Hur kunde det gå så illa?

I dessa tider funderar man – i alla fall jag – ofta på hur det kunde gå så illa med Ryssland. Jag minns själv när jag på 1970- och 1980-talen i samband med olika delegationsresor träffade unga ryssar som var öppna och intresserade av hur vi levde väster om den dåvarande järnridån och gärna ville se en förändring. Den kom ju också kring 1990, då Sovjetunionen upplöstes och Ryssland blev ett eget land.

Några år senare minns jag hur många ryssar som besökte Sverige. När man gick på gatorna i Gamla Stan i Stockholm hörde man ofta mer ryska än engelska talas bland turisterna. Även andra delar av landet, exempelvis Åre, fick besök av en hel del ryska turister. Det kändes som om Ryssland började bli det grannland som det faktiskt är. Handeln växte och vi trodde i varje fall att den stora grannen i öster också skulle bli en vänligt sinnad demokrati.

Uppenbarligen lurade vi oss själva. Vi förstod inte vad som pågick under 1990-talets Ryssland. Kommunismen hade fallit, men vad kom i stället. Vad som hände var att ett gäng framfusiga herrar roffade åt sig en stor del av de tidigare statligt ägda företagen. Dessa oligarker blev stormrika, medan den breda massan blev fattigare. Anarki rådde i många delar av landet. Någon fungerande rättsstat hade inte blivit verklighet i det nya läget.

Anarki i stället för demokrati
I detta läge längtade förstås många ryssar efter ordning och reda, efter ”en stark man” som kunde åstadkomma detta. Då trädde den tidigare KGB-mannen Vladimir Putin in på scenen. Det blev utan tvekan bättre ordning, men man nådde inte särskilt långt på vägen mot en fungerande demokratisk rättsstat. Vi var dock många som fortfarande trodde att Ryssland var på rätt väg. Under de första åren på 2000-talet underströk även Putin att Ryssland ville bli en del av ett samarbetande Europa.
Bild: Uppenbarligen har Vladimir Putin förläst sig på historien. Han vill bli en ny tsar som Ivan den Förskräcklige. Att lära av historien kan vara bra, men inte att försöka upprepa den i en annan tid.

I ett numera berömt tal vid den årliga säkerhetskonferensen i München 2007 riktade Vladimir Putin emellertid hård kritik mot väst, särskilt mot USA och Nato. När man idag tar del av vad den ryske presidenten sa den gången förstår man vad som komma skulle. Men omvärlden lyssnade inte särskilt noga och trodde uppenbarligen på framtiden skulle vara fredlig. Det var under dessa år exempelvis Sverige avvecklade en stor del av sitt militära försvar. Detta trots att de var vid den här tiden Ryssland visade sin aggression genom angrepp mot Georgien.

Efter vinter-OS i Sotji 2014 annekterade Ryssland Krim med hjälp av anonyma gröna män. Kriget mot Ukraina inleddes i Donbass, östra delen av landet. Omvärlden kritiserade, men det blev ändå inte några allvarligare konsekvenser för angriparen. Därför trodde Putin uppenbarligen att han kunde gå visare – och den 24 februari 2022 gick Ryssland till angrepp mot hela Ukraina. Ett krig som den ryske diktatorn (som han nu uppenbarligen är) kallar ”militär specialoperation”.

Ukrainas kamp för frihet
Putin inbillade sig att Ukraina skulle besegras på några dagar, att hans soldater skulle hälsas som befriare på Kievs gator och att han skulle kunna installera en lydregim. Det var en total missbedömning. Ukrainarna försvarade sin självständighet och motsatte sig med all kraft att ännu en gång bli styrda från Moskva. Den demokratiska världen gav ett allt mer omfattande stöd till ukrainarnas kamp för frihet och självbestämmande.

Vi vet inte hur länge det pågående fruktansvärda kriget kommer att pågå. Hundratusentals människor har dödats och över tio miljoner ukrainare är flyktingar. Ansvarig för att det har gått så illa är ingen annan än Vladimir Putin och hans styre.

Frågan är då hur det kunde gå så illa. Det finns säkert flera orsaker, men en är uppenbarligen att Vladimir Putin har förläst sig på historien. Hans dröm är att bli en ny tsar som kan återupprätta ett ryskt imperium. Utrikesminister Lavrov sägs inte i förväg ha varit informerad om angreppet mot Ukraina i februari förra året. När han fick frågan vilka som hade varit presidentens rådgivare sägs Lavrov ha svarat att det var tre; Ivan den Förskräcklige, Peter den Store och Katarina den Stora, de tre härskare som utvidgade det ryska imperiet, inte minst genom krig mot Sverige. Putin har ju dessutom tidigare uttalat att ”Sovjetunionens kollaps var en av århundradets stora geopolitiska katastrofer”.

Bild: Sveriges relationer till Ryssland har under historien ofta varit dåligt även om det finns undantag. Genom sitt agerande under Putin ses landet i öster åter som en aggressiv björn…
Lär av – men upprepa inte – historien
Det är viktigt att känna sin historia – och lära av den. Men vad Vladimir Putin håller på med är att försöka göra om samma saker som ryska härskare sysslade med för flera hundra år sedan i en helt ny kontext. Det är lika idiotiskt som att en svensk statsminister skulle få för sig att utvidga Sveriges gränser till hur de såg ut under Gustaf II Adolfs eller Karl X Gustafs tid.

För 20 -30 år sedan var vi många som hoppades och trodde på ett närmare och vänskapligt samarbete i Europa som även omfattade ett demokratiskt Ryssland. Vi skulle alla ha gynnats av en sådan utveckling. I efterhand kan man säkert beklaga att vi inte mer aktivt arbetade för ett närmare samarbete med grannen i öster, inte minst för att stärka demokratin. Men det är lätt att vara efterklok.

Genom angreppet på Ukraina har Vladimir Putin försämrat det säkerhetspolitiska läget i hela Europa, för att inte säga globalt. Det är självfallet viktigt att fortsätta att stödja Ukrainas kamp för självständighet och hoppas att det inom en inte alltför avlägsen framtid är möjligt att nå fred.

Efter vad som hänt kommer det naturligt nog att finnas ett hat mot Putin och Ryssland, särskilt förstås från ukrainarnas sida men även från den övriga omvärlden. Russofobin är tillbaka efter vad som hänt – och händer. Numera hörs inte mycket ryska på Stockholms gator eller bland skidturisterna i Åre.

De skyldiga för de krigsbrott som begås måste straffas, men ändå är det viktigt att hoppas på och verka för att även Ryssland någon gång ska bli en fungerande demokrati som kan samverka med den övriga välden. Försoning och fred måste vara målet. Även om det idag känns väldigt långt borta.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *