Viktigt val väntar i Polen

I höst kommer Polen att välja väg framåt. Förmodligen blir det nämligen val till sejmen/parlamentet i oktober. Frågan är om den demokratiska oppositionen kommer att få väljarnas stöd och kunna ta över regeringsmakten från den högerauktoritära PiS-regeringen (Lag och rättvisa). Resultatet kommer att få betydelse för oss, ja för hela Europa.

Jag har följt polsk politik i decennier och ser fram emot ett både spännande och viktigt val i vårt grannland söder om Östersjön.

Bild: Det traditionella gröna centerpartiet PSL (grundat 1895) har inlett ett samarbete med det nya centerpartiet Polska2050 (grundat 2015). Tillsammans bildar dessa partier en stark mittenkraft i polsk politik, en nyckelroll för framtiden. PSL:s ordförande är Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, medan Polska2050 leds av Szymon Holownia.

Även om utvecklingen inte har gått lika långt i auktoritär riktning i Kaczynskis Polen som i Orbans Ungern är läget allvarligt. Media centralstyrs i hög grad från regeringspartiet och rättssamhället är delvis satt ut spel. Lägg till detta att PiS med viss framgång använder sig av kyrkan för att sprida sitt budskap och misskreditera sina politiska motståndare. När jag för ett par år sedan träffade centerledaren Wladyslaw Kosyniak-Kamysz, PSL, berättade han om hur regimen använder predikstolarna för att angripa hans parti. Fortsätt läsa Viktigt val väntar i Polen

Hur kunde det gå så illa?

I dessa tider funderar man – i alla fall jag – ofta på hur det kunde gå så illa med Ryssland. Jag minns själv när jag på 1970- och 1980-talen i samband med olika delegationsresor träffade unga ryssar som var öppna och intresserade av hur vi levde väster om den dåvarande järnridån och gärna ville se en förändring. Den kom ju också kring 1990, då Sovjetunionen upplöstes och Ryssland blev ett eget land.

Några år senare minns jag hur många ryssar som besökte Sverige. När man gick på gatorna i Gamla Stan i Stockholm hörde man ofta mer ryska än engelska talas bland turisterna. Även andra delar av landet, exempelvis Åre, fick besök av en hel del ryska turister. Det kändes som om Ryssland började bli det grannland som det faktiskt är. Handeln växte och vi trodde i varje fall att den stora grannen i öster också skulle bli en vänligt sinnad demokrati.

Uppenbarligen lurade vi oss själva. Vi förstod inte vad som pågick under 1990-talets Ryssland. Kommunismen hade fallit, men vad kom i stället. Vad som hände var att ett gäng framfusiga herrar roffade åt sig en stor del av de tidigare statligt ägda företagen. Dessa oligarker blev stormrika, medan den breda massan blev fattigare. Anarki rådde i många delar av landet. Någon fungerande rättsstat hade inte blivit verklighet i det nya läget.

Anarki i stället för demokrati
I detta läge längtade förstås många ryssar efter ordning och reda, efter ”en stark man” som kunde åstadkomma detta. Då trädde den tidigare KGB-mannen Vladimir Putin in på scenen. Det blev utan tvekan bättre ordning, men man nådde inte särskilt långt på vägen mot en fungerande demokratisk rättsstat. Vi var dock många som fortfarande trodde att Ryssland var på rätt väg. Under de första åren på 2000-talet underströk även Putin att Ryssland ville bli en del av ett samarbetande Europa.
Bild: Uppenbarligen har Vladimir Putin förläst sig på historien. Han vill bli en ny tsar som Ivan den Förskräcklige. Att lära av historien kan vara bra, men inte att försöka upprepa den i en annan tid.
Fortsätt läsa Hur kunde det gå så illa?

Dags för Norden att samlas!

LT 13/2
ÖP 17/2
För fyra år sedan, 2019, antog de nordiska statsministrarna visionen om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. En vacker vision som kräver kraftfulla åtgärder för att bli verklighet. Det är bra att det finns en handlingsplan, antagen av Nordiska ministerrådet, men det krävs mycket mer.

Dagens allvarliga säkerhetspolitiska situationen gör en nordisk samling ännu angelägnare. Att Finland och Sverige är på väg in i Nato gör att hela Norden snart står på samma försvarspolitiska grund för första gången sedan drottning Margaretas och Kalmarunionens tid för mer än 500 år sedan ger unika förutsättningar. Något som i förlängningen gäller även på andra samhällsområden.

Bilden: Bertel Haarder manar till nordisk samling. Förhoppningsvis hörs han över de nordiska gränserna.

Att åstadkomma ett lyft för Norden kräver krafttag och resurser. En som höjer rösten på allvar är dansken Bertel Haarder, tidigare såväl minister (för högerliberala Venstre), EU-parlamentariker och ordförande för Nordiska rådet. En tydlig röst som förhoppningsvis hörs över de nordiska gränserna. I ett inlägg i danska Altinget 25 januari uppmanar Haarder de nordiska länderna att slänga ”småstatsmentaliteten” och etablera Norden som en europeisk maktfaktor. Fortsätt läsa Dags för Norden att samlas!

Förträng inte kärnkraftens risker!

Högerpartierna planerar att driva igenom ett upphävande av det förbud mot uranbrytning och uranprospektering som vi har sedan 2018. Ur regeringens synvinkel är detta logiskt eftersom man har drabbats av en närmast blind kärnkraftstro och vill bygga nya reaktorer runt om i landet.

Lyckas regeringen kan vi förvänta oss att Storsjöbygden åter blir föremål för uranjakt. Frågan blir om uran ska brytas i Oviken, i Västgötabergen eller kanske på Österlen. Kommer det kommunala vetot att skrotas om de aktuella kommunerna säger nej? Det skulle inte förvåna om det blir nästa steg.

För oss i Jämtland är hotet om uranbrytning ett skäl att säga nej till nya reaktorer. Vi är övertygade om att ett långsiktigt hållbart energisystem i första hand bör bygga på förnybara energikällor, lagerhållning, effektivisering och hushållning. Om regeringen vill stärka energisystemet förhållandevis snabbt bör Sverige följa grannländernas exempel och satsa på havsbaserad vindkraft.

Den kärnkraftsvurm som präglar svensk debatt idag har i stort sett lyckats förtränga de allvarliga problemen med denna energikälla. Riskerna för miljön vid brytning av uran är bara ett av flera problem. Vi vill här peka på en rad andra skäl för att säga nej till ny kärnkraft. Fortsätt läsa Förträng inte kärnkraftens risker!

Lär av historien för att gå framåt!

Lagom till Centerpartiets extrastämma i Helsingborg den 2 februari är det boksläpp av boken ”Gustaf Jonnergård, Sveriges ´längste´ partisekreterare (Ekerlids förlag). Yngve Sunesson och jag har varit redaktörer för den biografiska antologin om denne nyckelperson i centerrörelsens utveckling. Övriga författare i antologin är Hans Albin Larsson, Thomas Korsfeldt, B Ingemar Nilsson och John Dale.

Jag hoppas att den nya partiledningen, liksom centerrörelsen i övrigt, kan hämta inspiration från de unika framgångsåren då Jonnergård var ideologen och det var Gunnar Hedlund som framförde centerbudskapet byggt på decentralisering och miljöansvar.

Boken kommer att kunna köpas i bokhandeln eller beställas från Adlibris eller Bokus. Lägger nedan in ett inlägg som Yngve och jag har skrivit och skickat till centertidningar runt om i landet.

—————————————
Centerpartiet befinner sig i ett avgörande skede. Ska partiet kunna återvinna en nyckelroll mitt i det politiska landskapet? Hur kommer det sig egentligen att partiet förlorade stöd bland kärngrupperna på landsbygden trots att partiet i sak fortfarande står för en decentralistisk politik för utveckling av hela landet?

Detta är frågor som den valanalys som ska presenteras inom kort förhoppningsvis kan ge svar på. Men först ska en ny partiledning väljas vid extrastämman den 2 februari. En ledning som får till uppgift att leda partiets nystart utifrån slutsatserna i valanalysen. Fortsätt läsa Lär av historien för att gå framåt!

Nu skulle ”den breda mitten” behövas

Med pågående krig i Europa är det ingen överdrift att hävda den säkerhetspolitiska situationen för Sverige för närvarande är mycket allvarlig. Statsminister Kristersson betecknar den till och med som allvarligast sedan andra världskriget. Nu har han även dragit slutsatsen att oppositionspartiernas ledare ska bjudas in till överläggningar om säkerhetsläget på tisdag.

Det är bra om statsministern nu inser att Sverige måste samlas och visa enighet när världsläget ser ut som det gör. Synd bara att han inte förstod detta tidigare, före valet i höstas.

Bild: Så här glada såg Annie Lööf, Ulf Kristersson och Magdalena Andersson ut när de nyligen var på arbetslunch om Sveriges ordförandeskap i EU. En bild av hur ”den breda mitten” skulle kunna se ut.
(Bilden hämtad från Annies facebooksida.)

När centerledaren Annie Lööf argumenterade för samling i ”den breda mitten” förlöjligades hon från olika håll. Särskilt partierna till höger raljerade friskt när Annie talade om vikten av en bred regering med både Socialdemokraterna och Moderaterna – och där Centerpartiet också kunde ingå. Blockpolitiken var tydligen alltför cementerad. Fortsätt läsa Nu skulle ”den breda mitten” behövas

Sverige behöver ”den breda mitten”

En av de första gångerna jag träffade Annie Lööf (då Johansson) var i SVT:s studio i Stockholm efter valet 2006. Annie hade då kryssats in riksdagen av väljarna i Jönköpings län (förbi Margareta Andersson), medan jag av väljarna i Jämtlands län hade blivit förbikryssad (av Pelle Åsling). Jag fick lämna Sveriges riksdag, medan Annie tog plats där. Det kändes som något av ett epokskifte i Centerpartiet.

Om mindre än månad kommer Annie Lööf att lämna posten som Centerpartiets ordförande vid en extrastämma i Helsingborg den 2 februari. Annie har lett partiet sedan stämman i Åre 2011 då hon efterträdde Maud Olofsson. Det har varit både arbetsamma och omvälvande år.

Bild: Den här bilden togs för några år sedan vid ett av Annie Lööfs besök i Jämtland.
Jag har inte alltid har varit helt bekväm med den politik som mitt parti fört med Annie Lööf som centerledare. Främst har jag reagerat emot de nyliberala tendenser som under de första åren gjorde sig gällande i centerpolitiken. Annie ska dock ha heder av att hon strax efter sitt tillträde så tydligt satte stopp för de mer extrema förslagen som gruppen bakom nytt förslag till idéprogram ville göra till centerpolitik. Förslag som definitivt inte var förankrade bland medlemmarna. Då visade hon är en stark ledare. Fortsätt läsa Sverige behöver ”den breda mitten”

Kan Ryssland bli en vänligt sinnad demokrati?

Under 1970- och 1980-talen deltog jag i ett flertal delegationsresor till dåvarande Sovjetunionen, i ungdomsdelegationer från CUF och landsrådet SUL. Jag var även med vid flera stora all-europeiska ungdomskonferenser vid Balatonsjön i Ungern med deltagande från hela Europa och från ungdomsinternationaler och olika politisk färg.

Vi insåg inte då att sovjetsystemet stod inför sitt fall i en nära framtid, men vi märkte ett stort intresse från deltagarna från öst att öka kontakterna och göra hål i järnridån. Avspänning låg i luften efter kalla kriget – och en sådan utveckling ville självfallet vi medverka till.

Bild: Gorbatjov öppnade Ryssland och järnridån föll. (Teckning av EWK)
Sedan kom Gorbatjov med glasnost och perestrojka. Berlinmuren föll och demokrati infördes successivt i de tidigare kommuniststaterna. Även Sovjetunionen upplöstes och många av de tidigare delrepublikerna vann sin självständighet. Det mesta verkade positivt.

Kring 1990 och några år framåt såg framtiden ljus ut. Demokratin hade segrat och nu stod samarbete på programmet i hela Europa. Även i Ryssland. Trodde vi. Lite mer än 30 år senare pågår ett krig i Europa.

Hur kunde det gå så fel?
Jag funderar, som säkert många andra, över hur vårt grannland i öster, Ryssland, ännu en gång har utvecklats i auktoritär riktning och nu i praktiken är en diktatur. Hur kan det komma sig att inte även Ryssland har blivit en samarbetande stat i ett demokratiskt Europa?
Fortsätt läsa Kan Ryssland bli en vänligt sinnad demokrati?

Det koloniala tänkandet lever i regeringskansliet

Före valet i september talade många vackert om landsbygden, inte minst de partier som nu ingår i nuvarande högerkoalitionen som regerar på Sverigedemokraternas nåd. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson lovade högkostnadsskydd för elen från 1 november, Jimmie Åkesson lockade väljare med tio kronor billigare diesel och Ebba Busch talade vackert om ”hjärtlandet” och bildade ett särskilt ”Bondeförbund”. Uppenbarligen trodde en hel del väljare på löftena och röstade därefter.

Bild: En stor del av Sveriges energi produceras i norr. Men mycket lite av de stora värden som produceras av vattenkraft och vindkraft stannar lokalt och regionalt. (Klicka på bilden för att lättare läsa.)

Efter valet, då löftesgivarna fick väljarnas förtroende att bilda regering, har föga eller inget av detta blivit verklighet. I stället för ett högkostnadsskydd för hela landet, ska hela 55 miljarder kronor delas ut retroaktivt till hushåll och företag i södra Sverige (bygger på konsumtionen 1 oktober 2021 – 30 september 2022). När pengarna kommer är dock fortfarande något oklart – och det är inte behovet som styr. Har man gjort av med mycket el, kanske slösat, får man mycket stöd.

Inget till norra delen av landet
Norra Sverige får ingenting även om elpriserna kraftigt höjs. Det verkar som att högerregeringen har hemfallit åt det gamla synsättet, med rötter i 1600-talet, att se norra delen av landet som ett förråd av billiga råvaror, ett närmast kolonialt tänkande. Kanske blev man inspirerade av dagarna på Tidö slott, som Axel Oxenstierna lät uppföra, när man förhandlade fram sitt samarbetsavtal. Det var under Oxenstiernas tid man i Stockholm började tala om att Sverige kanske inte behövde något Västindien när man hade Norrland… Att det inte finns något statsråd, bosatt norr om Borlänge, kan måhända också bidra till den nedlåtande synen. Fortsätt läsa Det koloniala tänkandet lever i regeringskansliet

Lär av historien för att gå framåt!

Mycket tyder på att Centerpartiet befinner sig i ett avgörande skede. Ska partiet kunna återvinna en nyckelroll mitt i det politiska landskapet?

Valresultatet kräver en ordentlig självkritik. Hur kommer det sig egentligen att partiet förlorade stöd bland kärngrupperna på landsbygden trots att partiet i sak fortfarande står för en decentralistisk politik för utveckling av hela landet? Den pågående valanalysen kommer förhoppningsvis att ge svar och därför bli av största vikt för framtiden.

Jag tror att det ligger mycket i vad vice partiordföranden Martin Ådahl konstaterade i ett inlägg i Aftonbladet, nämligen att det inte räcker med att vara emot Sverigedemokraterna även om det är helt rätt i sak. Markeringarna mot Sd ledde uppenbarligen till att partiets ställningstaganden i olika sakfrågor kom i skymundan och inte nådde fram till väljarna. Lägg till detta Sd:s och de blivande regeringspartiernas populistiska löften om kraftigt sänkta bränslepriser och högkostnadsskydd för elen säkert drog en hel röster. Löften som efter valet visar sig ha föga med verkligheten att göra.
Bilden: Daniel Bäckström, stark kandidat till posten som ny partiordförande för Centerpartiet. 
Fortsätt läsa Lär av historien för att gå framåt!

– Republikens röst i Kungariket