Under sommaren gör jag ett inhopp som ledarskribent på Skånska Dagbladets och Norra Skånes ledarsidor. Det känns inspirerande att åter kunna bidra till debatten i denna roll efter 20 års uppehåll. Här är länkar till de hittills publicerade alstren. Det kommer mera.
Bryssel vill styra skogsbruket
Bra kommunikationer i hela landet
Byråkratisk mardröm hotar skogsbruket
Vi befinner oss mitt i en regeringskris. En kris som i grunden är både onödig och skadlig för landet. Hur länge den kommer att hålla på vet ännu ingen. Vi får hoppas att landet snart har en fungerande regering igen.
Att Vänsterpartiet motsatte sig fri hyressättning i nybyggnation (punkt 44 i Januariavtalet) var ingen nyhet och det går att förstå att Nooshi Dadgostar ville sätt kraft bakom orden. Men det var ju också faktiskt så att Stefan Löfvén och Annie Lööf lyssnade, gick henne till mötes och sa ja till hennes krav om att överlämna frågan till bostadsmarknadens parter. Läs mer
Bild: Krisuppgörelsen 1933 ledde till ett närmare samarbete mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna, inte minst mellan ledarna Bramstorp och Per Albin. Frågan är om Januariavtalet också kan leda till ett mer förtroendefullt samarbete i landets intresse mellan de båda folkrörelsepartierna.
Uppenbarligen har Stefan Löfvén läst historia och lärt en del av den. Det framgår i varje fall av hans tal inför den socialdemokratiska kongressen i Örebro i helgen. Han pekar på likheterna med krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 – och det gör han rätt i.
Dagens samhälle skiljer sig på många sätt drastiskt jämfört med situationen för 86 år sedan, men det finns också uppenbara likheter.
Efter valet 1932 bildade Socialdemokraterna en minoritetsregering, men det krävdes bredare uppgörelser för att komma till rätta med de växande problemen i samhället. Arbetslösheten skenade och många bönder gick i konkurs. Den stora arbetslösheten liksom jordbrukskrisen skapade grogrund för antidemokratiska organisationer. Demokratin var fortfarande skör; det var bara lite mer än ett decennium sedan de svenska kvinnorna fick rösträtt. På en del håll ropade man efter en stark ledare, inspirerade från Tyskland. Läs mer
Bilden: Bondeförbundet/Centerpartiet och Socialdemokraterna har kunnat ta gemensamt ansvar för landet även under tidigare decennier. Därför är det inte konstigt att de båda partierna nu, tillsammans med Liberalerna och Miljöpartiet, bryter det regingskaos som utbröt efter höstens val.
Omslag av EWK på Politisk tidskrift.
Äntligen – efter 131 dagar – ser Sverige ut att få en regering. Talman Andreas Norlén har i varje fall lagt förslag om att Stefan Löfvén ska utses till statsminister på fredag. Det mesta tyder på att riksdagen kommer att tolerera detta – och i så fall blir Löfvén åter reguljär regeringschef.
Ingen är nöjd, många är 
besvikna, vilket egentligen inte är något konstigt. Att kompromissa frestar på, men det handlar om att ta ansvar för landet. Det är främst Centerpartiet och Liberalerna som har varit kapabla att ta ansvar. Annars skulle vi inte få någon regering nu heller.
Jag är hursomhelst glad om Sverige inom några dagar får en handlingskraftig regering även om jag kan vara kritisk till mycket som hänt och inte har hänt under den kaosartade hösten. Men efter fyra månader får landet äntligen en regering. Att låta kaoset gå vidare till extraval hade varit oansvarigt.
Som grund för regeringsbildningen ligger en överenskommelse mellan fyra partier i politikens centrum; Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Förhandlingarna har uppenbarligen varit tuffa, alla inblandade partier har fått ge och ta. Resultatet är på många punkter bra, även om jag inte är förtjust i alla. På flera punkter har Centerpartiet och Liberalerna nått längre när det gäller centerpartistisk och liberal politik än vad de gjorde i alliansregeringen före 2014. Läs mer
– Mitt sonderingsuppdrag kommer ägnas åt att försöka finna sakpolitiska vägar framåt för de större reformer som Sverige behöver och se till att Sverige får en regering som kan genomföra reformpolitik.
Det underströk Annie Lööf 
när hon på onsdagen fick talmannens uppdrag att sondera förutsättningarna för att dyrka upp de låsningar som hittills har hindrat att Sverige har fått en ny regering efter valet i september. Att diskutera sakpolitiken är verkligen på tiden. Ulf Kristersson och Stefan Löfvén, som båda misslyckats i sitt regeringsbildande, har koncentrerat sig på vilka partier som ska ingå i en regering som de vill leda.
Sverige är utan tvekan i behov av omfattande reformer på flera områden. Vi behöver en omfattande skattereform, en decentralistisk politik som tar hela landet i bruk och en välfärdspolitik för minskande sociala klyftor. Vidare krävs en långsiktigt fungerande politik på miljö- och migrationsområdena. Bara för att ta några exempel. Läs mer
Bilden: Som 19-åring gjorde den blivande världsmästartecknaren EWK den här bilden. Den visar hur Per Albin Hansson och Axel Pehrsson i Bramstorp, Socialdemokraterna och Bondeförbundet, tidigare pucklade på varandra för att efter krisuppgörelsen 1933 samarbeta i bygget av folkhemmet.
Historien upprepas aldrig exakt, 
men det kan ändå ofta finnas lärdomar att dra av vad som tidigare har hänt. Det gäller även de ännu så länge fruktlösa regeringssonderingarna.
Jag ser likheter mellan situationen efter valet 1932 och vad som pågår för närvarande. En skillnad är förstås att Sverige vid den tiden var drabbat av den ekonomiska depressionen med växande arbetslöshet bland arbetarna och konkurser bland bönderna. En likhet är däremot att det var svårt att bilda en stabil och handlingskraftig regering efter valet.
I valrörelsen för 86 år sedan var motsättningarna stora, inte minst mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. SSU gav ut en smädesskrift om Bondeförbundets ungdomsförbund SLU, ”De idélösas samfund”, och Per Albin Hansson drog till med att Bondeförbundet stod för ”en mer reaktionär politik än den Lindmanska högern”. Bondeförbundet, med Olof Olsson i Kullenbergstorp i spetsen, svarade med att anklaga Socialdemokraterna för att svika bönderna och för att hota med socialisering.
Valet blev emellertid en framgång för båda partierna. Först testade Socialdemokraterna att bilda regering med de Frisinnade, som suttit i regeringsställning med Felix Hamrin som statsminister före valet, men utan resultat. Högern ville att Olsson i Kullenbergstorp skulle bilda regering, men han ville inte. Motvilligt bildade Per Albin Hansson då en socialdemokratisk minoritetsregering. ”Vi var tvungna att bilda regering”, skrev Ernst Wigforss som blev finansminister. Nästan alla trodde att det skulle bli en kortlivad ministär, som snart skulle fällas i riksdagen. Läs mer
Bilden: På debattplats i Expressen (2 mars 2018) vädjar Socialdemokraterna, genom näringsminister Damberg och partisekreterare Rådström Baastad, om samarbete med Centerpartiet.
Att bli uppvaktad på sin 105-årsdag 
är inte illa. Men det var vad som hände när Socialdemokraterna nyligen (Expressen 2 mars 2018) förklarade ”att vi uppskattar Centerpartiet som konstruktiv och ansvarstagande kraft i svensk politik”. En kraft som dagens regeringsparti uppenbarligen gärna vill ta gemensamt ansvar för Sverige tillsammans med.
(Centerpartiet bildades formellt som Bondeförbundet 2 mars 1913, men partiet självt räknar uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i tidningen Landsbygden 1 december 1910 som startpunkten för partibildandet.)
Artikelförfattarna i Expressen, näringsminister Mikael Damberg och partisekreterare Lena Rådström Baastad, pekar i inlägget på de tillfällen under det gångna seklet som de båda folkrörelsepartierna tillsammans har tagit ansvar för landet. Jag håller med om att krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet genom krisuppgörelsen 1933 tog gemensamt ansvar för landet. Tack vare uppgörelsen kunde de arbetslösa arbetarna lättare få jobb och småbönderna arbeta vidare på sina gårdar utan att gå i konkurs. Det var en historisk insats för demokratin och medborgarna. Läs mer
Publicerad på Dagens Samhälles webb den 1juni 2016
Söndagens partiledardebatt präglades av konfrontation och aggressivitet. ”Käbbelnivån” var hög, som K-G Bergström konstaterar i Expressen och befarar att partiledarna kan bli oregerliga när det är dags för valrörelse. Än värre är det förstås om Sverige skulle bli omöjligt att regera.
Sanningen är att Sverige har den svagaste regeringen i modern tid, men också en svag opposition. I stället för att sträva efter gemensamma lösningar väljer partiledarna konflikt och att svartmåla varandras förslag. För landet är detta riskabelt, särskilt i en så osäker värld som vi lever i idag.
Att varken regeringen eller allianspartierna vill vara beroende av, än mindre samverka med, Sverigedemokraterna är begripligt. Slutsatsen borde då vara att försöka nå breda uppgörelser i mitten, över den så kallade blockgränsen. Bristen på sådana strävanden är emellertid uppenbar, vilket inte minst blev tydligt i partiledardebatten.
Regeringen är beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sin budget. Allianspartierna satsar å sin sida på att återta regeringsmakten 2018, trots att inte särskilt mycket tyder på att man kan räkna med egen majoritet i riksdagen. Även en alliansregering riskerar att bli en svag minoritetsregering. Ska Sverige ha en svag ledning i ytterligare sex år? Läs mer