Med pågående krig i Europa är det ingen överdrift att hävda den säkerhetspolitiska situationen för Sverige för närvarande är mycket allvarlig. Statsminister Kristersson betecknar den till och med som allvarligast sedan andra världskriget. Nu har han även dragit slutsatsen att oppositionspartiernas ledare ska bjudas in till överläggningar om säkerhetsläget på tisdag.
Det är bra om statsministern nu inser att Sverige måste samlas och visa enighet när världsläget ser ut som det gör. Synd bara att han inte förstod detta tidigare, före valet i höstas.
Bild: Så här glada såg Annie Lööf, Ulf Kristersson och Magdalena Andersson ut när de nyligen var på arbetslunch om Sveriges ordförandeskap i EU. En bild av hur ”den breda mitten” skulle kunna se ut.
(Bilden hämtad från Annies facebooksida.)
När centerledaren Annie Lööf argumenterade för samling i ”den breda mitten” förlöjligades hon från olika håll. Särskilt partierna till höger raljerade friskt när Annie talade om vikten av en bred regering med både Socialdemokraterna och Moderaterna – och där Centerpartiet också kunde ingå. Blockpolitiken var tydligen alltför cementerad.
Om den moderate partiledaren fortfarande hade hetat Fredrik Reinfeldt hade jag inte varit förvånad om hans parti hade förstått sakernas allvarliga tillstånd. Han förde på sin tid sitt parti in mot mitten för att möjliggöra allianssamarbetet, som dåvarande centerledaren Maud Olofsson tog initiativet till. Men Reinfeldts gamle kombatant Ulf Kristersson från ”slaget i Lycksele” valde i stället att föra sitt parti högerut och liera sig med Sverigedemokraterna. Vi fick en högerregering som vilar på stöd från detta högerauktoritära parti. Detta är allvarligt i ett läge då samling i ”den breda mitten” verkligen hade varit både eftersträvansvärd och möjlig. Vi får hoppas att några dörrar för framtiden fortfarande står öppna.
I Danmark har partierna däremot insett vikten av samling i mitten. Efter valet i höstas valde Socialdemokraternas partiledare Mette Fredriksen att bilda regering med högerliberala Venstre och det nya mittenpartiet Moderaterne. Detta för att skapa en bred enighet i dagens oroliga omvärld.
En stark majoritetsregering i den breda mitten kräver självfallet kompromisser för att fungera, men i dagens värld är behovet av enighet och stabilitet av stor betydelse. Jag hoppas att fler inser värdet av ett sådant samarbete även i Sverige. Att vi skulle behöva en regering i den breda mitten råder knappast någon tvekan om.