Två böcker som väcker eftertanke

Har läst två nyutkomna böcker som manar till eftertanke om vad som händer just nu i vår tid. Båda relaterar till vad som pågick under 1930-talet och som ledde till andra världskriget, men som också i hög grad påverkade Sverige och det svenska samhället. Det finns likheter med vad som pågår just nu, på 2020-talet.

I boken ”Väckelsens vår, När Hitler formade Sverige” går journalisten Erik Sandberg igenom vad som faktiskt hände, särskilt kring 1933, då den svenska högern (Allmänna valmansförbundet) på olika sätt inspirerades av nazisternas maktövertagande i Berlin. Det mesta har suddats ut ur högerns egen historieskrivning.

Under senare år har olika krafter försökt brunsmeta Bondeförbundet, främst med hänvisning till den motbjudande rasbiologiska skrivningen i 1933 års partiprogram. Men då har man inte klart för sig att detta synsätt vid den här tiden delades i stort sett av hela det svenska samhället.

Bondeförbundets stora historiska insats var i stället att partiet genom krisuppgörelsen/kohandeln med Socialdemokraterna stärkte den ännu sköra demokratin och medverkade till byggandet av det svenska folkhemmet. Sandberg konstaterar också att Pehrsson-Bramstorp hade blivit en ”kompromispolitiker som hädanefter skulle agitera för demokrati och samförstånd”.

Fortsätt läsa

Lär av Jonnergård för framtiden!

Länstidningen 18 april
Östersunds-Posten 22 april
Skånska Dagbladet 24 april
Nordsverige 21 april
Västerbottningen 21 april
Lokaltidningen 21 april

Centerpartiets situation är tuff och partiet behöver en nystart. En bra grund för att gå vidare är att hämta näring från de egna rötterna.

I arbetet med biografin om Gustaf Jonnergård har vi särskilt studerat de uppseendeväckande framgångarna för Centerpartiet mellan 1950- och 1970-talen, då väljarstödet ökade från nio procent (1956) till över 25 procent (1973). En tid då partiet både utvecklades idémässigt och breddades. Stödet på landsbygden växte samtidigt som partiet vann insteg i städerna.

Som partisekreterare var Jonnergård en nyckelperson bakom Centerpartiets starka uppgång. Även om många medverkade – partiordföranden Gunnar Hedlund och den starka folkrörelseorganisationen spelade viktiga roller – finns det anledning att hämta inspiration från Jonnergård.

Var stolt över den egna idégrunden!

Jonnergård kände Bondeförbundet väl. Hans första uppdrag centralt var som redaktör för partiets Jubileumsbok 1950. Grunden från starten var rättvisa mellan stad och land, liksom att kombinera frihet och trygghet. En tydlig identitet att utgå ifrån. Fortsätt läsa

Kan Ryssland bli en vänligt sinnad demokrati?

Under 1970- och 1980-talen deltog jag i ett flertal delegationsresor till dåvarande Sovjetunionen, i ungdomsdelegationer från CUF och landsrådet SUL. Jag var även med vid flera stora all-europeiska ungdomskonferenser vid Balatonsjön i Ungern med deltagande från hela Europa och från ungdomsinternationaler och olika politisk färg.

Vi insåg inte då att sovjetsystemet stod inför sitt fall i en nära framtid, men vi märkte ett stort intresse från deltagarna från öst att öka kontakterna och göra hål i järnridån. Avspänning låg i luften efter kalla kriget – och en sådan utveckling ville självfallet vi medverka till.

Bild: Gorbatjov öppnade Ryssland och järnridån föll. (Teckning av EWK)
Sedan kom Gorbatjov med glasnost och perestrojka. Berlinmuren föll och demokrati infördes successivt i de tidigare kommuniststaterna. Även Sovjetunionen upplöstes och många av de tidigare delrepublikerna vann sin självständighet. Det mesta verkade positivt.

Kring 1990 och några år framåt såg framtiden ljus ut. Demokratin hade segrat och nu stod samarbete på programmet i hela Europa. Även i Ryssland. Trodde vi. Lite mer än 30 år senare pågår ett krig i Europa.

Hur kunde det gå så fel?
Jag funderar, som säkert många andra, över hur vårt grannland i öster, Ryssland, ännu en gång har utvecklats i auktoritär riktning och nu i praktiken är en diktatur. Hur kan det komma sig att inte även Ryssland har blivit en samarbetande stat i ett demokratiskt Europa?
Fortsätt läsa

Att känna historien är grunden för att förstå nuet och möta framtiden

Bondeförbundets och Centerpartiets partiprogram

Historien har lagt grunden till nuet – och är basen även för framtiden. Därför är den så viktig – och det gäller även politiska partier. Det handlar om att lära såväl av det som har varit bra och av det som har varit mindre bra.

Jag är därför glad över att Centerpartiet har gett ut ännu en jubileumsbok, På väg framåt under 110 år, En resa genom Centerpartiets historia (Utgiven på eget förlag). Det är en snygg och välgjord bok, som den unge redaktören Andreas Håkansson ska all heder av. Som den historienörd jag är kan jag ändå inte låta bli att ha en del synpunkter på innehållet.

Särskilt vill jag lyfta fram Yngve Sunessons avsnitt om En inkluderande politik för välfärd och rättvisa och Susanne Öbergs Ett parti för hela Sverige. Yngve visar i sitt avsnitt på ett heltäckande sätt hur Bondeförbundet/Centerpartiet under hela sin historia har verkat för att ge alla en grundtrygghet och för att minska de sociala och regionala klyftorna i landet. Susanne lyfter särskilt arbetet för att ge landsbygden rättvisa förutsättningar – och att de gröna näringarna, jorden och skogen, är navet för utvecklingen.

Även stora delar av den nyutkomna jubileumsboken i övrigt är också innehållsrika och värdefulla att ta del av för dagens centergeneration. Jag har emellertid några kritiska anmärkningar.

Tydlig idégrund redan från start

Idéutvecklingen speglas på ett ytligt sätt. Det hävdas exempelvis att det var först 1958 som partiet lade fast ”en tydlig ideologisk väg”, vilket är struntprat. Bondeförbundet placerade sig redan från början som ett ”centerparti” mellan socialism och marknadsliberalismen. Partigrundaren Carl Berglund – liksom senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp – lämnade liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden för att motverka centralisering och koncentration.

Denna ideologiska grund delade Bondeförbundet med andra agrardemokratiska partier som växte fram i Norden, men även i övriga Europa, i början av 1900-talet. Gemensamma grundvärden var demokrati, frihet, trygghet, kooperation och social rättvisa. Att påstå att detta inte är en ideologi stämmer helt enkelt inte – även om en del statsvetare och politiska motståndare hävdade att Bondeförbundet skulle ha saknat ideologi. Men man kan ha en stabil idégrund även om man inte ensidigt hyllar någon av –ismerna från 1800-talet. Även ett parti som särskilt kämpar för rättvisa åt landsbygden. Fortsätt läsa

Mannen som stack ut

En av de sista böckerna som Kjell Albin Abrahamson författade handlade om Victor Hugo Wickström (1856 – 1907). En intressant, men idag i stort sett bortglömd, man. Victor Hugo var redaktör i Östersund, för Jämtlands-Posten, i slutet av 1800-talet. Där förde han intensiva diskussioner med två andra publicister, Johan L Saxon, Jämtlands tidning, och Agaton Burman, Östersunds-Posten.

Striderna mellan de tre tidningsredaktörerna i Östersund är värda en egen text, men jag är mest fascinerad över att denne Victor Hugo var Sveriges förste världsreporter. Varje år företog han sig långa resor runt om i världen med tåg och båt. Långt innan alla andra journalister.

Den som exempelvis läser boken I öster- och västerled (Bonnier 1900) får följa med Victor Hugo tillRyssland, bland annat till Gammalsvenskby, till Grekland, till Konstantinopel och till Frankrike. Så bläddrar jag i en annan liten bok, Två föreläsningar, Varer svenske och Viktor Rydbergs hjärtetankar (Bonnier 1901) och får följa Victor Hugo till USA, där han håller föreläsningar för svenskamerikaner i San Francisco, Denver, Minneapolis, Chicago och New York. Så höll han på. Detta är bara två exempel på alla de böcker han författade. Parallellt som han var chefredaktör hemma i Östersund reste han runt jorden och publicerade varje år flera böcker. Fortsätt läsa

En tänkvärd betraktelse av dagens värld

Mycket har hänt i det politiska landskapet sedan 1990-talet. Såväl i Sverige som runt om i världen. För 25 år sedan levde de flesta i tron att demokratin var vunnen i de flesta länder och enpartisystem och starka diktatoriska ledare var begrepp som snart skulle ha förpassats till historien.

Idag vet vi att så inte är fallet. I land efter land vinner auktoritära krafter allt större inflytande och folkstyret, demokratin, sätts på undantag. Anne Applebaum ger i sin aktuella bok Demokratins skymning (Albert Bonniers förlag) en mycket tänkvärd överblick vad som är på väg att ske.

Applebaum, som är gift med den tidigare polske utrikesministern Radek Sikorski och polsk medborgare, börjar med att berätta om den trevliga nyårsfest de ordnade på familjen Sikorskis gård vid millennieskiftet, den 31 december 1999. Många vänner var på plats; journalister, diplomater och politiker. Främst var det personer ur den nya polska ”liberala” intelligentian som var på plats.

Vi var överens om demokrati, om vägen till välstånd, om åt vilket håll allt gick. Den stunden är förbi. Nu, tjugo år senare, skulle jag gå över gatan för att undvika några av dem som var med den kvällen. De i sin tur skulle inte bara vägra att stiga in i vårt hus, de skulle skämmas för att erkänna att de någonsin varit där. Fortsätt läsa

Vilken EU-inställning man än har är det viktigt att känna historien

Bilden: Ingmar Karlssons bok sätter in EU och Europa i sina historiska sammanhang. Mycket läsvärd.

I skuggan av coronan händer mycket inom EU. Starka krafter – med Frankrikes president Emanuel Macron i spetsen – agerar för närvarande för att ge Unionen egen beskattningsrätt, eller som det heter ”egna medel”. Det är en av många åtgärder för att successivt överföra makt från medlemsstaterna till unionen. Att federalisterna tar chansen att ta ytterligare några steg mot ett Europas Förenta Stater råder i varje fall ingen tvekan om.

Jag förespråkar själv ett fortsatt, i huvudsak mellanstatligt, europeiskt samarbete i genuint gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot är jag kritisk till fortsatt centralisering i ett statsbygge, ett Europas Förenta Stater dominerat av Tyskland och Frankrike. Grundläggande är, vad man än personligen tycker, att sådana steg är förankrade i folkviljan. Det är en grundläggande, demokratisk princip. Men idag är det nästan tyst.

Oberoende av grundinställning till EU är det av största vikt att känna historien, hur diskussionerna har gått under tidigare epoker. Den som vill känna den europeiska historien kan hämta kunskap ur Ingmar Karlssons bok Europa, En historia i tid och rum (Historiska media), som kom ut tidigare i år. Karlsson, tidigare diplomat och ambassadör med småländska rötter, är mycket kunnig och vet vad han skriver om. Jag träffade honom i Istanbul 2005, under min riksdagstid, när han var generalkonsul där. Fortsätt läsa

En av vår tids viktigaste politiker

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Fortsätt läsa

De första 70 åren…

När jag var liten lyssnade jag med stora öron när farfar, morfar eller någon annan i den äldre generationen berättade om hur det var ”förr”. Då handlade det om vad som hände kring sekelskiftet 1900. Det var förstås spännande att höra, men de skrev aldrig ned sina minnen.

Jag berättar förstås gärna för mina barnbarn om hur det var att växa upp på 1950- och 60-talen, men vill gärna att de också ska ha minnena på pränt. Därför har jag skrivit ihop boken De första 70 åren – från Småland till Jämtland via Stockholm. Den har tryckt i liten upplaga är främst ämnad för familjen.

Jag är hursomhelst lite stolt över att ha tagit mig samman och skrivit ned mina minnen från att jag föddes i Skärstad i Småland 1950 och fram till idag då jag lever på Rödön i Jämtland. Med dagens teknik är det dessutom lätt att komplettera och trycka en ny upplaga. Hur det blir med det får vi se.

Så här skriver jag på bokens baksida:

Sjuttio år är en lång tid i en människas liv, men en kort tid i historien. Ändå har väldigt mycket hänt sedan jag såg dagens ljus i Småland 1950. Jag har fått vara med om en fantastisk omvandling av det svenska samhället och själv gjort vad jag kan för att påverka utvecklingen.

Min hembygd Skärstad var starkt präglad av folkrörelser, särskilt de frikyrkliga. Här fanns även en stark centerrörelse. Allt detta har i hög grad påverkat min livsbana och gjort mig till den jag är.

Jag har på olika sätt varit aktiv inom centerrörelsen i mer än ett halvsekel. Det har gett mig mycket. Allra viktigast är att det var tack vare ungdomsförbundet CUF som jag träffade Maria, min fru. Idag är vi en familj med barn och barnbarn som jag är oerhört glad och tacksam för. Jag hoppas få vara med ett bra tag till i denna fina familj och inte minst följa barnbarnen på deras väg mot framtiden. Med all de möjligheter och utmaningar vi står inför.

Om detta skriver jag i den här skriften, ”De första 70 åren – från Småland till Jämtland via Stockholm”. Den har gången har jag gjort det mesta själv, även när det gäller redigering och design.

Nära folket genom 100 år

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget. Fortsätt läsa