Öppning för en nordisk försvarsunion?

Putins angreppskrig mot Ukraina har plötsligt gjort ett Natomedlemskap högaktuellt för Finland och Sverige. Kan Ryssland angripa ett demokratiskt grannland som Ukraina ökar hoten även mot övriga länder i närområdet. Att även många som varit motståndare eller skeptiska reagerar genom att överväga en Natoansökan är mot denna bakgrund begripligt.

Jag har varit motståndare till en svensk Natoansökan och är fortfarande skeptisk, men tar naturligtvis intryck av läget. Alliansfriheten har medverkat till att hålla oss utanför krig i mer än 200 år. Grunden för säkerhetspolitiken har varit ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, en politik som länge har tjänat oss väl. En omprövning av säkerhetspolitiken är därför inte vilken fråga som helst.

Bilden: Att Sverige och Finland samordnar frågan om ev ansökan om Natointräde är positivt. Här statsministrarna Magdalena Andersson och Sanna Marin.

När Centerpartiets partistyrelse 2015 föreslog att partiet skulle ta ställning för en svensk Natoansökan reagerade jag negativt. Vårt parti hade dittills, tillsammans med Socialdemokraterna, alltid försvarat Sveriges alliansfria ställning. Nu hade partistyrelsens majoritet emellertid, några veckor före partistämman, kommit till en annan slutsats. Jag var särskilt kritisk till att denna för landet fundamentala fråga inte hade diskuterats brett och väl förankrats i rörelsen. Hanteringen tycker jag fortfarande var beklaglig.
Mitt första förslag var att Natofrågan skulle återremitteras för att möjliggöra en bred diskussion och förankring av det beslut som skulle fattas. Detta fick jag dock inget gehör för. På stämman i Falun argumenterade jag därför så gott jag kunde för ett nej, men majoriteten följde partistyrelsen. Ungefär en tredjedel av ombuden röstade dock nej. Partiet var delat i synen på Nato. Därefter har det emellertid i stort sett varit ganska tyst. Fram tills nu.

Vi är många som för närvarande håller på att ompröva vår syn på Nato på grund av kriget i Ukraina och Rysslands hotfulla agerande. Idag finns en majoritet i opinionsundersökningarna för en svensk Natoansökan – om även Finland ansöker. För min del anser jag att det är en förutsättning att Sverige och Finland agerar gemensamt. Våra länder ligger där de ligger och är beroende av varandra, inte minst i säkerhetspolitiken. Samtidigt som processen bör snabbas på krävs att man inte rusar iväg utan att analysera för- och nackdelar med olika alternativ.

En annan grundläggande förutsättning för en Natoansökan är att en bred majoritet i Sveriges riksdag står bakom. Att som Ulf Kristersson vilja driva igenom en ansökan om Natomedlemskap med någon enstaka rösts övervikt är oansvarigt. Ett beslut i en för landet så fundamental fråga måste hålla över mandatperioderna.

En tredje förutsättning är det finns någon form av säkerhetsgaranti mellan inlämnandet av en Natoansökan och ett formellt medlemskap. Det kan handla om ett år eller mer.

Det mesta tyder idag på att Finland kommer att besluta om en Natoansökan ”inom några veckor” – och att Sverige strax därefter kommer att dra samma slutsats. Det senaste mötet mellan Finlands statsminister Sanna Marin och hennes svenska kollega Magdalena Andersson stärker detta intryck. Att regeringarna i Stockholm och Helsingfors uppenbarligen samordnar sina ageranden känns bra. Det är dock beklagligt att situationen inte medger en bred diskussion och analys av olika alternativ, eftersom det inte finns tid för en sådan process.

Om Sverige och Finland blir Natomedlemmar kommer alla Nordens länder att finnas inom försvarsalliansen. Jag ser gärna då att de nordiska länderna genomför den nordiska försvarsallians som gick om intet 1949, då Norge, Island och Danmark ansökte om inträde i Nato medan Sverige och Finland fortsatte som alliansfria länder, det senare landet dock bundet till en ”vänskapspakt” med Sovjetunionen. Det är fullt möjligt att gå vidare mot en nordisk försvarsallians inom Natos ram. Redan finns ett omfattande samarbete – och om länderna står på samma säkerhetspolitiska grund bör detta underlätta för ett ännu mer omfattande och nära samarbete.

Sverige och Finland bör få samma undantag som Norge och Danmark. Inga fasta baser och inga kärnvapen i våra länder. Tillsammans kan de nordiska länderna bygga upp ett starkt gemensamt försvar, samtidigt som Natos försäkringsgaranti vid ett angrepp finns i bakgrunden. Det kanske mest positiva med att alla nordiska länder skulle ha samma relation till Nato är att detta kan utveckla och fördjupa samarbetet länderna emellan på ett sätt som tidigare inte har varit möjligt.

Med en nordisk försvarsunion kan länderna gå vidare mot mer samordning och närmare samarbete även på andra områden – i förlängningen till någon form av union eller statsförbund. Kanske visionen om att göra Norden till världens mest integrerade och hållbara region till 2030 i så fall kan förverkligas och konsekvenserna av bristande samarbete under de senaste årens pandemi övervinnas lättare än vi hade trott.

Ett starkt Norden är bra för oss själva men även för Europa och världen i övrigt!

Ett svar på ”Öppning för en nordisk försvarsunion?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *