Centerhistoria 2: Folkrörelsebygge och konsolidering

Under 1920-talet växte Bondeförbundet kraftigt organisatoriskt. I så gott som varenda socken startade partiet och ungdomsförbundet SLU lokalavdelningar. Bilden: Rikstinget vid Alvastra 1934. Nu kunde rörelsen mobilisera många tusen aktiva till sina stämmor.

Efter sammanslagningen av de båda bondepartierna – Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund – 1921 följde en tid av organisationsbygge och konsolidering. Stödet i valen låg under det kommande decenniet kring tio procent, men organisatoriskt utvecklades den politiska bonderörelsen hela tiden.

Huvudinriktningen för Bondeförbundets politik var rättvisa åt landsbygden. Partiet markerade vid stämman 1923 att man inte bara arbetade för bönderna utan för alla som levde och verkade på landsbygden. Partiet breddades. Stadgarnas första paragraf ändrades till följande formulering:

Bondeförbundet är en sammanslutning av Sveriges landsbygdsbefolkning, som avser att främja dess sociala, ekonomiska och kulturella intressen samt verka för en sådan politisk utveckling som är för landet gagnelig.

Landsbygdens folkparti

Riksstämman 1928 markerade bredden genom att beteckna partiet som ”landsbygdens folkparti”.

Hälsingebonden Johan Johansson i Kälkebo valdes till riksdagsgruppens ordförande 1922 och efterträdde två år senare Johan Andersson i Raklösen även som partiledare. Vice ordförande i riksdagsgruppen blev Skånebonden Olof Olsson i Kullenbergstorp samtidigt som Kälkebo valdes till ordförande. Den senare omkom 1928 i en stor järnvägsolycka vid Bollnäs och då tog Kullenbergstorp över partiledarposten. När Olsson valdes förklarade han att hans paroll på partiledarposten skulle vara:

Rätt åt alla, orätt åt ingen är vår lösen.

Såväl Johansson i Kälkebo som Olsson i Kullenbergstorp hade riksdagserfarenhet innan de anslöt sig till den framväxande politiska bonderörelsen. Kälkebo hade varit liberal riksdagsledamot och Kullenbergstorp ”högervilde” i riksdagen i det gamla lantmannapartiets anda. Under 1920-talet stod de för ungefär samma politik. De markerade ofta Bondeförbundets självständighet från övriga partier, vilket ibland skapade irritation från de politiska motståndarna.

Under 1920-talet var Bondeförbundets ledare tveksamma till att ingå i olika regeringskonstellationer. Olof Olsson verkade i den gamle ledaren för lantmannapartiet Carl Ifvarssons anda. Denne menade 1880, då Lantmannapartiet var dominerande i riksdagen, att det var bättre att partiet kontrollerade regeringen än ingick i den.

Detta hindrade dock inte bondeförbundaren och professorn Nils Wohlin att ingå i Ernst Tryggers högerregering 1923-24 som handelsminister. Wohlins inträde i regeringen möttes av blandade känslor bland bondeförbundarna.

Bondeförbundet stod sannolikt under den tiden närmast de frisinnade bland övriga partier. Skillnaden mellan Bondeförbundet och de liberala och frisinnade bonderiksdagsmännen var i varje fall inte stora. Från liberaler och frisinnade möttes böndernas parti ibland positivt, ibland avfärdades man som en ”högerfälla”. Liberala Dagens Nyheter försökte 1928 i en ledare ta heder och ära av Bondeförbundet:

Bondeförbundet är en abnormitet, en heterogen skara, hopdriven av växlande, i realiteten ofta oförenliga klassintressen, utan riktlinjer och principer, utan ledare och aktionsprogram… Att bygga några förhoppningar för framtiden på detta osammanhängande och splittrade klassparti vore förvisso nonsens… Högerns drängstuga står fortfarande vidöppen för bondeförbundarna, blott valkampanjens spegelfäkteri är över.

Snart visade det sig att Stockholmsavisan och stadsliberalerna var ute och cyklade. Bondeförbundet var nu ett etablerat parti och skulle komma att spela en nyckelroll i svensk politik många gånger under de kommande decennierna. Bondeförbundarna själva slog tillbaka mot försöken att förtala partiet eller att placera det i en höger- eller vänsterfållan. Så här skrev exempelvis bondeförbundets tidning i Ångermanland Nord-Sverige 1926:

Det är endast löjligt, när man kritiserar Bondeförbundet för att det icke är ett höger-, ett frisinnat eller socialistiskt parti. Bondeförbundet står nämligen på egna fötter.

Självständig centerposition

Redan tidigt markerade företrädare för Bondeförbundet sin självständighet och centerposition i det politiska landskapet. Även om många av partiets företrädare under de första decennierna hade börjat sin politiska verksamhet som liberaler använde de sällan liberal retorik för att markera partiets självständighet gentemot de ”gamla” ideologierna. Gustaf Jonnergård menar att Bondeförbundet under sina första decennier visst var liberalt, men inte ”gammalliberalt”. Det framgår av både social- och näringspolitiken. ”Samhället skulle ha väsentliga uppgifter gentemot näringslivet”, skriver Jonnergård i ”Idéer och realiteter”, en vänbok till Gunnar Hedlund 1970. ”I det första bondeförbundsprogrammet 1911 restes krav på lagstiftning mot trust- och kartellbildningar i näringslivet, på skydd för den mindre industrin mot förkvävning och illojal konkurrens av storindustrin samt på kommunala kreditkassor för jordbruket.”

Detta är viktigt att konstatera även i början av 2000-talet då ”gammalliberalismen” betecknas som ”nyliberalism” och Centerpartiet har gjort stora delar av den liberala retoriken till sin.

Ramplanerad marknadsekonomi

Under 1920-talet väckte Bondeförbundet krav på ramplanering på olika områden. Samhället skulle dra upp ramar inom vilka ekonomin skulle utvecklas, inte minst för att motverka maktkoncentration. Vid riksdagen 1925 krävde partiet att en särskilt trustlagstiftning skulle införas. Partiet underströk vidare särskilt att vikten av att samhället medverkar till en lönsam jordbruksproduktion, vilket slås fast i valprogrammet 1926. Detta ledde fram exempelvis till krav på  märkning av importkött 1928 och krav på minimipriser på spannmål 1930.

Intressant är också att Bondeförbundet inför det stora försvarsbeslutet 1925 drev en egen linje. Partiet ville bevara ett folkförsvar med bygderegementen och medverka till att underbefälen skulle få egnahem, ett slags moderniserat indelningsverk. Parollen för partiets linje var:

Ett försvarslöst Sverige utgör en fara för freden…

Bondeförbundet fick inte gehör för sin linje utan beslutet 1925 blev ett av de största nedrustningsbesluten i historien. När de mörka molnen började torna upp sig på kontinenten några år senare fick Sverige använda stora resurser för att återställa försvarskraften.

Kraftig organisatorisk utveckling

Bondeförbundets andra decennium präglades annars mest av en kraftig organisatorisk utveckling. Runt om i landet, i så gott som varenda socken, startade partiet lokalavdelningar. Ungdomsförbundet SLU växte också hela tiden, medan det dröjde till in på 1930-talet innan kvinnoförbundet SLKF (Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund) började organisera landsbygdens kvinnor. Med eldsjälen Märta Leijon som första ordförande och inspiratör började landets idag största politiska kvinnoförbund att organiseras.

Intressant är att inspirationen i organisationsbygget i hög grad kom från arbetarrörelsen. En stark organisation var av största vikt även för bonderörelsen för att få gehör för sina politiska ståndpunkter. För några decennier sedan hörde jag Harry Jansson, under många år Centerpartiets riksombudsman, och under 1920- och 30-talen aktiv i SLU, berätta om hur han en gång på ett hotell träffade en ungkommunist. Denne berättade om hur kommunisterna byggde upp ”celler” runt om i företag och bostadsområden. Harry inspirerades av detta, anpassade idén till bonderörelsen och SLU började utse byaombud och byagrupper under avdelningarna. Det gällde att finnas lokalt, så nära människorna som möjligt. Så byggdes en bred folkrörelse upp på den svenska landsbygden.

I slutet av 1920-talet deltog också många bondeförbundare i arbetet på att bygga upp den fackliga och ekonomiska bondekooperativa rörelsen. En central person i sammanhanget var Skånebonden Axel Pehrsson i Bramstorp, som mycket aktivt deltog i arbetet när Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) växte fram. Det politiska partiet Bondeförbundet stod dock självständigt från RLF, vilket dock inte hindrade att många var aktiva i båda bonderörelsens grenar och att samarbetet fungerade väl.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.