En viktig bok i vår tid

Vi delar inte uppfattningen att herr Hitler och hans vänner, nu slutgiltigt i besittning av den makt de så länge eftertraktat, kommer att genomföra de förslag som cirkulerar; de kommer inte att helt plötsligt beröva tyska judar deras grundlagsfästa rättigheter, ej heller stänga in dem i getton eller underkasta dem pöbelns mordiska impulser…

Citatet kommer från en judisk tidning i Berlin, strax efter nazisternas maktövertagande 1933 och måste betraktas som en fullständig missbedömning med hänsyn till det förfärliga som hände sedan. Citatet återfinns i den nyutkomna boken ”Angreppet, så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” av Peter Gustafsson.

Det är naturligtvis inte så att historien upprepar sig, men som Gustavsson konstaterar med ett citat av Mart Twain, ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”. Det gäller alltså att inse vad som pågår när demokratin steg för steg, skiva för skiva, börjar urholkas. Det är för övrigt inte bara i Sverige denna utveckling pågår. Internationella inspiratörer för en samhällsutveckling i auktoritär riktning heter bland annat Viktor Orbán och Donald Trump.

Peter Gustavsson pekar i boken bland annat på Tidöregeringens minskade stöd till studieförbund och folkbildning, på påskyndad tidningsdöd, skärpta regler för public service, minskad autonomi för universiteten. I förlängningen begränsas den folkrörelsedemokrati som utvecklat och byggt upp det moderna Sverige. Folkrörelsedemokratin i vårt land har vuxit fram under mer än tre hundra år, från envälde under Karl XII till dagens samhälle. Demokratin behöver hela tiden återvinnas och förnyas. Annars riskerar de auktoritära krafternas ”salamitaktik” att successivt underminera och urholka demokratin. Tidigare erfarenheter visar att det kan gå snabbt.

Bilden: När jag träffade Peter Gustavsson i Almedalen för några år sedan.

”Angreppet” är en angelägen bok som kan öppna ögonen för vad som pågår för närvarande. En viktig bok i vår tid helt enkelt.
Jag känner Peter Gustavsson som en klok och sympatisk socialdemokratisk ledarskribent. Hans bok är lättläst och väl värd att ta del av även för de som inte delar hans partitillhörighet. Den avslutas för övrigt med en studiehandledning som kan ligga till grund för gruppdiskussioner.

Blind kärnkraftstro hotar både ekonomi och miljö

Östersunds-Posten
Jämtlands Tidning 
Det var fascinerande att se finansminister Elisabeth Svantessons argumentation för nya kärnkraftsreaktorer i SVT:s 30 minuter häromkvällen. Jag tyckte nästan synd om henne när hon om och om igen försökte påstå att det inte behövs någon utredning om alternativ till mer kärnkraft.

Det är självfallet allvarligt att regeringen sitter fast i denna blinda kärnkraftstro, att det inte skulle finnas några alternativ. Uppenbarligen hjälper det inte att Markus Wråke, vd för Energiföretagens forskningsinstitut konstaterar att ”det finns väldigt svagt forskningsstöd” för att det skulle vara omöjligt att bygga ett system utan ny kärnkraft. Wråke pekar på att det finns studier som pekar på att det både är möjligt och billigare att med en kombination av vind och sol, tillsammans med batterilagring och andra tekniker. Företrädare för branschorganisationerna för bioenergi, sol och vind skriver nyligen i ett inlägg i Dagens industri att de kan leverera lika mycket ny el innan 2035 som regeringen planerar att hämta från ny kärnkraft till 2045.

Bildtext:
På 1970- och 1980-talen organiserades många manifestationer mot kärnkraftssamhället. Det ledde bland annat till folkomröstningen 1980, då samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften. De risker med denna energikälla som lyftes då är faktiskt inte lösta – men de är bortglömda i dagens debatt…

Regeringens utredning säger att det behövs 400 miljarder  kronor i lån för att bygga fyra nya reaktorer, varav skattebetalarna skulle stå för 300 miljarder. Rickard Nordin, Centerpartiets energipolitiske talesman, konstaterar att det i så fall handlar om ungefär 1000 miljarder om regeringens planer på tio reaktorer skulle förverkligas, något som skulle fördubbla Sveriges statsskuld.
Fortsätt läsa

Mer kärnkraft – och uranbrytning – behövs inte!

Östersunds-Posten
För åtta år sedan, 2016, enades fem av riksdagens partier om en bred energiuppgörelse. S, Mp, C, Kd och M kom överens om grunden för en långsiktig energipolitik.

Uppgörelsen var en kompromiss, inte minst när det gällde kärnkraften. Man öppnade för ny kärnkraft, men markerade att inga statliga subventioner för nya reaktorer kunde påräknas. Däremot avskaffades effektskatten på kärnkraft. Uppgörelsen innebar samtidigt ett politiskt godkännande av kraftbolagens beslut att stänga fyra reaktorer. Enighet rådde också när det gällde målsättningen om ett helt förnybart energisystem.

Ett par år senare hoppade M och Kd av uppgörelsen, som var tänkt att vara långsiktig. Nu var det bara kärnkraft som gällde, en inriktning som även L och Sd delade. Uppenbarligen insåg man att det inte skulle byggas några nya reaktorer utan subventioner från skattebetalarna. De här partierna lämnade marknadstänkandet och började diskutera planekonomiska åtgärder för den eftersträvansvärda kärnkraften.

Inför valet 2022 utlovades billig och stabil kärnkraft från Tidöpartierna, inte minst från M och Kd, samtidigt som man i höga tonarter attackerade övriga partier i den uppgörelse man själva hade ingått i några år tidigare. Efter regeringsskiftet utlovades två nya reaktorer till 2035 och minst tio till 2045, men hur skulle det gå till?

Nu har Mats Dillén presenterat sin utredning om hur nya reaktorer skulle kunna finansieras – och det blir inte billigt för skattebetalarna.

Först ska staten låna ut 300 miljarder kronor – kanske mer – till låg ränta under byggfasen. Kraftbolagen ska, enligt förslaget, stå för 25 procent av byggkostnaderna. När väl reaktorerna har börjat producera el ska man få ett garanterat pris på minst 80 öre per kilowattimme under fyra decennier framöver. Bolagen ska också kunna förhandla om förbättrade villkor om de har svårigheter. Sammantaget kan detta bli verkliga ”slukhål” för skattebetalarna. Fortsätt läsa

Centerrörelsen kan bättre!

För ett par veckor sedan trodde inte många att Centerpartiet skulle klara att behålla sina två mandat i Europaparlamentet. Klarade vi att behålla ett mandat vore det bra.

Slutspurten gav emellertid glädjande resultat. Listettan Emma Wiesner klarade debatterna bra, vilket säkert bidrog till uppgången, men den allra viktigaste insatsen gjorde den gröna folkrörelsen runt om i landet. Dörrar knackades, material delades i postlådor, på torg och utanför affärer. Insatserna visade hur viktigt det är med en aktiv organisation både i stad och land.

Bilden: en bra valaffisch som medverkade till att väljarna känner igen Centerpartiet.

De politiska frågor som vann väljarnas förtroende var främst klimat och miljö, liksom kravet på ökad självförsörjning och att skogsfrågorna inte ska styras från Bryssel. På de här områdena kände många väljare igen Centerpartiet.

Sammantaget medverkade slutspurten till att centerstödet i opinionsundersökningarna steg från strax över fyra procent till 7,3 procent i valet – och till att båda mandaten kunde behållas.

Samtidigt finns det skäl för viss självkritik när det gäller upplägget av EU-valrörelsen. Jag har exempelvis fått frågor om hur det kan komma sig att ett decentralistiskt parti som Centerpartiet, ett parti som arbetar för att hela landet ska leva, placerar tre toppkandidater, skrivna i Stockholm, högst upp på listan. Likaså varför ingen kandidat på listan är över 62 år när partiet har ett aktivt ceniornätverk med många framåt seniorer.

Allvarligt är självfallet också att valundersökningar visar att Centerpartiets stöd bland kärngrupperna på landsbygden, bönder och andra småföretagare, har minskat. Även bland de yngre är stödet förhållandevis lågt. Fortsätt läsa

Sveriges DCA-avtal med USA behöver kompletteras!

Östersunds-Posten 12 juni
Jämtlands Tidning 11 juni
Den 18 juni är det tänkt att Sveriges riksdag ska behandla DCA-avtalet med USA (Defense Cooperation Agreement). Att inte detta avtal har diskuterats mer är uppseendeväckande och allvarligt.

Att Sverige numera är medlem av Nato har ett starkt folkligt stöd. Även många av oss som länge var motståndare till att vårt land skulle överge 200 år av alliansfrihet för att i stället bli en del av den västliga försvarsalliansen står idag bakom anslutningen. Rysslands angreppskrig mot Ukraina har lett till detta omtänkande. Positivt i sammanhanget är att hela Norden idag står på samma försvars- och säkerhetspolitiska grund för första gången på 500 år.

DCA-avtalet med USA kan ses som en följd av Natoanslutningen, men är inte en del av medlemskapet. Det handlar om ett bilateralt avtal. Våra nordiska grannländer har också ingått liknande avtal, men det finns uppseendeväckande skillnader.

När Norges försvarsminister Bjørn Arild Gram nyligen besökte Östersund frågade jag honom vad motsvarande avtal innebär för hans land. Till stora delar är det norska avtalet det samma som det svenska. I det norska avtalet tydliggörs emellertid att amerikanska trupper inte ska permanent ska stationeras i landet i fredstid. Inte heller får kärnvapen placeras på norsk mark. Däremot får USA förhandslagra utrustning, stridsfordon och förnödenheter på olika håll i Norge, vilket man också sedan länge gör. Fortsätt läsa

Viktigt att rösta i EU-valet – men glöm inte Norden!

Östersunds-Posten 5 juni
Jämtlands Tidning 3 juni
Årets val till Europaparlamentet är det viktigaste hittills i EU:s historia. Därför bör vi självfallet använda oss av vår möjlighet att påverka genom att rösta. Vi behöver ett nära samarbete i Europa när det gäller gränsöverskridande frågor som handel, miljö och klimat, liksom säkerhet och brottsbekämpning. Däremot bör vi se upp med centralisering och maktkoncentration till Bryssel. För min del röstar jag även denna gång centergrönt.

Rysslands angreppskrig mot Ukraina sätter stark press på de europeiska demokratierna. Vi måste tillsammans ge ukrainarnas självständighetskamp kraftfullt stöd. Skulle Putin lyckas besegra Ukraina är risken överhängande att andra länder snart står på Kremls imperialistiska agenda. Mot denna bakgrund vore det allvarligt om högerauktoritära och mer eller mindre Putinvänliga partier runt om i EU vinner framgångar i valet och får ett reellt inflytande.

Jag vill ändå, mitt i EU-valrörelsen, påminna om vikten av att inte glömma det för oss viktiga nordiska samarbetet. Risken är uppenbar, som bland andra Föreningen Nordens generalsekreterare Josefin Carlring har varnat för, att Norden hamnar i skuggan av EU-frågorna. Detta trots att det nordiska samarbetet har ett starkt folkligt stöd och regeringarna har lanserat den fina visionen om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”.
Kanske det är läge att ordna allmänna val även till Nordiska rådet för lyfta fram vår region i debatten och påskynda ett närmare samarbete mellan våra länder. Ett förslag som för övrigt nyligen lyftes av Föreningen Norden Danmark.

Ett enat Norden skulle bli världens tionde eller elfte starkaste ekonomi. De nordiska länderna kompletterar varandra väl och skulle tillsammans få ett långt större internationellt inflytande än varje land för sig. Norden skulle hävda sig väl i förhållande till starka europeiska stater som Frankrike och Tyskland och kunna ta plats i G20. Fortsätt läsa

Regeringen fortsätter blunda i sin ensidiga kärnkraftstro

Östersunds-Posten
Jämtlands Tidning
Sverige har idag en regering som sitter fast i blind kärnkraftstro. Att binda sig vid en energikälla som kostar oerhört mycket, innebär allvarliga risker och dessutom tar lång tid att bygga är att blunda för verkligheten.

I november lanserade Tidöpartierna en färdplan för ny kärnkraft. ”Vi levererar nu ett pärlband av beslut för att bana väg för ny kärnkraft”, förklarade energi- och näringsminister Ebba Busch i en vacker omskrivning. Därefter har en kärnkraftssamordnare tillsatts. Eftersom de tidigare utlovade 400 miljarder kronor som regeringen redan har lovat i kreditgarantier ska mer av skattebetalarnas pengar tas fram. Förbudet mot uranbrytning  ska slopas. Allt för att ny kärnkraft motsvarande två storskaliga reaktorer ska vara i drift 2035 och fem gånger mer till 2045, hoppas regeringen.

Mycket lite tyder emellertid på att det går att bygga nya reaktorer på tio år. De senaste europeiska projekten – Olkiluoto 3 i Finland, Flamanville 3 i Frankrike och Hinkley Point C i Storbritannien – visar tvärtom att kärnkraftsbyggen tar mycket längre tid än planerat – och dessutom blir mycket dyrare. Föga tyder på att det skulle bli annorlunda i Sverige.

Uppenbarligen börjar regeringen inse att det inte blir några nya reaktorer utan stora skattesubventioner. Kreditgarantierna räcker inte. Kärnkraftssamordnaren Carl Berglöf talade nyligen om kostnaden för kärnkraftsplanerna hamnar i storleksordningen 1000 miljarder kronor och moderaterna hoppas nu på medfinansiering från EU. Fortsätt läsa

Historiska myter för att rättfärdiga aggression

Hur kunde utvecklingen gå så fel? Det är en frågeställning jag funderar över när det gäller Ryssland. Jag deltog själv i flera ungdomsdelegationer till Sovjet under 1970- och 1980-talen och märkte då hur unga ryssar alltmer öppnande för frihet och demokrati. Det borde alltså ha kunnat bli annorlunda.

Nu har jag läst en bok som gör det lättare att förstå Ryssland och vad som hänt de senaste decennierna; Historien om Ryssland, Myten som maktens redskap (Historiska media) av den brittiske historkern Orlando Figes. Han visar hur ryska makthavare genom historien, tsarer likaväl som Stalin och dagens Putin, ständigt skriver om historien för att passa deras intressen. Uppenbarligen med framgång. ” Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden”, som George Orwell skrev i 1984.

Figes menar dock att det kunde gått annorlunda i början av 1990-talet. Den ”chockterapi” som inte minst nyliberala rådgivare från väst verkade för resulterade i en social katastrof. Massprivatiseringen skapade enorma klyftor mellan breda folklager och en liten grupp oligarker. Demokratin vann inte folkets stöd.

Likaså missade Nato och EU de öppningar som faktiskt fanns för att integrera Ryssland i ett närmare samarbete. Väst ansåg sig ha vunnit ”kalla kriget” och Ryssland behövde inte tillfrågas. Detta skapade förbittring och har utnyttjats maximalt av Putin, som i stället har lyft fram myter ur historien för att stärka sin allt mer diktatoriska maktställning. Fortsätt läsa

Kärnkraftsromantikerna blundar för riskerna

Den första centerstämma jag deltog var i Luleå 1973. Där höll professor Hannes Alfvén sitt historiska anförande om kärnkraftens risker. Ett anförande som i hög grad påverkade centerrörelsen – och hela det svenska samhället – och inte minst mig själv. Åren därefter genomfördes omfattande studiekampanjer med tiotusentals deltagare runt om i Sverige. Många lärde sig vad kärnkraft innebär, om risker och problem, om att kärnkraft och kärnvapen är, som Alfvén uttryckte saken, ”siamesiska tvillingar”.

Själv var jag under hösten 1973 med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften, en förening som snart breddades och blev en verklig folkrörelse, Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Runt om i landet arrangerades opinionsmöten av olika slag. Flera marscher mot Barsebäck genomfördes och jag var med. Kärnkraftsmotståndet blev en bred folkrörelse.

Bilden: En affisch från tiden när tusentals svenskar och danskar marscherade mot Barsebäck för att protestera mot kärnkraften. Norden mot Barsebäck!

Efter olyckan vände Olof Palme och Socialdemokraterna och stödde Thorbjörn Fälldins och Centerpartiet krav på folkomröstning om kärnkraft. I mars 1980 fick svenska folket välja mellan tre linjer. Vad man verkar ha glömt idag är att samtliga tre linjer förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas.

Folkomröstning 1980
Jag arbetade i Linje 3, som förespråkade en avveckling inom tio år kombinerat med satsning på förnybara alternativ, som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack!”. Bakom denna linje stod Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet plus en bred miljörörelse. De mer kärnkraftspositiva partierna delade upp sig i två linjer. Linje 2 med Socialdemokraterna och Folkpartiet – med stöd från fackföreningsrörelsen – förespråkade en succesiv avveckling och offentligt ägande, medan Linje 1, som stöddes av Moderaterna, också stod för avveckling men utan att ta hänsyn till ägandet. (Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 procent och Linje 3 38,7 procent.) Att samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften, om än i olika tidsperspektiv, verkar vara glömt idag. Fortsätt läsa

Ett historiskt skifte – klockan 17.27 den 7 mars 2024

Efter 210 år av alliansfrihet har Sverige idag – närmare exakt klockan 17.27 – blivit den 32:a medlemmen i försvarsalliansen Nato. Jag har dubbla känslor inför detta historiska skifte av vårt lands roll i Europa och världen.

Det är ingen tvekan om att alliansfriheten har tjänat vårt land väl. Att Sverige har kunnat undvika att bli indraget i krig under mer än två hundra år säger det mesta och visar att politiken har varit framgångsrik. Detta även om de styrande vid flera tillfällen har bedrivit ett visst dubbelspel.

Bilden: Statsminister Kristersson och utrikesminister Billström flankerar USA:s utrikesminister Blinken i samband med Sveriges historiska inträde i Nato. (Aftonbladets framsida)

Själv var jag länge övertygad motståndare till en svensk Natoanslutning. Vid stämman i Falun 2015, då mitt parti Centerpartiet bytte fot och en majoritet av ombuden ställde sig bakom en Natoanslutning, argumenterade jag engagerat emot. Bland ombuden var vi ganska många motståndare även om vi var i minoritet.

När Ryssland, med diktatorn Putin i spetsen, den 24 februari 2022 inledde sitt angreppskrig mot Ukraina måste vi ändå tänka efter – och när Finland med över 130 mil gräns mot landet i öster svängde och bestämde sig för att ansöka om Natomedlemskap var vi många som insåg att världen faktiskt var förändrad. På en kort tid ökade stödet även för en svensk Natoansökan både i riksdagen och i folkopinionen. Jag och många med mig kom fram till att det skulle vara ohållbart med en alliansfri ö emellan Norge och Finland med ett hotfullt Ryssland i öster. Fortsätt läsa