Vi ska vara stolta över vår egen idégrund!

Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen. Fortsätt läsa

Lär av historien – för framtiden!

Jämtlands tidning
Östersunds-Posten
Det finns likheter mellan utvecklingen under 1930-talet och vad som händer idag. Krig pågår på flera håll i världen, även i vårt närområde. Högerauktoritära krafter underminerar demokrati och rättssamhälle i många länder. Efter en tid då många trodde att demokrati, folkstyre, skulle bli den dominerande samhällsformen globalt är den på tillbakagång.

Samtidigt finns positiva lärdomar att dra av vad som hände i Sverige och övriga Norden för 90 år sedan. I våra länder lyckades man stärka den ännu bräckliga demokratin och slå tillbaka de högerextrema rörelserna som vann framgångar i andra länder. I stället kunde man arbeta vidare på att stärka folkhemmet, den nordiska modellen.

I Sverige kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 överens om en bred krisuppgörelse, av de politiska motståndarna till höger föraktfullt avfärdad som ”kohandeln”. Liksom övriga världen led Sverige under denna tid av en djup depression med hög arbetslöshet och jordbrukskris. Arbetare och bönder drabbades hårt.

Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson enades 1933 om krisuppgörelsen (”kohandeln”) som stärkte demokratin och gav näring åt arbetet för folkhemmet. Inspirationen hämtade de båda skåningarna från Danmark. (Bilden ur boken om Bramstorp)

I uppgörelsen accepterade Bondeförbundet Socialdemokraternas arbetslöshetspolitik mot att Socialdemokraterna gick med på att stödja jordbruket. Arbetslösheten kunde tryckas tillbaka och bönderna fick bättre lönsamhet. Underlaget för de extrema rörelserna drogs undan och demokratin stärktes. Efter kompromisserna i krisuppgörelsen kom folkhemsbygget på allvar igång. (Folkhemstanken grundar sig i grunden på franska revolutionens paroll ”frihet, jämlikhet, broderskap”.) Fortsätt läsa

När öppnas Kremls murar för demokratin nästa gång?

Idag är det fascinerande att betrakta den bild världsmästartecknaren Evert Karlsson (EWK) gjorde av Michail Gorbatjov när denne öppnar dörrarna till Kreml. Det var en tid av glasnosth (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad, ekonomiska reformer). Även Ryssland och Sovjetunionen var under en period på väg mot demokrati.

På EWK:s bild ser man samtidigt på Kremls torn fula, arga miner av kommunistiska diktatorer av Lenin, Stalin och Bresjnev. Uppenbarligen insåg EWK riskerna för ett bakslag.

I slutet av 1980-talet öppnade Gorbatjov inte bara Kreml utan hela Sovjetunionen mot världen. Det var inte enkelt, men ändå en fantastisk förändring. Demokratin började spira så smått, det blev yttrande- och tryckfrihet och omvandlingen av ekonomin från planekonomi till marknadsekonomi började. Sovjetunionen upplöstes efter ett par år och de olika delrepublikerna blev självständiga stater.

Bild: Michail Gorbatjov öppnar Kreml och Ryssland för omvärlden. Tidigare diktatorer surar i bakgrunden. En fantastisk bild av EWK.
Vad man i efterhand kan konstatera att de nyliberala råd som inte minst förståsigpåare från väst bidrog med under de här åren inte var rätt väg för Ryssland. Under Boris Jeltsins tid på 1990-talet statens företag ut och ett gäng oligarker, som blev oerhört rika, tog över, medan folk i allmänhet hade det ekonomiskt mycket tufft. Det blev oreda i samhället och många ryssar började fråga sig om demokrati skulle innebära allmän oreda och orättvisa. De började längta efter en ”stark man”. Omställningen av ekonomin borde ha gått till på ett mer genomtänkt sätt som skulle ha gynnat hela folket och inte bara en liten elit.

Vid milennieskiftet 2000 utsåg plötsligt Boris Jeltsin den relativt okände Vladimir Putin till sin efterträdare. Den tidigare KGB-agenten ansågs ha visat handlingskraft i det grymma kriget mot Tjetjenien, vilket uppenbarligen uppskattades av många ryssar. Putin valdes i ett relativt demokratiskt val till Rysslands president. Många hoppades att han skulle vara den starke man som skulle få ordning och reda på plats i samhället. Fortsätt läsa

En viktig bok i vår tid

Vi delar inte uppfattningen att herr Hitler och hans vänner, nu slutgiltigt i besittning av den makt de så länge eftertraktat, kommer att genomföra de förslag som cirkulerar; de kommer inte att helt plötsligt beröva tyska judar deras grundlagsfästa rättigheter, ej heller stänga in dem i getton eller underkasta dem pöbelns mordiska impulser…

Citatet kommer från en judisk tidning i Berlin, strax efter nazisternas maktövertagande 1933 och måste betraktas som en fullständig missbedömning med hänsyn till det förfärliga som hände sedan. Citatet återfinns i den nyutkomna boken ”Angreppet, så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” av Peter Gustafsson.

Det är naturligtvis inte så att historien upprepar sig, men som Gustavsson konstaterar med ett citat av Mart Twain, ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”. Det gäller alltså att inse vad som pågår när demokratin steg för steg, skiva för skiva, börjar urholkas. Det är för övrigt inte bara i Sverige denna utveckling pågår. Internationella inspiratörer för en samhällsutveckling i auktoritär riktning heter bland annat Viktor Orbán och Donald Trump.

Peter Gustavsson pekar i boken bland annat på Tidöregeringens minskade stöd till studieförbund och folkbildning, på påskyndad tidningsdöd, skärpta regler för public service, minskad autonomi för universiteten. I förlängningen begränsas den folkrörelsedemokrati som utvecklat och byggt upp det moderna Sverige. Folkrörelsedemokratin i vårt land har vuxit fram under mer än tre hundra år, från envälde under Karl XII till dagens samhälle. Demokratin behöver hela tiden återvinnas och förnyas. Annars riskerar de auktoritära krafternas ”salamitaktik” att successivt underminera och urholka demokratin. Tidigare erfarenheter visar att det kan gå snabbt.

Bilden: När jag träffade Peter Gustavsson i Almedalen för några år sedan.

”Angreppet” är en angelägen bok som kan öppna ögonen för vad som pågår för närvarande. En viktig bok i vår tid helt enkelt.
Jag känner Peter Gustavsson som en klok och sympatisk socialdemokratisk ledarskribent. Hans bok är lättläst och väl värd att ta del av även för de som inte delar hans partitillhörighet. Den avslutas för övrigt med en studiehandledning som kan ligga till grund för gruppdiskussioner.

Blind kärnkraftstro hotar både ekonomi och miljö

Östersunds-Posten
Jämtlands Tidning 
Det var fascinerande att se finansminister Elisabeth Svantessons argumentation för nya kärnkraftsreaktorer i SVT:s 30 minuter häromkvällen. Jag tyckte nästan synd om henne när hon om och om igen försökte påstå att det inte behövs någon utredning om alternativ till mer kärnkraft.

Det är självfallet allvarligt att regeringen sitter fast i denna blinda kärnkraftstro, att det inte skulle finnas några alternativ. Uppenbarligen hjälper det inte att Markus Wråke, vd för Energiföretagens forskningsinstitut konstaterar att ”det finns väldigt svagt forskningsstöd” för att det skulle vara omöjligt att bygga ett system utan ny kärnkraft. Wråke pekar på att det finns studier som pekar på att det både är möjligt och billigare att med en kombination av vind och sol, tillsammans med batterilagring och andra tekniker. Företrädare för branschorganisationerna för bioenergi, sol och vind skriver nyligen i ett inlägg i Dagens industri att de kan leverera lika mycket ny el innan 2035 som regeringen planerar att hämta från ny kärnkraft till 2045.

Bildtext:
På 1970- och 1980-talen organiserades många manifestationer mot kärnkraftssamhället. Det ledde bland annat till folkomröstningen 1980, då samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften. De risker med denna energikälla som lyftes då är faktiskt inte lösta – men de är bortglömda i dagens debatt…

Regeringens utredning säger att det behövs 400 miljarder  kronor i lån för att bygga fyra nya reaktorer, varav skattebetalarna skulle stå för 300 miljarder. Rickard Nordin, Centerpartiets energipolitiske talesman, konstaterar att det i så fall handlar om ungefär 1000 miljarder om regeringens planer på tio reaktorer skulle förverkligas, något som skulle fördubbla Sveriges statsskuld.
Fortsätt läsa

Mer kärnkraft – och uranbrytning – behövs inte!

Östersunds-Posten
För åtta år sedan, 2016, enades fem av riksdagens partier om en bred energiuppgörelse. S, Mp, C, Kd och M kom överens om grunden för en långsiktig energipolitik.

Uppgörelsen var en kompromiss, inte minst när det gällde kärnkraften. Man öppnade för ny kärnkraft, men markerade att inga statliga subventioner för nya reaktorer kunde påräknas. Däremot avskaffades effektskatten på kärnkraft. Uppgörelsen innebar samtidigt ett politiskt godkännande av kraftbolagens beslut att stänga fyra reaktorer. Enighet rådde också när det gällde målsättningen om ett helt förnybart energisystem.

Ett par år senare hoppade M och Kd av uppgörelsen, som var tänkt att vara långsiktig. Nu var det bara kärnkraft som gällde, en inriktning som även L och Sd delade. Uppenbarligen insåg man att det inte skulle byggas några nya reaktorer utan subventioner från skattebetalarna. De här partierna lämnade marknadstänkandet och började diskutera planekonomiska åtgärder för den eftersträvansvärda kärnkraften.

Inför valet 2022 utlovades billig och stabil kärnkraft från Tidöpartierna, inte minst från M och Kd, samtidigt som man i höga tonarter attackerade övriga partier i den uppgörelse man själva hade ingått i några år tidigare. Efter regeringsskiftet utlovades två nya reaktorer till 2035 och minst tio till 2045, men hur skulle det gå till?

Nu har Mats Dillén presenterat sin utredning om hur nya reaktorer skulle kunna finansieras – och det blir inte billigt för skattebetalarna.

Först ska staten låna ut 300 miljarder kronor – kanske mer – till låg ränta under byggfasen. Kraftbolagen ska, enligt förslaget, stå för 25 procent av byggkostnaderna. När väl reaktorerna har börjat producera el ska man få ett garanterat pris på minst 80 öre per kilowattimme under fyra decennier framöver. Bolagen ska också kunna förhandla om förbättrade villkor om de har svårigheter. Sammantaget kan detta bli verkliga ”slukhål” för skattebetalarna. Fortsätt läsa

Centerrörelsen kan bättre!

För ett par veckor sedan trodde inte många att Centerpartiet skulle klara att behålla sina två mandat i Europaparlamentet. Klarade vi att behålla ett mandat vore det bra.

Slutspurten gav emellertid glädjande resultat. Listettan Emma Wiesner klarade debatterna bra, vilket säkert bidrog till uppgången, men den allra viktigaste insatsen gjorde den gröna folkrörelsen runt om i landet. Dörrar knackades, material delades i postlådor, på torg och utanför affärer. Insatserna visade hur viktigt det är med en aktiv organisation både i stad och land.

Bilden: en bra valaffisch som medverkade till att väljarna känner igen Centerpartiet.

De politiska frågor som vann väljarnas förtroende var främst klimat och miljö, liksom kravet på ökad självförsörjning och att skogsfrågorna inte ska styras från Bryssel. På de här områdena kände många väljare igen Centerpartiet.

Sammantaget medverkade slutspurten till att centerstödet i opinionsundersökningarna steg från strax över fyra procent till 7,3 procent i valet – och till att båda mandaten kunde behållas.

Samtidigt finns det skäl för viss självkritik när det gäller upplägget av EU-valrörelsen. Jag har exempelvis fått frågor om hur det kan komma sig att ett decentralistiskt parti som Centerpartiet, ett parti som arbetar för att hela landet ska leva, placerar tre toppkandidater, skrivna i Stockholm, högst upp på listan. Likaså varför ingen kandidat på listan är över 62 år när partiet har ett aktivt ceniornätverk med många framåt seniorer.

Allvarligt är självfallet också att valundersökningar visar att Centerpartiets stöd bland kärngrupperna på landsbygden, bönder och andra småföretagare, har minskat. Även bland de yngre är stödet förhållandevis lågt. Fortsätt läsa

Sveriges DCA-avtal med USA behöver kompletteras!

Östersunds-Posten 12 juni
Jämtlands Tidning 11 juni
Den 18 juni är det tänkt att Sveriges riksdag ska behandla DCA-avtalet med USA (Defense Cooperation Agreement). Att inte detta avtal har diskuterats mer är uppseendeväckande och allvarligt.

Att Sverige numera är medlem av Nato har ett starkt folkligt stöd. Även många av oss som länge var motståndare till att vårt land skulle överge 200 år av alliansfrihet för att i stället bli en del av den västliga försvarsalliansen står idag bakom anslutningen. Rysslands angreppskrig mot Ukraina har lett till detta omtänkande. Positivt i sammanhanget är att hela Norden idag står på samma försvars- och säkerhetspolitiska grund för första gången på 500 år.

DCA-avtalet med USA kan ses som en följd av Natoanslutningen, men är inte en del av medlemskapet. Det handlar om ett bilateralt avtal. Våra nordiska grannländer har också ingått liknande avtal, men det finns uppseendeväckande skillnader.

När Norges försvarsminister Bjørn Arild Gram nyligen besökte Östersund frågade jag honom vad motsvarande avtal innebär för hans land. Till stora delar är det norska avtalet det samma som det svenska. I det norska avtalet tydliggörs emellertid att amerikanska trupper inte ska permanent ska stationeras i landet i fredstid. Inte heller får kärnvapen placeras på norsk mark. Däremot får USA förhandslagra utrustning, stridsfordon och förnödenheter på olika håll i Norge, vilket man också sedan länge gör. Fortsätt läsa

Viktigt att rösta i EU-valet – men glöm inte Norden!

Östersunds-Posten 5 juni
Jämtlands Tidning 3 juni
Årets val till Europaparlamentet är det viktigaste hittills i EU:s historia. Därför bör vi självfallet använda oss av vår möjlighet att påverka genom att rösta. Vi behöver ett nära samarbete i Europa när det gäller gränsöverskridande frågor som handel, miljö och klimat, liksom säkerhet och brottsbekämpning. Däremot bör vi se upp med centralisering och maktkoncentration till Bryssel. För min del röstar jag även denna gång centergrönt.

Rysslands angreppskrig mot Ukraina sätter stark press på de europeiska demokratierna. Vi måste tillsammans ge ukrainarnas självständighetskamp kraftfullt stöd. Skulle Putin lyckas besegra Ukraina är risken överhängande att andra länder snart står på Kremls imperialistiska agenda. Mot denna bakgrund vore det allvarligt om högerauktoritära och mer eller mindre Putinvänliga partier runt om i EU vinner framgångar i valet och får ett reellt inflytande.

Jag vill ändå, mitt i EU-valrörelsen, påminna om vikten av att inte glömma det för oss viktiga nordiska samarbetet. Risken är uppenbar, som bland andra Föreningen Nordens generalsekreterare Josefin Carlring har varnat för, att Norden hamnar i skuggan av EU-frågorna. Detta trots att det nordiska samarbetet har ett starkt folkligt stöd och regeringarna har lanserat den fina visionen om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”.
Kanske det är läge att ordna allmänna val även till Nordiska rådet för lyfta fram vår region i debatten och påskynda ett närmare samarbete mellan våra länder. Ett förslag som för övrigt nyligen lyftes av Föreningen Norden Danmark.

Ett enat Norden skulle bli världens tionde eller elfte starkaste ekonomi. De nordiska länderna kompletterar varandra väl och skulle tillsammans få ett långt större internationellt inflytande än varje land för sig. Norden skulle hävda sig väl i förhållande till starka europeiska stater som Frankrike och Tyskland och kunna ta plats i G20. Fortsätt läsa

Regeringen fortsätter blunda i sin ensidiga kärnkraftstro

Östersunds-Posten
Jämtlands Tidning
Sverige har idag en regering som sitter fast i blind kärnkraftstro. Att binda sig vid en energikälla som kostar oerhört mycket, innebär allvarliga risker och dessutom tar lång tid att bygga är att blunda för verkligheten.

I november lanserade Tidöpartierna en färdplan för ny kärnkraft. ”Vi levererar nu ett pärlband av beslut för att bana väg för ny kärnkraft”, förklarade energi- och näringsminister Ebba Busch i en vacker omskrivning. Därefter har en kärnkraftssamordnare tillsatts. Eftersom de tidigare utlovade 400 miljarder kronor som regeringen redan har lovat i kreditgarantier ska mer av skattebetalarnas pengar tas fram. Förbudet mot uranbrytning  ska slopas. Allt för att ny kärnkraft motsvarande två storskaliga reaktorer ska vara i drift 2035 och fem gånger mer till 2045, hoppas regeringen.

Mycket lite tyder emellertid på att det går att bygga nya reaktorer på tio år. De senaste europeiska projekten – Olkiluoto 3 i Finland, Flamanville 3 i Frankrike och Hinkley Point C i Storbritannien – visar tvärtom att kärnkraftsbyggen tar mycket längre tid än planerat – och dessutom blir mycket dyrare. Föga tyder på att det skulle bli annorlunda i Sverige.

Uppenbarligen börjar regeringen inse att det inte blir några nya reaktorer utan stora skattesubventioner. Kreditgarantierna räcker inte. Kärnkraftssamordnaren Carl Berglöf talade nyligen om kostnaden för kärnkraftsplanerna hamnar i storleksordningen 1000 miljarder kronor och moderaterna hoppas nu på medfinansiering från EU. Fortsätt läsa