Låt oss vara stolta decentralister!

Inte sällan betecknas Centerpartiet numera som ”ett liberalt, borgerligt parti”. Det är beteckningar som jag inte är bekväm med, eftersom det inte bygger på partiets egen idégrund och dessutom ger en otydlighet.

Själv håller jag fast vid de egna beteckningarna. Jag är grön decentralist, grön centerpartist. Jag beklagar även att partiet inte längre använder ekohumanism som beteckning på den egna ideologin. Det är dags för en renässans för decentralism och ekohumanism!

Frihet och trygghet
När Bondeförbundet och övriga systerpartier både i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för rättvisa åt landsbygden. Samtidigt är det fel att, som en del gör, beteckna de ”ideologilösa”. Redan från början utgick de från principer om frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Statsvetarna brukar beteckna detta som agrarianism eller agrardemokrati.

Redan året efter att Carl Berglund tagit initiativ till att bilda Bondeförbundet,1911, skrev han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti” och ett ”i ordets finast bemärkelse ett centerparti”. Ett par år dessförinnan hade Berglunds finske kollega som partibildare, Santeri Alkio, förklarat att Agrarförbundet skulle vara ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Därmed föddes idén om ”tredje vägens politik”. Grunden för centeridéerna var lagd.

Tredje vägen
När svenska Bondeförbundet och SLU under andra världskriget utvecklade samarbetet med det finska systerpartiet tog man över beteckningen ”tredje vägens politik”. SLU:s Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att även Bondeförbundet underströk att man stod för den tredje vägen i svensk politik. Något som senare i allt högre grad ersattes med centerpolitik för att markera att man stod för ett alternativ till såväl vänster som höger. En konsekvens blev namnbytet till Centerpartiet.

Intressant är att de båda gröna centerpartieran i Polen, det äldsta gröna partiet PSL och det yngsta Polska2050, idag samarbetar under den gemensamma beteckningen ”Tredje vägen”.

Bild: Tredje vägen visar framåt! Bild av EWK som omslagsbild på Politisk tidskrift.

Med Gustaf Jonnergård som ledande ideolog utvecklades centeridéerna. Han var noga med att undvika beteckningar som ”liberal” och ”borgerlig” om centerpolitiken. När Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen bildade regering med Folkpartiet och Moderaterna becknades den som ”icke-socialistisk”. Detta för att markera att Centerpartiets gröna rötter fanns på landsbygden och inte bland städernas borgare.

Dessutom var det en markering mot att dela upp svenska folket i två block, socialister och borgare. Gunnar Hedlund underströk detta när han förklarade att ”jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem emot varandra. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerpartist har vi möjlighet att kunna verka för goda samförståndslösningar.” Fortsätt läsa

Anders Ljunggren – centerpartist, nordist, journalist, diplomat och folkbildare!

Påminns allt oftare om livets förgänglighet. När man kommer upp den ålder jag befinner mig i lämnar allt fler gamla vänner och bekanta jordelivet.

Särskilt sorgsen är jag för närvarande över att Anders Ljunggren har gått bort efter en tuff sjukdomsperiod. Jag har känt Anders ända sedan vi 1966 – för 58 år sedan – träffades på en CUF-kurs på Lövhult utanför Nässjö, då bland andra Thorbjörn Fälldin föreläste. Redan då gjorde Anders intryck på mig med sitt engagemang och kunskap.

Snart samarbetade vi inom CUF. Våra skolklubbar i Huskvarna och Eksjö (Huskvarna Centerklubb och Östanå Centerklubb) inspirerade varandra till en omfattande verksamhet och mycket diskussioner. Många unga valde centergrönt.

Ett par år senare fick Anders och jag på sommarlovet möjlighet att komma till Lennart Svensson på Smålandsbygdens tidning och börja formulera oss i text. Det var fantastiskt att bli publicerad i tidningen. På kvällarna fortsatte vi ofta – tillsammans med andra CUF:are – diskussionerna hemma hos Lennart och hans fru Aina på Styrmansgatan i Jönköping. Det var en tid som säkerligen präglade oss.

Engagemanget inom CUF fortsatte i nya former. Anders blev först distriktsordförande i Jönköpingsdistriktet och därefter förbundsstyrelseledamot i CUF. Jag blev när jag kom till Stockholm redaktör för först Politisk Tidskrift och därefter för Ung Center. Vi var med på många möten och konferenser, inte minst på Föreningsgården Mem. Utbytet med våra systerorganisationer i Finland och Norge var omfattande.

Bilden: Anders Ljunggren i spetsen för ett rikstingståg på 1970-talet tillsammans med Centerkvinnornas  Gunilla André. Under parollen ”Lokalsamhälle för hushållning” Anders föregångare som CUF-ordförande Lars Weinehall, centerledaren Thorbjörn Fälldin och CKF-ordföranden Sonja Fredgardh.

Anders blev 1976 förbundsordförande i CUF och anställde mig som förbundssekreterare 1981. Under ett par år, 1979 – 81, var Anders dessutom riksdagsledamot och senare under 1980-talet arbetade han som chefredaktör för Laholms Tidning. Därefter arbetade han bland annat med Centerns Presstjänst, Precent, som levererade många nyheter och intressanta kommentar till centerpressen runt om i landet. Han var även partiets informationschef. Anders hade utan tvekan en nyckelroll i ungdomsförbundet och senare även i partiet. Fortsätt läsa

Vi ska vara stolta över vår egen idégrund!

Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen. Fortsätt läsa

Kärnkraftsromantikerna blundar för riskerna

Den första centerstämma jag deltog var i Luleå 1973. Där höll professor Hannes Alfvén sitt historiska anförande om kärnkraftens risker. Ett anförande som i hög grad påverkade centerrörelsen – och hela det svenska samhället – och inte minst mig själv. Åren därefter genomfördes omfattande studiekampanjer med tiotusentals deltagare runt om i Sverige. Många lärde sig vad kärnkraft innebär, om risker och problem, om att kärnkraft och kärnvapen är, som Alfvén uttryckte saken, ”siamesiska tvillingar”.

Själv var jag under hösten 1973 med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften, en förening som snart breddades och blev en verklig folkrörelse, Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Runt om i landet arrangerades opinionsmöten av olika slag. Flera marscher mot Barsebäck genomfördes och jag var med. Kärnkraftsmotståndet blev en bred folkrörelse.

Bilden: En affisch från tiden när tusentals svenskar och danskar marscherade mot Barsebäck för att protestera mot kärnkraften. Norden mot Barsebäck!

Efter olyckan vände Olof Palme och Socialdemokraterna och stödde Thorbjörn Fälldins och Centerpartiet krav på folkomröstning om kärnkraft. I mars 1980 fick svenska folket välja mellan tre linjer. Vad man verkar ha glömt idag är att samtliga tre linjer förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas.

Folkomröstning 1980
Jag arbetade i Linje 3, som förespråkade en avveckling inom tio år kombinerat med satsning på förnybara alternativ, som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack!”. Bakom denna linje stod Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet plus en bred miljörörelse. De mer kärnkraftspositiva partierna delade upp sig i två linjer. Linje 2 med Socialdemokraterna och Folkpartiet – med stöd från fackföreningsrörelsen – förespråkade en succesiv avveckling och offentligt ägande, medan Linje 1, som stöddes av Moderaterna, också stod för avveckling men utan att ta hänsyn till ägandet. (Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 procent och Linje 3 38,7 procent.) Att samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften, om än i olika tidsperspektiv, verkar vara glömt idag. Fortsätt läsa

PSL – Polens gröna, decentralistiska centerparti

Det äldsta gröna centerpartiet på agrardemokratisk grund är polska PSL, som grundades femton år innan Carl Berglunds upprop för att bilda Bondeförbundet.
Jag har intresserat mig för polsk politik sedan 1980-talet och följt PSL:s återupprättande som självständigt parti kring 1990 fram till idag. Eftersom jag anser att PSL är de nordiska centerpartiernas genuina systerparti är min förhoppning att kontakterna och samarbetet ska återupptas. Under 1990-talet fanns ett organiserat samarbete inom INC (International Network of Centre Parties), vilket tyvärr har somnat in. Dags för att återknyta förbindelserna!
Jag ger här i punktform min bild av PSL:s historia från 1895 fram till idag, 2021. (Bildtexter kursiva.)

1863

Även innan de agrardemokratiska partierna bildades fanns kontakter mellan bönderna i Sverige och Polen. När polska folket 1863 gjorde uppror mot den ryska ockupationen arrangerade bondepolitiker i Sverige solidaritetsmöten. Bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus, startade en insamling för Polen genom att ge 500 riksdaler av sitt talmansarvode och bonderiksdagsmannen Sven Rosenberg höll ett kraftfullt till stöd för den polska frihetskampen. Kontakterna bönder emellan fanns innan PSL bildades i Polen och Bondeförbundet i Sverige.

Bondeförbundets  siste  talman,  Nils  Larsson  i Tullus,  arrangerade  solidaritetsmöten  och  startade  insamling  för  den  polska  frihetskampen 1863.

1895

– PSL är ”urcenterpartiet”, bildat 1895 i Rzeszow i den österrikiska delen av det då delade Polen, 15 år innan Carl Berglund tog initiativ till Bondeförbundet i Sverige. Partiet blev snart en stark politisk kraft som främst organiserade bönderna. Redan från början handlade det alltså om att kämpa för rättvisa för landsbygden och för landsbygdsbefolkningen. Samma krav som bondepartierna i Norden drev, men utifrån förhållandena i Polen.

Det är för övrigt möjligt att PSL var en av inspirationskällorna när Berglund tog initiativ till Bondeförbundet genom uppropet i tidningen Landsbygden 1910. Han hade rest runt på kontinenten (och i USA) åren innan och hämtat idéer och inspiration.

Wincenty  Witos  i centrum  för  PSL  i samband  med  Polens  självständighet  1918.

1918

– PSL spelade en viktig roll när Polen återupprättades som självständig stat 1918. Partiordföranden Wincenty Witos var premiärminister tre gånger under 1920-talet, bland annat 1920 när Röda Arméns tåg västerut stoppades. (”Undret vid Wisla”)

1921

– 1921 tog Witos (tillsammans med den tjeckiske bondeledaren Svehla och den bulgariske Stambolijskij) initiativ till Internationella Agrarbyrån, kallad Gröna Internationalen som samlade de agrardemokratiska partierna. Grundvärdena var fem; frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering.

Fyrklövern var tidigt symbol för PSL. Här en fana från 1905. 

1924
– Bondeförbundet blev inte fullvärdig medlem i Gröna Internationalen, men hade en särskild kontaktman (Herbert Rettig) med partierna i Internationalen. Han rapporterade om samarbetet inom Gröna Internationalen vid partistämmorna, bland annat 1924. Fortsätt läsa

En stabil centergrön idégrund

Ibland påstås att Bondeförbundet/Centerpartiet skulle ha varit ett rent intresseparti utan ideologi innan den liberala retoriken började användas på bred front i början av 2000-talet. Så är det inte alls. Den som studerar partiets politik ända sedan starten för mer än ett sekel sedan kan snart konstatera att det redan från start finns en stabil centergrön idégrund. Rättvisa och trygghet är grundläggande utgångspunkter som senare har kompletterats med decentralisering och miljöansvar.

Om man – som en del hävdar – vill beteckna partiet som ”liberalt” redan från start är det helt avgörande att markera att det handlar om socialliberalism och inte om ”den gamla liberalismen”, eller som det kallas numera ”nyliberalism”, som Bondeförbundet tidigt tog avstånd ifrån eftersom marknadens fria spel innebär koncentration och centralisering. Marknaden måste omgärdas av ramar och styrmedel för att en politik i hela folkets intresse, en närodlad politik, ska vara möjlig. Själv anser jag att vårt parti i första hand bör använda sina egna begrepp. Jag är även idag, 2021, stolt decentralist och ekohumanist.

Jag vill här lyfta fram ett citat av Lars Eliasson från Centerpartiets jubileumsbok Samarbete och skiljelinjer, en skrift till bondeförbundets/centerpartiets 60-årsjubileum 1970 (LT:s förlag). Han är en viktig ideolog i centerrörelsens historia som bör uppmärksammas även idag, om än inte lika viktig som Gustaf Jonnergård. Fortsätt läsa

En av vår tids viktigaste politiker

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Fortsätt läsa

Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Fortsätt läsa

Mer än ett halvsekel i den gröna ungdomsrörelsen

Bild 1: 50 år efteråt. 2016 träffade jag Margareta Bråhn (Thorsson) som 50 år tidigare inspirerade mig att åka på CUF-kurs. Margareta till höger om mig på bilden. Till höger om henne sitter Inger Ekengard som också var med och inspirerade och till vänster Arnold Sigonius som var med och bildade Huskvarna Centerklubb 1967,

Bild 2: 1974 efterträdde jag Anita Brorsson som redaktör för Ung Center.
Bild 3: Under åren 1973-74 var jag redaktör för Politisk tidskrift, centerrörelsens idé- och debattorgan.
Bild 4: 2009 var jag mycket aktiv i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet. Här vid valstugorna i Stockholm.

GRATTIS CUF PÅ HUNDRAÅRSDAGEN!
Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF, tidigare Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, SLU) fyller 100 år. Idag firar generationer av CUF:are årsdagen med festligheter i Nässjö, där förbundet en gång bildades. Sorgligt nog har jag inte möjlighet att vara på plats, det hade annars varit en fröjd, men jag vill ändå hylla denna gröna ungdomsrörelse, det goda kamratskapets förbund.

För mig har CUF betytt oerhört mycket för vad som har hänt under livet. Det hela började 1966 i Gränna kommunala realskola. Vi hade en hushållslärarinna, Margareta Bråhn (Thorsson), som inte var rädd att tala om var hon stod politiskt. Margareta tycket att det var illa att det inte fanns någon CUF-avdelning i Gränna och fick mig intresserad av att åka på en CUF-kurs i Lövhult utanför Nässjö. Inspirationen från hushållslärarinnan har påverkat mycket i mitt liv sedan dess. Tack Margareta!

På CUF-kursen fick vi ta del av vad Thorbjörn Fälldin och Pär Granstedt hade att säga och det gav intryck. Här träffade jag dessutom bland andra Inger Axelsson (Ekengard), som jag kände från realskolan, Anders Ljunggren, Kjell Magnusson och många fler. Året därpå, när jag hade börjat gymnasiet i Huskvarna, var jag mogen att engagera mig på allvar. Tillsammans med bland andra Inger bildade jag en skolklubb, Huskvarna Centerklubb, och sedan blev det full fart framåt. Jag har nu varit CUF-medlem i 52 år, alltså under mer än halva förbundets existens. Ganska fantastiskt, eller hur?
Fortsätt läsa