Låt oss vara stolta decentralister!

Inte sällan betecknas Centerpartiet numera som ”ett liberalt, borgerligt parti”. Det är beteckningar som jag inte är bekväm med, eftersom det inte bygger på partiets egen idégrund och dessutom ger en otydlighet.

Själv håller jag fast vid de egna beteckningarna. Jag är grön decentralist, grön centerpartist. Jag beklagar även att partiet inte längre använder ekohumanism som beteckning på den egna ideologin. Det är dags för en renässans för decentralism och ekohumanism!

Frihet och trygghet
När Bondeförbundet och övriga systerpartier både i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för rättvisa åt landsbygden. Samtidigt är det fel att, som en del gör, beteckna de ”ideologilösa”. Redan från början utgick de från principer om frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Statsvetarna brukar beteckna detta som agrarianism eller agrardemokrati.

Redan året efter att Carl Berglund tagit initiativ till att bilda Bondeförbundet,1911, skrev han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti” och ett ”i ordets finast bemärkelse ett centerparti”. Ett par år dessförinnan hade Berglunds finske kollega som partibildare, Santeri Alkio, förklarat att Agrarförbundet skulle vara ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Därmed föddes idén om ”tredje vägens politik”. Grunden för centeridéerna var lagd.

Tredje vägen
När svenska Bondeförbundet och SLU under andra världskriget utvecklade samarbetet med det finska systerpartiet tog man över beteckningen ”tredje vägens politik”. SLU:s Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att även Bondeförbundet underströk att man stod för den tredje vägen i svensk politik. Något som senare i allt högre grad ersattes med centerpolitik för att markera att man stod för ett alternativ till såväl vänster som höger. En konsekvens blev namnbytet till Centerpartiet.

Intressant är att de båda gröna centerpartieran i Polen, det äldsta gröna partiet PSL och det yngsta Polska2050, idag samarbetar under den gemensamma beteckningen ”Tredje vägen”.

Bild: Tredje vägen visar framåt! Bild av EWK som omslagsbild på Politisk tidskrift.

Med Gustaf Jonnergård som ledande ideolog utvecklades centeridéerna. Han var noga med att undvika beteckningar som ”liberal” och ”borgerlig” om centerpolitiken. När Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen bildade regering med Folkpartiet och Moderaterna becknades den som ”icke-socialistisk”. Detta för att markera att Centerpartiets gröna rötter fanns på landsbygden och inte bland städernas borgare.

Dessutom var det en markering mot att dela upp svenska folket i två block, socialister och borgare. Gunnar Hedlund underströk detta när han förklarade att ”jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem emot varandra. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerpartist har vi möjlighet att kunna verka för goda samförståndslösningar.” Fortsätt läsa

Anders Ljunggren – centerpartist, nordist, journalist, diplomat och folkbildare!

Påminns allt oftare om livets förgänglighet. När man kommer upp den ålder jag befinner mig i lämnar allt fler gamla vänner och bekanta jordelivet.

Särskilt sorgsen är jag för närvarande över att Anders Ljunggren har gått bort efter en tuff sjukdomsperiod. Jag har känt Anders ända sedan vi 1966 – för 58 år sedan – träffades på en CUF-kurs på Lövhult utanför Nässjö, då bland andra Thorbjörn Fälldin föreläste. Redan då gjorde Anders intryck på mig med sitt engagemang och kunskap.

Snart samarbetade vi inom CUF. Våra skolklubbar i Huskvarna och Eksjö (Huskvarna Centerklubb och Östanå Centerklubb) inspirerade varandra till en omfattande verksamhet och mycket diskussioner. Många unga valde centergrönt.

Ett par år senare fick Anders och jag på sommarlovet möjlighet att komma till Lennart Svensson på Smålandsbygdens tidning och börja formulera oss i text. Det var fantastiskt att bli publicerad i tidningen. På kvällarna fortsatte vi ofta – tillsammans med andra CUF:are – diskussionerna hemma hos Lennart och hans fru Aina på Styrmansgatan i Jönköping. Det var en tid som säkerligen präglade oss.

Engagemanget inom CUF fortsatte i nya former. Anders blev först distriktsordförande i Jönköpingsdistriktet och därefter förbundsstyrelseledamot i CUF. Jag blev när jag kom till Stockholm redaktör för först Politisk Tidskrift och därefter för Ung Center. Vi var med på många möten och konferenser, inte minst på Föreningsgården Mem. Utbytet med våra systerorganisationer i Finland och Norge var omfattande.

Bilden: Anders Ljunggren i spetsen för ett rikstingståg på 1970-talet tillsammans med Centerkvinnornas  Gunilla André. Under parollen ”Lokalsamhälle för hushållning” Anders föregångare som CUF-ordförande Lars Weinehall, centerledaren Thorbjörn Fälldin och CKF-ordföranden Sonja Fredgardh.

Anders blev 1976 förbundsordförande i CUF och anställde mig som förbundssekreterare 1981. Under ett par år, 1979 – 81, var Anders dessutom riksdagsledamot och senare under 1980-talet arbetade han som chefredaktör för Laholms Tidning. Därefter arbetade han bland annat med Centerns Presstjänst, Precent, som levererade många nyheter och intressanta kommentar till centerpressen runt om i landet. Han var även partiets informationschef. Anders hade utan tvekan en nyckelroll i ungdomsförbundet och senare även i partiet. Fortsätt läsa

Nordens tid är nu!

Östersunds-Posten
Jamtlands tidning
Inlägg tillsammans med andra aktiva i Föreningen Norden:
Vi lever i en orolig värld. Krig pågår i vårt närområde i Ukraina, liksom i Mellanöstern. En oberäknelig och demokratiskt tveksam president är på väg in i Vita huset i Washington. Risken finns att han vill dela upp världen i intressesfärer med sina ännu mer auktoritära kollegor i Moskva och Peking. FN, Nato och andra institutioner prioriteras ned, Parisavtalet om klimatet lämnas. Överhuvudtaget pressas demokratin tillbaka i många länder, även i Europa.

I detta läge är vår egen region, Norden, ”viktigare än någonsin” som författaren och nordisten Bengt Lindroth underströk när han nyligen föreläste i Östersund. För första gången sedan Kalmarunionens tid står alla de nordiska länderna på samma försvars- och säkerhetspolitiska grund. Detta öppnar för närmare samarbeten även på andra samhällsområden.

Regeringarnas vision om att Norden ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” är vacker men kräver politisk vilja och konkreta åtgärder för att bli verklighet. De nordiska länderna måste undanröja återstående gränshinder, liksom samordna lagstiftning och ekonomi. Tillsammans kan man också lättare genomföra den gröna omställningen. Ibland verkar man glömma att de nordiska länderna, Norden, har världens tionde eller elfte största ekonomi, större än Rysslands.

Föreningen Norden vill medverka till att på allvar föra in det nordiska perspektivet i samhällsdebatten. Här i Jämtland Härjedalen är samarbetet med Trøndelag särskilt betydelsefullt. Vi hoppas att gränskommittén Fellesrådet blir ett kraftfullt verktyg för att stärka vår gemensamma region. Av stor betydelse är förbättrade kommunikationer, vägar och järnväg. En samordning av arbetsmarknad och försvar bör stå högt upp på agendan. Utbytet när det gäller kultur och information behöver också stärkas. Fortsätt läsa

Vi ska vara stolta över vår egen idégrund!

Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen. Fortsätt läsa

Lär av historien – för framtiden!

Jämtlands tidning
Östersunds-Posten
Det finns likheter mellan utvecklingen under 1930-talet och vad som händer idag. Krig pågår på flera håll i världen, även i vårt närområde. Högerauktoritära krafter underminerar demokrati och rättssamhälle i många länder. Efter en tid då många trodde att demokrati, folkstyre, skulle bli den dominerande samhällsformen globalt är den på tillbakagång.

Samtidigt finns positiva lärdomar att dra av vad som hände i Sverige och övriga Norden för 90 år sedan. I våra länder lyckades man stärka den ännu bräckliga demokratin och slå tillbaka de högerextrema rörelserna som vann framgångar i andra länder. I stället kunde man arbeta vidare på att stärka folkhemmet, den nordiska modellen.

I Sverige kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 överens om en bred krisuppgörelse, av de politiska motståndarna till höger föraktfullt avfärdad som ”kohandeln”. Liksom övriga världen led Sverige under denna tid av en djup depression med hög arbetslöshet och jordbrukskris. Arbetare och bönder drabbades hårt.

Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson enades 1933 om krisuppgörelsen (”kohandeln”) som stärkte demokratin och gav näring åt arbetet för folkhemmet. Inspirationen hämtade de båda skåningarna från Danmark. (Bilden ur boken om Bramstorp)

I uppgörelsen accepterade Bondeförbundet Socialdemokraternas arbetslöshetspolitik mot att Socialdemokraterna gick med på att stödja jordbruket. Arbetslösheten kunde tryckas tillbaka och bönderna fick bättre lönsamhet. Underlaget för de extrema rörelserna drogs undan och demokratin stärktes. Efter kompromisserna i krisuppgörelsen kom folkhemsbygget på allvar igång. (Folkhemstanken grundar sig i grunden på franska revolutionens paroll ”frihet, jämlikhet, broderskap”.) Fortsätt läsa

När öppnas Kremls murar för demokratin nästa gång?

Idag är det fascinerande att betrakta den bild världsmästartecknaren Evert Karlsson (EWK) gjorde av Michail Gorbatjov när denne öppnar dörrarna till Kreml. Det var en tid av glasnosth (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad, ekonomiska reformer). Även Ryssland och Sovjetunionen var under en period på väg mot demokrati.

På EWK:s bild ser man samtidigt på Kremls torn fula, arga miner av kommunistiska diktatorer av Lenin, Stalin och Bresjnev. Uppenbarligen insåg EWK riskerna för ett bakslag.

I slutet av 1980-talet öppnade Gorbatjov inte bara Kreml utan hela Sovjetunionen mot världen. Det var inte enkelt, men ändå en fantastisk förändring. Demokratin började spira så smått, det blev yttrande- och tryckfrihet och omvandlingen av ekonomin från planekonomi till marknadsekonomi började. Sovjetunionen upplöstes efter ett par år och de olika delrepublikerna blev självständiga stater.

Bild: Michail Gorbatjov öppnar Kreml och Ryssland för omvärlden. Tidigare diktatorer surar i bakgrunden. En fantastisk bild av EWK.
Vad man i efterhand kan konstatera att de nyliberala råd som inte minst förståsigpåare från väst bidrog med under de här åren inte var rätt väg för Ryssland. Under Boris Jeltsins tid på 1990-talet statens företag ut och ett gäng oligarker, som blev oerhört rika, tog över, medan folk i allmänhet hade det ekonomiskt mycket tufft. Det blev oreda i samhället och många ryssar började fråga sig om demokrati skulle innebära allmän oreda och orättvisa. De började längta efter en ”stark man”. Omställningen av ekonomin borde ha gått till på ett mer genomtänkt sätt som skulle ha gynnat hela folket och inte bara en liten elit.

Vid milennieskiftet 2000 utsåg plötsligt Boris Jeltsin den relativt okände Vladimir Putin till sin efterträdare. Den tidigare KGB-agenten ansågs ha visat handlingskraft i det grymma kriget mot Tjetjenien, vilket uppenbarligen uppskattades av många ryssar. Putin valdes i ett relativt demokratiskt val till Rysslands president. Många hoppades att han skulle vara den starke man som skulle få ordning och reda på plats i samhället. Fortsätt läsa

En viktig bok i vår tid

Vi delar inte uppfattningen att herr Hitler och hans vänner, nu slutgiltigt i besittning av den makt de så länge eftertraktat, kommer att genomföra de förslag som cirkulerar; de kommer inte att helt plötsligt beröva tyska judar deras grundlagsfästa rättigheter, ej heller stänga in dem i getton eller underkasta dem pöbelns mordiska impulser…

Citatet kommer från en judisk tidning i Berlin, strax efter nazisternas maktövertagande 1933 och måste betraktas som en fullständig missbedömning med hänsyn till det förfärliga som hände sedan. Citatet återfinns i den nyutkomna boken ”Angreppet, så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” av Peter Gustafsson.

Det är naturligtvis inte så att historien upprepar sig, men som Gustavsson konstaterar med ett citat av Mart Twain, ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”. Det gäller alltså att inse vad som pågår när demokratin steg för steg, skiva för skiva, börjar urholkas. Det är för övrigt inte bara i Sverige denna utveckling pågår. Internationella inspiratörer för en samhällsutveckling i auktoritär riktning heter bland annat Viktor Orbán och Donald Trump.

Peter Gustavsson pekar i boken bland annat på Tidöregeringens minskade stöd till studieförbund och folkbildning, på påskyndad tidningsdöd, skärpta regler för public service, minskad autonomi för universiteten. I förlängningen begränsas den folkrörelsedemokrati som utvecklat och byggt upp det moderna Sverige. Folkrörelsedemokratin i vårt land har vuxit fram under mer än tre hundra år, från envälde under Karl XII till dagens samhälle. Demokratin behöver hela tiden återvinnas och förnyas. Annars riskerar de auktoritära krafternas ”salamitaktik” att successivt underminera och urholka demokratin. Tidigare erfarenheter visar att det kan gå snabbt.

Bilden: När jag träffade Peter Gustavsson i Almedalen för några år sedan.

”Angreppet” är en angelägen bok som kan öppna ögonen för vad som pågår för närvarande. En viktig bok i vår tid helt enkelt.
Jag känner Peter Gustavsson som en klok och sympatisk socialdemokratisk ledarskribent. Hans bok är lättläst och väl värd att ta del av även för de som inte delar hans partitillhörighet. Den avslutas för övrigt med en studiehandledning som kan ligga till grund för gruppdiskussioner.

Blind kärnkraftstro hotar både ekonomi och miljö

Östersunds-Posten
Jämtlands Tidning 
Det var fascinerande att se finansminister Elisabeth Svantessons argumentation för nya kärnkraftsreaktorer i SVT:s 30 minuter häromkvällen. Jag tyckte nästan synd om henne när hon om och om igen försökte påstå att det inte behövs någon utredning om alternativ till mer kärnkraft.

Det är självfallet allvarligt att regeringen sitter fast i denna blinda kärnkraftstro, att det inte skulle finnas några alternativ. Uppenbarligen hjälper det inte att Markus Wråke, vd för Energiföretagens forskningsinstitut konstaterar att ”det finns väldigt svagt forskningsstöd” för att det skulle vara omöjligt att bygga ett system utan ny kärnkraft. Wråke pekar på att det finns studier som pekar på att det både är möjligt och billigare att med en kombination av vind och sol, tillsammans med batterilagring och andra tekniker. Företrädare för branschorganisationerna för bioenergi, sol och vind skriver nyligen i ett inlägg i Dagens industri att de kan leverera lika mycket ny el innan 2035 som regeringen planerar att hämta från ny kärnkraft till 2045.

Bildtext:
På 1970- och 1980-talen organiserades många manifestationer mot kärnkraftssamhället. Det ledde bland annat till folkomröstningen 1980, då samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften. De risker med denna energikälla som lyftes då är faktiskt inte lösta – men de är bortglömda i dagens debatt…

Regeringens utredning säger att det behövs 400 miljarder  kronor i lån för att bygga fyra nya reaktorer, varav skattebetalarna skulle stå för 300 miljarder. Rickard Nordin, Centerpartiets energipolitiske talesman, konstaterar att det i så fall handlar om ungefär 1000 miljarder om regeringens planer på tio reaktorer skulle förverkligas, något som skulle fördubbla Sveriges statsskuld.
Fortsätt läsa

Mer kärnkraft – och uranbrytning – behövs inte!

Östersunds-Posten
För åtta år sedan, 2016, enades fem av riksdagens partier om en bred energiuppgörelse. S, Mp, C, Kd och M kom överens om grunden för en långsiktig energipolitik.

Uppgörelsen var en kompromiss, inte minst när det gällde kärnkraften. Man öppnade för ny kärnkraft, men markerade att inga statliga subventioner för nya reaktorer kunde påräknas. Däremot avskaffades effektskatten på kärnkraft. Uppgörelsen innebar samtidigt ett politiskt godkännande av kraftbolagens beslut att stänga fyra reaktorer. Enighet rådde också när det gällde målsättningen om ett helt förnybart energisystem.

Ett par år senare hoppade M och Kd av uppgörelsen, som var tänkt att vara långsiktig. Nu var det bara kärnkraft som gällde, en inriktning som även L och Sd delade. Uppenbarligen insåg man att det inte skulle byggas några nya reaktorer utan subventioner från skattebetalarna. De här partierna lämnade marknadstänkandet och började diskutera planekonomiska åtgärder för den eftersträvansvärda kärnkraften.

Inför valet 2022 utlovades billig och stabil kärnkraft från Tidöpartierna, inte minst från M och Kd, samtidigt som man i höga tonarter attackerade övriga partier i den uppgörelse man själva hade ingått i några år tidigare. Efter regeringsskiftet utlovades två nya reaktorer till 2035 och minst tio till 2045, men hur skulle det gå till?

Nu har Mats Dillén presenterat sin utredning om hur nya reaktorer skulle kunna finansieras – och det blir inte billigt för skattebetalarna.

Först ska staten låna ut 300 miljarder kronor – kanske mer – till låg ränta under byggfasen. Kraftbolagen ska, enligt förslaget, stå för 25 procent av byggkostnaderna. När väl reaktorerna har börjat producera el ska man få ett garanterat pris på minst 80 öre per kilowattimme under fyra decennier framöver. Bolagen ska också kunna förhandla om förbättrade villkor om de har svårigheter. Sammantaget kan detta bli verkliga ”slukhål” för skattebetalarna. Fortsätt läsa

Centerrörelsen kan bättre!

För ett par veckor sedan trodde inte många att Centerpartiet skulle klara att behålla sina två mandat i Europaparlamentet. Klarade vi att behålla ett mandat vore det bra.

Slutspurten gav emellertid glädjande resultat. Listettan Emma Wiesner klarade debatterna bra, vilket säkert bidrog till uppgången, men den allra viktigaste insatsen gjorde den gröna folkrörelsen runt om i landet. Dörrar knackades, material delades i postlådor, på torg och utanför affärer. Insatserna visade hur viktigt det är med en aktiv organisation både i stad och land.

Bilden: en bra valaffisch som medverkade till att väljarna känner igen Centerpartiet.

De politiska frågor som vann väljarnas förtroende var främst klimat och miljö, liksom kravet på ökad självförsörjning och att skogsfrågorna inte ska styras från Bryssel. På de här områdena kände många väljare igen Centerpartiet.

Sammantaget medverkade slutspurten till att centerstödet i opinionsundersökningarna steg från strax över fyra procent till 7,3 procent i valet – och till att båda mandaten kunde behållas.

Samtidigt finns det skäl för viss självkritik när det gäller upplägget av EU-valrörelsen. Jag har exempelvis fått frågor om hur det kan komma sig att ett decentralistiskt parti som Centerpartiet, ett parti som arbetar för att hela landet ska leva, placerar tre toppkandidater, skrivna i Stockholm, högst upp på listan. Likaså varför ingen kandidat på listan är över 62 år när partiet har ett aktivt ceniornätverk med många framåt seniorer.

Allvarligt är självfallet också att valundersökningar visar att Centerpartiets stöd bland kärngrupperna på landsbygden, bönder och andra småföretagare, har minskat. Även bland de yngre är stödet förhållandevis lågt. Fortsätt läsa