Kategoriarkiv: Energi

Energiomställningen pågår för fullt!

Energiuppgörelsen 2016 var en kompromiss – och en framgång. Äntligen skulle vi få en långsiktigt hållbar energipolitik. Som kärnkraftskritiker var jag föga entusiastisk till att ge kraftbolagen möjlighet att bygga nya reaktorer om de önskade. Samtidigt var målsättningen att kring 2040 ha ett helt förnybart energisystem. Ändå en acceptabel kompromiss.

Moderaterna och Kristdemokraterna klarade emellertid inte av att stå fast vid överenskommelsen. Efter ett par år hoppade de av och började propagera för kärnkraft i alla tonarter. Nu har de lierat sig med Sverigedemokraterna och Liberalerna, som inte var med i energiuppgörelsen, i en verklighetsfrämmande kärnkraftspropaganda. Det verkar som om man inbillar sig att mer kärnkraft skulle vara en framgångsväg för det nya högerblocket.

I debatten påstås att det redan är elbrist i södra Sverige. Pågens i Malmö har varit ett slagträ när man hävdar att företagets utbyggnadsplaner skulle begränsas av elbrist. I verkligheten handlar det om nätbegränsningar i området.

”Sanningen är att inte ens fem kärnkraftsreaktorer i Ringhals skulle ha hjälpt Pågens”, konstaterar förre generaldirektören och moderatpolitikern Mikael Odenberg i en krönika (https://www.arbetsvarlden.se/kronikor/varierande-elpriser-visar-att-marknaden-fungerar-nar-ska-det-ga-in/ ). Det är transmissionsnätet, överföringen av el till alla delar av landet, som snarast måste rustas och flaskhalsarna elimineras. Läs mer

Kärnkraft – ingen lösning för framtiden!

Bild 1: Denna kalla kväll – den 7 februari – exporterar Sverige en hel del el till våra grannländer.
Bild 2: Tabell som visar att Sverige under januari 2021 har exporterat en hel del el till våra grannländer. Endast från Norge har vi under månaden haft en nettoimport.

Vi har en kall vinter och behovet av el är stort. Men detta hindrar inte att Sverige även nu exporterar en hel del el till våra grannländer. Det kan man måhända inte tro när kärnkraftsromantiker av olika kulör hela tiden driver en kampanj om att vi skulle importera kolbaserad ”fulel” från Polen.

Under januari månad har Sverige, enligt Svenska Kraftnät, exporterat närmare 1,2 TWh. Det är enbart från Norge det handlar om en nettoimport – och norsk el produceras nästan enbart av vattenkraft. Vad gäller Polen har Sverige under denna vintermånad exporterat 266 GWh och importerat 14. Det är svårt att tro om man bara läser inlägg i olika medier från Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Detta innebär självfallet inte att Sverige inte står inför stora utmaningar när det gäller att möta ökande behov av el när vi ska ställa om till ett mer hållbart, grönt samhälle. Ett område där kraftfulla insatser krävs är att stärka kraftnätet så att överföringen mellan olika delar av landet fungerar på bästa sätt. Det är viktigt att såväl storstadsområden som glesare bebyggda områden har tillgång till el.

Att detta kräver mer kärnkraft stämmer dock inte. Den breda energiuppgörelse som gjordes 2016 innebar att kraftbolagen själva fick avgöra hur länge kärnkraftsreaktorerna får drivas på ett säkert sätt. De fick till och med möjlighet att bygga nya reaktorer. Även vi som sedan länge har varit kritiska till kärnkraften och de risker denna energikälla innebär accepterade detta eftersom det är viktigt att energiproduktionen ges långsiktiga spelregler.

De förnybara energikällorna, främst vind- och solkraft, utvecklas emellertid snabbt och är långt billigare än kärnkraft. Vattenfall beslutade att stänga de båda reaktorerna Ringhals 1 och Ringhals 2. För att fortsätta att driva dessa reaktorer tillräckligt säkert skulle det krävas så stora investeringar så att det inte skulle vara lönsamt att driva dem vidare. Moderaterna och Kristdemokraterna hoppade av energiuppgörelsen, vilket är att beklaga, och började argumentera för att skattebetalarna ska bidra med stora summor för att dessa reaktorer ska drivas vidare.

Kärnkraftsförespråkarna talade vidare om något som betecknas som ”fjärde generationens kärnkraft”. Problemet är att dessa reaktorer bara finns på ritbordet. Frankrike, annars känt för att vara kärnkraftspositivt, har för övrigt lagt ned sitt forskningsprogram på detta område eftersom man insåg att det varken är ekonomiskt eller tekniskt möjligt att nå resultat. Nya reaktorer tar decennier att bygga. Finlands reaktor Olkiluoto 3 skulle varit färdig för produktion 2009 men har ännu inte startat. Dessutom kvarstår kärnkraftens risker – allt emellan uranbrytningen över driften till slutförvaringen av det radioaktiva avfallet.

Sverige har möjlighet att nå målet om ett helt förnybart energisystem kring 2040, men det är naturligtvis inte enkelt. Vi har mycket vattenkraft, som kan effektiviseras. Vindkraften har vuxit mycket under senare år, men utbyggnaden i norra Sverige har en gräns. Därför bör inriktningen vara att i större grad bygga ut havsbaserad vindkraft, främst i södra delen av landet. Danmark beslutade nyligen om en storsatsning på detta område i Nordsjön. Lägg till detta att vårt land har goda möjligheter att utveckla bioenergin och vätgasproduktionen.

En större del av den el som produceras i norra Sverige kommer i framtiden att behövas där när stål ska produceras fossilfritt och batterifabriker utvecklas. För övrigt bör en rättmätig del av den kraft som produceras av vind och vatten stanna lokalt och regionalt.

Faktum är också att Sverige fortfarande har sju aktiva kärnkraftsreaktorer kvar. De kommer sannolikt att vara i funktion tio-femton år framöver. Som kärnkraftskritiker hoppas jag förstås att de kan stängas av så snart som möjligt, men det är, enligt energiuppgörelsen, kraftbolagen som avgör när detta är möjligt.

Sverige står – liksom världen i övrigt – inför stora utmaningar på energiområdet. Men vi, liksom övriga Norden, har bättre förutsättningar än då flesta länder att bygga ett väl fungerande helt förnybart energisystem. Låt oss satsa offensivt på detta i stället för att romantisera den föråldrade och riskabla kärnkraften!

 

 

 

Värden måste få stanna lokalt och regionalt!

Länstidningen 11/11 2020

Nordsverige 12/11 2020

Sverige och Norge delar den Skandinaviska halvön. Båda länderna är rika på naturresurser. Synen på hur dessa rikedomar ska fördelas skiljer sig dock åt. Medan det i Norge är en självklarhet att en del av vattenkraftens värden ska stanna lokalt och regionalt ser man i Sverige sedan århundraden tillbaka den norra delen av landet som ett förråd av naturresurser som centralmakten kan hämta för en billig penning. Så kan det inte få fortsätta.

För ett par år sedan ville den norska regeringen, ledd av Erna Solberg från Høyre, dra in en del av de medel som går till norska vattenkraftskommuner till staten. Motståndet var emellertid starkt och det fanns ingen majoritet i Stortinget. Solbergregeringen tillsatte en utredning, Distriktsnæringsutvalget (Distriktsnäringsutredningen), med Svein Richard Brandtzæg, tidigare vd i Hydrokoncernen och ordförande för universitetet NTNU i Trondheim, som ordförande. Nu har utredningen (NOU 2020:12) presenterats och budskapet är tydligt.

– Kommunerna måste få behålla mer av skatteintäkterna från naturresurserna!, slog Brandtzæg fast när utredningen presenterades på Frosta i Trøndelag. Utredningen är tydlig – och det i ett land som redan låter en avsevärd del av naturresursernas värden stanna lokalt och regionalt. Läs mer

40 år efter kärnkraftsomröstningen – nu kommer den förnybara energin!

Idag är det exakt 40 år sedan svenska folket folkomröstade om kärnkraften. Jag minns detta med dubbla känslor.

Kärnkraftsmotståndet var en bred och stark folkrörelse. Jag var själv en mycket aktiv del i denna rörelse. Efter centerstämman i Luleå 1973 var jag med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften (ASK) som utvecklades till Folkkampanjen mot kärnkraft. Inför folkomröstningen den 23 mars 1980 hade denna Folkkampanjen breddats och utvecklats till en bred folkrörelse som kunde mobilisera tusentals människor till olika demonstrationer och aktioner. Inom centerrörelsen studerade många tusen energifrågor och engagemanget var enormt. Själv fick jag möjlighet att arbeta på Linje 3:s kansli med att göra tidningen Nej tack!

Samtidigt minns jag folkomröstningen som en manipulation med folkviljan. Kärnkraftsförespråkarna delade upp sig i två linjer, Linje 1 och Linje 2, och fick många väljare att tro att Linje 2 var en slags lagomlinje. Dessutom påstod båda linjerna att de på sikt ville avveckla kärnkraften fast de först skulle fördubbla antalet reaktorer från sex till tolv. Egentligen var hela upplägget en manipulation med folkviljan.

Idag, 40 år senare, kan vi konstatera att kärnkraften äntligen är på väg ut, även om det finns en del kärnkraftsromantiker som talar om nya generationer kärnkraft. Det är de förnybara energikällorna som är hållbara och har framtiden för sig. Samma kloka argument som vi framförde inför folkomröstningen för idag exakt 40 år sedan!
Bilden: Centerrörelsen med Thorbjörn Fälldin i spetsen har spelat – och spelar – en nyckelroll i den gröna energiomställningen.

Kärnkraften räddar inte klimatet!

2016 gjordes en bred uppgörelse om energipolitiken. Det var en kompromiss, men den har på ett positivt sätt lagt fast långsiktiga spelregler. Utbyggnaden av förnybar energi går snabbt. Målet om ett helt förnybart energisystem till 2040 kan mycket väl bli verklighet.

Enligt energiuppgörelsen kan kraftbolagen driva existerande kärnkraftsreaktorer vidare och även bygga nya. Det är bolagen som bestämmer hur länge de existerande reaktorerna ska vara i drift och om de vill bygga nya. Föga tyder dock på att ny kärnkraft är intressant. Vattenfall har beslutat stänga två reaktorer i Ringhals eftersom de inte är lönsamma att driva vidare.

Den ökande produktionen av förnybar el borde glädja alla som arbetar för att nå klimatmålen även om mer självfallet behövs. Att kräva massiva satsningar på kärnkraft leder dock fel. Men uppenbarligen har Moderaterna och Kristdemokraterna drabbats av blind kärnkraftstro. Först gick Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor ut och krävde en ny energiuppgörelse före årsskiftet. Utspelet (DN 28/11) gjorde de tillsammans med Liberalernas Nyamko Sabuni, vars parti gillar kärnkraft och därför inte var med i uppgörelsen 2016. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson applåderade i bakgrunden. Läs mer

Kärnkraft blir inte bättre av ny beteckning

Länstidningen     Östersunds-Posten

Sverige behöver ”fjärde generationens kärnkraft” hävdade moderatledaren Ulf Kristersson i Almedalen. Tidigare har han, tillsammans med Kd:s Ebba Busch Thor, argumenterat för samma sak på DN debatt. Lägg till detta att även företrädare för Liberalerna och Sverigedemokraterna framträder som kärnkraftsromantiker så finns det skäl till oro.

”Fjärde generationens kärnkraft” lanseras som något nytt, men i verkligheten handlar det om att lyfta fram det gamla konceptet, bridreaktorer från 1950-talet, ett dyrbart misslyckande. Idag finns två bridreaktorer i Ryssland och en i Kina i drift. I övrigt är de nedlagda.

Bridtekniken är dyr och innebär ökad risk för kärnvapenspridning och terrorism. Kärnkraft och kärnvapen är, som Hannes Alfvén påpekade för snart ett halvsekel sedan, ”siamesiska tvillingar”. Den nödvändiga, dyra upparbetningen innebär att världens farligaste ämne, plutonium, frigörs – och kan användas till kärnvapen. Läs mer

Kristdemokratiskt kärnkraftshaveri

Att ledaren för Kristdemokraterna skulle komma ut som kärnkraftsaktivist hade jag aldrig trott för några år sedan. Efter att ha hört lördagsintervjun i P1 med Ebba Busch Thor kan jag dock konstatera att hon uppenbarligen tror att kärnkraftsvurm ska ge hennes parti ökat stöd. Några sakskäl är svåra att se.

I mitt stilla sinne funderar jag över hur hennes partivänner, tidigare generationer av kristdemokrater, som var med i arbetet i Linje 3 inför folkomröstningen 1980 och, liksom jag, ville fasa ut kärnkraften ur energisystemet ser på dagens partiledares blinda reaktortro. Ett viktigt argument mot kärnkraften för KDS:arna den gången, och för många av oss andra, var att slutförvaringen av det radioaktiva avfallet inte var löst. Att producera högaktiv radioaktivitet som måste hållas avskild från allt liv i hundratusentals år stred inte minst mot den kristna förvaltarskapstanken. Faktum är avfallsproblemet ännu inte är löst, även om det finns omstridda planer på en slutförvaring i Östhammar.

Varken avfallet eller andra risker med kärnkraft verkar dock bekymra Ebba Busch Thor. Hon vill att politiken ska ge sig in och styra i den breda energiuppgörelsen. Vattenfall ska beordras att köra Ringhals 1 och 2 vidare mot företagets vilja. Att Vattenfalls vd Magnus Hall har konstaterat att reaktorerna är gamla och att det är olönsamt att rusta dem för fortsatt drift efter 2020 bryr hon sig inte om. Ett nytt uppseendeväckande hugskott från kd-ledaren i lördagsintervjun är dessutom att kärnkraften ska göras till en EU-fråga. Enligt Busch Thor bör EU ta fram en gemensam standard för godkännande av reaktorer och för att ta fram ny kärnkraft. Sedan ska Bryssel uppdra åt två av medlemsländerna att hantera de här frågorna åt hela Unionen. Man tar sig för pannan. Läs mer

Låt vattenkraftens värden utveckla bygder och regioner!

Publicerad i Dagens Samhälle 1 februari 2019

En viktig punkt i Januariavtalet (JA) ärgranboforsen att en ”omfattande skattereform” ska genomföras. Det goda syftet är inte minst att ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor”. Detta måste gälla även de växande regionala klyftorna om målsättningen att hela landet ska leva och växa ska uppfyllas.

Sedan 1999 arbetar vi inom Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner och regioner (FSV) för att en rättmätig del av vattenkraftens värden ska få stanna lokalt och regionalt och medverka till utveckling och tillväxt. Till skillnad från jämförbara länder går all beskattning av vattenkraften i Sverige till statskassan. I den omfattande skattereform som planeras måste detta rättas till. Lämpligtvis genom att fastighetsskatten på vattenkraftsanläggningar som ett första steg kommunaliseras eller regionaliseras.

Över 90 procent av landets vattenkraft produceras i de sju skogslänen, kraft som har haft avgörande betydelse för landets utveckling. Läs mer

Energirevolution pågår – sluta kärnkraftsdrömma!

Östersunds-Posten 24 augusti 2018.

Länstidningen 25 augusti 2018

Turerna kring kärnkraften har Solmärkepågått sedan 1970-talet. För två år sedan, 2016, gjordes dock en bred överenskommelse med målet att Sveriges energiproduktion till 100 procent ska vara förnybar 2040. Inga stoppår slogs fast för de kvarvarande reaktorerna, men det underströks att kärnkraften ska stå för sina egna kostnader. Underförstått innebär detta att reaktorerna kommer att stängas av när de inte längre lönar sig.

Jag tog ställning mot kärnkraft efter att ha hört professor Hannes Alfvén vid centerstämman i Luleå 1973. Alfvén pekade på att avfallsfrågan inte var löst och på risken för kärnvapenspridning. Han betecknade kärnkraft och kärnvapen som ”siamesiska tvillingar”. Efter folkomröstningen 1980 fick kärnkraften finnas kvar ytterligare en tid, men debatten flammade åter upp efter kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl 1986 och i Fukushima 2011. Hela tiden påpekade vi som är kritiska till kärnkraft att framtiden finns i de förnybara energikällorna, i sol, vind, vatten och bioenergi. Kombinerat med hushållning och teknikutveckling. Läs mer

Agera gemensamt för Jämtland Härjedalen!

(Inlägg till ÖP och LT)
Åren kring 1940 pågick en omfattande vattenkraftsutbyggnad i Jämtlands län. Byggandet skapade jobb, men insikten om skadeverkningarna spred sig också. Den stora striden stod om Tännforsen skulle byggas ut eller inte. Tack vare en bred opinion förhindrades att den fantastiska forsen exploaterades.

Skärmavbild 2015-03-04 kl. 12.52.43Redan den 1 augusti 1941 hade ÖP:s chefredaktör Edwin ”Effe” Magnusson föreslagit ”vattenaccis” för all ström som sändes utanför länsgränsen. Senare  krävde länsstyrelsen skälig kompensation för de skador utbyggnaden innebar. Länets riksdagsledamöter lade en gemensam motion med samma innehåll.

Kraven på ersättning för att Jämtland släppt till sina forsar för elförsörjningen har alltså länge funnits på den politiska agendan. På 1960-talet motionerade Kalle Pettersson i Stugun (m) i riksdagen om vattenkraftsåterbäring. Under Sven Heurgrens tid som landshövding ett par decennier senare agerade länet aktivt och gemensamt för återbäringen, ”ettöringen” (1 öre/Kwh).

För sexton år sedan, 1999, tog kommunalråden Per Söderberg (c) i Östersund och Hans Lundqvist (s) i Ragunda initiativ till Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV) som sedan dess arbetar för att en rättmätig del av vattenkraftens värden ska stanna i berörda regioner/kommuner. Läs mer