Hur kunde det gå så illa?

I dessa tider funderar man – i alla fall jag – ofta på hur det kunde gå så illa med Ryssland. Jag minns själv när jag på 1970- och 1980-talen i samband med olika delegationsresor träffade unga ryssar som var öppna och intresserade av hur vi levde väster om den dåvarande järnridån och gärna ville se en förändring. Den kom ju också kring 1990, då Sovjetunionen upplöstes och Ryssland blev ett eget land.

Några år senare minns jag hur många ryssar som besökte Sverige. När man gick på gatorna i Gamla Stan i Stockholm hörde man ofta mer ryska än engelska talas bland turisterna. Även andra delar av landet, exempelvis Åre, fick besök av en hel del ryska turister. Det kändes som om Ryssland började bli det grannland som det faktiskt är. Handeln växte och vi trodde i varje fall att den stora grannen i öster också skulle bli en vänligt sinnad demokrati.

Uppenbarligen lurade vi oss själva. Vi förstod inte vad som pågick under 1990-talets Ryssland. Kommunismen hade fallit, men vad kom i stället. Vad som hände var att ett gäng framfusiga herrar roffade åt sig en stor del av de tidigare statligt ägda företagen. Dessa oligarker blev stormrika, medan den breda massan blev fattigare. Anarki rådde i många delar av landet. Någon fungerande rättsstat hade inte blivit verklighet i det nya läget.

Anarki i stället för demokrati
I detta läge längtade förstås många ryssar efter ordning och reda, efter ”en stark man” som kunde åstadkomma detta. Då trädde den tidigare KGB-mannen Vladimir Putin in på scenen. Det blev utan tvekan bättre ordning, men man nådde inte särskilt långt på vägen mot en fungerande demokratisk rättsstat. Vi var dock många som fortfarande trodde att Ryssland var på rätt väg. Under de första åren på 2000-talet underströk även Putin att Ryssland ville bli en del av ett samarbetande Europa.
Bild: Uppenbarligen har Vladimir Putin förläst sig på historien. Han vill bli en ny tsar som Ivan den Förskräcklige. Att lära av historien kan vara bra, men inte att försöka upprepa den i en annan tid.
Fortsätt läsa

Öppning för en nordisk försvarsunion?

Putins angreppskrig mot Ukraina har plötsligt gjort ett Natomedlemskap högaktuellt för Finland och Sverige. Kan Ryssland angripa ett demokratiskt grannland som Ukraina ökar hoten även mot övriga länder i närområdet. Att även många som varit motståndare eller skeptiska reagerar genom att överväga en Natoansökan är mot denna bakgrund begripligt.

Jag har varit motståndare till en svensk Natoansökan och är fortfarande skeptisk, men tar naturligtvis intryck av läget. Alliansfriheten har medverkat till att hålla oss utanför krig i mer än 200 år. Grunden för säkerhetspolitiken har varit ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, en politik som länge har tjänat oss väl. En omprövning av säkerhetspolitiken är därför inte vilken fråga som helst.

Bilden: Att Sverige och Finland samordnar frågan om ev ansökan om Natointräde är positivt. Här statsministrarna Magdalena Andersson och Sanna Marin.

När Centerpartiets partistyrelse 2015 föreslog att partiet skulle ta ställning för en svensk Natoansökan reagerade jag negativt. Vårt parti hade dittills, tillsammans med Socialdemokraterna, alltid försvarat Sveriges alliansfria ställning. Nu hade partistyrelsens majoritet emellertid, några veckor före partistämman, kommit till en annan slutsats. Jag var särskilt kritisk till att denna för landet fundamentala fråga inte hade diskuterats brett och väl förankrats i rörelsen. Hanteringen tycker jag fortfarande var beklaglig. Fortsätt läsa