Vi ska vara stolta över vår egen idégrund!

Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen. Fortsätt läsa

Centerrörelsen kan bättre!

För ett par veckor sedan trodde inte många att Centerpartiet skulle klara att behålla sina två mandat i Europaparlamentet. Klarade vi att behålla ett mandat vore det bra.

Slutspurten gav emellertid glädjande resultat. Listettan Emma Wiesner klarade debatterna bra, vilket säkert bidrog till uppgången, men den allra viktigaste insatsen gjorde den gröna folkrörelsen runt om i landet. Dörrar knackades, material delades i postlådor, på torg och utanför affärer. Insatserna visade hur viktigt det är med en aktiv organisation både i stad och land.

Bilden: en bra valaffisch som medverkade till att väljarna känner igen Centerpartiet.

De politiska frågor som vann väljarnas förtroende var främst klimat och miljö, liksom kravet på ökad självförsörjning och att skogsfrågorna inte ska styras från Bryssel. På de här områdena kände många väljare igen Centerpartiet.

Sammantaget medverkade slutspurten till att centerstödet i opinionsundersökningarna steg från strax över fyra procent till 7,3 procent i valet – och till att båda mandaten kunde behållas.

Samtidigt finns det skäl för viss självkritik när det gäller upplägget av EU-valrörelsen. Jag har exempelvis fått frågor om hur det kan komma sig att ett decentralistiskt parti som Centerpartiet, ett parti som arbetar för att hela landet ska leva, placerar tre toppkandidater, skrivna i Stockholm, högst upp på listan. Likaså varför ingen kandidat på listan är över 62 år när partiet har ett aktivt ceniornätverk med många framåt seniorer.

Allvarligt är självfallet också att valundersökningar visar att Centerpartiets stöd bland kärngrupperna på landsbygden, bönder och andra småföretagare, har minskat. Även bland de yngre är stödet förhållandevis lågt. Fortsätt läsa

Kärnkraftsromantikerna blundar för riskerna

Den första centerstämma jag deltog var i Luleå 1973. Där höll professor Hannes Alfvén sitt historiska anförande om kärnkraftens risker. Ett anförande som i hög grad påverkade centerrörelsen – och hela det svenska samhället – och inte minst mig själv. Åren därefter genomfördes omfattande studiekampanjer med tiotusentals deltagare runt om i Sverige. Många lärde sig vad kärnkraft innebär, om risker och problem, om att kärnkraft och kärnvapen är, som Alfvén uttryckte saken, ”siamesiska tvillingar”.

Själv var jag under hösten 1973 med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften, en förening som snart breddades och blev en verklig folkrörelse, Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Runt om i landet arrangerades opinionsmöten av olika slag. Flera marscher mot Barsebäck genomfördes och jag var med. Kärnkraftsmotståndet blev en bred folkrörelse.

Bilden: En affisch från tiden när tusentals svenskar och danskar marscherade mot Barsebäck för att protestera mot kärnkraften. Norden mot Barsebäck!

Efter olyckan vände Olof Palme och Socialdemokraterna och stödde Thorbjörn Fälldins och Centerpartiet krav på folkomröstning om kärnkraft. I mars 1980 fick svenska folket välja mellan tre linjer. Vad man verkar ha glömt idag är att samtliga tre linjer förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas.

Folkomröstning 1980
Jag arbetade i Linje 3, som förespråkade en avveckling inom tio år kombinerat med satsning på förnybara alternativ, som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack!”. Bakom denna linje stod Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet plus en bred miljörörelse. De mer kärnkraftspositiva partierna delade upp sig i två linjer. Linje 2 med Socialdemokraterna och Folkpartiet – med stöd från fackföreningsrörelsen – förespråkade en succesiv avveckling och offentligt ägande, medan Linje 1, som stöddes av Moderaterna, också stod för avveckling men utan att ta hänsyn till ägandet. (Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 procent och Linje 3 38,7 procent.) Att samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften, om än i olika tidsperspektiv, verkar vara glömt idag. Fortsätt läsa

Ett historiskt skifte – klockan 17.27 den 7 mars 2024

Efter 210 år av alliansfrihet har Sverige idag – närmare exakt klockan 17.27 – blivit den 32:a medlemmen i försvarsalliansen Nato. Jag har dubbla känslor inför detta historiska skifte av vårt lands roll i Europa och världen.

Det är ingen tvekan om att alliansfriheten har tjänat vårt land väl. Att Sverige har kunnat undvika att bli indraget i krig under mer än två hundra år säger det mesta och visar att politiken har varit framgångsrik. Detta även om de styrande vid flera tillfällen har bedrivit ett visst dubbelspel.

Bilden: Statsminister Kristersson och utrikesminister Billström flankerar USA:s utrikesminister Blinken i samband med Sveriges historiska inträde i Nato. (Aftonbladets framsida)

Själv var jag länge övertygad motståndare till en svensk Natoanslutning. Vid stämman i Falun 2015, då mitt parti Centerpartiet bytte fot och en majoritet av ombuden ställde sig bakom en Natoanslutning, argumenterade jag engagerat emot. Bland ombuden var vi ganska många motståndare även om vi var i minoritet.

När Ryssland, med diktatorn Putin i spetsen, den 24 februari 2022 inledde sitt angreppskrig mot Ukraina måste vi ändå tänka efter – och när Finland med över 130 mil gräns mot landet i öster svängde och bestämde sig för att ansöka om Natomedlemskap var vi många som insåg att världen faktiskt var förändrad. På en kort tid ökade stödet även för en svensk Natoansökan både i riksdagen och i folkopinionen. Jag och många med mig kom fram till att det skulle vara ohållbart med en alliansfri ö emellan Norge och Finland med ett hotfullt Ryssland i öster. Fortsätt läsa

Fortsatt centersamarbete i Polen

Polens nya regering har det tufft i sitt målmedvetna arbete att återupprätta rättssäkerheten och avpolitisera public servicemedierna. Under den högerauktoritära PiS-regeringens åtta år har domstolarna allt mer börjat styras politiskt och radio/TV blivit rena propagandakanler för maktpartiet.

”15-oktoberkoalitionen”, som samlar de demokratiska allianserna Medborgarplattformen, Tredje vägen och Nya Vänstern, möter dock hårt motstånd. PiS (”Lag och Rättvisa”) och dess ledare Jaroslaw Kaszynski har uppenbarligen inte accepterat valnederlaget utan gör vad man kan för att sabotera den nya regeringens arbete – dessutom i samverkan med presidenten, Andrzej Duda.

Förhoppningsvis kommer Donald Tusk och hans regering kunna möta utmaningarna mot att åter stärka den polska demokratin. Den nye talmannen i sejmen Szymon Holownia verkar också vara skicklig i att hantera den besvärliga situationen. Hursomhelst är den extrema polariseringen i det polska samhället ett stort problem.

Samarbete även i kommunvalet

Bilden: PSL och Polska2050 fortsätter samarbetet. Nu med gemensamma listor i det kommande kommunvalet.

Lovande för framtiden är att de båda gröna centerpartierna PSL och Polska2050, som framgångsrikt samverkade i alliansen Tredje vägen i valet till sejmen, fortsätter sitt samarbete även i kommunvalet i vår. I valet till sejmen fick Tredjevägen 14,4 procent av rösterna och båda partierna har nu nyckelpositioner i Tuskregeringen. PSL:s ordförande Wladyslaw Kosiniak-Kamysz är vice premiärminister och försvarsminister, meda ordföranden i Polska2050 Szymon Holownia är talman i sejmen. Ministrar från Tredje vägen ansvarar idag för viktiga områden som miljö, jordbruk/landsbygd, infrastruktur och regional utveckling. Fortsätt läsa

Demokratin återvinner kraft i Polen

Samma texter som på  Liberal debatt

Efter åtta år av högerauktoritärt styre under PiS (”Lag och rättvisa”) har de polska väljarna sagt ifrån; demokratin och rättssamhället måste återupprättas!

Den 15 oktober gav polackerna med klar majoritet makten till de tre demokratiska valallianserna – Medborgarplattformen (KO), Tredje vägen (TD) och Nya Vänstern (NL). Efter två månader kunde den nya regeringen med Donald Tusk som premiärminister äntligen flytta in i regeringskanslierna. Den 12 december svors den nya regeringen in av president Andrzej Duda.

Länge såg Polen ut att följa Ungern på vägen mot ett alltmer auktoritärt och odemokratiskt styre. PiS ville ge landet ett enpartistyre på samma sätt som Fidesz i Ungern. Valresultatet är därför ett ljus i det europeiska mörker, där populistiska partier långt ut till höger vinner terräng i många länder.

Under de senaste åtta åren har Polen gått från att vara ett demokratiskt föredöme i det gamla östblocket till att bli ett avskräckande exempel på hur snabbt ett rättssamhälle kan monteras ned och folkstyret inskränkas. Efter regeringsskiftet 2015 började PiS-regeringen att ta beslut som successivt stärkte politikens makt över rättsväsendet. Många medier, särskilt public service, gjordes till rena propagandakanaler för regeringspartiet. För tre år sedan lät man det statliga oljebolaget (!) Orlen köpa upp många lokala och regionala tidningar.

De mänskliga rättigheterna för kvinnor och hbtqi-personer har inskränkts under PiS-styret. Den redan begränsade aborträtten har, med hjälp av författningsdomstolen, skärpts till i praktiken ett förbud och i östra delen av landet har kommuner och regioner inrättat ”hbtq-fria zoner”. Rapporter om hot och våld mot utsatta personer har ökat.

Rapporter om korruption har också kommit. Ett gravt exempel är att Polen, via ambassader och konsulat, har beviljat/sålt över två miljoner visum till personer utanför EU, främst i Asien och Afrika. Eftersom det handlar om Schengenvisum har de flesta inte rest till Polen utan till andra EU-länder. En del även till USA via Mexico. Fortsätt läsa

Mycket händer i Polen!

I förra veckan fick Polen äntligen sin nya regering, nästen två månader efter valet den 15 oktober. Nu leds landet söder om Östersjön av en bred mittenregering under ledning av Donald Tusk. Det högerauktoritära partiet PiS är av väljarna försatt i opposition.

I regeringen ingår de tre demokratiska allianserna Medborgarkoalitionen (KO), Tredje vägen (PSL/Polska2050) och Nya Vänstern (Lewica). Den nya regeringen står inför stora utmaningar på olika områden. Prioriterat är att återupprätta rättssamhället och mediefriheten.

Här vill jag lyfta fram framgångarna för det gröna centeralternativet, Tredje vägen. Världens äldsta gröna centerparti på agrardemokratisk grund, PSL (bildat 1895), har samverkat nära med väldens yngsta gröna centerparti, Polska2050 (bildat 2020). Tredje vägen fick i valet 14,4 procent av väljarnas stöd. I opinionsundersökningar efter valet närmar sig stödet 20 procent.

Bilden: Samarbetet mellan PSL och Polska2050 fungerade väl. På bilden Wladyslaw Kosiniak-Kamysz (nu försvarsminister) och Szymon Holownia (nu sejmens talman).
Tredje vägen spelade en viktig, kanske avgörande, roll för att försätta den högerauktoritära PiS-regimen i opposition. ”Bättre Tredje vägen är en tredje mandatperiod för PiS” gick hem bland många väljare, inte minst på landsbygden. Fortsätt läsa

Omvälvning pågår i Polen

Den här veckan har det nyvalda polska parlamentet, sejmen, mötts efter valet den 15 oktober. Ett val som innebär att väljarna i Polen har satt stopp för de senaste åtta åren av högerauktoritär utveckling som i längden underminerar demokratin. Populismen har slagits tillbaka.

De tre demokratiska valallianserna – Medborgarkoalitionen, Tredje vägen och Nya vänstern – har fått väljarnas förtroende att ta över regeringsansvaret efter ”Lag och rättvisa”, PiS. Klart är att samarbetet mellan de två centerpartierna PSL och Polska2050 har spelat en viktig roll. Många tidigare osäkra väljare valde att lägga sina röster på detta mittenalternativ.
Bilden: Ledarna för de partier som kommer att ta över regeringsmakten i Polen så snart som möjligt. Främst centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, följt av Medborgarplattformens Donald Tusk (blivande premiärminister) och Szymon Holownia, Polska2050, nyvald talman i sejmen. (Bild ur Notes from Poland).

Sätter sitt partis intressen för landets
President Andrzej Duda, med bakgrund i PiS, valde föga oväntat att förhala väljarnas beslut att byta regering genom att utse den avgående premiärministern Mateusz Morawiecki till regeringsbildare med hänvisning till att PiS blev det enskilt största partiet. Men även presidenten är självfallet medveten om att Morawiecki enbart kommer att få stöd av 194 av sejmens 460 ledamöter, medan 248 vill se Donald Tusk som Polens premiärminister. Tusk är ordförande för Medborgarplattformen, KO. Hursomhelst lyckas Duda med sitt agerande försena regeringsskiftet med flera veckor, kanske en månad. Något som inte ligger i landets intresse. Presidenten sätter sitt partis intressen före landet. Fortsätt läsa

Onödiga, men väntade, turer efter valet i Polen

Som väntat har partiet ”Lag och rättvisa”, PiS, svårt att acceptera nederlaget i det polska valet den 15 oktober. Presidenten, Andrzej Duda, med bakgrund PiS, har utsett den nuvarande premiärministern Mateusz Morawiecki till regeringsbildare. Motiveringen är att PiS blev största enskilda parti, men alla – även presidenten – vet att mycket väl att Morawiecki inte kan samla en majoritet.

De tre valallianserna Medborgarkoalitionen, Tredje vägen och Nya Vänstern har efter valet bekräftat att de kommer att bilda en gemensam regering med Donald Tusk som premiärminister. Tillsammans har dessa valallianser 248 mandat av 460 i sejmen, medan PiS har 194. Även om PiS skulle gå i koalition med Konfederationen ännu längre ut på högerkanten kan man inte samla mer än 212 mandat.

Bilden: Mandatfördelningen i sejmen efter valet 15 oktober. (Från Notes from Poland)

Att PiS är nervösa över att få lämna makten är uppenbart. Före valet utmålade partiets ledare Jaroslaw Kaczynski oppositionspartierna som ”landsförrädare”, efter valet förklarar man sig beredda att bilda regering med vilka partier som helst för att få sitta kvar i regeringskontoren. Det har också förekommit försök att ”köpa över” enskilda ledamöter. Av allt att döma har dessa försök som väl är inte gett några resultat. Vad som pågår är onödiga, men väntade, turer från PiS, som uppenbarligen har svårt att acceptera att partiet inte längre har väljarnas stöd att styra landet.

Bilden: Centerledaren Wladyslaw Kosniak-Kamysz och Marek Sawicki, tillträdande seniormarskalk, när jag träffade dem för några år sedan.

På måndag, den 13 november, samlas den nyvalda sejmen. Förhoppningsvis blir det redan då klart att Morawiecki inte kan bilda regering och uppdraget går vidare till Donald Tusk. Förmodligen kommer detta dock att dröja några veckor. Vad jag förstår har den nya majoriteten hursomhelst kommit långt i förhandlingarna om både politik och fördelningen av ministerposterna. En ny regering kan därför förhoppningsvis tillträda ganska snart. Fortsätt läsa

Regeringen spårar ur i blind kärnkraftstro

Länstidningen 8 november 2023
Hudiksvalls tidning 9 november 2023
Jämtlands tidning 9 november 2023
Östersunds-Posten 10 november 2023
Tidöregeringen vill se ett ”snabbspår” för ny kärnkraft. Det förklarade energiminister Ebba Busch och klimatminister Romina Pourmokhtari när man nyligen tillsatte en utredning för att ta reda på hur detta ska gå till. Att ifrågasätta om kärnkraft är en hållbar lösning för framtiden finns uppenbarligen inte på kartan. Regeringen sitter fast i blind kärnkraftstro.

I verkligheten är mer kärnkraft en dålig lösning. Tar man hänsyn till kärnbränslekedjan från uranbrytning till slutförvaring av det radioaktiva avfallet finns alla risker och problem kvar. Sanningen är att kärnkraft varken är förnybar, fossilfri eller en grön energikälla.

I början av 1970-talet lyfte professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén fram kärnkraftens risker. Från att ha varit entusiastisk förespråkare för atomkraft, som det hette då, blev han under sina studier allt mer kritisk. Alvén pekade särskilt på risken för kärnvapenspridning. Han betecknade kärnkraft och kärnvapen som ”siamesiska tvillingar”.

Bild: Under 1970-talet genomförde centerrörelsen flera omfattande studiekampanjer om kärnkraft. Resultatet blev en mycket stark opinion mot kärnkraft. Bland annat genomfördes namninsamling, Budkaveln går. Här ser vi CUF-ordföranden Anders Ljunggren, centerordföranden Thorbjörn Fälldin och CKF-ordföranden Anna Lisa Nilsson.

Efter Hannes Alfvéns tal på centerstämman i Luleå 1973 växte kärnkraftsmotståndet i hela samhället. Men insikten kom inte automatiskt. Informationskampanjer med tusentals möten och studiecirklar genomfördes. Samtliga tre linjer i folkomröstningen 1980 förespråkade faktiskt en avveckling av kärnkraften.

Idag låter det annorlunda. Partierna i regeringsunderlaget försöker ge intryck av att mer kärnkraft, fler reaktorer, är nödvändiga för att klara energiutmaningarna. Även de mer kärnkraftskritiska partierna i oppositionen verkar darra på manschetten och håller öppet för fler reaktorer. Vi behöver uppenbarligen även idag studiecirklar för mer kunskap. Fortsätt läsa