Dags för ”Nordens Förenade Stater”!

Publicerat av
Svara

Inlägg från medlemmar i Föreningen Norden Östersund/Jämtland
Östersunds-Posten 9 februari 2026
Efter andra världskrigets slut diskuterades i många sammanhang hur Norden skulle kunna samlas för att länderna skulle bli starka tillsammans. Inte minst för att kunna möta framtida hot. En person som aktivt arbetade för en nordisk samling var Gunnar Ericsson, Astrid Lindgrens bror. Han reste under många år runt i de nordiska länderna och föreläste om ”Nordens Förenade Stater”. Även i Föreningen Norden Östersunds regi.

Visionen om nordisk samling i en förbundsstat eller ett statsförbund rann emellertid ut i sanden när förslaget om en försvarsunion havererade 1949. Det nordiska samarbetet tog i stället sig uttryck i andra former. Nordiska rådet bildades; gemensam arbetsmarknad, passunion och kulturutbyte blev positiva resultat. Nu är det emellertid läge att åter lyfta ”Nordens Förenade Stater”.

De nordiska länderna står idag för första gången sedan Kalmarunionens tid på samma försvars- och säkerhetspolitiska grund. Det är en bra utgångspunkt för att gå vidare med samordning på andra samhällsområden. I en orolig värld med en krigförande diktator i Kreml och en oberäknelig president i Vita huset är en nordisk samling ”viktigare än någonsin”, som författaren Bengt Lindroth har konstaterat. Den världsordning som rått sedan andra världskriget är på väg att förändras i grunden – och då blir samarbete mellan de nordiska länderna ännu viktigare.

Fortsätt läsa →

Tydliggör Centerpartiets idégrund och sakpolitik!

Publicerat av
Svara

Centerpartiet är det gröna, decentralistiska alternativet i svensk politik. Men politiken behöver tydliggöras för att få verkligt genomslag. Idag – när media främst frågar ”vilken statsministerkandidat” partiet stöder – måste centerrörelsen med kraft tydliggöra den egna idégrunden och sakpolitiken.

Att beteckna Centerpartiet som ”ett liberalt, borgerligt parti”, vilket idag är vanligt, skapar enligt min mening oklarhet. Dessutom är vi många centerpartister som inte känner oss bekväma med dessa beteckningar. Vi som har varit med länge och som studerat partiets historia vill hellre använda våra egna begrepp. Framgångarna mellan 1950- och 1970-talen byggde på att partiet tydligt stod för en grön, decentralistisk politik både i sak och i ord.

Centerpartiet står fortfarande i grunden för samma politik som inför det största framgångsvalet hittills 1973, då decentralisering och miljöansvar låg till grund för att en fjärdedel av väljarna valde centeralternativet. Detta är viktigt att tydliggöra i år, 2026, inför höstens val.

Grönt, rättvist och ansvarsfullt
Bondeförbundet och de agrardemokratiska systerpartierna i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för landsbygden, både för de självägande bönderna och övrig landsbygdsbefolkning. Redan från start utgick dessa partier från principer som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. I grunden var partierna ”gröna” eftersom principen för bönderna var att markerna skulle ”brukas utan att förbrukas”.

Året efter att Carl Berglund 1910 tagit initiativ till vad som skulle bli Bondeförbundet underströk han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti”, ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Några år tidigare hade Santeri Alkio, grundaren till det finska systerpartiet Agrarförbundet, understrukit att detta parti var ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Idén om ”tredje vägens politik” var född och grunden för centeridéerna lagd.

Bild: Polska PSL är världens äldsta gröna centerparti, grundat 1895. Redan från start var fyrklövern symbol.

Beteckningen ”borgerlig” användes aldrig vid den här tiden, eftersom begreppet har sitt ursprung i städernas borgerskap och borgarna i den gamla ståndsriksdagen. Bondeförbundets rötter fanns bland bönderna på landsbygden. 1929 valde rörelsen, först SLU och snart även Bondeförbundet, den gröna färgen efter inspiration från Gröna internationalen, de agrardemokratiska partiernas samarbetsorganisation.

Nej till blockpolitik
Nationellt fick Bondeförbundet verkligt genomslag genom krisuppgörelsen, ”kohandeln”, med Socialdemokraterna 1933. Genom denna överenskommelse kunde arbetslösheten slås tillbaka och böndernas ekonomi stärkas. Välfärdssamhället kunde börja byggas i samarbete mellan arbetarnas och böndernas partier.

En viktig konsekvens av krisuppgörelsen blev att den ännu sköra demokratin kunde stärkas och de högerextrema rörelserna slås tillbaka. Professorn och riksdagsmannen KG Westman (senare justitieminister) hörde till de bondeförbundare som under den svåra tiden i början av 30-talet aktivt bekämpade blockpolitiken, som en del krafter drev även då. I Svenska Landsbygden 29 december 1933 skrev han:

Jag bestrider starkt, att det i dessa tider är klokt att trumpeta ut slagordet ”borgerlig samling” och gräva upp en skyttegrav som stadigvarande stridslinje, murad med politisk betong utefter den linjen. I de allvarliga och för vårt folkhushåll bekymmersamma tider, som vi mött och som vi skola gå till mötes, vill jag hellre föreslå lösenordet ”medborgerlig samling”.

Bild: Krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933 stärkte demokratin och lade grunden för välfärdssamhället. Bramstorp och Per Albin!

I slutet av 1930-talet utvecklade Bondeförbundet ett närmare samarbete med systerpartierna i Norden. Under andra världskriget, då Bondeförbundet och SLU gav omfattande stöd till Finland, utvecklades samarbetet med det finska systerpartiet ytterligare. Främst SLU:arna Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att ”tredje vägens politik” blev grunden även för Bondeförbundet. I förlängningen ledde detta till det kommande namnbytet till Centerpartiet. Fortsätt läsa →

Bind samman Norge och Sverige!

Publicerat av
Svara

Inlägg i Svenska Dagbladet 13/12 2026
Nu måste våra regeringar i Sverige och Norge gripa in. De har beviljat stora medel till välbehövliga investeringar i våra järnvägar på båda sidor gränsen. De måste nu också ta ansvar för att dessa stora investeringar faktiskt kommer till användning så att vi får en sammanhängande tågtrafik mellan Trondheim och Stockholm, vilket var syftet med investeringarna.

Redan år 1881 färdigställdes järnvägen mellan Norge och Sverige via Storlien. Vid denna tid ingick våra länder i den Svensk-norska unionen. Banan kom att få stor betydelse för kontakterna och handeln mellan våra länder.

I Sverige elektrifierades de flesta järnvägarna i Sverige, även Mittbanan till Storlien, fram till mitten av 1900-talet. I Norge valde man att inte elektrifiera sina järnvägar i samma takt. Fram till helt nyligen har ingen järnväg i Norge norr om Trondheim varit elektrifierad, med undantag för Malmbanan mellan Kiruna och Narvik.

Att Meråkerbanan, järnvägen mellan Storlien och Trondheim, inte varit elektrifierad har omöjliggjort sammanhängande persontrafik över gränsen. Passagerarna har tvingats byta tåg i Storlien.

För att underlätta för både person- och godstransporter över gränsen har det länge varit en önskan att järnvägen mellan Storlien och Trondheim, den så kallade Meråkerbanan, skulle elektrifieras. Att Meråkerbanan inte har varit elektrifierad har också utgjort ett problem för godstransporterna på järnväg mellan våra länder. Otaliga uppvaktningar av både den norska regeringen och det norska Stortinget har gjorts i detta ärende. Ibland har elektrifieringen av Meråkerbanan till och med kallats den viktigaste investeringen i infrastruktur för Sverige. Ja, även från regionalt håll i Norge har en elektrifiering av Meråkerbanan prioriterats högt. Till slut bar dessa ansträngningar frukt. Det norska Stortinget avsatte över två miljarder för att Meråkerbanan skulle elektrifieras. Arbetet slutfördes i november 2025.

Många med oss har förväntat sig att vi därmed skulle kunna få en samman­hängande tågtrafik mellan Trondheim, via Östersund, till Stockholm. En sammanhängande tågtrafik i Mittnorden mellan Sundsvall och Trondheim skulle också bli möjlig. Nu visar det sig att inga av dessa förväntningar verkar bli förverkligade. Ingen av våra regeringar förefaller nämligen vara beredd att bidra med de i sammanhanget små ekonomiska medel som behövs för denna tågtrafik. I Sverige är det Trafikverket som skulle kunna lämna detta ekonomiska stöd och i Norge är det Jernbanedirektoratet. Båda dessa myndigheter är dock helt beroende av anslag från sina respektive regeringar.

När arbetet med elektrifieringen av Meråkerbanan var i stort sett slutfört drabbades banan den 7 november av ett jordskred i den branta terrängen. Arbetet med att återställa banan och minska risken för framtida ras är nu i full gång. Det kommer dock att ta några månader innan banan kan börja trafikeras och tågtrafiken ersätts med buss under tiden.

Men när banan väl kan trafikeras med tåg igen ser det nu ut som om att trafiken kommer att bedrivas som tidigare, det vill säga med byte i Storlien. Gigantiska investeringar har i så fall gjorts utan att uppnå vad som var målet, det vill säga en sammanhängande tågtrafik över gränsen.

I både Sverige och Norge har en stor omstrukturering skett när det gäller såväl ansvaret för järnvägarna som för trafiken på dem. År 1988 bildades Banverket då ansvaret för själva järnvägarna flyttades från Statens Järnvägar, SJ, som därmed skulle svara för själva trafiken på järnvägarna. År 2001 bolagiserades SJ och flera olika dotterbolag bildades. År 2010 slogs sedan dåvarande Banverket ihop med Vägverket under namnet Trafikverket. I och med den avreglering av bolagisering som skett av tågtrafiken fick Trafikverket också i uppdrag att upphandla samhällsviktig tågtrafik som inte är kommersiellt lönsam.

Fortsätt läsa →

Argumenten mot att införa euro minst lika starka som tidigare

Publicerat av
1

Förespråkarna för att Sverige ska avskaffa kronan för euron hörs åter. Ännu en gång hävdas att fördelarna med att överföra penningpolitiken till Frankfurt skulle vara större än att behålla en egen valuta. Handeln skulle växa, liksom utländska direktinvesteringar, och därmed stärka välfärden, hävdar man.

I verkligheten är argumenten mot att skrota kronan för euron minst lika starka idag som när svenska folket 2003 med bred majoritet röstade nej. Förespråkarna verkar ha glömt eurokrisen för femton år sedan – som kostade medlemsländerna tusentals miljarder euro – och blundar för de underskott och obalanser som även idag präglar EMU. Inte bara länder som Grekland och Italien utan även områdets näst största ekonomi, Frankrike, lider för närvarande av stora ekonomiska problem. Landet har stort budgetunderskott och hög, växande, statsskuld, långt över de regler som egentligen finns. Risken för nya eurokriser ska inte underskattas.

Bilden:
Det finns inga goda skäl att ge upp kronan för euron.

Vårt grannland Finland har heller inte gynnats av att ge upp den egna valutan. Idag ifrågasätter allt fler det kloka i att utan folkomröstning ge upp den egna marken.

Värt att lägga märke till är också att tillväxten i Sverige har varit klart större mellan 1999 och 2023 än vad som är fallet i euroländerna.

Lägg till detta att vi lever i en orolig omvärld. Polariseringen blir dessutom alltmer extrem inom länderna. I en del opinionsundersökningar är Nationell Samling största parti i Frankrike och AfD i Tyskland. Vad händer om Marine Le Pens och Alice Weidels partier når den politiska makten? Det skulle säkert i hög grad påverka eurosamarbetet. Fortsätt läsa →

Förpassa kärnkraftstron till papperskorgen!

Publicerat av
Svara

Östersunds-Posten 20/9 2025
Jämtlands Tidning 22/9 2025
I juni 2016 fattades en bred energiöverenskommelse mellan fem av riksdagens åtta partier. Syftet var att lägga grunden för en för landet långsiktig energipolitik, som fungerar över mandatperioderna.

Bakom överenskommelsen stod Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som då satt i regering, tillsammans med oppositionspartierna Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna. För att komma överens krävdes kompromisser, att ge och ta för att nå resultat. Uppgörelsen innebar satsningar på förnybar energi samtidigt som den öppnade för ny kärnkraft utan statliga subventioner. Den långsiktiga målsättningen om 100 procent förnybar elproduktion låg fast.

Bilden: Tankeväckande knappar. Nej tack till atomkraft – Uranbrytning – Nej tack – Min bygd mitt ansvar – Grön Politik för Det Goda Livet – Decentralist!

Moderaterna och Kristdemokraterna accepterade att staten inte skulle subventionera nya kärnkraftsreaktorer samtidigt som de mer kärnkraftskritiska Centerpartiet och Miljöpartiet öppnade för nya reaktorer. Uppgörelsen medverkade till att utbyggnaden av förnybar elproduktion satte fart. Fortsätt läsa →

Dags för rättvis fördelning av naturresursernas värden!

Publicerat av
1

Jämtlands Tidning
Sedan århundraden tillbaka har centralmakten sett norra Sverige som ett förråd av billiga råvaror och naturresurser. Det är hög tid att en gång för alla förpassa detta närmast koloniala tänkande till historien. En rättmätig del av de värden som kommuner och regioner levererar i form av naturresurser ska stanna lokalt och regionalt och medverka till utveckling. Som i jämförbara länder.

När det gäller produktion av el från vattenkraft och vindkraft borde det vara en självklarhet att fastighetsskatten ska gå till de kommuner/regioner där fastigheterna finns och inte skickas till staten. Att så inte är fallet i Sverige idag – till skillnad vad som exempelvis är fallet i våra grannländer Norge och Finland – är närmast absurt. Även en del av energiskatten bör gå till kommunerna. Föreningen för vattenkrafts- och vindkraftskommuner/regioner, FSV, har kämpat för en rättvis fördelning sedan 1999. Nu är det dags för resultat!

För 25 år sedan föreslog Erik Arthur Egervärn, min föregångare som centerpartistisk riksdagsledamot från Jämtland, i riksdagsmotioner att inkomster från skog ska beskattas där skogen finns och inte där ägaren råkar vara skriven. Jag följde upp med samma krav Sedan dess har en ännu större del av skogsfastigheterna blivit utboägd, i Jämtlands  län närmare en tredjedel. Skogslänen tvingas med dagens system i praktiken bidra med allt större summor, miljardbelopp, till Stockholm och andra städer söderut. Så kan det inte fortsätta.

Även när det gäller beskattning av mineraler är gruvnationen Sverige extrem. Här finns bara en marginell mineralavgift. Sverige bör följa Finlands exempel och införa en gruvmineralskatt. Hos grannlandet i öster går 40 procent av skatten till staten och 60 procent till den kommun där gruvan ligger.

Att en del av naturresursernas värden ska stanna i de bygder, kommuner och regioner som levererar dem borde vara en självklarhet. Har man släppt till sina forsar för vattenkraftsproduktion, landområden för vindkraft och gruvor eller levererar trävaror måste man få del av de värden man producerar.

Mitt parti, Centerpartiet, har länge stått bakom dessa rättvisekrav och jag hoppas att centerrörelsen kommer att driva på med ökad kraft framöver. Det handlar om att ta hela landet i bruk och ge likvärdiga förutsättningar.
Förhoppningsvis inser fler partier inser att något måste hända så snart som bara är möjligt. Det gäller att skapa majoritet för rättvisa och att förpassa det koloniala tänkandet till historien!

Äntligen dags för Norden?!

Publicerat av
Svara

Altinget 13 augusti 
Offentliga affärer 18 augusti
Vi lever i en mer orolig värld än på länge. I Kreml sitter en diktator som ägnar sig åt ett anfallskrig och i Vita Huset härskar en oberäknelig president. I flera europeiska länder växer oro och polarisering. I detta läge är ett närmare nordiskt samarbete viktigare än någonsin i modern tid. Vi behöver inse att ett samlat Norden kan påverka långt mer än varje enskild stat var för sig. De nordiska frågorna behöver med kraft lyftas in i samhällsdebatten – och resultera i konkreta politiska beslut.

Under andra världskriget och efter krigsslutet 1945 växte insikten om att ett samlat Norden skulle ha bättre möjligheter att stå emot aggression från omvärlden. Böcker skrevs och föredrag hölls runt om i de nordiska länderna. Föreningen Norden blev något av massrörelser i de nordiska länderna. Gunnar Ericsson (Astrid Lindgrens bror) var en av de många som vid den här tiden reste runt och argumenterade för ”Nordens Förenade Stater”. Denne bonde, nordist och riksdagsledamot (Bondeförbundet) argumenterade för ett Norden med gemensamt försvar och gemensam utrikes- och handelspolitik. Gärna i form av statsförbund eller förbundsstat. Han var före sin tid på många områden, även detta.

Den nordiska försvarsallians som diskuterades 1948 – 49 – och som var nära att förverkligas – syftade även till att de ingående länderna skulle agera som en gemensam kraft i utrikes- och säkerhetspolitiken. Försvarsalliansen gick dock i stöpet eftersom Danmark, Norge och Island valde att ansluta sig till det nybildade Nato och Finland bands vid VSB-pakten med Sovjet. Sverige valde i detta läge att stå fast vid alliansfriheten.

Idag vilar hela Norden, genom Finlands och Sveriges inträde i Nato, på samma säkerhetspolitiska och försvarspolitiska grund för första gången sedan Kalmarunionens tid. Om de nordiska länderna ska gå vidare mot ett närmare och fördjupat samarbete är upp till dem själva. Därför måste Nordenfrågorna på allvar in i samhällsdebatten. Det kan handla om att samordna ekonomisk politik, utrikes- och säkerhetspolitik, miljö- och energipolitik, liksom kultur- och språkpolitik. Kvarvarande och nytillkomna gränshinder behöver undanröjas för att öka den fri rörligheten. Fortsätt läsa →

Sätt fart på Nordensamarbetet!

Publicerat av
Svara

Östersunds-Posten 21 juni 2025
Tidigare i vår gav jag ut boken ”Dags för Norden!”, där jag argumenterar för ett närmare nordiskt samarbete. Det råder ingen tvekan om att ett starkt, samarbetande Norden kan påverka mer än varje land var för sig – och det vore utan tvekan bra för oss själva, för Europa och världen i övrigt. Särskilt i dagens oroliga omvärld.

Glädjande nog ser jag att fler förespråkare för ett starkare Norden ger sig in i debatten. Alla applåderar dock inte. En ilsken debattör i nyliberala Smedjan, Carl-Vincent Reimers (26 maj), gillar inte att ”nordismen sprids som en löpeld i den svenska debatten”. Men det får han stå ut med när förhoppningsvis allt fler inser Nordens betydelse.

Ska regeringarnas vackra vision om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” krävs konkreta åtgärder och beslut. Där är vi inte ännu.

Den svensk-finske bankiren Eirik Winter skrev i Dagens Industri (17 mars) att ”nu är det dags att ta ett steg fram och bli en ledande kraft i världsekonomin och bidra till global stabilitet och fred”. Han konstaterar att Norden är världens tionde största ekonomi och skulle kunna visa ledarskap i en osäker värld. Därför är det viktigt att samordna ekonomi, infrastruktur, handel och energipolitik, menar Winter och drar följande slutsats:

Genom att tala med en röst och utnyttja våra styrkor kan vi säkra vårt säte vid det globala bordet och spela en avgörande roll i att forma en mer stabil framtid. Tillsammans kan vi visa världen vad ett enat Norden kan uppnå.

Två av mina vänner, Lauri Kontro och Yngve Sunesson, båda journalister och centerpartister, har läst ”Dags för Norden!” och argumenterar vidare.

Lauri Kontro konstaterar i en krönika hos det finländska public servicebolaget Yle (17 april) bland annat följande:

Norden är alltför svagt ensamt, men tillsammans skulle länderna vara mer än summan av sina delar. Målet kunde till och med vara ett Nordens Förenta Stater.

Lauri Kontro öppnar i krönikan för en gemensam nordisk valuta. Han pekar på att oförutsedda finanskriser kan leda till att euron, som Finland har, faller. Norden skulle kunna införa en gemensam krona eller mark, en valuta som har förutsättningar att bli lika stark som den schweiziska francen.

Yngve Sunesson understryker i en krönika i Skånska Dagbladet (25 mars) att nordiskt samarbete är viktigare än någonsin. Även han lyfter tanken på en nordisk union. Det är hög tid för ”konkreta initiativ för att bygga ut det nordiska samarbetet, kanske med visionen om att gå samman i en förbundsstat”. Fortsätt läsa →

Öppna för ”Nordens Förenade Stater”!

Publicerat av
Svara

Östersunds-Posten 19 april 2025
Vi lever i en orolig värld med en diktator i Kreml som bedriver anfallskrig. I Vita huset sitter en oberäknelig president som hotar sina allierade och angriper världsekonomin med höga tullar. Även i flera europeiska länder ökar polarisering och osäkerhet om vad som kan komma att hända.

I detta läge är ett närmare samarbete med våra nordiska grannländer viktigare än någonsin. Som Finlands president Alexander Stubb konstaterade när han nyligen öppnade Nordiska rådets session i Helsingfors vilar de gemensamma nordiska värderingarna på demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter jämställdhet och hållbarhet. Värderingar som inte får tas för givna utan måste värnas.

– Tillit är det nordiska guldet, sammanfattade presidenten. Det är vårt värdefulla kollektiva kapital.

Detta är så sant som det är sagt. Men de vackra orden måste omsättas i praktisk politik. Regeringarnas vision om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” är en bra utgångspunkt för handling. Det är dags nu!

Naturligtvis är det bra att regeringarna följer Nordiska rådets krav från i höstas om att Helsingforsavtalet, samarbetets ”grundlag”, ska uppdateras. När hela Norden – för första gången sedan Kalmarunionens tid – idag står på samma säkerhetspolitiska grund bör en gemensam försvars- och utrikespolitik stå högt upp på agendan. Men det finns fler områden där en samordning bör ske. Det kan gälla den ekonomiska politiken, energi- och miljöpolitik, samt språk- och kulturpolitik. Kvarvarande och nytillkomna gränshinder behöver undanröjas för att öka den fria rörligheten.

Själv ser jag gärna att Gunnar Wetterbergs förslag om att en förstudie för en nordisk förbundsstat snarast blir verklighet. Förbundsstaten Norden är mer realistisk idag än när Wetterberg lanserade idén för femton år sedan. Ett steg på vägen kan vara att införa allmänna val till Nordiska rådet, vilket Föreningen Norden Danmark har föreslagit. Något som utan tvekan skulle medverka till det nordiska frågorna får större plats i samhällsdebatten. Fortsätt läsa →

Nordens tid är nu!

Publicerat av
1

Inför Nordens dag den 23 mars kommer min nya bok ”Dags för Norden!” från trycket. Jag kommer att berätta mer om innehållet framöver.

Vi lever i en orolig värld med en diktator i Kreml som bedriver ett anfallskrig. I Vita huset sitter idag en oberäknelig president som hotar sina allierade och angriper världsekonomin med höga tullar. Osäkerheten breder ut sig.

I detta läge behöver vi samarbeta med våra demokratiska grannar. Det gäller såväl i Europa som i Norden. Jag menar att det nordiska samarbetet på allvar måste diskuteras och utvecklas. Som författaren och nordisten Bengt Lindroth har understrukit är Norden idag ”viktigare än någonsin”. Ett samlat Norden kan påverka mycket mer än varje stat var för sig.

Detta är bakgrunden till att jag har skrivit boken Dags för Norden! (Fristil förlag).  I boken understryker jag att det snarast krävs konkreta åtgärder och beslut för att de nordiska regeringarnas vackra vision om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”.

För första gången sedan Kalmarunionens tid, för mer än ett halvt årtusende sedan, står hela Norden idag på samma försvarspolitiska och säkerhetspolitiska grund. Det ger förutsättningar för samordning av de nordiska ländernas försvars- och utrikespolitik. Men det ger i förlängningen också möjlighet att samordna även andra samhällsområden. Vad som krävs är politisk vilja och konkreta beslut.

Ett viktigt steg är att uppdatera Nordiska rådets ”grundlag”, Helsingforsavtalet. För att stärka denna församling kan direktval införas på samma sätt som idag sker till Europaparlamentet, vilket föreslagits av Foreningen Norden Danmark. Idag är det också mer realistiskt att tillsätta en förstudie för att ta utreda förutsättningarna för en nordisk förbundsstat än när Gunnar Wetterberg föreslog detta för femton år sedan i boken ”Förbundsstaten Norden”. Jag ser förutsättningar för att förverkliga visionen om en nordisk förbundsstat – om den politiska viljan infinner sig.

Bilden; Erik-Widar Andersson överlämnar ett ex av boken till Jorodd Asphjell, tidigare Nordiska rådets president, i samband med Foreningen Norden Trondheims 100-årsfirande.

I ”Dags för Norden!” gör jag även en historisk genomgång av de tidigare tillfällen då ett samlat Norden har varit nära att förverkligas, men av olika orsaker misslyckats.
Bengt Lindroth har skrivit förord och en studiehandledning som finns med i boken. Förhoppningen är att boken ska medverka till att få in det nordiska perspektivet i samhällsdebatten. Ett starkt Norden är bra för oss själva, för Europa och för världen!

https://www.op.se/2025-03-21/norden-gloms-bort-i-den-politiska-debatten/