Centerhistoria 6: Decentralisering och miljökamp

Efter ”partireformationen” i slutet av 1950-talet växte Centerpartiet under två decennier val efter val. Partiet blev starkare såväl bland sina traditionella kärngrupper på landsbygden som bland nya grupper i städerna.

Allt fler väljare attraherades av ett parti som offensivt arbetade för att hela landet ska leva och som tog ledningen i miljöarbetet. Partiordföranden Gunnar Hedlund (bilden) var i många frågor radikal och pådrivande.

Hela 1960-talet var en tid av stark framgång för det pånyttfödda Centerpartiet. Partiledaren Gunnar Hedlund blev en slagkraftig politisk stjärna och partisekreteraren Gustaf Jonnergård utvecklade centeridéerna och fördjupade centerideologin. Väljare strömmade till från olika håll.

Den socialdemokratiska regeringens centralistiska flyttlasspolitik gjorde att Centerpartiet blev en allt hårdare kritiker av den tidigare koalitionsbroderns politik. Människor kom i kläm när de tvingades lämna sina hembygder för jobb i de större städerna. Landsbygdens avfolkning blev ett allvarligt problem. Centerpartiet utvecklade därför den egna decentraliserings- och lokaliseringspolitiken som motvikt till centraliseringspolitiken.

Första miljömotionen

Samtidigt vaknade miljömedvetandet. Centerpartiet lade 1962, som första parti, en miljömotion i riksdagen. Ungefär samtidigt kom Rachel Carsons bok Tyst vår, som väckte många till insikt om livsmiljön måste vårdas. Sex år efter miljömotionen antog Centerpartiet ett mer heltäckande miljöprogram. Redan här finns kretsloppstänkandet utvecklat. Vid den här tiden hade Centerpartiet tagit ledningen i miljödebatten.

Det internationella engagemanget ökade under 1960-talet i det svenska samhället, inte minst inom Centerpartiet. Särskilt ungdomsförbundet påverkades av det allt radikalare samhällsklimatet och deltog aktivt i demonstrationerna mot USA:s krig i Vietnam. Centerledaren Hedlund hade stor förståelse för ungdomarna och tog själv tidigt avstånd från de amerikanska bombningarna av det sydostasiatiska landet. På den här punkten kom han i motsatsställning till folkpartiledaren Sven Wedén.

I början av 1960-talet var motsättningarna mellan Centerpartiet och Folkpartiet ganska hårda. Främst var det synen på EEC (dagens EU) som delade de båda partierna. Medan folkpartisterna lierade sig med Högerpartiet för en EEC-anslutning försvarade Centerpartiet alliansfrihet och självständighet. Gunnar Hedlund buntade ihop Folkpartiet och Högern och betecknade dem som ”de förenade högerpartierna”.

Mittensamarbetet

Några år senare började emellertid ett närmare samarbete med folkpartiet, mittensamarbetet. 1965 tog Gunnar Hedlund initiativ till en mittendelegation för att arbeta fram ett gemensamt program inför kommande val. Ungdomsförbunden CUF och FPU började också samarbeta. Jag minns själv när de båda ungdomsförbunden i Jönköpings län, förmodligen 1969, hade gemensam ”mittenkonferens” i Värnamo. På plats var de båda förbundsordförandena Olof Johansson och Per Gahrton.

Orsaken till att mittensamarbetet fördjupades var säkerligen ambitionen att bygga ett trovärdigt regeringsalternativ till Socialdemokraterna. Gunnar Hedlund var en utpräglad resultat- och samarbetspolitiker. När de sakpolitiska motsättningarna i förhållande till den tidigare koalitionspartnern blev allt större vände han sig till Folkpartiet för att skapa ett mittenalternativ. Om högern skulle vara med var en förutsättning att man anslöt sig till mittenpolitiken.

Hedlund ogillade starkt en hård blockpolitik. Vid riksdagens remissdebatt 1960 underströk han att det är ”olyckligt om vi delade upp svenska folket i två block – de är praktiskt taget lika stora så när som på någon tiondels procent – och ställde dem oförsonliga mot varandra”. Vidare underströk han att ”samarbete så långt möjligt gör demokratin mera arbetsduglig”.

Kritisk mot blockpolitik

Under hela sitt liv var Gunnar Hedlund kritisk mot att dela upp politiken i två block. Jag minns själv att han oroade sig över den, i hans tycke, alltför hårda blockpolitiken, när jag som CUF:are träffade honom några gånger i början av 1980-talet. Framför allt var han kritisk mot ett alltför nära samarbete med moderaterna. I Gustaf Jonnergårds intervjubok Med Gunnar Hedlund i politiken från 1985 säger den tidigare centerledaren bland annat:

Jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem mot varandra. Det hindrar kontinuitet och konsekvens. Det blir en ryckig politik.

Vidare säger han:

Uppslitande strider hindrar ofta de praktiska lösningarna. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerparti har vi möjligheter att kunna verka för goda samförståndslösningar.

Under Gunnar Hedlunds sista valrörelse 1970 blev relationerna till Socialdemokraterna ännu frostigare. Olof Palme, som efterträtt Tage Erlander som statsminister och socialdemokratisk partiledare, lovade att ”rörelsen skulle ta itu med Hedlund”. Men valet blev en stor framgång för Hedlund och Centerpartiet. Inte minst många tidigare socialdemokrater sökte sig nu till Centerpartiet. En grön våg började på allvar att rulla över landet.

Vid centerstämman i Halmstad 1971 lämnade Gunnar Hedlund partiledarposten, som han innehavt i 22 år, till en annan ångermanlänning, Thorbjörn Fälldin. Hedlund hade gärna sett Johannes Antonsson som sin efterträdare, men rörelsen valde Fälldin.

Thorbjörn Fälldin tog över ett parti i snabb utveckling. Även i de större städerna växte stödet. Centerpartiet hade initiativet i den politiska debatten med frågor som miljön, småföretagarnas situation och kamp mot centralisering och flyttlasspolitik. Personkemin mellan Fälldin och Palme var dålig och centerledaren arbetade vidare för att stärka mittensamarbetet. Efter valet 1973, då Centerpartiet fick stöd från en fjärdedel av väljarkåren, 25,1 procent, ville han gå vidare mot en partisammanslagning i mitten.

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.