Efter ”partireformationen” i slutet av 1950-talet växte Centerpartiet under två decennier val efter val. Partiet blev starkare såväl bland sina traditionella kärngrupper på landsbygden som bland nya grupper i städerna.

Allt fler väljare attraherades av ett parti som offensivt arbetade för att hela landet ska leva och som tog ledningen i miljöarbetet. Partiordföranden Gunnar Hedlund (bilden) var i många frågor radikal och pådrivande.

Hela 1960-talet var en tid av stark framgång för det pånyttfödda Centerpartiet. Partiledaren Gunnar Hedlund blev en slagkraftig politisk stjärna och partisekreteraren Gustaf Jonnergård utvecklade centeridéerna och fördjupade centerideologin. Väljare strömmade till från olika håll.

Den socialdemokratiska regeringens centralistiska flyttlasspolitik gjorde att Centerpartiet blev en allt hårdare kritiker av den tidigare koalitionsbroderns politik. Människor kom i kläm när de tvingades lämna sina hembygder för jobb i de större städerna. Landsbygdens avfolkning blev ett allvarligt problem. Centerpartiet utvecklade därför den egna decentraliserings- och lokaliseringspolitiken som motvikt till centraliseringspolitiken. Fortsätt läsa →

Söndagens text handlar den omfattande ”partireformation” som Bondeförbundet/Centerpartiet genomförde under 1950-talet. Partiet utvecklade sin politik, bytte namn och breddades kraftigt organisatoriskt. Centerpartiet blev intressant för fler väljare, både på landsbygden och i städerna. Mellan 1956 och 1973 växte partiet kraftigt i varje val.

Världsmästartecknaren EWK visar med en av sina berömda teckningar hur ett ganska trött Bondeförbund bytte namn, utvecklade sin politik – och kom ut som ett intressant och offensivt Centerpartiet.

Efter andra världskriget minskade bondebefolkningen allt snabbare i takt med jordbrukets rationalisering. Valet 1948 innebar minskande stöd för Bondeförbundet och en diskussion om hur partiet skulle breddas ideologiskt och organisatoriskt startade. Partiets kärngrupp, bönderna, minskade i antal och en allt större del av medlemmarna i det organisatoriskt gigantiska ungdomsförbundet SLU hade inte längre någon direkt anknytning till modernäringen utan var arbetare, småföretagare eller akademiker.

Så vad göra för att alla skulle känna sig hemma i partiet? När stödet för Bondeförbundet fortsatte att sjunka och vid valet 1956 föll under tio procent upplevdes läget som allt mer akut. Såväl partiledningen – ordföranden Gunnar Hedlund, viceordföranden Lars Eliasson och partisekreteraren Gustaf Jonnergård – som ungdomsförbundet SLU, med ordföranden Johannes Antonsson i spetsen, insåg att det var hög tid att på allvar förnya och bredda det lite trötta partiet. Fortsätt läsa →

Bondeförbundet intog tidigt en centerposition i svensk politik. I början av 1940-talet tog ungdomsförbundet SLU initiativ till en ideologisk diskussion om ”den tredje vägen”. Inspiration till diskussionen kom från systerpartiet i Finland och centerideologen Santeri Alkio (frimärket på bilden). Tredjevägsdebatten fick stor betydelse för Bondeförbundets/Centerpartiets fortsatta utveckling.

Bondeförbundet hade tidigt intagit en mittenposition i svensk politik, men det var först i början av 1940-talet som positionen blev föremål för en omfattande och bred  idédebatt. Inspirationen kom från det finländska systerpartiet, agrarerna, med vilka främst ungdomsförbundet SLU inledde ett nära samarbete i slutet av 1930-talet. SLU stödde bland annat uppbyggandet av agrarernas ungdomsförbund, MNL (nuvarande NKL).

Den finländske partiveteranen Santeri Alkio betecknade redan 1908 agrarförbundet som ”ett reformvänligt centerparti”. Han förklarade i ett berömt uttalande att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Svenska SLU:are som riksombudsmannen Gunnar Ericsson och förbundssekreteraren Lars Eliasson inspirerades av partivännerna i Finland under sina många besök där under andra världskriget. SLU, med Eliasson som pådrivande kraft, lanserade i början av 1940-talet ”den tredje vägens politik” som beteckning för bondeförbundets självständiga mittenståndpunkt mellan socialism och låt-gå-liberalism. Begreppet var inspirerat från Alkios bevingade ord. Fortsätt läsa →

Under 1920- och 1930-talen fanns en romantisk bild av den svenske bonden inom Bondeförbundet. Det var bönderna som förde Engelbreckts frihetskamp på 1400-talet vidare in i vår tid (se bilden).

Samtidigt fanns ett utbrett rasbiologiskt tänkande i hela det svenska samhället. Men det är fel att, som en del kritiker under senare år, hävda att Bondeförbundet var ”brunare” än andra partier vid denna tid. Riksdagen inrättade i total enighet över partigränserna, ett statligt, rasbiologiskt institut i Uppsala. En verksamhet som becknades som vetenskap och fick stor betydelse för samhällsdebatten.

Kring sekelskiftet 1900 blomstrade nationalromantiken och nationalismen runt om i Europa. Varje stat med självaktning arbetade hårt för att stärka den egna identiteten genom att understryka de nationella kulturella traditionerna och lärde ut en mer eller mindre tillrättalagd historia. I vårt land gällde det att sätta Sverige och svenskarna i centrum, att i alla sammanhang lyfta fram ”svenskheten”. Naturen fick dessutom en viktig roll i svenska självbilden.

Till en början hade nationalismen en progressiv inriktning, den så kallade nationalliberalismen. Målsättningen var att samla nationen och bygga ett demokratiskt samhälle i en gemensam nationalstat, där alla var delaktiga. I denna anda genomfördes omfattande liberala reformer mellan 1850 och 1870, då grunden för ett sekel av svensk framgång lades. Ännu återstod dock många reformer, inte minst att införa allmän rösträtt. Fortfarande ställdes stora grupper utanför möjligheten att rösta i allmänna val, eftersom de inte hade tillräckligt stora inkomster eller ägde tillräckligt mycket. Den senare alltmer konservative författaren Verner von Heidenstam propagerade i fosterländsk anda för allmän rösträtt när han skrev de bekanta stroferna:

De är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar. Fortsätt läsa →

Under 1920-talet växte Bondeförbundet kraftigt organisatoriskt. I så gott som varenda socken startade partiet och ungdomsförbundet SLU lokalavdelningar. Bilden: Rikstinget vid Alvastra 1934. Nu kunde rörelsen mobilisera många tusen aktiva till sina stämmor.

Efter sammanslagningen av de båda bondepartierna – Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund – 1921 följde en tid av organisationsbygge och konsolidering. Stödet i valen låg under det kommande decenniet kring tio procent, men organisatoriskt utvecklades den politiska bonderörelsen hela tiden.

Huvudinriktningen för Bondeförbundets politik var rättvisa åt landsbygden. Partiet markerade vid stämman 1923 att man inte bara arbetade för bönderna utan för alla som levde och verkade på landsbygden. Partiet breddades. Stadgarnas första paragraf ändrades till följande formulering:

Bondeförbundet är en sammanslutning av Sveriges landsbygdsbefolkning, som avser att främja dess sociala, ekonomiska och kulturella intressen samt verka för en sådan politisk utveckling som är för landet gagnelig. Fortsätt läsa →