hade varit…

Just nu pågår Centerpartiets medlemsomröstning inför valet till Europaparlamentsvalet nästa år. Jag hoppas att många deltar i omröstningen och vi får en stark lista med duktiga kandidater som står för grön, decentralistisk politik under de kommande åren.

Samtidigt påminns jag om när jag själv var ganska nära att få ta plats i detta parlament i Bryssel/Strasbourg. Inför valet 2009 ställde jag nämligen upp som kandidat i medlemsomröstningen och fick ett starkt stöd. Det kändes bra och var beredd att satsa. Jag såg mig som en konstruktiv EU-kritiker, som var beredd att arbeta för ett nära europeiskt samarbete när det gäller gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot var jag – och är fortfarande – motståndare till att göra EU till ett alltmer centraliserat statsbygge.

Bild: De fem ”toppkandidaterna” i valet till Europaparlamentet 2009. Från vänster: Kent Johansson, Abir Al-Sahlani, Lena Ek, Marie Wickberg och Håkan Larsson.

Jag sattes högt upp på listan av valberedningen. Vid förtroenderådet i Norrköping i slutet av 2008 skulle listan fastställas. Då gick Centerkvinnornas dåvarande ordförande (Gunilla Hjelm) upp i talarstolen och argumenterade för att flytta ned mig på listan eftersom en kandidat som ”vill gå baklänges in i framtiden” inte borde stå så högt upp. Hon menade alltså att jag var alltför EU-kritisk. Hjelm lyckades övertala en majoritet av ombuden om att flytta ned mig till femte plats. Fortsätt läsa

Rödöbron 30 år!

Den 29 juni 1993 invigdes Rödöbron. 30 år senare kan vi konstatera att bron mellan Frösön och Rödön – tillsammans med Sannsundsbron och Vallsundsbron – betyder oerhört mycket för att binda samman Storsjöbygden. Broarna kom inte till av en tillfällighet. Mycket arbete krävdes för att de skulle förverkligas.

Förslag om en bro mellan Rödön och Frösön framfördes redan i slutet av 1800-talet av bondeståndets siste talman Nils Larsson i Tullus. Han åstadkom mycket, men bron fick vänta. I stället fortsatte färjetrafiken över Rödösundet i ytterligare ett sekel.

Nils G Åsling från Trångsviken blev industriminister 1976 och han lyfte behovet av broar i Storsjöbygden. Tillsammans med lokala politiker förverkligades först Sannsundsbron som blev verklighet fem år senare. Rödöbron fick vänta ännu en tid, men tiden arbetade för ett brobygge även här.

Turismen utvecklades i Västjämtland och det blev aktuellt att ansöka om att få arrangera vinter-OS. Nils G Åsling och landshövding Sven Heurgren arbetade länge målmedvetet tillsammans med Krokoms och Åre kommuner för att göra verkstad av planerna. När det inte blev resultat lyckades Åsling få riksdagen att besluta om att broar kunde avgiftsfinansieras. Då kunde en rad privata företag gå in och finansiera bygget tillsammans med staten. Fortsätt läsa

Lär av Jonnergård för framtiden!

Länstidningen 18 april
Östersunds-Posten 22 april
Skånska Dagbladet 24 april
Nordsverige 21 april
Västerbottningen 21 april
Lokaltidningen 21 april

Centerpartiets situation är tuff och partiet behöver en nystart. En bra grund för att gå vidare är att hämta näring från de egna rötterna.

I arbetet med biografin om Gustaf Jonnergård har vi särskilt studerat de uppseendeväckande framgångarna för Centerpartiet mellan 1950- och 1970-talen, då väljarstödet ökade från nio procent (1956) till över 25 procent (1973). En tid då partiet både utvecklades idémässigt och breddades. Stödet på landsbygden växte samtidigt som partiet vann insteg i städerna.

Som partisekreterare var Jonnergård en nyckelperson bakom Centerpartiets starka uppgång. Även om många medverkade – partiordföranden Gunnar Hedlund och den starka folkrörelseorganisationen spelade viktiga roller – finns det anledning att hämta inspiration från Jonnergård.

Var stolt över den egna idégrunden!

Jonnergård kände Bondeförbundet väl. Hans första uppdrag centralt var som redaktör för partiets Jubileumsbok 1950. Grunden från starten var rättvisa mellan stad och land, liksom att kombinera frihet och trygghet. En tydlig identitet att utgå ifrån. Fortsätt läsa

Lär av historien för att gå framåt!

Lagom till Centerpartiets extrastämma i Helsingborg den 2 februari är det boksläpp av boken ”Gustaf Jonnergård, Sveriges ´längste´ partisekreterare (Ekerlids förlag). Yngve Sunesson och jag har varit redaktörer för den biografiska antologin om denne nyckelperson i centerrörelsens utveckling. Övriga författare i antologin är Hans Albin Larsson, Thomas Korsfeldt, B Ingemar Nilsson och John Dale.

Jag hoppas att den nya partiledningen, liksom centerrörelsen i övrigt, kan hämta inspiration från de unika framgångsåren då Jonnergård var ideologen och det var Gunnar Hedlund som framförde centerbudskapet byggt på decentralisering och miljöansvar.

Boken kommer att kunna köpas i bokhandeln eller beställas från Adlibris eller Bokus. Lägger nedan in ett inlägg som Yngve och jag har skrivit och skickat till centertidningar runt om i landet.

—————————————
Centerpartiet befinner sig i ett avgörande skede. Ska partiet kunna återvinna en nyckelroll mitt i det politiska landskapet? Hur kommer det sig egentligen att partiet förlorade stöd bland kärngrupperna på landsbygden trots att partiet i sak fortfarande står för en decentralistisk politik för utveckling av hela landet?

Detta är frågor som den valanalys som ska presenteras inom kort förhoppningsvis kan ge svar på. Men först ska en ny partiledning väljas vid extrastämman den 2 februari. En ledning som får till uppgift att leda partiets nystart utifrån slutsatserna i valanalysen. Fortsätt läsa

Lär av historien för att gå framåt!

Mycket tyder på att Centerpartiet befinner sig i ett avgörande skede. Ska partiet kunna återvinna en nyckelroll mitt i det politiska landskapet?

Valresultatet kräver en ordentlig självkritik. Hur kommer det sig egentligen att partiet förlorade stöd bland kärngrupperna på landsbygden trots att partiet i sak fortfarande står för en decentralistisk politik för utveckling av hela landet? Den pågående valanalysen kommer förhoppningsvis att ge svar och därför bli av största vikt för framtiden.

Jag tror att det ligger mycket i vad vice partiordföranden Martin Ådahl konstaterade i ett inlägg i Aftonbladet, nämligen att det inte räcker med att vara emot Sverigedemokraterna även om det är helt rätt i sak. Markeringarna mot Sd ledde uppenbarligen till att partiets ställningstaganden i olika sakfrågor kom i skymundan och inte nådde fram till väljarna. Lägg till detta Sd:s och de blivande regeringspartiernas populistiska löften om kraftigt sänkta bränslepriser och högkostnadsskydd för elen säkert drog en hel röster. Löften som efter valet visar sig ha föga med verkligheten att göra.
Bilden: Daniel Bäckström, stark kandidat till posten som ny partiordförande för Centerpartiet. 
Fortsätt läsa

Ett tydligt grönt, decentralistiskt parti behövs även idag!

Den regeringsförklaring som Ulf Kristersson läste upp från riksdagens talarstol i tisdags var i princip lika tom på förslag när det gäller landsbygden som i Tidöavtalet några dagar tidigare. Att ”hela Sverige måste ges förutsättningar att leva” låter vackert men vad tänker regeringen göra mer än att sänka reduktionsplikten? Ett förslag som för övrigt inte bara drabbar klimatet utan i förlängningen också landsbygden.

Som bland andra LRF har visat finns stora möjligheter att öka produktionen av biodrivmedel och biogas, men då måste det finnas ekonomiska förutsättningar. Centerförslaget om att slopa skatten på biodrivmedel som blandas in och aktivt understödja den gröna omställningen. Regeringen gör i det här fallet tvärtom.

Bra är att Kristersson konstaterar att det svenska skogsbruket är centralt för svenskt klimatarbete. Frågan är de vad detta konkret innebär. Det återstår att se om de vackra orden betyder i verkligheten. I övrigt är jord- och skogsbruk, de gröna näringarna, bortglömda. Edvard Hollertz går så långt i en ledare i tidningen ATL att han betecknar regeringsdeklarationen som ”ett jordbrukspolitiskt svek”.

Vad som också är allvarligt är att ingen av ministrarna i Ulf Kristerssons regering är bosatt norr om Borlänge. Nästan två tredjedelar av landets yta är utan direkt representation i landets regering. Detta innebär att det till stora delar glest befolkade delarna av norra Sverige inte har någon direkt representation. Risken är uppenbar att urbant tänkande från de tätare befolkade delarna av södra Sverige kommer att dominera.
Bildtext: Även på 2020-talet kan Centerpartiet hämta inspiration från Gustaf Jonnergård, Sveriges mest framgångsrike partisekreterare.

Själv frågar jag mig exempelvis om den nytillträdda regeringen är beredd att äntligen medverka till att en rättmätig del från vattenkraft, vindkraft och andra naturresurser äntligen ska få stanna i de bygder och regioner som levererar dem. Eller kommer norra Sverige att fortsätta att ses som ett förråd av billiga råvaror även framöver?

Centerpartiet som står för en politik för att ta hela landet i bruk, för att det ska finnas likvärdiga förutsättningar i alla delar av landet, behöver nu ladda om för att kunna bedriva en aktiv oppositionsparti. Först måste partiet, på alla nivåer, dock noga begrunda det dåliga valresultatet och analysera orsakerna till att budskapet i sakfrågorna inte nådde fram till många i partiets traditionella kärngrupper på landsbygden. Fortsätt läsa