Kategoriarkiv: Centerhistoria

Farlig historielöshet när det gäller kärnkraft

Publicerat av
Svara

Det nya året, 2025, kommer att bli viktigt, kanske avgörande, på många områden i svensk politik. Energifrågorna i allmänhet – och kärnkraften i synnerhet – hör till de för framtiden viktigaste.
Tidöregeringens blinda kärnkraftstro är ett allvarligt hot. Ska man tro energi- och näringsminister Ebba Busch har varken kritiken mot de enorma kostnaderna för nya reaktorer eller mot att de tar lång tid att bygga någon betydelse. Det handlar ju bara om ”åsikter”. Spaden ska sättas i jorden före nästa val och tio nya reaktorer ska byggas till 2045. Att det finns risker verkar inte finnas på kartan.

Den ensidiga kärnkraftstron bekräftas av att regeringen inte bara har fördyrat utan även aktivt har stoppat planerna på havsbaserad vindkraft i Östersjön.

Själv blev jag medveten om kärnkraftens risker när jag vid centerstämman i Luleå 1973 lyssnade till professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén. Vi var många som blev medvetna om riskerna, inte minst när Alfvén konstaterade att kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”. Även ”civil” kärnkraft producerar plutonium och annat radioaktivt avfall som måste hållas skilt från allt liv i tiotusentals år.

Bild: Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet lyssnade på professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén när han varnade för kärnkraftens konsekvenser vid centerstämman i Luleå 1973. 

På hösten 1973 var jag, tillsammans med några CUF:are och andra miljöengagerade, med om att starta Aktion Stoppa Kärnkraften, som senare bytte namn till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Sedan dess har jag följt kärnkraftsdebatten – och inte funnit några skäl att omvärdera min kritiska inställning. Visst har tekniken utvecklats, men riskerna finns kvar.

Efter Harrisburgolyckan folkomröstade Sverige om kärnkraften 1980. Själv arbetade jag i kärnkraftskritiska Linje 3, men även Linje 1 och Linje 2 förespråkade att kärnkraften skulle fasas ut efter de tolv reaktorer som då var i drift eller under byggnad. Något som dagens kärnkraftsentusiaster fullständigt har förträngt. Fortsätt läsa →

Låt oss vara stolta decentralister!

Publicerat av
Svara

Inte sällan betecknas Centerpartiet numera som ”ett liberalt, borgerligt parti”. Det är beteckningar som jag inte är bekväm med, eftersom det inte bygger på partiets egen idégrund och dessutom ger en otydlighet.

Själv håller jag fast vid de egna beteckningarna. Jag är grön decentralist, grön centerpartist. Jag beklagar även att partiet inte längre använder ekohumanism som beteckning på den egna ideologin. Det är dags för en renässans för decentralism och ekohumanism!

Frihet och trygghet
När Bondeförbundet och övriga systerpartier både i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för rättvisa åt landsbygden. Samtidigt är det fel att, som en del gör, beteckna de ”ideologilösa”. Redan från början utgick de från principer om frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Statsvetarna brukar beteckna detta som agrarianism eller agrardemokrati.

Redan året efter att Carl Berglund tagit initiativ till att bilda Bondeförbundet,1911, skrev han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti” och ett ”i ordets finast bemärkelse ett centerparti”. Ett par år dessförinnan hade Berglunds finske kollega som partibildare, Santeri Alkio, förklarat att Agrarförbundet skulle vara ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Därmed föddes idén om ”tredje vägens politik”. Grunden för centeridéerna var lagd.

Tredje vägen
När svenska Bondeförbundet och SLU under andra världskriget utvecklade samarbetet med det finska systerpartiet tog man över beteckningen ”tredje vägens politik”. SLU:s Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att även Bondeförbundet underströk att man stod för den tredje vägen i svensk politik. Något som senare i allt högre grad ersattes med centerpolitik för att markera att man stod för ett alternativ till såväl vänster som höger. En konsekvens blev namnbytet till Centerpartiet.

Intressant är att de båda gröna centerpartieran i Polen, det äldsta gröna partiet PSL och det yngsta Polska2050, idag samarbetar under den gemensamma beteckningen ”Tredje vägen”.

Bild: Tredje vägen visar framåt! Bild av EWK som omslagsbild på Politisk tidskrift.

Med Gustaf Jonnergård som ledande ideolog utvecklades centeridéerna. Han var noga med att undvika beteckningar som ”liberal” och ”borgerlig” om centerpolitiken. När Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen bildade regering med Folkpartiet och Moderaterna becknades den som ”icke-socialistisk”. Detta för att markera att Centerpartiets gröna rötter fanns på landsbygden och inte bland städernas borgare.

Dessutom var det en markering mot att dela upp svenska folket i två block, socialister och borgare. Gunnar Hedlund underströk detta när han förklarade att ”jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem emot varandra. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerpartist har vi möjlighet att kunna verka för goda samförståndslösningar.” Fortsätt läsa →

Anders Ljunggren – centerpartist, nordist, journalist, diplomat och folkbildare!

Publicerat av
Svara

Påminns allt oftare om livets förgänglighet. När man kommer upp den ålder jag befinner mig i lämnar allt fler gamla vänner och bekanta jordelivet.

Särskilt sorgsen är jag för närvarande över att Anders Ljunggren har gått bort efter en tuff sjukdomsperiod. Jag har känt Anders ända sedan vi 1966 – för 58 år sedan – träffades på en CUF-kurs på Lövhult utanför Nässjö, då bland andra Thorbjörn Fälldin föreläste. Redan då gjorde Anders intryck på mig med sitt engagemang och kunskap.

Snart samarbetade vi inom CUF. Våra skolklubbar i Huskvarna och Eksjö (Huskvarna Centerklubb och Östanå Centerklubb) inspirerade varandra till en omfattande verksamhet och mycket diskussioner. Många unga valde centergrönt.

Ett par år senare fick Anders och jag på sommarlovet möjlighet att komma till Lennart Svensson på Smålandsbygdens tidning och börja formulera oss i text. Det var fantastiskt att bli publicerad i tidningen. På kvällarna fortsatte vi ofta – tillsammans med andra CUF:are – diskussionerna hemma hos Lennart och hans fru Aina på Styrmansgatan i Jönköping. Det var en tid som säkerligen präglade oss.

Engagemanget inom CUF fortsatte i nya former. Anders blev först distriktsordförande i Jönköpingsdistriktet och därefter förbundsstyrelseledamot i CUF. Jag blev när jag kom till Stockholm redaktör för först Politisk Tidskrift och därefter för Ung Center. Vi var med på många möten och konferenser, inte minst på Föreningsgården Mem. Utbytet med våra systerorganisationer i Finland och Norge var omfattande.

Bilden: Anders Ljunggren i spetsen för ett rikstingståg på 1970-talet tillsammans med Centerkvinnornas  Gunilla André. Under parollen ”Lokalsamhälle för hushållning” Anders föregångare som CUF-ordförande Lars Weinehall, centerledaren Thorbjörn Fälldin och CKF-ordföranden Sonja Fredgardh.

Anders blev 1976 förbundsordförande i CUF och anställde mig som förbundssekreterare 1981. Under ett par år, 1979 – 81, var Anders dessutom riksdagsledamot och senare under 1980-talet arbetade han som chefredaktör för Laholms Tidning. Därefter arbetade han bland annat med Centerns Presstjänst, Precent, som levererade många nyheter och intressanta kommentar till centerpressen runt om i landet. Han var även partiets informationschef. Anders hade utan tvekan en nyckelroll i ungdomsförbundet och senare även i partiet. Fortsätt läsa →

Vi ska vara stolta över vår egen idégrund!

Publicerat av
Svara

Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen. Fortsätt läsa →

Lär av historien – för framtiden!

Publicerat av
Svara

Jämtlands tidning
Östersunds-Posten
Det finns likheter mellan utvecklingen under 1930-talet och vad som händer idag. Krig pågår på flera håll i världen, även i vårt närområde. Högerauktoritära krafter underminerar demokrati och rättssamhälle i många länder. Efter en tid då många trodde att demokrati, folkstyre, skulle bli den dominerande samhällsformen globalt är den på tillbakagång.

Samtidigt finns positiva lärdomar att dra av vad som hände i Sverige och övriga Norden för 90 år sedan. I våra länder lyckades man stärka den ännu bräckliga demokratin och slå tillbaka de högerextrema rörelserna som vann framgångar i andra länder. I stället kunde man arbeta vidare på att stärka folkhemmet, den nordiska modellen.

I Sverige kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 överens om en bred krisuppgörelse, av de politiska motståndarna till höger föraktfullt avfärdad som ”kohandeln”. Liksom övriga världen led Sverige under denna tid av en djup depression med hög arbetslöshet och jordbrukskris. Arbetare och bönder drabbades hårt.

Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson enades 1933 om krisuppgörelsen (”kohandeln”) som stärkte demokratin och gav näring åt arbetet för folkhemmet. Inspirationen hämtade de båda skåningarna från Danmark. (Bilden ur boken om Bramstorp)

I uppgörelsen accepterade Bondeförbundet Socialdemokraternas arbetslöshetspolitik mot att Socialdemokraterna gick med på att stödja jordbruket. Arbetslösheten kunde tryckas tillbaka och bönderna fick bättre lönsamhet. Underlaget för de extrema rörelserna drogs undan och demokratin stärktes. Efter kompromisserna i krisuppgörelsen kom folkhemsbygget på allvar igång. (Folkhemstanken grundar sig i grunden på franska revolutionens paroll ”frihet, jämlikhet, broderskap”.) Fortsätt läsa →

Centerrörelsen kan bättre!

Publicerat av
3

För ett par veckor sedan trodde inte många att Centerpartiet skulle klara att behålla sina två mandat i Europaparlamentet. Klarade vi att behålla ett mandat vore det bra.

Slutspurten gav emellertid glädjande resultat. Listettan Emma Wiesner klarade debatterna bra, vilket säkert bidrog till uppgången, men den allra viktigaste insatsen gjorde den gröna folkrörelsen runt om i landet. Dörrar knackades, material delades i postlådor, på torg och utanför affärer. Insatserna visade hur viktigt det är med en aktiv organisation både i stad och land.

Bilden: en bra valaffisch som medverkade till att väljarna känner igen Centerpartiet.

De politiska frågor som vann väljarnas förtroende var främst klimat och miljö, liksom kravet på ökad självförsörjning och att skogsfrågorna inte ska styras från Bryssel. På de här områdena kände många väljare igen Centerpartiet.

Sammantaget medverkade slutspurten till att centerstödet i opinionsundersökningarna steg från strax över fyra procent till 7,3 procent i valet – och till att båda mandaten kunde behållas.

Samtidigt finns det skäl för viss självkritik när det gäller upplägget av EU-valrörelsen. Jag har exempelvis fått frågor om hur det kan komma sig att ett decentralistiskt parti som Centerpartiet, ett parti som arbetar för att hela landet ska leva, placerar tre toppkandidater, skrivna i Stockholm, högst upp på listan. Likaså varför ingen kandidat på listan är över 62 år när partiet har ett aktivt ceniornätverk med många framåt seniorer.

Allvarligt är självfallet också att valundersökningar visar att Centerpartiets stöd bland kärngrupperna på landsbygden, bönder och andra småföretagare, har minskat. Även bland de yngre är stödet förhållandevis lågt. Fortsätt läsa →

Kärnkraftsromantikerna blundar för riskerna

Publicerat av
Svara

Den första centerstämma jag deltog var i Luleå 1973. Där höll professor Hannes Alfvén sitt historiska anförande om kärnkraftens risker. Ett anförande som i hög grad påverkade centerrörelsen – och hela det svenska samhället – och inte minst mig själv. Åren därefter genomfördes omfattande studiekampanjer med tiotusentals deltagare runt om i Sverige. Många lärde sig vad kärnkraft innebär, om risker och problem, om att kärnkraft och kärnvapen är, som Alfvén uttryckte saken, ”siamesiska tvillingar”.

Själv var jag under hösten 1973 med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften, en förening som snart breddades och blev en verklig folkrörelse, Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Runt om i landet arrangerades opinionsmöten av olika slag. Flera marscher mot Barsebäck genomfördes och jag var med. Kärnkraftsmotståndet blev en bred folkrörelse.

Bilden: En affisch från tiden när tusentals svenskar och danskar marscherade mot Barsebäck för att protestera mot kärnkraften. Norden mot Barsebäck!

Efter olyckan vände Olof Palme och Socialdemokraterna och stödde Thorbjörn Fälldins och Centerpartiet krav på folkomröstning om kärnkraft. I mars 1980 fick svenska folket välja mellan tre linjer. Vad man verkar ha glömt idag är att samtliga tre linjer förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas.

Folkomröstning 1980
Jag arbetade i Linje 3, som förespråkade en avveckling inom tio år kombinerat med satsning på förnybara alternativ, som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack!”. Bakom denna linje stod Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet plus en bred miljörörelse. De mer kärnkraftspositiva partierna delade upp sig i två linjer. Linje 2 med Socialdemokraterna och Folkpartiet – med stöd från fackföreningsrörelsen – förespråkade en succesiv avveckling och offentligt ägande, medan Linje 1, som stöddes av Moderaterna, också stod för avveckling men utan att ta hänsyn till ägandet. (Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 procent och Linje 3 38,7 procent.) Att samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften, om än i olika tidsperspektiv, verkar vara glömt idag. Fortsätt läsa →

Demokratin återvinner kraft i Polen

Publicerat av
Svara

Samma texter som på  Liberal debatt

Efter åtta år av högerauktoritärt styre under PiS (”Lag och rättvisa”) har de polska väljarna sagt ifrån; demokratin och rättssamhället måste återupprättas!

Den 15 oktober gav polackerna med klar majoritet makten till de tre demokratiska valallianserna – Medborgarplattformen (KO), Tredje vägen (TD) och Nya Vänstern (NL). Efter två månader kunde den nya regeringen med Donald Tusk som premiärminister äntligen flytta in i regeringskanslierna. Den 12 december svors den nya regeringen in av president Andrzej Duda.

Länge såg Polen ut att följa Ungern på vägen mot ett alltmer auktoritärt och odemokratiskt styre. PiS ville ge landet ett enpartistyre på samma sätt som Fidesz i Ungern. Valresultatet är därför ett ljus i det europeiska mörker, där populistiska partier långt ut till höger vinner terräng i många länder.

Under de senaste åtta åren har Polen gått från att vara ett demokratiskt föredöme i det gamla östblocket till att bli ett avskräckande exempel på hur snabbt ett rättssamhälle kan monteras ned och folkstyret inskränkas. Efter regeringsskiftet 2015 började PiS-regeringen att ta beslut som successivt stärkte politikens makt över rättsväsendet. Många medier, särskilt public service, gjordes till rena propagandakanaler för regeringspartiet. För tre år sedan lät man det statliga oljebolaget (!) Orlen köpa upp många lokala och regionala tidningar.

De mänskliga rättigheterna för kvinnor och hbtqi-personer har inskränkts under PiS-styret. Den redan begränsade aborträtten har, med hjälp av författningsdomstolen, skärpts till i praktiken ett förbud och i östra delen av landet har kommuner och regioner inrättat ”hbtq-fria zoner”. Rapporter om hot och våld mot utsatta personer har ökat.

Rapporter om korruption har också kommit. Ett gravt exempel är att Polen, via ambassader och konsulat, har beviljat/sålt över två miljoner visum till personer utanför EU, främst i Asien och Afrika. Eftersom det handlar om Schengenvisum har de flesta inte rest till Polen utan till andra EU-länder. En del även till USA via Mexico. Fortsätt läsa →

När glömde KD(S) Guds skapelse?

Publicerat av
Svara

Högerregeringen, uppbackad av Sverigedemokraterna, tänker satsa mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar på ny kärnkraft. Nya reaktorer ska byggas så snart det går. Det verkar som om Tidöpartierna bara har mer kärnkraft i sina huvuden när vi ska möta framtidens energiutmaningar. Att denna energikälla innebär stora risker och dessutom blir allt dyrare har man uppenbarligen förträngt.

De som förundrar mig mest i denna utveckling är Kristdemokraterna. Ett parti som numera leds av en ordförande, Ebba Busch, som säger sig ”älska kärnkraft”. Eftersom hon för närvarande är Sveriges energi- och näringsminister har hon möjlighet att omsätta sin kärlek till denna energikälla i regeringspolitik. Hur kunde det gå så illa?

Jag minns en tid då Centerpartiet och KDS, som partiet hette då, stod varandra nära, inte minst när det gäller synen på kärnkraft. Inför folkomröstningen 1980 samarbetade partierna i den kärnkraftskritiska Linje 3. Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson var överens och i Linje 3 var Mats Odell aktiv vice ordförande. Jag deltog för övrigt själv i kampanjen inför folkomröstningen, bland annat som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack”.
Bilden: Ebba Busch säger rakt ut att ”Jag älskar kärnkraft”.

Uppvuxen i KDS starkaste område i Småland minns jag hur centerpartister och KDS:are samarbetade inför folkomröstningen, lokalt och centralt. KDS-folket, även Svensson och Odell, underströk att kärnkraft innebar ett övergrepp mot Guds natur. Uranbrytning, slutförvaring av det radioaktiva avfallet och att beroende av kärnkraft innebär ökat hot vid kriser och krig var argument som framfördes av alla kärnkraftskritiker.

Samarbetet inför folkomröstningen den 23 mars 1980 gjorde att Centerpartiet och KDS åren därefter diskuterade ett närmare samarbete även i politiken. Det fanns de – däribland jag – som till och med förordade en sammanslagning av partierna. Jag minns att jag resonerade med Mats Odell om att KDS skulle kunna bli en ”broderskapsrörelse” inom centerrörelsen. Jag tror för övrigt att de båda ordförandena Fälldin och Svensson var öppna för en partisammanslagning.

Bilden: Alf Svensson och KDS var mycket aktiva i kärnkraftsmotståndet inför folkomröstningen 1980.
Det visade sig emellertid att det fanns motstånd mot att gå så långt som till att slå samman partierna. I stället blev det en teknisk valsamverkan i riksdagsvalet 1985. Något som resulterade i att Alf Svensson som förste KDS:are blev invald i Sveriges riksdag under partibeteckningen Centern. Som riksdagsledamot lade han bland annat en motion med kravet att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2000 (motion 1986/87:N535). Fortsätt läsa →

Valet i Polen angår även oss

Publicerat av
1

Den 15 oktober går de polska väljarna till val. Ledamöterna i parlamentets båda kamrar, senaten och sejmen, ska utses. Utgången av valet får stor betydelse för Polen, men även för oss och Europa i övrigt. Därför är det svårbegripligt hur lite uppmärksamhet valet i grannlandet söder om Östersjön får i våra medier.

Sedan 2015 har det högerauktoritära partiet ”Lag och rättvisa”, PiS, styrt Polen. Under de år som gått sedan dess har regeringen även börjat styra public service och en stor del av övriga medier, inskränkt domstolarnas oberoende, skärpt den strikta abortlagen ytterligare och inskränkt homosexuellas rättigheter. En allvarlig utveckling.

Bilden: I samband med valet 2019 träffade jag centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz i Warszawa.

Det är ingen överdrift att hävda att PiS med partiledaren Jaroslaw Kaczynski i spetsen utgör ett reellt hot mot den demokratiska rättsstaten. Som Polenkännaren Peter Johnsson har konstaterat: ”Det är inte en diktatur, men det är en regim som är allt mer auktoritär, och som monterar ned den ena demokratiska regeln efter den andra.”

Polen har samtidigt aktiva demokratiska partier som nu samlar krafterna för att försätta PiS i opposition. Enkelt är det dock inte med dagens förutsättningar. Fortsätt läsa →