Centerhistoria 7: Bonden som ledde det nya Polen

Vad många inte känner till är att Bondeförbundet/Centerpartiet är en del av en internationell rörelse av agrardemokratiska partier. Under åren kring sekelskiftet 1900 grundades agrarpartier/bondepartier såväl i Centraleuropa som i Norden. Under mellankrigstiden samarbetade dessa partier i Gröna Internationalen med gröna fanor och fyrklövrar som symboler.

Tillsammans med Kjell Dahle, norsk statsvetare och tidigare partisekreterare i Senterpartiet, har jag skrivit en bok om de agrardemokratiska partierna, Annerledes-Europa. Boken är ännu så länge enbart utgiven på norska. (Du kan beställa den här.) Här publicerar jag en text på svenska om den polske bondeledaren Wincenty Witos (bilden) som ingår i boken, en viktig pionjär i den agrardemokratiska rörelsen.

Det är fascinerande att besöka Witosmuséeti Wierzchoslawice utanför Tarnow i södra Polen. I detta enkla hus i bondbyn bodde en gång Polens premiärminister och bondeledare Wincenty Witos (1874-1945). En del av rummen ser ut ungefär som när Witos avled 1945, i andra finns hundraåriga gröna fanor med fyrklövrar och andra minnen från den polska bonderörelsens historia. Här känner man verkligen historiens vingslag…

Dagens polska folkrörelseparti PSL (ofta kallat bondepartiet), som sitter i Polens regering, är världens äldsta gröna centerparti. Witos hyllas än i denna dag som en mycket viktig föregångare av PSL – och det på goda grunder.

Tidig organisering

PSL ser 1895 som året för bonderörelsens grundande. Då grundades dels ett religiöst färgat bondeparti av jesuitprästen Stojalowski, dels ett mer radikalt bondeparti av Jan Stapinski. Att organiseringen skedde i den österrikisk-ungerska delen av det då delade Polen var ingen tillfällighet. Friheten var större här än i de delar av landet som var ockuperade av Preussen och Ryssland. Snart engagerade sig Wincenty Witos i den framväxande rörelsen. Redan 1896 började han skriva i tidningen Przyjaciel Ludu (Folkets vän). Som 31-årig valdes han 1905 till sina första förtroendeuppdrag i Tarnowdistriktet och 1911 valdes han att representera Galizien i dubbelmonarkins parlament i Wien.

Två år senare organiserades ett bredare polskt bondeparti, PSL-Piast, med Wincenty Witos som förste ordförande. (Piast var en förhistorisk polsk kung som hade varit bonde.) Partiet inledde snart kampen för att Polen åter skulle bli en självständig stat, men drev också hårt på för social rättvisa och utveckling av landsbygden. När Witos och hans parti började driva kravet på Polens oberoende ådrog han sig naturligtvis österrikarnas vrede och han tvingades under en tid att gå i landsflykt i Schweiz.

Fattig uppväxt

Vem var då denne Wincenty Witos? Han kom från fattiga förhållanden i byn Wierzchoslawice, där hans familj länge bodde i ett tidigare stall. Där fanns också familjens enda ko, som den unge Wincenty fick ansvar för redan som femåring. Först när han var tio år fick han möjlighet att under några vintrar gå i skola. Wincenty Witos var duktig i skolan, men hans föräldrar kunde inte ge honom möjlighet att studera vidare. I stället fick han tidigt börja arbeta i skogen. Samtidigt läste han allt han kom över, inte minst om Polens historia. Byläraren och skogvaktaren lånade ut sina böcker till den vetgirige unge mannen.

Witos fattiga uppväxt kom att prägla hans politik. Liksom sin finske kollega Santeri Alkio arbetade han under hela sitt liv under parollen ”glöm aldrig de fattiga”. Han ville med politiska åtgärder lyfta de många, men fattiga och ofta bortglömda, polska bönderna ur fattigdomen. Själv fick han det lite bättre när han i tjugoårsåldern gifte in sig i en mer välbeställd familj i hembyn.

När Wincenty Witos så småningom kom till de politiska salongerna i Warszawa fortsatte han att klä sig och uppträda som den bonde han var. Han vägrade att använda slips, vilket ådrog honom åtlöje i etablissemangets ögon. Witos mobbades för att han var sig själv. I sin självbiografi konstaterar han:

Jag blev kritiserad både för hur jag såg ut, för hur jag gick, för hur jag talade och hur jag uppträdde.

Men Witos lät sig inte slås ned och vann småningom stor respekt. Han var folklig på ett äkta sätt. Liksom Alkio ansåg Witos uppenbarligen att ”man kan vara civiliserad utan att vara elegant”.

Premiärminister tre gånger

När första världskriget led mot sitt slut kunde Wincenty Witos återvända till hemlandet. I maj 1917 tog han initiativet till en betydelsefull resolution som krävde Polens oberoende och tillträde till havet. Därmed tog den polska frihetskampen fart och efter 123 år av ockupation återuppstod Polen som självständig stat 1918. Witos valdes in i sejmen i Warszawa, där han omedelbart lyfte kraven på en jordreform.

Freden varade dock inte länge. Snart angrep Sovjetunionen från öster. Wincenty Witos utsågs att leda den samlingsregering som krävdes i detta läge. Armén leddes av generalen Jozef Pilsudski. I augusti 1920 hotades den polska huvudstaden av sovjetiska trupper, men polackerna samlade sig till motattack och segrade i ett slag som har gått till historien som ”Undret vid Wisla”. Det var en svår tid med Witos klarade av att leda landet och snart var hela Polen befriat från utländska trupper. Ett år efter segern upplöstes samlingsregeringen på grund av interna motsättningar om jordreformen.

Väl utanför regeringen fortsatte Wincenty Witos att utveckla sitt parti. Han insåg även vikten av att samarbeta över gränserna och tog 1921 initiativ till Internationella Agrarbyrån , tillsammans med den bulgariske bondepartiledaren Aleksander Stambolijskij, Antonin Svehla, ledare för det tjeckiska bönderna, och de slovakiska böndernas ledare Milan Hodza. Denna organisation, som kom att kallas den gröna internationalen, fick sitt säte i Prag och fick stor betydelse för samarbetet mellan bondepartierna i Europa under mellankrigstiden.

Nästa gång Wincenty Witos fick möjlighet att leda Polens regering, 1923, var situationen fredligare. Witos arbetade för att åstadkomma en bred regering, men kom inte överens med ledaren för det konkurrerande mer vänsterinriktade bondepartiet PSL-Wyzwolenie Thugutt utan fick vända sig åt höger. Witos andra regering blev därför en center-högerregering. Även denna regering blev kortvarig, men hann ändå fortsätta arbetet med en jordreform och med att stärka den polska ekonomin.

Wincenty Witos arbetade för att breda uppgörelser om jordreformerna. Helst vill han ha frivilliga avtal mellan de jordhungriga småbönderna och godsägarna. Ett sådant arbete är tålamodsprövande och snart attackerades premiärministern även av en del av sina egna sejmledamöter. Regeringen tvingades avgå redan i december 1923.

Den tredje Witosregeringen bildades den 10 maj 1926. Även detta var en center-högerregering, men arbetet hann aldrig att komma igång på allvar. Redan efter fyra dagar genomförde marskalk Pilsudski, krigshjälten från kriget mot Sovjet några år tidigare, en statskupp och satte den unga demokratin ur spel. Trots att Witos regering hade majoritet i sejmen fick Pilsudski, som själv varit socialdemokrat, till en början stöd från ett brett politiskt spektrum från höger till vänster. Man var, liksom kuppgeneralen, skeptiska till partisystemet och såg Pilsudski som en ”stark man” som skulle kunna leda landet. Även inom PSL-Piast, och i ännu högre grad inom det konkurrerande PSL-Wyzwolenie, fanns personer som var mer eller mindre positiva till statskuppen. Detta gällde bland andra Witos partivän Maciej Rataj, som var talman i sejmen och som anpassade sig till diktaturen. Den unga polska demokratin hade ännu inte blivit fast förankrad i samhället, förhoppningarna på den karismatiske krigshjälten var stora.

Samarbete mellan arbetare och bönder

Den avsatte premiärministern Witos tvivlade emellertid aldrig på demokratin utan fortsatte arbetet med att utveckla sitt parti. Så småningom växte kritiken mot Pilsudskis allt mer diktatoriska styre. Inte minst bland bönderna blev många missnöjda när marskalken stoppade ytterligare jordreformer och inte vidtog några åtgärder för att lindra problemen efter krisen i världsekonomin 1929.

Diktaturen och den försämrade ekonomin radikaliserade opinionen i Polen. Det gällde även inte minst bönderna och deras ledare. Wincenty Witos underströk att PSL Piast ”varken skulle gå till höger eller till vänster utan rakt fram”. Samtidigt närmade sig bonderörelsen och arbetarrörelsen varandra. Genom det så kallade Centrolewsamarbetet (center-vänstersamarbetet) ökade det demokratiska trycket mot Pilsudskidiktatuen och i september 1930 fängslades en rad oppositionsledare, bland andra Witos, och internerades på fästningen Brzesc. Där utsattes de under ett par månader för misshandel, men resultatet blev att arbetare och bönder svetsades samman ännu mer.

Ungefär samtidigt som bonde- och arbetarpartierna i Norden började ingå rödgröna allianser talade polska agrarer och socialdemokrater om att de eftersträvade en ”arbetar- och bonderegering”.

Av denna vision blev dock intet. De konkurrerande bondepartierna insåg emellertid att det var hög tid för samling. I mars 1931 enades Piast, Wyzwolenie och ytterligare ett bondeparti att gå samman i ett nytt parti som fick namnet Stronnistwo Ludowe, SL (ungefär: ”Folkrörelsen”). Man började snart att ge ut den gemensamma tidningen Zielony Sztandar (Gröna Fanan). Det gemensamma programmet, som huvudsakligen författats av Wincenty Witos nära medarbetare Wladyslaw Kiernik, hade följande huvudpunkter:

–       återinförande av parlamentarisk demokrati

–       privat äganderätt till jorden

–       bärkraftiga gårdar

–       kompensation till godsägare som får avstå mark vid jordreformer

–       lika rättigheter för landets minorieteter

Radikaliseringen av bonderörelsen tog sig under 1930-talet olika uttryck. Även Wincenty Witos påverkades starkt. I en uppmärksammad artikel 1932 krävde han för första gången att godsägarjord skulle kunna exproprieras utan kompensation.

Exil i Prag

Motsättningarna i Polen tilltog alltmer och Wincenty Witos dömdes till ett och ett halvt års fängelse och förlust av sina medborgerliga rättigheter under fem år. Witos lät sig dock inte tystas, överklagade domen och 1932 valdes han till ordförande för det sammanslagna bondepartiet. Något senare gick han emellertid i exil i Prag för att undgå att fängslas.

Att Wincenty Witos begav sig till grannlandet i söder berodde dels på att Tjeckoslovakien vid den här tiden var en förhållandevis stabil demokrati, dels på att den gröna internationalen hade sitt kontor i Prag. Därifrån kunde Witos fortsätta sitt politiska arbete tills han kunde återvända hem till Polen 1939.

Wincenty Witos blev inte bortglömd under sin exil. Bönderna demonstrerade mot diktaturregimen bakom gröna fanor och med krav på att ge Witos amnesti. Runt på den polska landsbygden framstod den tidigare premiärministern allt mer som en mytisk hjälte, han var mer populär än någonsin trots att han befann sig utomlands.

På hemmaplan leddes bondepartiet under Witos bortovaro av konkurrenten Maciel Rataj, som till en början hade haft en positiv inställning till Pilsudskis statskupp. När det kom till kritan visade det sig emellertid att det var Witos som partiet såg som sin verklige ledare.

Kämpade mot bruna och röda

När Wincenty Witos äntligen kunde återvända hem  i början av1939 kastades han emellertid i fängelse under en tid. Strax före Tysklands angrepp mot Polen blev han fri och återupptog omedelbart sitt politiska och organisatoriska arbete. När den tyska invasionen kom manade han bönderna till motstånd.

Strax efter krigsutbrottet sårades Witos av en tysk bomb och hamnade på sjukhus. Snart arresterades han av tyskarna och fördes mellan olika fängelser för att sedan hamna i Tyskland. Wincenty Witos var sjuk och tyskarna trodde att han skulle avlida och lät honom återvända hem till Wierzchoslawice, där han sattes i husarrest övervakad av Gestapo. Trots sin vacklande hälsa lyckades han dock fly 1944 och förena sig med motståndsrörelsen. När Röda Armén kom blev han fängslad av ryssarna och, enligt efterträdaren Stanislaw Mikolajczyk återigen grymt behandlad.

Wincenty Witos fick ännu en gång återvända hem till Wierzchoslawice, men var nu en sjuk och märkt man. Han återinträdde som partiordförande men orkade inte delta i förhandlingarna om Polens framtid. Till sin efterträdare som ledare för SL yttrade han som sitt politiska testamente:

Jag har inte lång tid kvar att leva. Men om du får leva, måste du arbeta dag och natt för att bygga upp ett starkt bondeparti – ett som är starkt nog att försvara Polen mot orättvisa, kaos och den plundring som nu pågår.

Begravningen – en mäktig demonstration

Den 31 oktober 1945 avled Wincenty Witos på ett sjukhus i Krakow. Begravningståget visade en stark tillgivenhet från Polens folk. Hans kista fördes den 80 kilometer långa vägen hem till Wierzchoslawice på en vanlig bondkärra. Kärran följdes av fyra vagnar med begravningskransar. Det var bitande kallt och resan tog tre dagar. Överallt längs vägen samlades människor i tusental för att visa sin respekt för den gamle bondeledaren och premiärministern.

Själva begravningen i den gamle bondeledarens hemby blev en mäktig demonstration. Minst 100 000 människor ledda av 70 präster ska ha deltagit. Även kommunistledaren och presidenten Boleslaw Bierut kom till ceremonin, men var inte speciellt välkommen. Snart slog den kommunistiska diktaturen till och Witos parti förlorade sin självständighet under mer än fyra decennier. Men även inom det officiella lydpartiet ZSL (Förenade bondepartiet), liksom inom landsbygdsungdomsförbundet ZMW, vårdades minnet av Witos även under hårda kommunistiska tider.

Wincenty Witos och de gröna centeridéerna levde alltså vidare. År 1971 accepterade kommunistregimen att ett Wincenty Witos-muséum kunde öppnas i hembyn Wierzchoslawice. Initiativet kom från en gammal medarbetare till Witos, Stanislaw Mierstwa. Även om den vänförening som fick driva muséet hade en formellt opolitisk status blev det en samlingsplats för människor som vårdade de gröna idéerna från PSL och Witos. År 1985 hade det politiska klimatet blivit så fritt att ZSL tilläts resa en staty över Wincenty Witos i närheten av sejmen i Warszawa.

Idag är Wincenty Witos gamla parti PSL, världens äldsta gröna centerparti, åter fritt att verka i det demokratiska Polen. Under ledning av Waldemar Pawlak, som inte bara är partiordförande i PSL utan också vice premiärminister och ekonomiminister, hyllas den enkle bonden från Wierzchoslawice för den store demokrat han var. De gröna centeridéerna från Witos tid är i högsta grad levande i dagens Polen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *