Farligt att förläsa sig på historien…

Tucker Carlsons ”intervju” med Rysslands president Vladimir Putin är två timmar lång. I verkligheten handlar det till största delen om en föreläsning. Jag har sett det hela – och visst är det intressant att få en inblick i hur presidenten i Kreml tänker.

Historia är intressant och viktigt, men Putin har förläst sig, fantiserar och vantolkar vad som hänt genom århundradena för att agera motivera sitt agerande idag. Historierevisionism är oerhört farlig vilket vi kan se konsekvenserna av idag.

Putin ser vikingen Ruriks grundande av Kievriket 862 som starten för den ryska staten. Alla historiska händelser därefter tolkar han som steg för att stärka Ryssland. Ukraina anser han vara en konstgjord stat och ukrainarna ser han som ryssar. Att han i så fall bedriver ett förfärligt krig mot det egna folket låtsas han inte om.

Med samma synsätt som Putin skulle Sverige exempelvis kunna göra anspråk på området kring St Petersburg, Ingermanland, som en gång ingick i det svenska riket. Ja, varför inte även Kievriket, som enligt den ryske presidenten grundades av en svensk viking. Ett minst sagt uppseendeväckande, absurt synsätt. Fortsätt läsa

Turerna fortsätter i Polen

Valet i Polen den 15 oktober var en stor framgång för de demokratiska krafterna. De tre allianserna Medborgarkoalitionen, KO, Tredje vägen, PSL och Polska2050, och Nya Vänstern fick en klar majoritet av väljarnas röster och var omgående beredda att bilda regering med Donald Tusk som premiärminister.

Den förlorande högerauktoritära PiS-regeringen gillade förstås inte väljarnas dom. Med president Andrzej Dudas hjälp förhalar man regeringsskiftet så mycket man kan. Duda utsåg därför den avgående premiärministern Mateusz Mazowiecki som ny regeringsbildare trots att han är högst medveten om att denne inte kommer att få majoritet i sejmen.

Idag tillträder ändå en ny Mazowieckiregering med presidentens stöd. Det blir en ”tvåveckorsregering”, eftersom sejmen kommer att ta ställning till vilken regering som har dess förtroende om ett par veckor. Då kan inte presidenten längre förhala regeringsskiftet.

Varför då dessa turer? Många befarar att det handlar om att PiS försöker att roffa åt sig så mycket som möjligt av statens tillgångar innan man får lämna regeringskanslierna. Beskyllningarna är i varje fall hårda.

Bilden: Tredje vägen – alliansen mellan PSL och Polska2050 – fick starkt stöd i valet. Ordförandena Wladyslaw Kosiniak-Kamysz och Szymon Hollownia blir viktiga i polsk politik framöver.
Av allt att döma kommer ändå Donald Tusk och hans regering att tillträda i mitten av december. PiS ”starke man” Jaroslaw Kaczynski gör vad han kan för att svartmåla Tusk och kallar honom exempelvis ”tysk agent”, vilket är en hård anklagelse i Polen.
Hursomhelst kan arbetet på att återställa rättssamhället och den liberala demokratin i Polen förhoppningsvis börja med full kraft i och med regeringsskiftet. Polen är det positiva exemplet i ett Europa som annars går i högerpopulistisk riktning. Senast vann den högerextreme Geert Wilders och hans parti valet i Nederländerna. Fortsätt läsa

Avgörande val väntar i Polen

I skuggan av kriget i grannlandet, en fråga där det i Polen råder stor enighet om att stötta Ukraina och ta emot flyktingar, laddar de polska partierna upp för ett val som kan få stor, kanske avgörande, betydelse för landet framöver. Ska Polen fortsätta utvecklingen i auktoritär riktning eller ska de demokratiska krafterna återvinna initiativet?

Enligt planerna ska val till parlamentet/sejmen hållas under hösten även om valdag ännu inte är fastställd. Hursomhelst laddar de olika partierna inför det viktiga valet. Aleksander Kwasniewski, som var Polens president mellan 1995 och 2005, varnar i Warsaw voice för att högerauktoritära PiS (”Lag och rättvisa”) kan vinna en tredje gång. Det skulle göra det möjligt för PiS (med dess ”starke man” Jaroslaw Kaczyński i spetsen) att ”fortsätta att begränsa demokratin och domstolarnas oberoende”. Styrningen av medierna skulle öka och makten fortsätta att centraliseras.

Bilden:
Läget enligt en aktuell opinionsundersökning. Vänstern (Lewica) får 49 platser, Medborgarplattformen (PO) 124, PSL och Polska250 tillsammans 73, PiS 182 och Konfederationen 31.

Den demokratiska oppositionen måste – även om man inte enas om gemensamma listor – samverka för att visa på ett verkligt alternativ till PiS. I nuläget ser opinionsläget relativt bra ut. Det största oppositionspartiet PO (Medborgarplattformen) med Donald Tusk som ordförande går relativt bra. Till vänster finns Lewica (Vänstern). I mitten förbereder det traditionella, gröna Centerpartiet PSL en samverkan med det relativt nya mittenpartiet Polska2050. Detta samarbete kan bli avgörande för att de demokratiska partierna ska kunna vinna majoritet i sejmen och därmed regeringsmakten.

Ingenting är emellertid avgjort. Oroande är att det ännu mer högerextrema partiet – till höger om PiS – Konfederationen ser ut att få ökat stöd. Skulle detta parti få majoritet tillsammans med PiS riskerar vårt grannland söder om Östersjön att få en ännu mer auktoritär regering.

Vi har all anledning att nära följa den politiska utvecklingen i Polen. För min del hoppas jag att PSL – med den kloke och sympatiske Wladyslaw Kosiniak-Kamysz i ledningen – lyckas samla de gröna, decentralistiska krafterna i mitten till framgång tillsammans med Polska2050, som leds av Szymon Holownia. De nordiska centerpartierna har all anledning att åter börja samarbetea med PSL.

 

Viktigt val väntar i Polen

I höst kommer Polen att välja väg framåt. Förmodligen blir det nämligen val till sejmen/parlamentet i oktober. Frågan är om den demokratiska oppositionen kommer att få väljarnas stöd och kunna ta över regeringsmakten från den högerauktoritära PiS-regeringen (Lag och rättvisa). Resultatet kommer att få betydelse för oss, ja för hela Europa.

Jag har följt polsk politik i decennier och ser fram emot ett både spännande och viktigt val i vårt grannland söder om Östersjön.

Bild: Det traditionella gröna centerpartiet PSL (grundat 1895) har inlett ett samarbete med det nya centerpartiet Polska2050 (grundat 2015). Tillsammans bildar dessa partier en stark mittenkraft i polsk politik, en nyckelroll för framtiden. PSL:s ordförande är Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, medan Polska2050 leds av Szymon Holownia.

Även om utvecklingen inte har gått lika långt i auktoritär riktning i Kaczynskis Polen som i Orbans Ungern är läget allvarligt. Media centralstyrs i hög grad från regeringspartiet och rättssamhället är delvis satt ut spel. Lägg till detta att PiS med viss framgång använder sig av kyrkan för att sprida sitt budskap och misskreditera sina politiska motståndare. När jag för ett par år sedan träffade centerledaren Wladyslaw Kosyniak-Kamysz, PSL, berättade han om hur regimen använder predikstolarna för att angripa hans parti. Fortsätt läsa

Hur kunde det gå så illa?

I dessa tider funderar man – i alla fall jag – ofta på hur det kunde gå så illa med Ryssland. Jag minns själv när jag på 1970- och 1980-talen i samband med olika delegationsresor träffade unga ryssar som var öppna och intresserade av hur vi levde väster om den dåvarande järnridån och gärna ville se en förändring. Den kom ju också kring 1990, då Sovjetunionen upplöstes och Ryssland blev ett eget land.

Några år senare minns jag hur många ryssar som besökte Sverige. När man gick på gatorna i Gamla Stan i Stockholm hörde man ofta mer ryska än engelska talas bland turisterna. Även andra delar av landet, exempelvis Åre, fick besök av en hel del ryska turister. Det kändes som om Ryssland började bli det grannland som det faktiskt är. Handeln växte och vi trodde i varje fall att den stora grannen i öster också skulle bli en vänligt sinnad demokrati.

Uppenbarligen lurade vi oss själva. Vi förstod inte vad som pågick under 1990-talets Ryssland. Kommunismen hade fallit, men vad kom i stället. Vad som hände var att ett gäng framfusiga herrar roffade åt sig en stor del av de tidigare statligt ägda företagen. Dessa oligarker blev stormrika, medan den breda massan blev fattigare. Anarki rådde i många delar av landet. Någon fungerande rättsstat hade inte blivit verklighet i det nya läget.

Anarki i stället för demokrati
I detta läge längtade förstås många ryssar efter ordning och reda, efter ”en stark man” som kunde åstadkomma detta. Då trädde den tidigare KGB-mannen Vladimir Putin in på scenen. Det blev utan tvekan bättre ordning, men man nådde inte särskilt långt på vägen mot en fungerande demokratisk rättsstat. Vi var dock många som fortfarande trodde att Ryssland var på rätt väg. Under de första åren på 2000-talet underströk även Putin att Ryssland ville bli en del av ett samarbetande Europa.
Bild: Uppenbarligen har Vladimir Putin förläst sig på historien. Han vill bli en ny tsar som Ivan den Förskräcklige. Att lära av historien kan vara bra, men inte att försöka upprepa den i en annan tid.
Fortsätt läsa

Kan Ryssland bli en vänligt sinnad demokrati?

Under 1970- och 1980-talen deltog jag i ett flertal delegationsresor till dåvarande Sovjetunionen, i ungdomsdelegationer från CUF och landsrådet SUL. Jag var även med vid flera stora all-europeiska ungdomskonferenser vid Balatonsjön i Ungern med deltagande från hela Europa och från ungdomsinternationaler och olika politisk färg.

Vi insåg inte då att sovjetsystemet stod inför sitt fall i en nära framtid, men vi märkte ett stort intresse från deltagarna från öst att öka kontakterna och göra hål i järnridån. Avspänning låg i luften efter kalla kriget – och en sådan utveckling ville självfallet vi medverka till.

Bild: Gorbatjov öppnade Ryssland och järnridån föll. (Teckning av EWK)
Sedan kom Gorbatjov med glasnost och perestrojka. Berlinmuren föll och demokrati infördes successivt i de tidigare kommuniststaterna. Även Sovjetunionen upplöstes och många av de tidigare delrepublikerna vann sin självständighet. Det mesta verkade positivt.

Kring 1990 och några år framåt såg framtiden ljus ut. Demokratin hade segrat och nu stod samarbete på programmet i hela Europa. Även i Ryssland. Trodde vi. Lite mer än 30 år senare pågår ett krig i Europa.

Hur kunde det gå så fel?
Jag funderar, som säkert många andra, över hur vårt grannland i öster, Ryssland, ännu en gång har utvecklats i auktoritär riktning och nu i praktiken är en diktatur. Hur kan det komma sig att inte även Ryssland har blivit en samarbetande stat i ett demokratiskt Europa?
Fortsätt läsa

Kärnkraft dominerade på EU-debatt…

Lyssnar på riksdagens partiledardebatt som skulle handla om EU, men som lika mycket handlade om kärnkraft, Kristerssonregeringens hjärtefråga. Att bygga nya reaktorer verkar vara en allt övergripande fråga. Då blir det inte mycket av diskussion om EU fastän det var dagens tema.

Jag blir provocerad när Sveriges statsminister Ulf Kristersson slirar på sanningen och angriper den tidigare regeringen och Centerpartiet för att ha lagt ned kärnkraften och därmed förorsakat de höga elpriserna i södra delen av landet. Att det var kraftbolagen själva som beslutade lägga ned två reaktorer i Ringhals och två i Oskarshamn på grund av bristande lönsamhet och att de höll på bli gamla och krävde stora investeringar för att drivas vidare har han fullständigt förträngt.

Än värre är att statsministern totalt glömmer att hans parti, Moderaterna, för sex år sedan, 2016, var med i en bred energiöverenskommelse med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Kristersson och hans parti är faktiskt delaktiga i den energipolitik som förts i Sverige de senaste decennierna. Energiuppgörelsen var en kompromiss, som innebar inriktning på mer förnybar energi, men som också öppnade för nya reaktorer. Kraftbolagen har dock inte sett ny kärnkraft som någon lönsam och bra investering. Fortsätt läsa

Hur blev det så här?

I dessa dagar funderar jag ibland över varför det har gått så illa att vi åter har ett förfärligt krig i Europa. Hur kunde Putin roffa åt sig närmast diktatorisk makt och därefter få för sig att anfalla grannlandet Ukraina?

Jag har inget konkret svar, men inser hur naiva jag och många andra var efter murens fall 1989 – och Sovjetunionens upplösning ett par år därefter. Nu skulle alla Europas stater, inklusive Ryssland, bli fria och demokratiska. Trodde vi. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama gjorde sitt berömda uttalande om ”historiens slut”, nämligen att efter Sovjetunionens fall skulle hela världen enas om marknadsekonomi och liberal demokrati. Idag kan vi konstatera att det var fria fantasier.

Bild: Boris Jeltsin och efterträdaren Vladimir Putin. Båda har ett stort ansvar för att Ryssland inte blev den demokrati och rättsstat många hoppades och trodde på under 1990-talet.

Utbyte under 1970- och 1980-talen

Själv minns jag de delegationsresor till Sovjet som jag deltog i under 1970- och 1980-talen. Såväl CUF (Centerns Ungdomsförbund) som SUL (Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd) hade utbyte med de sovjetiska ungdomsorganisationernas landsråd, KMO. Jag var med i båda sammanhangen. Vi fick besöka inte bara Moskva utan även städer som Leningrad, Tallinn, Tibilisi och Dusjanbe. Vi tog också emot unga sovjetiska medborgare i delegationer som besökte Sverige. Det var både intressant och informativt.
Fortsätt läsa

Landsbygden bortglömd efter valet…

Östersunds-Posten 17 oktober
Länstidningen 19 oktober
Under valrörelsen ansträngde sig Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att konkurrera med Centerpartiet om att vara det främsta landsbygdspartiet. Kd och Sd lade mycket kraft på att misstänkliggöra Centerpartiet, det traditionellt genuina landsbygdspartiet. Inte sällan valde man att angripa något man kallar ”Stureplanscentern”, ett rent fantasifoster.

Kd, det parti som C en gång hjälpte in i Sveriges riksdag, gick så långt att de bildade ett särskilt ”bondeförbund” för att ge intryck av att man skulle ha tagit över C:s roll som landsbygdsparti. Sd:s ”chefsideolog” Mattias Karlsson åkte till Norge för att hämta inspiration från den norska distriktspolitiken. Något som vi centerpartister länge har gjort.

Efter valet, när Kd och Sd är på väg att bilda regering med Moderaterna och Liberalerna, verkar landsbygden inte längre lika intressant. Av de vackra orden finns i varje fall inte mycket i det ”Tidöavtal” som presenterades i fredags. Tidö är en gård, ett gods, men avtalet kunde lika gärna hetat ”Stockholmsavtalet”. ”Tidöavtalet saknar markkontakt”, som Edvard Hollertz formulerar saken i en ledare i tidningen ATL. Jord- och skogspolitiken lyser helt med sin frånvaro, vilket är uppseendeväckande. Fortsätt läsa

Landets bästa före politiskt spel

Dan Olofsson besvarade mitt tidigare inlägg i ÖP – och jag skrev förstås en replik.
Östersunds-Posten 22 juni

Tyvärr hemfaller Dan Olofsson (ÖP 14/6) till just det politiska spel jag kritiserade i mitt inlägg (ÖP 8/6). När Centerpartiet har åstadkommit konkreta resultat i förhandlingar med regeringen, exempelvis när det gäller pensionerna och strandskyddet, avfärdas detta med att C har ”blivit ett stödparti till S”.

När det gäller pensionerna går partierna till höger så långt att de försöker hindra att den kompromiss Centerpartiet förhandlat fram ens ska få läggas fram för riksdagen. Som den liberale ledarskribenten Lars Ströman i Nerikes Allehanda konstaterar:

Alla partier tycks vara överens om att höja pensionerna. Då borde reaktionen vara: okej, låt oss komma överens. Men i stället blir det en politisk cirkus. 

När det gäller strandskyddet lyckades Centerpartiet uppnå viktiga framsteg i förhandlingar med regeringen. Överenskommelsen innebar att det skulle bli lättare att bygga strandnära på landsbygden och i små tätorter. Det lokala inflytandet skulle öka och i praktiken skulle det bli möjligt att bygga nära vatten där det idag råder strandskydd med 100 meter. Dessutom var man överens om att se över hur de areella näringarna ska få bättre villkor när det gäller strandskyddets utformning. Fortsätt läsa