Kategoriarkiv: Centerhistoria

KD:s sorgliga utveckling

Publicerat av
Svara

Idag står Kristdemokraterna, KD, med Ebba Busch i ledningen, för mer kärnkraft, för neddragning av biståndet och för centralisering. Jag minns när samma parti stod för andra värden, för förvaltarskap, för internationell rättvisa och makten nära människorna. KD:s utveckling är sorglig; frågan är vad som händer framöver.

——————–

Med tiden förändras samhället och därmed även de politiska partierna. Det behöver emellertid inte innebära att ett parti överger sin ideologi, sina grundläggande värderingar. Tvärtom är det viktigt att veta vilken grund ett parti står på och utgår ifrån i sina politiska ställningstaganden.

Idag är jag mest förundrad över Kristdemokraternas, KD:s, enligt min mening sorgliga utveckling. Redan när KDS (Kristen Demokratisk Samling) bildades i mitten på 1960-talet blev jag medveten om partibildningen. I min hemsocken Skärstad, Sveriges med frireligiösa bygd, blev nämligen så gott som alla pingstvänner plötsligt KDS:are, medan de flesta aktiva i Alliansmissionen även i fortsättningen valde Centerpartiet och missionsförbundarna Folkpartiet.

Lewi Pethrus partiprojekt var till en början lite virrigt och byggde främst på krav på fortsatt kristendomsundervisning i skolan och förbud mot aborter. Snart dök emellertid Alf Svensson upp som företrädare för det nya partiet och det började bli lite mer stadga. Jag minns fortfarande KDS-affischerna inför valet 1968 med budskapet ”Välj Alf, 29, till riksdagen”. Själv träffade jag Alf, som var lärare, såväl i realskolan i Gränna som senare på gymnasiet i Huskvarna. Han gav ett positivt intryck.

Själv engagerade jag mig i CUF, Centerpartiets Ungdomsförbund, och kom på så sätt alltmer in samhällsdebatten. CUF, den gröna ungdomsrörelsen, var en stark och offensiv organisation vid den här tiden. I olika sammanhang träffade jag också företrädare för övriga politiska ungdomsförbund, även KDU, KDS:s ungdomsförbund. Oftast framstod KDU vid den här tiden som ganska närstående CUF i de flesta frågor.

Gemensam kamp mot kärnkraft

Bild: Det fanns en tid då KDS var kärnkraftsmotståndare och i folkomröstningen 1980 arbetade för Linje 3, tillsammans med bland andra Centerpartiet.

Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 var det naturligt att Centerpartiet och KDS samarbetade i Linje 3 om att fasa ut kärnkraften så snart som möjligt. Partierna hade en likartad syn på denna energikälla. I ledningen satt bland andra blivande centerledaren Lennart Daléus och KDU:s ordförande Mats Odell. Partiledarna Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson lärde under kampanjen känna varandra närmare.

Båda partierna varnade för vad det radioaktiva avfallet kunde innebära och pekade på att kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”, som professor Hannes Alfvén konstaterade vid centerstämman i Luleå 1973. KDS lyfte fram den kristna förvaltarskapstanken att människan har ett moraliskt ansvar att förvalta natur, miljö och resurser åt kommande generationer. En syn som även vi i centerrörelsen i hög grad delade. Fortsätt läsa →

Jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle!

Publicerat av
Svara

En text som jag igår, 24 april, eftersom Thorbjörn Fälldin (1926 – 2016) då skulle ha fyllt 100 år:
———————-
Idag skulle Thorbjörn Fälldin ha fyllt 100 år. Jag har många minnen av honom. Under hela den tid då jag arbetade på CUF:s RO under 1970-talet och en bit in på 1980-talet träffades vi då och då i olika sammanhang. Thorbjörn var intresserad och hade ibland synpunkter, även kritiska, på vad som hände i ungdomsförbundet. Han brydde sig.

Det var hursomhelst en fantastisk tid. Centerrörelsen var under Thorbjörns tid som partiledare en stor, levande folkrörelse som breddades och blev ett av huvudalternativen i svensk politik. Jag minns särskilt hans rikstingstal på stämman i Ystad 1976, valdebatten med Olof Palme i Scandinavium och valvakan vid segervalet i september samma år. Decentralisering och lokalsamhälle var grundläggande idéer för framgången.

En fråga som stärkte centerrörelsen var kärnkraftsmotståndet – och där spelade Thorbjörn en huvudroll. Efter centerstämman i Luleå 1973, då professor Hannes Alfvén utvecklade kärnkraftens risker och problem, genomfördes tusentals studiecirklar runt om i hela landet. Insikten om kärnkraftens risker och problem – från uranbrytning till slutförvaring av det radioaktiva avfallet – spred sig runt om i landet. Problem som i hög grad finns kvar och som även idag är starka argument mot mer kärnkraft.

Fortsätt läsa →

Böcker 2006 – 2026 – fortfarande aktuella!

Publicerat av
Svara

Under senare år har jag skrivit flera böcker, en del själv, andra i samarbete med andra författare. Den senaste – och mest aktuella – är boken om Astrid Lindgrens bror Gunnar Ericsson, ”Från Bullerbyn till Lidarrende”, som jag skrivit tillsammans med Gunvor och Leif Ruhnström och Lauri Kontro. Den presenterades nyligen vid ett boksläpp

Här är listan:

Frihetskämpen från Tullus, En jämtländsk bonde i storpolitiken (Jengel 2006)
Boken handlar om Nils Larsson i Tullus (1822 – 1896), bonde, riksdagsman, bland annat som Bondeståndets siste talman. Han medverkade till många reformer i demokratisk riktning mellan 1850- och 1880-talen, bland annat en modern banklagstiftning och ökad frihandel. Han arbetade för att jämställa Norge och Sverige i unionen, ledde solidaritetsmöten och verkade för fred.

Lägg till detta att talmannen är min fru Marias morfars farfar.

 

En bok till Thorbjörn (Norrlands Universitetsförlag i Umeå AB 2008)
När jag under en tid arbetade på kommunikationsföretaget Begriplig i Östersund fick jag bland annat uppdraget att vara redaktör för en vänbok till Thorbjörn Fälldin efter hand 80-årsdag. Det var stimulerande. Bland författarna märks Maud Olofsson, Nicke Sjödin, Karin Söder, Nils G Åsling, Anders Ljunggren, Birgitta Hambraeus, Allan Pettersson, Christian Rogestam, Doris Gunnarsson, Sten Rentzog, Mats Svegfors, Kerstin Ekman, Bengt Göransson och Thord Eric Nilsson. Själv skrev jag en text i boken om Thorbjörns föregångare, Nils Larsson i Tullus.

Fortsätt läsa →

Från Bullerbyn till Lidarrende – nu finns boken!

Publicerat av
Svara

Nu finns boken ”Från Bullerbyn till Lidarrende” i konkret form. Boken handlar om Astrid Lindgrens mångsidige bror Gunnar Ericsson (1906 – 1974). Tillsammans med Gunnars dotter Gunvor Ruhnström, hennes man Leif och Lauri Kontro har jag skrivit boken. Lauri och jag lärde känna varandra när vi var kollegor som förbundssekreterare i CUF respektive finska NKL.

Målsättningen med boken är att lyfta fram Gunnar Ericsson ”ur hans världsberömda systers skugga” som hans döttrar har sagt.

Gunnar var ”leknärmast” med sin ett år yngre syster Astrid. Han spelar en viktig roll i författarinnans böcker. Gunnar är förbilden för ”Lasse i Bullerbyn” och åtminstone delvis för ”Emil i Lönneberga”. Det är heller ingen tvekan om att han medverkade till att systern kom in på författarbanan, bland annat genom att se till att hon fick skriva sagor i Landsbygdens Jul och Mors Hyllning redan på 1930-talet.

En fantastisk insats gjorde Gunnar Ericsson som riksombudsman i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) mellan 1936 och 1942. Han reste runt i hela Sverige och motiverade unga att starta SLU-avdelningar i nästan varenda socken. Verksamheten var bred; politik, studiecirklar, tävlingar, danser osv. Under Gunnars tid i SLU växte organisationen till över 100 000 medlemmar. SLU konkurrerade med SSU om att vara inte bara Sveriges utan hela den demokratiska världens största politiska ungdomsförbund.

Redan i slutet av 1930-talet var Gunnar också med om att utveckla kontakterna med Agrarförbundet i Finland, men även med organisationer i Danmark och Norge. Den språkbegåvade bondsonen började lära sig finska och snart både talade och skrev han flytande på det för de flesta svåra språket. Under andra världskriget blev Gunnar Ericsson en nyckelperson i stödet till Finland. Mest stolt var han över den omfattande Jordbrukshjälpen, att närmare 1000 unga svenska bönder varje vår och höst reste till Finland och hjälpte till på gårdarna när männen var vid fronten. Fortsätt läsa →

Tydliggör Centerpartiets idégrund och sakpolitik!

Publicerat av
Svara

Centerpartiet är det gröna, decentralistiska alternativet i svensk politik. Men politiken behöver tydliggöras för att få verkligt genomslag. Idag – när media främst frågar ”vilken statsministerkandidat” partiet stöder – måste centerrörelsen med kraft tydliggöra den egna idégrunden och sakpolitiken.

Att beteckna Centerpartiet som ”ett liberalt, borgerligt parti”, vilket idag är vanligt, skapar enligt min mening oklarhet. Dessutom är vi många centerpartister som inte känner oss bekväma med dessa beteckningar. Vi som har varit med länge och som studerat partiets historia vill hellre använda våra egna begrepp. Framgångarna mellan 1950- och 1970-talen byggde på att partiet tydligt stod för en grön, decentralistisk politik både i sak och i ord.

Centerpartiet står fortfarande i grunden för samma politik som inför det största framgångsvalet hittills 1973, då decentralisering och miljöansvar låg till grund för att en fjärdedel av väljarna valde centeralternativet. Detta är viktigt att tydliggöra i år, 2026, inför höstens val.

Grönt, rättvist och ansvarsfullt
Bondeförbundet och de agrardemokratiska systerpartierna i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för landsbygden, både för de självägande bönderna och övrig landsbygdsbefolkning. Redan från start utgick dessa partier från principer som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. I grunden var partierna ”gröna” eftersom principen för bönderna var att markerna skulle ”brukas utan att förbrukas”.

Året efter att Carl Berglund 1910 tagit initiativ till vad som skulle bli Bondeförbundet underströk han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti”, ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Några år tidigare hade Santeri Alkio, grundaren till det finska systerpartiet Agrarförbundet, understrukit att detta parti var ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Idén om ”tredje vägens politik” var född och grunden för centeridéerna lagd.

Bild: Polska PSL är världens äldsta gröna centerparti, grundat 1895. Redan från start var fyrklövern symbol.

Beteckningen ”borgerlig” användes aldrig vid den här tiden, eftersom begreppet har sitt ursprung i städernas borgerskap och borgarna i den gamla ståndsriksdagen. Bondeförbundets rötter fanns bland bönderna på landsbygden. 1929 valde rörelsen, först SLU och snart även Bondeförbundet, den gröna färgen efter inspiration från Gröna internationalen, de agrardemokratiska partiernas samarbetsorganisation.

Nej till blockpolitik
Nationellt fick Bondeförbundet verkligt genomslag genom krisuppgörelsen, ”kohandeln”, med Socialdemokraterna 1933. Genom denna överenskommelse kunde arbetslösheten slås tillbaka och böndernas ekonomi stärkas. Välfärdssamhället kunde börja byggas i samarbete mellan arbetarnas och böndernas partier.

En viktig konsekvens av krisuppgörelsen blev att den ännu sköra demokratin kunde stärkas och de högerextrema rörelserna slås tillbaka. Professorn och riksdagsmannen KG Westman (senare justitieminister) hörde till de bondeförbundare som under den svåra tiden i början av 30-talet aktivt bekämpade blockpolitiken, som en del krafter drev även då. I Svenska Landsbygden 29 december 1933 skrev han:

Jag bestrider starkt, att det i dessa tider är klokt att trumpeta ut slagordet ”borgerlig samling” och gräva upp en skyttegrav som stadigvarande stridslinje, murad med politisk betong utefter den linjen. I de allvarliga och för vårt folkhushåll bekymmersamma tider, som vi mött och som vi skola gå till mötes, vill jag hellre föreslå lösenordet ”medborgerlig samling”.

Bild: Krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933 stärkte demokratin och lade grunden för välfärdssamhället. Bramstorp och Per Albin!

I slutet av 1930-talet utvecklade Bondeförbundet ett närmare samarbete med systerpartierna i Norden. Under andra världskriget, då Bondeförbundet och SLU gav omfattande stöd till Finland, utvecklades samarbetet med det finska systerpartiet ytterligare. Främst SLU:arna Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att ”tredje vägens politik” blev grunden även för Bondeförbundet. I förlängningen ledde detta till det kommande namnbytet till Centerpartiet. Fortsätt läsa →

Grunden för ett livslångt engagemang

Publicerat av
Svara

När man går igenom gamla böcker, tidningar och pappershögar hittar man en hel del. Det är lätt att bli nostalgisk.

Idag bläddrar jag i en bok som jag fick när jag slutade realskolan i Gränna 1967.  Givaren var den fina läraren Margareta Bråhn (senare Thorsson). Jag kan inte påstå att jag gjorde några stora framsteg i hushållskunskap, som hon undervisade i, men det var hon som inspirerade mig att resa på min första CUF-kurs 1966, på Lövhult utanför Nässjö. Inger Axelsson (Ekengard) och jag reste dit.

Bland föreläsarna på Lövhult var Thorbjörn Fälldin och Pär Granstedt. Lika viktigt var att jag där träffade många CUF:are som blev mina vänner för lång tid framöver. I boken ”Trots allt, Sveriges sak är vår, svensk utrikespolitik 1939 – 45”, som jag fick av Margareta ligger en liten lapp med texten ”Lycka till i fortsättningen, inte minst med Ditt samhällsintresse”!

Detta väckta samhällsintresse ledde till att Inger och jag 1967 startade Huskvarna Centerklubb på gymnasiet Alfred Dahlinskolan i Huskvarna. Det var en tid då ungdomarnas samhällsintresse verkligen väcktes. Många hamnade på vänsterkanten – det var ju ”1968”, men i Huskvarna var CUF:s skolklubb framgångsrik. På Alfred Dahlingymnasiet blev det centerklubben och Clarté som främst fick medlemmar. Lennart Svenssons artikel i Ung Center (5/1970) ger en bra bild av den framgångsrika centerklubben.

För mig betydde de här åren oerhört mycket. I Huskvarna Centerklubb lades grunden för ett engagemang i centerrörelsen som fortfarande lever. Egentligen ganska fantastiskt!

Farlig historielöshet när det gäller kärnkraft

Publicerat av
1

Det nya året, 2025, kommer att bli viktigt, kanske avgörande, på många områden i svensk politik. Energifrågorna i allmänhet – och kärnkraften i synnerhet – hör till de för framtiden viktigaste.
Tidöregeringens blinda kärnkraftstro är ett allvarligt hot. Ska man tro energi- och näringsminister Ebba Busch har varken kritiken mot de enorma kostnaderna för nya reaktorer eller mot att de tar lång tid att bygga någon betydelse. Det handlar ju bara om ”åsikter”. Spaden ska sättas i jorden före nästa val och tio nya reaktorer ska byggas till 2045. Att det finns risker verkar inte finnas på kartan.

Den ensidiga kärnkraftstron bekräftas av att regeringen inte bara har fördyrat utan även aktivt har stoppat planerna på havsbaserad vindkraft i Östersjön.

Själv blev jag medveten om kärnkraftens risker när jag vid centerstämman i Luleå 1973 lyssnade till professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén. Vi var många som blev medvetna om riskerna, inte minst när Alfvén konstaterade att kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”. Även ”civil” kärnkraft producerar plutonium och annat radioaktivt avfall som måste hållas skilt från allt liv i tiotusentals år.

Bild: Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet lyssnade på professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén när han varnade för kärnkraftens konsekvenser vid centerstämman i Luleå 1973. 

På hösten 1973 var jag, tillsammans med några CUF:are och andra miljöengagerade, med om att starta Aktion Stoppa Kärnkraften, som senare bytte namn till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Sedan dess har jag följt kärnkraftsdebatten – och inte funnit några skäl att omvärdera min kritiska inställning. Visst har tekniken utvecklats, men riskerna finns kvar.

Efter Harrisburgolyckan folkomröstade Sverige om kärnkraften 1980. Själv arbetade jag i kärnkraftskritiska Linje 3, men även Linje 1 och Linje 2 förespråkade att kärnkraften skulle fasas ut efter de tolv reaktorer som då var i drift eller under byggnad. Något som dagens kärnkraftsentusiaster fullständigt har förträngt. Fortsätt läsa →

Låt oss vara stolta decentralister!

Publicerat av
Svara

Inte sällan betecknas Centerpartiet numera som ”ett liberalt, borgerligt parti”. Det är beteckningar som jag inte är bekväm med, eftersom det inte bygger på partiets egen idégrund och dessutom ger en otydlighet.

Själv håller jag fast vid de egna beteckningarna. Jag är grön decentralist, grön centerpartist. Jag beklagar även att partiet inte längre använder ekohumanism som beteckning på den egna ideologin. Det är dags för en renässans för decentralism och ekohumanism!

Frihet och trygghet
När Bondeförbundet och övriga systerpartier både i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för rättvisa åt landsbygden. Samtidigt är det fel att, som en del gör, beteckna de ”ideologilösa”. Redan från början utgick de från principer om frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Statsvetarna brukar beteckna detta som agrarianism eller agrardemokrati.

Redan året efter att Carl Berglund tagit initiativ till att bilda Bondeförbundet,1911, skrev han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti” och ett ”i ordets finast bemärkelse ett centerparti”. Ett par år dessförinnan hade Berglunds finske kollega som partibildare, Santeri Alkio, förklarat att Agrarförbundet skulle vara ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Därmed föddes idén om ”tredje vägens politik”. Grunden för centeridéerna var lagd.

Tredje vägen
När svenska Bondeförbundet och SLU under andra världskriget utvecklade samarbetet med det finska systerpartiet tog man över beteckningen ”tredje vägens politik”. SLU:s Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att även Bondeförbundet underströk att man stod för den tredje vägen i svensk politik. Något som senare i allt högre grad ersattes med centerpolitik för att markera att man stod för ett alternativ till såväl vänster som höger. En konsekvens blev namnbytet till Centerpartiet.

Intressant är att de båda gröna centerpartieran i Polen, det äldsta gröna partiet PSL och det yngsta Polska2050, idag samarbetar under den gemensamma beteckningen ”Tredje vägen”.

Bild: Tredje vägen visar framåt! Bild av EWK som omslagsbild på Politisk tidskrift.

Med Gustaf Jonnergård som ledande ideolog utvecklades centeridéerna. Han var noga med att undvika beteckningar som ”liberal” och ”borgerlig” om centerpolitiken. När Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen bildade regering med Folkpartiet och Moderaterna becknades den som ”icke-socialistisk”. Detta för att markera att Centerpartiets gröna rötter fanns på landsbygden och inte bland städernas borgare.

Dessutom var det en markering mot att dela upp svenska folket i två block, socialister och borgare. Gunnar Hedlund underströk detta när han förklarade att ”jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem emot varandra. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerpartist har vi möjlighet att kunna verka för goda samförståndslösningar.” Fortsätt läsa →

Anders Ljunggren – centerpartist, nordist, journalist, diplomat och folkbildare!

Publicerat av
Svara

Minnesord över Anders i DN.
Påminns allt oftare om livets förgänglighet. När man kommer upp den ålder jag befinner mig i lämnar allt fler gamla vänner och bekanta jordelivet.

Särskilt sorgsen är jag för närvarande över att Anders Ljunggren har gått bort efter en tuff sjukdomsperiod. Jag har känt Anders ända sedan vi 1966 – för 58 år sedan – träffades på en CUF-kurs på Lövhult utanför Nässjö, då bland andra Thorbjörn Fälldin föreläste. Redan då gjorde Anders intryck på mig med sitt engagemang och kunskap.

Snart samarbetade vi inom CUF. Våra skolklubbar i Huskvarna och Eksjö (Huskvarna Centerklubb och Östanå Centerklubb) inspirerade varandra till en omfattande verksamhet och mycket diskussioner. Många unga valde centergrönt.

Ett par år senare fick Anders och jag på sommarlovet möjlighet att komma till Lennart Svensson på Smålandsbygdens tidning och börja formulera oss i text. Det var fantastiskt att bli publicerad i tidningen. På kvällarna fortsatte vi ofta – tillsammans med andra CUF:are – diskussionerna hemma hos Lennart och hans fru Aina på Styrmansgatan i Jönköping. Det var en tid som säkerligen präglade oss.

Engagemanget inom CUF fortsatte i nya former. Anders blev först distriktsordförande i Jönköpingsdistriktet och därefter förbundsstyrelseledamot i CUF. Jag blev när jag kom till Stockholm redaktör för först Politisk Tidskrift och därefter för Ung Center. Vi var med på många möten och konferenser, inte minst på Föreningsgården Mem. Utbytet med våra systerorganisationer i Finland och Norge var omfattande.

Bilden: Anders Ljunggren i spetsen för ett rikstingståg på 1970-talet tillsammans med Centerkvinnornas  Gunilla André. Under parollen ”Lokalsamhälle för hushållning” Anders föregångare som CUF-ordförande Lars Weinehall, centerledaren Thorbjörn Fälldin och CKF-ordföranden Sonja Fredgardh.

Anders blev 1976 förbundsordförande i CUF och anställde mig som förbundssekreterare 1981. Under ett par år, 1979 – 81, var Anders dessutom riksdagsledamot och senare under 1980-talet arbetade han som chefredaktör för Laholms Tidning. Därefter arbetade han bland annat med Centerns Presstjänst, Precent, som levererade många nyheter och intressanta kommentar till centerpressen runt om i landet. Han var även partiets informationschef. Anders hade utan tvekan en nyckelroll i ungdomsförbundet och senare även i partiet. Fortsätt läsa →

Vi ska vara stolta över vår egen idégrund!

Publicerat av
Svara

Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen. Fortsätt läsa →