Onödiga, men väntade, turer efter valet i Polen

Som väntat har partiet ”Lag och rättvisa”, PiS, svårt att acceptera nederlaget i det polska valet den 15 oktober. Presidenten, Andrzej Duda, med bakgrund PiS, har utsett den nuvarande premiärministern Mateusz Morawiecki till regeringsbildare. Motiveringen är att PiS blev största enskilda parti, men alla – även presidenten – vet att mycket väl att Morawiecki inte kan samla en majoritet.

De tre valallianserna Medborgarkoalitionen, Tredje vägen och Nya Vänstern har efter valet bekräftat att de kommer att bilda en gemensam regering med Donald Tusk som premiärminister. Tillsammans har dessa valallianser 248 mandat av 460 i sejmen, medan PiS har 194. Även om PiS skulle gå i koalition med Konfederationen ännu längre ut på högerkanten kan man inte samla mer än 212 mandat.

Bilden: Mandatfördelningen i sejmen efter valet 15 oktober. (Från Notes from Poland)

Att PiS är nervösa över att få lämna makten är uppenbart. Före valet utmålade partiets ledare Jaroslaw Kaczynski oppositionspartierna som ”landsförrädare”, efter valet förklarar man sig beredda att bilda regering med vilka partier som helst för att få sitta kvar i regeringskontoren. Det har också förekommit försök att ”köpa över” enskilda ledamöter. Av allt att döma har dessa försök som väl är inte gett några resultat. Vad som pågår är onödiga, men väntade, turer från PiS, som uppenbarligen har svårt att acceptera att partiet inte längre har väljarnas stöd att styra landet.

Bilden: Centerledaren Wladyslaw Kosniak-Kamysz och Marek Sawicki, tillträdande seniormarskalk, när jag träffade dem för några år sedan.

På måndag, den 13 november, samlas den nyvalda sejmen. Förhoppningsvis blir det redan då klart att Morawiecki inte kan bilda regering och uppdraget går vidare till Donald Tusk. Förmodligen kommer detta dock att dröja några veckor. Vad jag förstår har den nya majoriteten hursomhelst kommit långt i förhandlingarna om både politik och fördelningen av ministerposterna. En ny regering kan därför förhoppningsvis tillträda ganska snart. Fortsätt läsa

Regeringen spårar ur i blind kärnkraftstro

Länstidningen 8 november 2023
Hudiksvalls tidning 9 november 2023
Jämtlands tidning 9 november 2023
Östersunds-Posten 10 november 2023
Tidöregeringen vill se ett ”snabbspår” för ny kärnkraft. Det förklarade energiminister Ebba Busch och klimatminister Romina Pourmokhtari när man nyligen tillsatte en utredning för att ta reda på hur detta ska gå till. Att ifrågasätta om kärnkraft är en hållbar lösning för framtiden finns uppenbarligen inte på kartan. Regeringen sitter fast i blind kärnkraftstro.

I verkligheten är mer kärnkraft en dålig lösning. Tar man hänsyn till kärnbränslekedjan från uranbrytning till slutförvaring av det radioaktiva avfallet finns alla risker och problem kvar. Sanningen är att kärnkraft varken är förnybar, fossilfri eller en grön energikälla.

I början av 1970-talet lyfte professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén fram kärnkraftens risker. Från att ha varit entusiastisk förespråkare för atomkraft, som det hette då, blev han under sina studier allt mer kritisk. Alvén pekade särskilt på risken för kärnvapenspridning. Han betecknade kärnkraft och kärnvapen som ”siamesiska tvillingar”.

Bild: Under 1970-talet genomförde centerrörelsen flera omfattande studiekampanjer om kärnkraft. Resultatet blev en mycket stark opinion mot kärnkraft. Bland annat genomfördes namninsamling, Budkaveln går. Här ser vi CUF-ordföranden Anders Ljunggren, centerordföranden Thorbjörn Fälldin och CKF-ordföranden Anna Lisa Nilsson.

Efter Hannes Alfvéns tal på centerstämman i Luleå 1973 växte kärnkraftsmotståndet i hela samhället. Men insikten kom inte automatiskt. Informationskampanjer med tusentals möten och studiecirklar genomfördes. Samtliga tre linjer i folkomröstningen 1980 förespråkade faktiskt en avveckling av kärnkraften.

Idag låter det annorlunda. Partierna i regeringsunderlaget försöker ge intryck av att mer kärnkraft, fler reaktorer, är nödvändiga för att klara energiutmaningarna. Även de mer kärnkraftskritiska partierna i oppositionen verkar darra på manschetten och håller öppet för fler reaktorer. Vi behöver uppenbarligen även idag studiecirklar för mer kunskap. Fortsätt läsa

Inga starka skäl att byta kronan mot euron

Östersunds-Posten 5 november 2023
I september 2003 röstade svenska folket om krona eller euro. En klar majoritet, 55,9 procent, tog ställning för att behålla kronan. Beslutet togs efter en omfattande och bred diskussion och valdeltagandet var högt, 82,6 procent.

Sedan folkomröstningen har opinionen för att behålla den egna valutan varit ännu starkare. På senare tid har dock en del euroförespråkare höjt sina röster. Man hänvisar till att kronans värde i förhållande till euro och dollar har sjunkit efter pandemin. En tillfällig kronförsvagning är dock inte något hållbart skäl att byta valuta.

Två decennier efter folkomröstningen kan vi konstatera att Sverige har haft en bättre ekonomisk utveckling än om vi skulle ha haft euro som valuta. Sverige har idag starka offentliga finanser. Den reala inkomstnivån har, enligt OECD, ökat med 48 procent sedan 1998. Av euroländerna har Finland haft den högsta tillväxten med 36 procent. (Bortsett från specialfallet Irland som agerar som skatteparadis för multinationella företag.)

Genom att behålla kronan har Sverige kunnat hantera kriser bättre än eurozonen. Det visar inte minst erfarenheterna från eurokrisen 2007-2010, då nedgången i Sverige var mindre och återhämtningen gick snabbare. Som Yngve Sunesson nyligen konstaterade i Skånska Dagbladet är argumenten mot att överge kronan för euron lika starka som för 20 år sedan.

Förre finansministern Anders Borg hör till dem som har ändrat uppfattning sedan folkomröstningen. Idag ser han ingen anledning att byta till euron, tvärtom. I SVT:s Ekonomibyrån konstaterade Borg att det dessutom har tillkommit en dimension, bankunionen. Eurolandet Finland har bidragit med motsvarande 100 miljarder kronor i lån till euroländerna. För Sverige skulle det ha handlat om 200 miljarder om vårt land ingått i bankunionen. Fortsätt läsa

Epokskifte i Polen – väljarna sa ifrån!

I en orolig, alltmer auktoritär, omvärld är söndagens valresultat i Polen ett ljus i mörkret, ett epokskifte. Med bred marginal sa väljarna ifrån att de inte vill följa ”Lag och rättvisa”, PiS, vidare på vägen mot centralisering och avdemokratisering. Valdeltagandet var högt, närmare 75 procent, långt mer än vid tidigare val.

Den demokratiska oppositionen Medborgaralliansen, Tredje vägen (PSL och Polska2050) och Vänstern (Lewica), som i god tid före valet enades om att bilda regering om de fick väljarnas förtroende, fick en klar majoritet i parlamentets båda kamrar. I valet till senaten, som väljs i enmanskretsar och där oppositionen enats om gemensamma kandidater, fick man 66 av kammarens 100 mandat. I valet till andra kammaren, sejmen, fick de demokratiska allianserna 248 av de 460 mandaten.

Bild: Köerna var långa utanför vallokalerna. Större valdeltagande än någon gång sedan kommunismens fall 1989.

Frågan är hur president Andrzej Duda, knuten till PiS, kommer att agera. Det har spekulerats i att han som förste regeringsbildare kommer att utse den nuvarande premiärministern Mateusz Morawiecki med hänvisning till att PiS är största parti. Detta trots att alla vet att Morawiecki inte kan samla en majoritet. Resultatet skulle kunna bli osäkerhet och diverse turer månader framöver – vilket varken Polen eller omvärlden har råd med. Fortsätt läsa

Valet i Polen angår även oss

Den 15 oktober går de polska väljarna till val. Ledamöterna i parlamentets båda kamrar, senaten och sejmen, ska utses. Utgången av valet får stor betydelse för Polen, men även för oss och Europa i övrigt. Därför är det svårbegripligt hur lite uppmärksamhet valet i grannlandet söder om Östersjön får i våra medier.

Sedan 2015 har det högerauktoritära partiet ”Lag och rättvisa”, PiS, styrt Polen. Under de år som gått sedan dess har regeringen även börjat styra public service och en stor del av övriga medier, inskränkt domstolarnas oberoende, skärpt den strikta abortlagen ytterligare och inskränkt homosexuellas rättigheter. En allvarlig utveckling.

Bilden: I samband med valet 2019 träffade jag centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz i Warszawa.

Det är ingen överdrift att hävda att PiS med partiledaren Jaroslaw Kaczynski i spetsen utgör ett reellt hot mot den demokratiska rättsstaten. Som Polenkännaren Peter Johnsson har konstaterat: ”Det är inte en diktatur, men det är en regim som är allt mer auktoritär, och som monterar ned den ena demokratiska regeln efter den andra.”

Polen har samtidigt aktiva demokratiska partier som nu samlar krafterna för att försätta PiS i opposition. Enkelt är det dock inte med dagens förutsättningar. Fortsätt läsa

Inspiration från de gröna rötterna kan ge Centerpartiet nödvändig nystart

Yngve och jag lyfter Gustaf Jonnergård inför centerstämman i Örebro. Hos honom finns inspiration för framtiden att hämta!
Just nu pågår Centerpartiets nystart efter det föga framgångsrika valet förra året. Partistämman i Örebro, där tre viktiga program och många motioner kommer att behandlas, får stor betydelse i denna process. Av programförslagen kan vi konstatera att partiet tydligt lyfter sina traditionella profilfrågor, landsbygden och miljön. Back to basi(c)s – och det är en riktig prioritering i dagens utsatta läge.

 För att möta framtiden kan Centerpartiet hämta inspiration från sina gröna rötter. Mellan 1950- och 1970-talen gjorde partiet uppseendeväckande framgångar. Väljarstödet växte från nio procent 1956 till över 25 procent 1973. Partiet utvecklades såväl idémässigt som breddades kraftigt. Stödet bland de traditionella väljargrupperna på landsbygden växte samtidigt som partiet vann stort stöd även i städerna. Det finns utan tvekan mycket att lära för dagens centerpartister.

Under vårt arbete med biografin över Gustaf Jonnergård, partisekreterare under den unika framgångsperioden, har vi konstaterat att denne ideologiske tänkare spelade en nyckelroll i nära samspel med partiordföranden Gunnar Hedlund. Klart är också att den starka folkrörelseorganisationen runt om i landet hade stor betydelse för framgångarna.

Redan från starten för mer än hundra år sedan betecknade Bondeförbundet sig som ett centerparti, ett alternativ till såväl höger som vänster. Under 1940-talet inspirerades Bondeförbundet av sitt finska systerparti att markera sin mittenposition som ”tredje vägen”. Från denna utgångspunkt arbetade Jonnergård vidare när han i början av 1950-talet blev partisekreterare. Fortsätt läsa

Om inte om hade varit…

Just nu pågår Centerpartiets medlemsomröstning inför valet till Europaparlamentsvalet nästa år. Jag hoppas att många deltar i omröstningen och vi får en stark lista med duktiga kandidater som står för grön, decentralistisk politik under de kommande åren.

Samtidigt påminns jag om när jag själv var ganska nära att få ta plats i detta parlament i Bryssel/Strasbourg. Inför valet 2009 ställde jag nämligen upp som kandidat i medlemsomröstningen och fick ett starkt stöd. Det kändes bra och var beredd att satsa. Jag såg mig som en konstruktiv EU-kritiker, som var beredd att arbeta för ett nära europeiskt samarbete när det gäller gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot var jag – och är fortfarande – motståndare till att göra EU till ett alltmer centraliserat statsbygge.

Bild: De fem ”toppkandidaterna” i valet till Europaparlamentet 2009. Från vänster: Kent Johansson, Abir Al-Sahlani, Lena Ek, Marie Wickberg och Håkan Larsson.

Jag sattes högt upp på listan av valberedningen. Vid förtroenderådet i Norrköping i slutet av 2008 skulle listan fastställas. Då gick Centerkvinnornas dåvarande ordförande (Gunilla Hjelm) upp i talarstolen och argumenterade för att flytta ned mig på listan eftersom en kandidat som ”vill gå baklänges in i framtiden” inte borde stå så högt upp. Hon menade alltså att jag var alltför EU-kritisk. Hjelm lyckades övertala en majoritet av ombuden om att flytta ned mig till femte plats. Fortsätt läsa

Nordens tid är nu – underlätta samarbete över gränserna!

Länstidningen 28 augusti 2023
Nyligen besökte vi Krokoms grannkommun Lierne och deltog i en intressant konferens om gränssamarbetet, arrangerad av vårt norska systerparti Senterpartiet. På plats var bland andra Norges minister för nordiskt samarbete Anne Beathe Twinnereim och Liernes ordförer Reidar Bolling Rødli, som representerar Arbeiderpartiet.

Krokom (Hotagen) och Strömsund (Frostviken) har länge samarbetat med de trønderska grannkommunerna Lierne och Røyrvik inom Vaajmaprojektet. Viktiga framsteg har gjorts, exempelvis samarbete när det gäller hälsovård och skola. Viktiga är också de personkontakter som knutits för att underlätta samarbetet i denna gemensamma bygd.

Bild: Centerpartister från Krokom tillsammans med Norges minister för nordiskt samarbete. F v: Andreas Karlsson, Håkan Larsson, Karin Jonsson och Anne Beathe Twinnereim.
Vaajmaområdet är i grunden samma arbetsmarknad. Många som bor i Valsjöbyn och Gäddede arbetar på andra sidan gränsen och vice versa. Detta trots en hel del krångel. Skattefrågor, sociala system och tullfrågor är inte samordnade. Något som orsakar problem för arbetstagare och företag som arbetar över gränsen. Fortsätt läsa

Avgörande tid i Polen

Den 15 oktober är det val såväl till senaten som sejmen i Polen. Samtidigt tänker den styrande högernationella PiS-regeringen genomföra en rad tillrättalagda folkomröstningar. Att man gör detta grundar sig utan tvekan på att PiS (”Lag och rättvisa”) med dess ”starke man” Kaczynski i spetsen känner oro för att de demokratiska partierna ska lyckas försätta hans regering i opposition. Opinionsundersökningarna tyder på att detta är fullt möjligt. Dessutom allierar PiS sig med partier och grupper ännu längre till höger.

I valet till sejmen (parlamentets underhus) med 460 ledamöter ställer partier upp var för sig eller i koalitioner. Det största demokratiska partiet Medborgarplattformen (Platforma Obywatelska, PO) med Donald Tusk i ledningen samarbetar med flera mindre partier. PSL, Polska folkrörelsepartiet (Polskie Stronnictwo Ludowe, PSL), världens äldsta gröna centerparti, har bildat valallians med det nya centerpartiet Polska2050 under parollen ”den tredje vägen” (Trzecia Droga). Dessutom finns Nya Vänstern (Nowa Lewica) och några andra partier på vänsterkanten.

Förhoppningen är att dessa partier tillsammans ska kunna samla stöd från en majoritet av väljarna för att försätta det högernationella PiS i opposition. Att PSL och Polska250 har bildat en mittenallians kan få avgörande betydelse för att detta ska lyckas. PSL:s ordförande Wladyslaw Kosiniak-Kamysz och Polska250:s Szymon Holwnia kan förhoppningsvis leda sina partier till en framgång för Tredje vägen. Fortsätt läsa

Nytändning på landsbygden!

I över 20 år har Husdjursdagen i Alsen genomförts. Här kan bönder, företag knutna till modernäringen och den intresserade allmänheten träffas, utbyta åsikter, köpa lokalt producerade varor och, inte minst, träffa husdjur av många slag. Husdjursdagen har blivit en uppskattad årlig aktivitet långt utanför Alsenbygden.

Årets upplaga av Husdjursdagen genomfördes den 6 augusti. Jag tog en tur till Alsen som så många gånger förr – och blev imponerad. Massor av besökare och god stämning. Vädret medverkade förstås till att dagen blev synnerligen lyckad.

Bild: Mycket folk på sluttningen ned mot Alsensjöns strand.

Husdjursdagen i Alsen är något alldeles särskilt. En dag då bygden lever upp och många människor samlas på den vackra sluttningen med åkrar ned mot Alsensjön. Bakom arrangemanget står LRF-avdelningarna i Alsen och Rödön.

Det är lätt att få en känsla av att det pågår en nytändning för landsbygden. Jag tror att den positiva känslan är verklig. Särskilt roligt är att många barnfamiljer är på plats och se hur glada barn i alla åldrar är att träffa kossor, hästar, getter, får, höns, ankor och alpackor. Närheten till djuren lyser upp sluttningen ned mot Alsensjön denna eftermiddag.

Bild: Gunnar Lögdberg och Andreas Axelsson från de arrangerande LRF-avdelningarna på Rödön och i Alsen kan känna sig glad över det stora intresset.

Sammantaget är intrycket att intresset för modernäringen och landsbygden växer. Ett tecken är också det ökande intresset för att jordbruksutbildningarna, inte minst i våra bygder. Förhoppningsvis leder detta till ökad produktion och en bättre självförsörjning av mat. I vår oroliga omvärld är detta en trygghet och nödvändighet.

Nytändningen för landsbygden är därför både viktig och lovande!