Under sommaren gör jag ett inhopp som ledarskribent på Skånska Dagbladets och Norra Skånes ledarsidor. Det känns inspirerande att åter kunna bidra till debatten i denna roll efter 20 års uppehåll. Här är länkar till de hittills publicerade alstren. Det kommer mera.
Bryssel vill styra skogsbruket
Bra kommunikationer i hela landet
Byråkratisk mardröm hotar skogsbruket
Vi befinner oss mitt i en regeringskris. En kris som i grunden är både onödig och skadlig för landet. Hur länge den kommer att hålla på vet ännu ingen. Vi får hoppas att landet snart har en fungerande regering igen.
Att Vänsterpartiet motsatte sig fri hyressättning i nybyggnation (punkt 44 i Januariavtalet) var ingen nyhet och det går att förstå att Nooshi Dadgostar ville sätt kraft bakom orden. Men det var ju också faktiskt så att Stefan Löfvén och Annie Lööf lyssnade, gick henne till mötes och sa ja till hennes krav om att överlämna frågan till bostadsmarknadens parter. Läs mer
Centerpartiets agerande skapar i dessa dagar bred diskussion, såväl i media som genom angrepp från både höger och vänster. Egentligen bör inte kritikerna vara förvånade. Vad Centerpartiet gör är att tydligare än på länge markera den självständiga position i det politiska landskapet partiet i grunden haft under hela sin existens.
Redan i april 1911, två år före Bondeförbundets officiella bildande, skrev tidningen Landsbygden att det planerade partiet skulle bli ett verkligt frisinnat demokratiskt parti, vars styrka ej kommer att brytas vare sig av stadsradikalernas yra eller högerns flinthårda konservatism. Det bleve i ordets finaste bemärkelse ett centerparti, som på ett fulltroget sätt representerade det praktiska livets krav.
Utifrån sin centerposition har Bondeförbundet/Centerpartiet i mer än ett sekel påverkat samhällsutvecklingen genom samarbeten och överenskommelser åt olika håll. Det är väljarnas röster och sakpolitiken som har avgjort vad som har varit möjligt. Dessutom har partiet haft starka ledare som har tagit vara på möjligheterna.
”Kohandel” för Sveriges bästa
Den för landet kanske allra viktigaste överenskommelsen var krisuppgörelsen/”kohandeln” med Socialdemokraterna 1933. Axel Pehrsson i Bramstorp gjorde upp med Per Albin Hansson om en politik som pressade ned arbetslösheten bland arbetarna och räddade många bönder från konkurs. Det var en bred uppgörelse mellan ”arbetare och bönder”. Genom denna uppgörelse drogs också mattan undan för fascistiska och nazistiska partier och organisationer. Den ännu sköra demokratin räddades för framtiden.
Efter ett kort mellanspel med en ren bondeförbundsregering (”semesterregeringen”) 1936 gick Bondeförbundet och Socialdemokraterna i koalition fram till krigsutbrottet då regeringen breddades till en samlingsregering.
Klart är att de båda skåningarna Bramstorp och Per Albin hade lätt att samarbeta för landets bästa, för folkhemmets uppbyggnad som satte fart under denna tid. Så var det även under 1950-talet då Gunnar Hedlund och Tage Erlander arbetade vidare i koalition för att utveckla landet. Läs mer
I Sverige har vi flerpartisystem sedan demokratins införande. Ändå har politik och media under senare decennier agerat som om vi hade ett tvåpartisystem. Ungefär som i Storbritannien och USA. I stället för att diskutera de olika partiernas politik har mycket i valrörelserna handlat om block mot block.
Kanske vi äntligen kan se ett slutet på detta tvåblockstänkande – och detta i varje fall delvis beroende på att Centerpartiet nu tydligt markerar sin traditionella självständiga och strategiska mittenposition. Det är från den positionen Bondeförbundet/Centerpartiet många gånger har kunnat påverka politiken och ta ansvar, vare sig det handlar om samarbete åt vänster eller åt höger. Sakfrågorna har fått avgöra.
Själva namnet Centerpartiet visar var i politiken partiet hör hemma, i centrum. Dessutom finns andra dimensioner i politiken, inte minst mellan centralism och decentralism. Miljöansvar, frihet och trygghet är andra ledord för partiets mittenposition. Med denna utgångspunkt kan Centerpartiet betecknas som ett ekohumanistiskt eller, som man numera markerar, ett socialliberalt parti. Läs mer
Länstidningen 18 mars 2021
Östersunds-Posten 22 mars 2021
På onsdag (24 mars) behandlar Sveriges riksdag EU:s gigantiska återhämtningsfond på närmare 8000 miljarder kronor, varav en stor del i form av bidrag. Av allt att döma kommer de folkvalda representanterna att godkänna att de svenska skattebetalarna ska bidra med stora summor för att rädda euron – som det i praktiken handlar om. Sverige beräknas satsa ungefär 190 miljarder kronor i fonden – och få tillbaka 30 – 40 miljarder.
I finansutskottet har Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna lagt en gemensam (!) reservation för ett nej. Övriga partier godkänner den överenskommelse Stefan Löfvén gjorde med övriga regeringschefer i somras, om än egna motiveringar. Ändå tror jag att det finns kritik i flera partier – i varje fall bland de som satt sig in i vad som pågår.
Det är allvarligt att vi inte har en diskussion värd namnet om vart EU är på väg och vilket samarbete i Europa vi egentligen vill se. En viss diskussion fördes i samband med toppmötet i somras, men därefter är det tyst. Att de federalistiska krafterna – de som vill utveckla EU till ett Europas Förenta Stater – är på offensiven och vill använda coronakrisen för nya steg i denna riktning råder ingen tvekan om. Läs mer
Energiuppgörelsen 2016 var en kompromiss – och en framgång. Äntligen skulle vi få en långsiktigt hållbar energipolitik. Som kärnkraftskritiker var jag föga entusiastisk till att ge kraftbolagen möjlighet att bygga nya reaktorer om de önskade. Samtidigt var målsättningen att kring 2040 ha ett helt förnybart energisystem. Ändå en acceptabel kompromiss.
Moderaterna och Kristdemokraterna klarade emellertid inte av att stå fast vid överenskommelsen. Efter ett par år hoppade de av och började propagera för kärnkraft i alla tonarter. Nu har de lierat sig med Sverigedemokraterna och Liberalerna, som inte var med i energiuppgörelsen, i en verklighetsfrämmande kärnkraftspropaganda. Det verkar som om man inbillar sig att mer kärnkraft skulle vara en framgångsväg för det nya högerblocket.
I debatten påstås att det redan är elbrist i södra Sverige. Pågens i Malmö har varit ett slagträ när man hävdar att företagets utbyggnadsplaner skulle begränsas av elbrist. I verkligheten handlar det om nätbegränsningar i området.
”Sanningen är att inte ens fem kärnkraftsreaktorer i Ringhals skulle ha hjälpt Pågens”, konstaterar förre generaldirektören och moderatpolitikern Mikael Odenberg i en krönika (https://www.arbetsvarlden.se/kronikor/varierande-elpriser-visar-att-marknaden-fungerar-nar-ska-det-ga-in/ ). Det är transmissionsnätet, överföringen av el till alla delar av landet, som snarast måste rustas och flaskhalsarna elimineras. Läs mer
Det äldsta gröna centerpartiet på agrardemokratisk grund är polska PSL, som grundades femton år innan Carl Berglunds upprop för att bilda Bondeförbundet.
Jag har intresserat mig för polsk politik sedan 1980-talet och följt PSL:s återupprättande som självständigt parti kring 1990 fram till idag. Eftersom jag anser att PSL är de nordiska centerpartiernas genuina systerparti är min förhoppning att kontakterna och samarbetet ska återupptas. Under 1990-talet fanns ett organiserat samarbete inom INC (International Network of Centre Parties), vilket tyvärr har somnat in. Dags för att återknyta förbindelserna!
Jag ger här i punktform min bild av PSL:s historia från 1895 fram till idag, 2021. (Bildtexter kursiva.)
1863
Även innan de agrardemokratiska partierna bildades fanns kontakter mellan bönderna i Sverige och Polen. När polska folket 1863 gjorde uppror mot den ryska ockupationen arrangerade bondepolitiker i Sverige solidaritetsmöten. Bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus, startade en insamling för Polen genom att ge 500 riksdaler av sitt talmansarvode och bonderiksdagsmannen Sven Rosenberg höll ett kraftfullt till stöd för den polska frihetskampen. Kontakterna bönder emellan fanns innan PSL bildades i Polen och Bondeförbundet i Sverige.
Bondeförbundets siste talman, Nils Larsson i Tullus, arrangerade solidaritetsmöten och startade insamling för den polska frihetskampen 1863.
1895
– PSL är ”urcenterpartiet”, bildat 1895 i Rzeszow i den österrikiska delen av det då delade Polen, 15 år innan Carl Berglund tog initiativ till Bondeförbundet i Sverige. Partiet blev snart en stark politisk kraft som främst organiserade bönderna. Redan från början handlade det alltså om att kämpa för rättvisa för landsbygden och för landsbygdsbefolkningen. Samma krav som bondepartierna i Norden drev, men utifrån förhållandena i Polen.
Det är för övrigt möjligt att PSL var en av inspirationskällorna när Berglund tog initiativ till Bondeförbundet genom uppropet i tidningen Landsbygden 1910. Han hade rest runt på kontinenten (och i USA) åren innan och hämtat idéer och inspiration.
Wincenty Witos i centrum för PSL i samband med Polens självständighet 1918.
1918
– PSL spelade en viktig roll när Polen återupprättades som självständig stat 1918. Partiordföranden Wincenty Witos var premiärminister tre gånger under 1920-talet, bland annat 1920 när Röda Arméns tåg västerut stoppades. (”Undret vid Wisla”)
1921
– 1921 tog Witos (tillsammans med den tjeckiske bondeledaren Svehla och den bulgariske Stambolijskij) initiativ till Internationella Agrarbyrån, kallad Gröna Internationalen som samlade de agrardemokratiska partierna. Grundvärdena var fem; frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering.
Fyrklövern var tidigt symbol för PSL. Här en fana från 1905.
1924
– Bondeförbundet blev inte fullvärdig medlem i Gröna Internationalen, men hade en särskild kontaktman (Herbert Rettig) med partierna i Internationalen. Han rapporterade om samarbetet inom Gröna Internationalen vid partistämmorna, bland annat 1924. Läs mer
Länstidningen 26/2 2021
Östersunds-Posten 1/3 2021
Vid centerstämman i Luleå 1973 lyssnade jag på professor Hannes Alfvén. Hans tal om riskerna med kärnkraft gjorde starkt intryck på mig och många andra runt om i landet. Talet i den norrbottniska sporthallen för snart 48 år sedan var historiskt och kan ses som starten för det breda kärnkraftsmotståndet i Sverige.
En viktig del i Alfvéns argumentation var produktionen av farligt högradioaktivt avfall. ”Lager av svårhanterligt radioaktivt avfall, är det det arv vi ska ge kommande generationer?”, frågade han retoriskt. En annan del av professorns tal handlade om att ”fredlig” kärnkraft kan leda till kärnvapenspridning. Kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”, konstaterade han.
Mycket har hänt när det gäller kärnkraften sedan den där dagen i Luleå för snart ett halvsekel sedan. Vi har folkomröstat 1980 och så sent som 2016 gjordes en bred uppgörelse med målet om ett helt förnybart energisystem kring 2040. Då var vi många som hoppades på en långsiktigt hållbar energipolitik och grön omställning som innebär att kärnkraften äntligen successivt kan fasas ut.
Men Moderaterna och Kristdemokraterna kunde inte stå för uppgörelsen utan hoppade av och kör nu tillsammans med Liberalerna och Sverigedemokraterna en svårförståelig och ohistorisk fulkampanj för mer kärnkraft. Jag blir särskilt sorgsen över Kd:s kärnkraftsvurm eftersom jag minns hur vi en gång samarbetade och var så överens om problemen med denna energikälla. Läs mer
Bild 1: Denna kalla kväll – den 7 februari – exporterar Sverige en hel del el till våra grannländer.
Bild 2: Tabell som visar att Sverige under januari 2021 har exporterat en hel del el till våra grannländer. Endast från Norge har vi under månaden haft en nettoimport.
Vi har en kall vinter och behovet av el är stort. Men detta hindrar inte att Sverige även nu exporterar en hel del el till våra grannländer. Det kan man måhända inte tro när kärnkraftsromantiker av olika kulör hela tiden driver en kampanj om att vi skulle importera kolbaserad ”fulel” från Polen.
Under januari månad har Sverige, enligt Svenska Kraftnät, exporterat närmare 1,2 TWh. Det är enbart från Norge det handlar om en nettoimport – och norsk el produceras nästan enbart av vattenkraft. Vad gäller Polen har Sverige under denna vintermånad exporterat 266 GWh och importerat 14. Det är svårt att tro om man bara läser inlägg i olika medier från Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Detta innebär självfallet inte att Sverige inte står inför stora utmaningar när det gäller att möta ökande behov av el när vi ska ställa om till ett mer hållbart, grönt samhälle. Ett område där kraftfulla insatser krävs är att stärka kraftnätet så att överföringen mellan olika delar av landet fungerar på bästa sätt. Det är viktigt att såväl storstadsområden som glesare bebyggda områden har tillgång till el.
Att detta kräver mer kärnkraft stämmer dock inte. Den breda energiuppgörelse som gjordes 2016 innebar att kraftbolagen själva fick avgöra hur länge kärnkraftsreaktorerna får drivas på ett säkert sätt. De fick till och med möjlighet att bygga nya reaktorer. Även vi som sedan länge har varit kritiska till kärnkraften och de risker denna energikälla innebär accepterade detta eftersom det är viktigt att energiproduktionen ges långsiktiga spelregler.
De förnybara energikällorna, främst vind- och solkraft, utvecklas emellertid snabbt och är långt billigare än kärnkraft. Vattenfall beslutade att stänga de båda reaktorerna Ringhals 1 och Ringhals 2. För att fortsätta att driva dessa reaktorer tillräckligt säkert skulle det krävas så stora investeringar så att det inte skulle vara lönsamt att driva dem vidare. Moderaterna och Kristdemokraterna hoppade av energiuppgörelsen, vilket är att beklaga, och började argumentera för att skattebetalarna ska bidra med stora summor för att dessa reaktorer ska drivas vidare.
Kärnkraftsförespråkarna talade vidare om något som betecknas som ”fjärde generationens kärnkraft”. Problemet är att dessa reaktorer bara finns på ritbordet. Frankrike, annars känt för att vara kärnkraftspositivt, har för övrigt lagt ned sitt forskningsprogram på detta område eftersom man insåg att det varken är ekonomiskt eller tekniskt möjligt att nå resultat. Nya reaktorer tar decennier att bygga. Finlands reaktor Olkiluoto 3 skulle varit färdig för produktion 2009 men har ännu inte startat. Dessutom kvarstår kärnkraftens risker – allt emellan uranbrytningen över driften till slutförvaringen av det radioaktiva avfallet.
Sverige har möjlighet att nå målet om ett helt förnybart energisystem kring 2040, men det är naturligtvis inte enkelt. Vi har mycket vattenkraft, som kan effektiviseras. Vindkraften har vuxit mycket under senare år, men utbyggnaden i norra Sverige har en gräns. Därför bör inriktningen vara att i större grad bygga ut havsbaserad vindkraft, främst i södra delen av landet. Danmark beslutade nyligen om en storsatsning på detta område i Nordsjön. Lägg till detta att vårt land har goda möjligheter att utveckla bioenergin och vätgasproduktionen.
En större del av den el som produceras i norra Sverige kommer i framtiden att behövas där när stål ska produceras fossilfritt och batterifabriker utvecklas. För övrigt bör en rättmätig del av den kraft som produceras av vind och vatten stanna lokalt och regionalt.
Faktum är också att Sverige fortfarande har sju aktiva kärnkraftsreaktorer kvar. De kommer sannolikt att vara i funktion tio-femton år framöver. Som kärnkraftskritiker hoppas jag förstås att de kan stängas av så snart som möjligt, men det är, enligt energiuppgörelsen, kraftbolagen som avgör när detta är möjligt.
Sverige står – liksom världen i övrigt – inför stora utmaningar på energiområdet. Men vi, liksom övriga Norden, har bättre förutsättningar än då flesta länder att bygga ett väl fungerande helt förnybart energisystem. Låt oss satsa offensivt på detta i stället för att romantisera den föråldrade och riskabla kärnkraften!
Ibland påstås att Bondeförbundet/Centerpartiet skulle ha varit ett rent intresseparti utan ideologi innan den liberala retoriken började användas på bred front i början av 2000-talet. Så är det inte alls. Den som studerar partiets politik ända sedan starten för mer än ett sekel sedan kan snart konstatera att det redan från start finns en stabil centergrön idégrund. Rättvisa och trygghet är grundläggande utgångspunkter som senare har kompletterats med decentralisering och miljöansvar.
Om man – som en del hävdar – vill beteckna partiet som ”liberalt” redan från start är det helt avgörande att markera att det handlar om socialliberalism och inte om ”den gamla liberalismen”, eller som det kallas numera ”nyliberalism”, som Bondeförbundet tidigt tog avstånd ifrån eftersom marknadens fria spel innebär koncentration och centralisering. Marknaden måste omgärdas av ramar och styrmedel för att en politik i hela folkets intresse, en närodlad politik, ska vara möjlig. Själv anser jag att vårt parti i första hand bör använda sina egna begrepp. Jag är även idag, 2021, stolt decentralist och ekohumanist.
Jag vill här lyfta fram ett citat av Lars Eliasson från Centerpartiets jubileumsbok Samarbete och skiljelinjer, en skrift till bondeförbundets/centerpartiets 60-årsjubileum 1970 (LT:s förlag). Han är en viktig ideolog i centerrörelsens historia som bör uppmärksammas även idag, om än inte lika viktig som Gustaf Jonnergård. Läs mer