Centerhistoria 12: Varken socialism eller borgerlighet

En av de viktigaste pionjärerna inom den internationella agrardemokratiska rörelsen var finländaren Santeri Alkio (bilden). Han arbetade hårt för att utveckla ett självständigt centeralternativ, en tredje väg mellan socialism och borgerlighet. Alkios budskap påverkade starkt även det svenska systerpartiet och ledde till debatten om den tredje vägen på 1940-talet.

Centerpartiet i Finland vårdar minnet av Santeri Alkio väl. Denna text har publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Santeri Alkio (1862-1930, ursprungligen Alexander Filander) växte upp i Laihela på landsbygden i södra Österbotten. När den finskspråkige pojken, tolv år gammal, skulle studera vidare efter folkskolan fanns enbart ett svenskspråkigt gymnasium att tillgå i hans hembygd. Men varken prästen eller skollärarna på skolan ansträngde sig för att hjälpa den begåvade pojken med dåliga svenskkunskaper – och studieförsöket avbröts snart.

Dessa erfarenheter präglade Santeri Alkio. Fastän djupt religiös kom prästerskapet aldrig att stå högt hos honom. Han tyckte att prästerna ägnade sig åt att tala om för människor vad de skulle göra och inte skulle göra i stället för att hjälpa dem i deras ofta hårda verklighet. En annan slutsats han drog var ingen finskspråkig ungdom skulle tvingas studera i svenskspråkiga skolor mot sin vilja, varför han aktivt kom att arbeta för att bygga upp finskspråkiga folkhögskolor runt om i Finland.

När den formella studievägen stängdes för Alkio kompenserade han detta med mycket omfattande självstudier parallellt med att han tog över sin fars lanthandel. Den unge lanthandlarens affär kom att bli känd för att vägra att sälja tobak men i stället satsa kraftfullt på bokförsäljning. Någon affärsmässig succé blev det emellertid inte och snart lämnade Alkio affärsvärlden för att i stället bli en mycket produktiv journalist och författare, starkt engagerad i samhällsdebatten. I böckerna skildrade han livet runt om i bygderna och lyfte fram vanligt folks hårda liv för att överleva. Han var också en sträng nykterhetsivrare som argumenterade för totalförbud mot alkohol.

Santeri Alkio inspirerades i hög grad av den ryske författaren och greven Leo Tolstoj, som påverkad av Jesu bergspredikan lämnade överklasslivet för att leva enkelt på landet. Men Alkio slukade inte Tolstojs idéer med hull och hår, en hel del fann han väl naivt. Santeri Alkio var en stor idealist, men samtidigt var han fast förankrad i verkligheten.

Brett landsbygdsparti

Några år in på 1900-talet engagerade sig Santeri Alkio i det liberalt inriktade ungfinska partiet, grundat 1902. Fyra år senare, 1906, bildades agrarförbundet för de aktiva bönderna, men även om Alkio kommit fram till att ungfinnarna var alltför stadsinriktade och Finland behövde ett parti för landsbygden ansåg han att agrarförbundet vände sig till en alltför smal väljargrupp. Därför startade han Sydöstbottens ungfinska agrarförbund, som ställde upp i valen 1907.

Alkio var kritisk mot doktor Hannes Gebhard, som grundat ett agrarförbund som ett ”ensidigt parti” som ensidigt utgick från jordägarnas yrkes- och ekonomiska intressen. Det skulle snart  bli ”politiskt alltför trångt”, menade Alkio. Han var motståndare till ett parti ”som huvudsakligen bevakar de storkapitalistiska intressena i Finlands jordbruk”. Inte minst ville Alkio organisera de många finska torparna runt om i landet.

Santeri Alkio ville bygga ett brett parti som förutom att företräda lantbrukets intressen också skulle koncentrera sig på att förbättra hela landsbygdens sociala och kulturella ställning. Bildningsarbetet på landsbygden låg honom särskilt varmt om hjärtat. Lyckligtvis lyckades Alkio i sina ambitioner och 1908 slogs de två partierna samman till ett brett agrarförbund. Redan från start kan agrarförbundet betecknas som ”ett reformvänligt centerparti” med uppgift att bedriva en medelvägens politik och sammanjämkar ”de starka motsättningarna mellan högern och vänstern”.

Den tredje vägen

Snart var Santeri Alkio agrarförbundets främste ideolog, senare ibland till och med betecknad som rörelsens store ”profet”. Än idag ser den finländska centerrörelsen Alkio som sin lärofader framför andra.

Alkio var från början noga med att markera agrarförbundets mittenposition som en tredje väg i politiken, ett alternativ som skulle medverka till att hjälpa finländarna att bygga landet i gemenskap. Därför profilerade Alkio agrarpartiet som ”varken socialism eller borgerlighet utan ett tredje”. En markering som senare gav bränsle till debatten om den tredje vägen i de nordiska systerpartierna. I Sverige lyfte ungdomsförbundet SLU aktivt in den tredje vägen i idédebatten på 1940-talet, ofta med direkt hänvisning till Alkios tankar.

Agrarförbundet markerade alltså tydligt mot både höger och vänster. Högern betraktades som representanter för överheten och socialisterna ansågs se ned på bönderna och landsbygden. Alkio slog fast att socialismen inte innebar någon ökad makt till folket. Allt de hade att erbjuda folket – bönderna – var proletarisering. Föga överraskande ansåg företrädare för såväl partierna som höger som till vänster att agrarförbundet var en onödig partibildning.

Santeri Alkio underströk vikten av att agrarförbundet skulle vara en bred folkrörelse med många medlemmar. Partiet skulle i lika hög grad som sträva efter framgångsrika valresultat bli en kanal för folkets känslor. Alla skulle vara delaktiga. Målet var att utveckla individen i gemenskap med andra under parollen ”alla för en och en för alla”. För Alkio och agrarförbundet var folkbildningen därför av central betydelse för att lyfta landsbygden och utveckla det finländska samhället i stort. Det handlade om att stärka böndernas och andra landsbygdsbors självtillit. Tillsammans går det att förändra och förbättra situationen – och snart var agrarförbundet en levande folkrörelse.

Socialt radikalt parti

Under agrarförbundets första decennium dominerades partiet av småbrukare och torpare från norra och östra Finland. Karelen, Österbotten och Savolax var de starkaste områdena. Så småningom anslöt sig emellertid även de större bönderna till partiet och det stora genombrottet kom i valet 1919, då agrarerna fick 19,7 procent av rösterna. Nu blev agrarförbundet ett starkt parti i hela Finland utom i de svenskspråkiga områdena. Där samlade Svenska folkpartiet så gott som alla väljare. Agrarförbundet/Centerpartiet har ända fram till våra dagar fortsatt att vara ett rent finskspråkigt parti. Först under senare år har partiet aktivt öppnat även för svenskspråkiga medlemmar.

Agrarförbundet var, med Santeri Alkio som ledande ideolog, ett socialt mycket radikalt parti. Det visade partiet omgående i sitt första program från 1908, då jämställdheten mellan könen lyftes på ett mycket framtidsinriktat sätt. Redan för ett hundra år sedan krävde partiet  att ”kvinnor, både gifta och ensamstående, måste tillförsäkras full jämställdhet med män”. Likaså tog agrarerna ställning för ”arbetarrörelsens rättmätiga krav” som en kortare arbetsdag.

Bland andra punkter i det reformprogram som agrarförbundet drev märks:

–       jord till alla som önskar det

–       uppbyggnad av kooperation

–       avbyråkratisering och demokratisering av förvaltningen

–       utbyggd skolundervisning med ökad vikt vid praktiska ämnen

–       kulturell upprustning av landsbygden

–       minskade klyftor mellan fattiga och rika

Santeri Alkio arbetade tidigt för att Finland skulle frigöra sig från Ryssland. Han var republikan och motsatte sig högerkrafternas försöka att sätta in en tysk prins som Finlands kung. Samtidigt tog Alkio entydigt ställning mot de röda i inbördeskriget 1917. Han såg den röda sidan, stödd av ryska soldater, som ett försök att ansluta Finland till det nya Sovjetryssland.

Alkio sågs av många som en finländsk nationalist, men han var samtidigt öppen för ökat samarbete i Europa. I en artikel i tidningen Maan Ääni 1920 lyfte han – 26 år före Winston Churchills berömda tal – frågan om att överväga skapandet av ett ”Europas förenta stater”. ”Det är uppenbart att för den egna fredens skull bör Europa driva politiken i en sådan riktning att behovet av försvar, tullbarriärer och valutor med olika värden försvinner.” Det är ett citat som använts under senare års debatt i Finland mot den EU-kritiska opinionen inom Centerpartiet. Ingen vet förstås hur Santeri Alkio skulle ha ställt sig i de senaste decenniernas EU-debatt.

Agrarförbundet insåg tidigt vikten av kontakter med liknande partier i andra länder. Till skillnad från systerpartierna i Sverige och Norge anslöt sig det finländska partiet under 1920-talet till Gröna internationalen, där europeiska bonde- och agrarpartier samverkade. Vid agrarförbundets jubileumsstämma i Kuopio 1926 var internationalens generalsekreterare Karel Mecir på plats. I ett hälsningstal argumenterade han kraftfullt för ett närmare samarbete mellan agrarpartier i alla länder.

Medan de finska agrarerna tidigt samarbetade med liknande partier på kontinenten kom inte det nordiska samarbetet mellan bondepartierna igång på allvar förrän efter Alkios död 1930. Några år senare tog nämligen det svenska bondeförbundet, framför allt då ungdomsförbundet SLU, initiativ till ett närmare samarbete med det finländska partiet. Drivande var SLU:s riksombudsman Gunnar Ericson som var en verklig eldsjäl i arbetet för att utveckla svensk-finska samarbetet. Ericson lärde sig själv finska, bland annat genom en omfattande brevväxling med den blivande presidenten Urho K Kekkonen. Ericsson och SLU spelade senare en nyckelroll när agrarförbundet efter andra världskriget byggde upp sin ungdomsorganisation MNL.

Arvet från Alkio

Santeri Alkio var en mycket produktiv författare och journalist. Han grundade tidningen Ilkka 1906 och var dess redaktör ända till sin död 24 år senare. Samtidigt var han ledamot av den finländska riksdagen 1907-1908 och 1914-1922. Under de avgörande åren 1917-18 var han vice talman i riksdagen och därefter socialminister 1919-20. Under 1920-talet blev agrarförbundet i allt högre grad ett statsbärande parti, eftersom agrarerna satt i regeringsställning nästan hela tiden. Detta innebar också att partiets radikala profil slipades av modererades en del. Men Santeri Alkios idéer var hela tiden levande i rörelsen.

Ännu idag vårdar Centerpartiet i Finland noga arvet från Santeri Alkio. Han ses fortfarande som partiets ideologiske fader. I det principprogram som antogs 2006 understryks i Alkios anda att partiet både är ett idéparti och en bildningsrörelse utifrån följande citat av ideologen själv:

Mänskligheten och dess utvecklingsbehov måste ligga till grund för alla samhälleliga och statliga reformer.

I gällande partiprogram slås fast att Centerpartiet ”uppstod som ett alternativ till socialism och kapitalism för att arbeta för mänsklighet, för att införa demokrati i samhällsordningen och för att kämpa för jämlikhet och jämställdhet”. Vidare understryks att Centern ”har alltid strävat efter att bygga upp ett ekologiskt, grönt samhälle”.

Santeri Alkios politiska testamente kan sammanfattas i hans uppmaning till efterföljarna:

Älkää unohtako köyhien asiaa!

Glöm aldrig de fattigas sak!

Rättvisa och jämlighet var grundläggande principer i det politiska budskap som Santeri Alkio ständigt argumenterade för. Det budskap som läromästaren Alkio framförde för ett sekel sedan utgör fortfarande den ideologiska grunden för Finlands största parti. Arvet från Alkio lever vidare på 2000-talet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *