Den första centerstämma jag deltog var i Luleå 1973. Där höll professor Hannes Alfvén sitt historiska anförande om kärnkraftens risker. Ett anförande som i hög grad påverkade centerrörelsen – och hela det svenska samhället – och inte minst mig själv. Åren därefter genomfördes omfattande studiekampanjer med tiotusentals deltagare runt om i Sverige. Många lärde sig vad kärnkraft innebär, om risker och problem, om att kärnkraft och kärnvapen är, som Alfvén uttryckte saken, ”siamesiska tvillingar”.

Själv var jag under hösten 1973 med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften, en förening som snart breddades och blev en verklig folkrörelse, Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Runt om i landet arrangerades opinionsmöten av olika slag. Flera marscher mot Barsebäck genomfördes och jag var med. Kärnkraftsmotståndet blev en bred folkrörelse.

Bilden: En affisch från tiden när tusentals svenskar och danskar marscherade mot Barsebäck för att protestera mot kärnkraften. Norden mot Barsebäck!

Efter olyckan vände Olof Palme och Socialdemokraterna och stödde Thorbjörn Fälldins och Centerpartiet krav på folkomröstning om kärnkraft. I mars 1980 fick svenska folket välja mellan tre linjer. Vad man verkar ha glömt idag är att samtliga tre linjer förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas.

Folkomröstning 1980
Jag arbetade i Linje 3, som förespråkade en avveckling inom tio år kombinerat med satsning på förnybara alternativ, som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack!”. Bakom denna linje stod Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet plus en bred miljörörelse. De mer kärnkraftspositiva partierna delade upp sig i två linjer. Linje 2 med Socialdemokraterna och Folkpartiet – med stöd från fackföreningsrörelsen – förespråkade en succesiv avveckling och offentligt ägande, medan Linje 1, som stöddes av Moderaterna, också stod för avveckling men utan att ta hänsyn till ägandet. (Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 procent och Linje 3 38,7 procent.) Att samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften, om än i olika tidsperspektiv, verkar vara glömt idag.

Att de mer kärnkraftspositiva delade upp sig i två linjer var taktiskt betingat. Linje 2 fick flest röster och det innebar att de existerande reaktorerna och de som var klara för start och under byggnad fick slutföras och tas i bruk. Ingen förespråkade nya reaktorer.

Bilden: Thorbjörn Fälldin insåg tidigt riskerna med kärnkraft. 
Under en period under 1980- och 1990-talen var inriktningen att all kärnkraft skulle ha fasats ut till 2010. När den tiden närmade sig beslutade man att skjuta upp avvecklingen. År 2009 och 2016 gjordes breda energiuppgörelser som innebar att kärnkraftsparentesen förlängdes samtidigt man öppnade för nya reaktorer på de befintliga platserna, dock utan statliga subventioner. Målsättningen om ett helt förnybart energisystem till 2040 låg fast. Intressant är att bakom denna kompromiss stod såväl Socialdemokraterna, Miljöpartiet ochCenterpartiet som Kristdemokraterna och Moderaterna.

M och Kd hoppar av energiuppgörelsen

Uppgörelsen borde ha varit en bra grund för en långsiktigt hållbar energipolitik, men 2019 hoppade Moderaterna och Kristdemokraterna av. I stället inledde man en intensiv kampanj för att bygga nya reaktorer. Nu var mer kärnkraft lösningen för framtiden. Alla risker, problem och kostnader sopades åt sidan och plötsligt skulle nya reaktorer vara lösningen på alla problem. Kärnkraftsentusiasterna i Liberalerna och Sverigedemokraterna, som stått utanför energiuppgörelsen, applåderade förstås. När det 2022 blev regeringsskifte fick vi en svensk regering som vill bygga nya reaktorer – och som uppenbarligen är beredda att satsa hundratals miljarder kronor av skattebetalarnas medel på att förverkliga sina planer. Ännu är vi dock inte där. Min förhoppning är att en majoritet ska komma till insikt innan riksdagen binder upp sig för oerhört dyra kärnkraftssatsningar.

Uppenbarligen behöver vi nya studiekunskaper och en öppen debatt om kärnkraften. På 1970-talet genomfördes många studiecirklar runt om i landet och frågan debatterades brett. Det innebar att många skaffade kunskap om vad det faktiskt handlar om. Idag drivs en ensidig propaganda för mer kärnkraft. Att Tjernobyl och Fukushima faktiskt har inträffat vill man glömma.

Förnybar energi är framtiden

Jag har följt energifrågorna i allmänhet och kärnkraften i synnerhet sedan 1973 och inte funnit skäl att ändra åsikt. Argumenten mot att satsa på kärnkraft är enligt min uppfattning starkare än någonsin. Särskilt som utvecklingen av förnybara energikällor, lagring av energi och hushållning går mycket snabbt.

Bilden: Runt om i hela Sverige gick centerrörelsens budkavle mot kärnkraft. På bilden CUF-ordföranden Anders Ljunggren, partiordföranden Thorbjörn Fälldin och kvinnoförbundets ordförande Anna-Lisa Nilsson.
En konstruktiv energipolitik är att offensivt satsa på vindkraft både till land och till havs, men det kräver att en del av värdena stannar lokalt. Ett första viktigt steg är att överföra fastighetsskatten från staten till kommunerna – som fallet är i alla jämförbara länder. Det bör för övrigt gälla även vattenkraften, som dessutom kan effektiviseras. En del av värdena bör också stanna hos de direkt berörda, i lokalsamhället.

Solenergi och bioenergi har också stor potential, som kan förverkligas förhållandevis snabbt. Lägg dessutom ned kraft på att förbättra lagringsmöjligheterna, ett område där också den tekniska utvecklingen går snabbt.

Kärnkraftens risker finns kvar

Vi har utan tvekan bättre förutsättningar än någonsin att utveckla ett helt förnybart energisystem. Att då satsa på dyra reaktorer med alla dess risker – och som inte kan finnas på plats förrän om 10 – 20 är faktiskt inte särskilt klokt.

Här kommer några av de problem som kärnkraften innebär:

• Kärnkraften innebär risker – från uranbrytning, transporter, anrikning och tillverkning av kärnbränsle, driften av kärnkraften och avfallshantering
• Kärnkraften räddar inte klimatet. Ser man till hela kärnbränslekedjan handlar det inte om någon fossilfri energikälla som det påstås.
• Kärnkraften är sårbar. Kärnkraftverk kan bli terrormål eller mål i krig med förfärliga konsekvenser.
• Kärnkraften är dyr – och blir allt dyrare. Långt dyrare än förnybar el. Nya reaktorer kräver stora subventioner från skattebetalarna för att byggas. De få reaktorer som byggts i Europa under senare år har både blivit kraftigt försenade och långt dyrare än planerat.
• Kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”.
• Kärnavfallets långsiktiga problem är inte lösta. Forskningsstudier visar att de kopparklädda tunnor som det mest radioaktiva avfallet ska placeras i inte håller i de 100 000 år det talas om. Risken är att de korroderas sönder efter bara något hundratal år. Ska framtida generationer tvingas ta konsekvenserna?
• Kärnkraftsbolagen behöver inte stå för hela försäkringskostnaderna. Skulle de göra det skulle inga reaktorer drivas eller byggas.

För mig är det en gåta att Sveriges nuvarande högerregering är så ensidigt inriktad på att lösa framtidens energiproduktion med mer kärnkraft. Man blundar konsekvent för riskerna – som är väl kända för de som öppnar ögonen.

Som professor Mark Z Jacobson vid Stanforduniversitet konstaterade i en bok förra året; ”No miracles needed”, det behövs inga mirakel för att rädda klimatet och rena vår luft. Genom att satsa på förnybar energi och hushållning kan vi genomföra den gröna omställningen utan mer kärnkraft.