Jag har länge intresserat mig för Bondeförbundets/Centerpartiets historia och skrivit en hel del genom åren. Framöver kommer jag att publicera texter med detta ämna här på hemsidan. Den första kommer här:
Under det första decenniet efter sekelskiftet 1900 ökade frustrationen bland Sveriges bönder. Trots att bönderna fortfarande utgjorde den i särklass största samhällsgruppen upplevde de att deras politiska inflytande minskade. Lantmannapartiet, som var starkt under några decennier efter representationsreformen 1866, var nu i upplösning och allt mer lierat med industrihögern. Många bönder hade också engagerat sig i de liberala och frisinnade partierna, men dessa partier dominerades av ”stadsradikaler”. Inte heller den framväxande socialdemokratin upplevdes som något alternativ för modernäringens utövare.
Västgötabonden Carl Berglund (bilden) på Gimmene gård utanför Falköping hörde till dem som upplevde splittringen i ”högerbönder” och mer liberala ”vänsterbönder” som ett stort problem. Själv hade han under några år representerat de frisinnade i landstinget i Skaraborgs län, men kommit fram till att det bästa vore att samla bönderna i ett parti. I den ”bondepolitik” som Berglund agiterade för fanns en dos romantik. Bönderna och landsbygden representerade viktiga samhällsvärden och måste därför ha en egen stark politisk representation. Jordbrukarna var ”landets kärna och märg”, som Bondeförbundet kan komma att understryka under decennier framöver. Fortsätt läsa