Centerhistoria 13: En självständig, grön idéströmning på 2000-talet

 

Jag lägger inte in de centerhistoriska texterna i kronologisk ordning, vilket den intresserade läsaren säkerligen har förstått. Här kommer en framtidsinriktad text, som (på norska) ingår som slutkapitel i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa. Vi menar att de gröna centeridéerna om frihet, trygghet, miljöansvar och decentralisering har ett minst lika stort befogande på 2000-talet som under förra seklet.

Jag hoppas att den unga generationen centerpartister – som dagens ledande CUF:are i Jämtlands län (bilden), förvaltar det gröna idéarvet väl samtidigt som de offensivt möter framtidsutmaningarna. 

När agrarpartierna/bondepartierna växte fram runt om i Europa kring sekelskiftet 1900 var de främsta drivkrafterna krav på rättvisa och trygghet. Det handlade om rättvisa mellan stad och land, om att ungdomen på landsbygden skulle ha samma rätt till utbildning som ungdomen i städerna, om kommunikationer och service.

Kampen handlade också i hög grad om trygghet. Att ha en egen torva att odla var en trygghet i sig. Strävan efter jordreformer var därför viktigt, särskilt för de många jordlösa i öst- och centraleuropa. Att den som brukade jorden också skulle äga den blev en grundbult i de nya bonderörelser som växte fram.

Viktigt för den framväxande bonderörelsen var också samverkan när det gäller inköp av utsäde och försäljning av vad som producerades. Man ville inte bli utnyttjad av mellanhänder. Därför växte en facklig och kooperativ bonderörelse fram parallellt med den politiska organiseringen.

Ofta underströk de nya partierna att målsättningen var att både höja den materiella och andliga kulturen. Man ville bygga samhället på kristendomens grund, vilket dock inte innebar att man okritiskt accepterade kyrkans påbud.

Bonden brukar och vårdar jorden. Den som inte sköter sina åkrar får ingen bra skörd. Därför var miljöhänsyn och kretsloppstänkande naturliga utgångspunkter för bondepartierna

Inspiration från olika håll

Att bönderna i början av 1900-talet organiserade egna partier berodde i hög grad på att man upplevde att såväl de konservativa, liberala som socialistiska partierna i första hand utgick från städernas intressen. I sin politik hämtade man inspiration från såväl konservatism som liberalism – och kompletterade med egna tankar. Den socialistiska arbetarrörelsen inspirerade genom sitt sätt att organisera starka folkrörelseorganisationer.

Så småningom utvecklades en särskild bondeideologi, kallad agrarianism. Grundläggande begrepp i denna ideologi var frihet, trygghet, social rättvisa, kooperation och decentralisering. I allt fler länder framstod partierna som centerpartier, som förespråkade en tredje väg vid sidan av liberalism och socialism. Partierna förespråkade en social marknadsekonomi, där samhället sätter gränser för de fria marknadskrafterna.

Tidigt valde agrarpartierna den gröna färgen, ofta med fyrklövern som symbol. Även partier, exempelvis i Norge och Sverige, som inte ingick i Den Gröna Internationalen under mellankrigstiden, valde den gröna färgen.

Olika partigrupper

Många av mellankrigstidens bondepartier lever även idag. De har utvecklats och breddats. Delvis har de politiskt utvecklats åt olika håll, särskilt som de idag är delade mellan olika partigrupper i EU och mellan olika internationaler. Flera av centerpartierna i Norden och Baltikum ingår i den liberala internationalen, medan bondepartierna i öst- och centraleuropa i flera fall har valt att ansluta sig till den kristdemokratiska internationalen. Man kan beklaga att försöken att samla centerpartierna i ny grön international under 1990-talet inte blev framgångsrika. International network of centre parties (INC) skulle mycket väl ha kunnat bli en centergrön international. I så fall skulle de gröna centerpartierna idag sannolikt ha varit en egen viktig kraft i europeisk politik.

Även om partierna idag inte har något nära organiserat samarbete finns inte bara gemensamma symboler utan även en gemensam idégrund som kan fylla en viktig roll i politiken även på 2000-talet. Detta gäller såväl centerpartierna i Norden som efterföljarna till agrarpartierna i öst- och centraleuropa. Det finns starka skäl för förnyat samarbete mellan gröna centerpartierna i Europa.

Gemensam idégrund

Centerpartierna kombinerar även på 2000-talet kraven på frihet och trygghet med ett socialt rättvisepatos. Decentralisering av makt och boende, liksom insikt om de ekologiska gränserna ger partierna en gemensam unik idégrund. Denna kombination ger de gröna centerpartierna förutsättningar att utveckla ett starkt alternativ till såväl socialistisk vänster som liberal höger.

Idag står vi inför stora gemensamma utmaningar, där gröna centerpartier kan göra skillnad.

– Miljö- och klimatutmaningen

Jorden är begränsad – vi har bara ett jordklot – och när befolkningen växer gäller det att ”bruka utan att förbruka”. Partier med idémässiga rötter i bondesamhället bör ha bättre förutsättningar än partier som ideologiskt utgår från industrisamhällets tro på ständig materiell tillväxt.

Det handlar om att ta till vara på möjligheterna att producera inom de ramar som ekologin sätter, om att skapa ett resursbevarande kretsloppssamhälle.

För att möta dessa utmaningar och genomföra en grön omställning är centerpartierna väl förberedda. Partierna är öppna för att använda både piska och morot för att med politiska medel påskynda denna nödvändiga omställning.

– Jobb och företagande

Modern grön resurssnål teknik och återvinning ger möjlighet att försörja en växande befolkning med mat och varor – och dessutom skapa nya jobb. För att klara denna utmaning behövs många nya företag, inte minst på landsbygden. En grön omställning globalt är nödvändig om vi ska kunna möta de miljö- och klimatutmaningar vi står inför.

De gröna centerpartierna är väl ägnade att möta dessa utmaningar. Partier med rötterna i ett samhälle där man var väl medveten om naturens begränsningar har ett bra utgångsläge när det gäller att finna vägar för framtiden.

– Social rättvisa

En central del av bondepartiernas budskap var redan från början krav på minskade klyftor mellan olika samhällsklasser. Böndernas barn på landsbygden skulle ha samma rätt till utbildning som barnen i städerna. Beskattningen skulle vara likvärdig på landsbygden och i städerna.

Att ge likvärdiga förutsättningar är inte samma sak som att regelverket ska vara det samma överallt. Utgångsläget skiftar mellan en glesbygd och en storstad, ibland drastiskt – och politiken kan medverka till att minska skillnaderna. Med sin decentralistiska grundsyn förstår de gröna centerpartierna detta lättare än andra. Partierna är beredda att driva en offensiv regional politik för att ge de olika regionerna någorlunda likvärdiga förutsättningar att utvecklas.

Partierna förespråkar marknadsekonomi, men är samtidigt beredda att sätta ramar för marknadskrafterna. Tidigt bekämpade man ”storkapitalistisk utsugning” i form av truster och monopol. Att stimulera småföretag, inom jordbruket men även i näringslivet i övrigt, blev en hjärtefråga för de gröna centerpartierna.

Den jordbrukskooperativa föreningsrörelsen som har utvecklats i nära samverkan med den politiska bonderörelsen är också ett sätt att stärka självbestämmandet. Ofta har centerpartierna förespråkat en blandekonomi med kooperativt och statligt ägande som komplement till det privata näringslivet. Såväl statlig som privat maktkoncentration ska bekämpas.

På 2000-talet är de gröna näringarna viktigare än kanske någonsin. Det handlar inte bara om att producera mat utan även förnybar energi och råaror för industrin. De gröna näringarna kan i vår tid ge landsbygden ett lyft. De gröna centerpartierna kan med sin bakgrund spela en nyckelroll när det gäller att påskynda och genomföra den gröna omställningen av samhället.

– Frihet och trygghet

Att äga den jord man brukar var från bondepartiernas grundande ett viktigt mål för det politiska arbetet. Idag, på 2000-talet, är de gröna centerpartierna varma förespråkare för inte bara att bönderna ska äga den jord de brukar utan äve att annat småföretagande ska stimuleras. Detta är ett synsätt som ligger i tiden, eftersom det är i de mindre företagen nya arbetstillfällen främst kan skapas på 2000-talet.

Ägandet av den egna gården var en trygghet för bondefamiljen. Samtidigt var bondepartierna beredda att reglera den fria marknaden och införa sociala skyddssystem för att ge alla människor grundtrygghet. Ofta har partierna också varit pådrivande när det gäller införande av folkpension och barnbidrag för alla. Det handlar om att ge alla människor en grundtrygghet.

Decentralisering

Decentralisering är ett ideologiskt nyckelbegrepp för de gröna centerpartierna. Samhället ska byggas underifrån. ”Kraften komer nedenfra”, som Anne Enger Lahnstein brukade understryka som senterledare.

När andra ideologiska inriktningar – socialister likaväl som liberaler och konservativa – har bejakat koncentration och centralisering har de gröna centerpartierna fungerat som en decentralistisk motkraft. De förespråkar en balanserad utveckling för såväl städer som landsbygd, inte bara de större städerna utan alla regioner ska ges möjlighet att växa och utvecklas. Detta kräver politiska styrmedel.

Dagens gröna centerpartier är delade mellan i första hand de liberala och kristdemokratiska partigrupperna i Europaparlamentet. Detta påverkar partierna ideologiskt, liksom de varierande samarbetsmönstren i olika länder. Flera av centerpartierna betecknar sig numera ideologiskt som liberala, andra har gett sig själva en kristdemokratisk stämpel.

En grön centerideologi

I grunden finns emellertid en grön centerideologi, som i Sverige har getts beteckningen ekohumanism. Historikern och riksdagsmannen Erik Arthur Egervärn (Politisk tidskrift 1985) har förklarat ekohumanismen på följande sätt:

Ekohumanismen är en naturlig idébas för ett parti med sina rötter i bondesamhället. Bondens inbyggda insikt om att bruka utan att förbruka innebär ett ekologiskt förhållningssätt. Bondens individualism och tro på sin egen förmåga, kopplat till landsbygdens krav på samarbete, är utflöden av en humanism med både ansvarstagande och kollektiv solidaritet.

Detta är en bra beskrivning av det som ideologiskt förenar de gröna centerpartierna. Tar partierna vara på det unika i den egna ideologin har de goda möjligheter att ta en ledande roll i den gröna samhällsomvandling de europeiska samhällena av nödvändighet står inför.

–   De gröna centerpartierna kombinerar på ett unikt sätt en politik för företagsamhet med miljöhänsyn.

–   De gröna centerpartierna utgår från resurshushållning och kretsloppstänkande.

–   De gröna centerpartierna står för decentralisering och en balanserad utveckling som på bästa sätt tar vara på resurserna.

–   De gröna partierna kombinerar frihet och trygghet.

Sammantaget innebär detta att de gröna centerpartierna står på en ideologisk grund som ger förutsättningar för en politisk nyckelroll såväl nationellt som på Europanivå. Partiernas position i politikens centrum ger möjlighet att skapa breda allianser för att omsätta visionerna i praktisk politik.

Det finns en grön tråd i de gröna centerpartiernas utveckling sedan de grundades för ett sekel sedan. Erfarenheterna är en god grund för att utveckla den gröna politiken vidare på 2000-talet. Att det behövs en självständig grön idéströmning med förmåga att kombinera företagsamhet och miljöhänsyn råder ingen tvekan om. Behovet är större än kanske någonsin. De gröna centerpartierna har förutsättningar att fylla den rollen.

 

 

 

 

 

 

 

 

En reaktion på “Centerhistoria 13: En självständig, grön idéströmning på 2000-talet”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *