Centerhistoria 9: Prästen som samlade Norges bönder

I Sverige startade LO det socialdemokratiska partiet. I Norge var det böndernas fackliga organisation som 1920 också förklarade sig vara ett politiskt parti, Bondepartiet, vilket har utvecklats till dagens Senterpartiet.

Bakom bildandet av Bondepartiet fanns ett utbrett missnöje med det liberala Venstre, som tidigare stötts av de flesta bönder. En ledare som spelade en viktig roll i arbetet för att samla landets bönder var prästen Nils Traedal i Kolvereid i Nord-Tröndelag. Bilden visar en valaffisch från Bondepartiet på 1930-talet.

Den här texten har tidigare publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Runt om i Europa växte böndernas politiska partier och ekonomisk-fackliga samarbetsorganisationer fram parallellt under decennierna kring sekelskiftet 1900. Ibland var de till en början förenade i samma organisation.

Så var det i Norge. Där beslutade Norges Landmandsforbund, grundat 1896, att 1920 också agera som politiskt parti. Bakgrunden var ett allt större missnöje ute i bygderna med de etablerade partierna, främst liberala Venstre. Tidigare hade de flesta norska bönder sett Venstre som ”sitt” parti. Det var Venstre som hade lett Norges demokratisering, inte minst införandet av parlamentarism 1884.

Växande kritik inom Venstre

Under 1910-talet växte emellertid kritiken mot Venstres allt tydligare Oslostyrning runt om i landet. Den egenmäktige partiledaren Gunnar Knudsen ansågs inte ta hänsyn till jordbruket och distrikten. Bönderna ansåg exempelvis att Norge måste skydda sitt jordbruk som andra länder gjorde, bland annat med en spannmålstull, medan partiledningen var starkt frihandelsinriktad.

En plats där missnöjet inom Venstre växte var i Kolvereid i Nord-Tröndelag. Där var sockenprästen Nils Traedal ”ordförer” (kommunstyrelsens ordförande) från 1911. Han var invald för Venstre, men blev under de följande åren allt mera kritisk mot det egna partiets politik. På hösten 1917 träffade Traedal några vänner, de flesta bönder och aktiva i Venstre. De började diskutera det förslag till valprogram som Venstre sänt ut inför valet 1918. Synpunkterna var många, diskussionen fortsatte till långt in på natten och Nils Traedal skrev ned punkt efter punkt.

Det var denna natt som fröet till vad som skulle bli Bondepartiet planterades, menar Johan J Jakobsen, senterledare på 1980-talet, som skrivit en biografi över föregångaren Traedal.

Det dokument som Nils Traedal och hans kamrater utformade i Kolvereids prästgård kom senare att få namnet ”Sunnmörsprogrammet”. Detta beror på att Traedal och andra oppositionella venstremän därefter agerade aktivt för att påverka sitt parti att anta ”eit meir jordbruksvennleg program”. Bland annat agerade venstrefolk längre söderut, i Sunnmöre, intensivt i den riktningen. I programmet fanns förutom krav på bättre skydd för det norska jordbruket också krav på en koncessionslagstiftning som hindrade utländska intressen att köpa upp norsk vattenkraft.

Venstres landsmöte tog dock ingen hänsyn till kritikerna och missnöjet spred sig runt om i de norska bygderna. Redan i stortingsvalet 1918 hade Norsk Landmandsforbund ställt upp med en lista, som fick tre mandat. I Stortinget bildade man en informell bondegrupp med företrädare även från andra partier.

Fröet till parti grodde 1920

1920 beslutade Norsk Landmandsforbund alltså att också vara ett politiskt parti. Nils Traedal och många av de kritiska venstreföreträdarna beslutade att ansluta sig till det nya partiet när bondeledaren Johan E Mellbye nu även blev partiordförande. Redan i stortingsvalet 1921 fick det nya partiet 17 ledamöter. Året därpå, 1922, skilde man på de fackliga och politiska  aktiviteterna. Landmandsforbundet bytte samtidigt namn till Norges bondelag, medan partinamnet blev Bondepartiet. Kontakterna mellan bonderörelsens båda grenar fortsatte emellertid att vara mycket intima. Länge var det personalunion mellan bonderörelsens fackliga och politiska grenar, samma personer satt i ledningarna för Bondelaget och Bondepartiet.

Nils Traedal, som sått fröet till det nya partiet, fick emellertid till en början inga centrala positioner i Bondepartiet. Han fortsatte sitt arbete som präst, snart som prost i Aukra.

Det var säkert tungt för idealisten Traedal att bryta med venstre, som han vuxit upp med och länge varit engagerad i. Men han reagerade starkt mot att partiledningen i det liberala partiet vägrade att lyssna till avvikande synpunkter och valde att engagera sig i det parti som han varit med om att så fröet till. Efter valet 1927 blev han ersättare i stortinget, men i övrigt hade han inga mer omfattande uppdrag för sitt nya parti. När Bondepartiets Peder Kolstad 1931 fick i uppdrag att bilda regering gick emellertid budet till Nils Traedal att bli kyrko- och utbildningsminister. När Kolstad året därpå avled övertogs statsministerposten av Jens Hundseid, vars regering i slutet av året ersattes av en venstreregering.

Tuffa tider för bonderegeringen

Situationen för bonderegeringen var tuff. Ekonomin i botten och Traedal blev allt mer desillusionerad när han inte kunde omsätta sina ambitioner om att utveckla skolan. I stället kom bondepartiregeringarna, förutom av ekonomisk kris, att präglas av inre stridigheter, inte minst på grund av den då partilöse försvarsministern Vidkun Qvisling, och försök att annektera östra Grönland. För idealisten och demokratiförkämpen Nils Traedal var nog deltagandet i regeringarna en något chockartad upplevelse.

Efter bonderegeringens fall gjordes försök att bilda ett nationellt block med fascistiska tendenser, dit Bondepartiet var inbjudet. Men initiativet avvisades och i stället gjorde partiet upp med sin gamla ”ärkefiende” Arbeiderpartiet. Efter exempel från Sverige och Danmark gjorde bönder och arbetare ett ”kriseforlik” 1935. Bondepartiet bröt med Venstre och Höyre och gjorde upp med Arbeiderpartiet, vilket tidigare hade varit omöjligt. För att få till stånd denna uppgörelse var Nils Traedal starkt pådrivande. Den ekonomiska krisen hade lett fram till insikten att marknadskrafterna måste tyglas och att staten borde vara mera aktiv i ekonomiska nedgångstider. Keynes idéer hade gjort intryck. Nu var det parollen ”By och land hand i hand” som gällde.

Inom bonderörelsen rådde emellertid olika uppfattningar. Bondepartiet kom att stå i motsatsställning till Bondelaget. Nils Traedal försökte hela tiden att fungera som brobyggare mellan olika grupperingar.

Vid partiets landsmöte 1935 blev Nils Traedal vald till vice ordförande. Året innan hade han valts till vice ordförande även i Bondelaget. 1938 blev han partiordförande.

Under de kommande åren var Traedal noga med att både försvara krisuppgörelsen och samtidigt markera ideologiskt avstånd till Arbeiderpartiet. Han markerade Bondepartiets egenart och förklarade varför det hade varit nödvändigt att bryta med ”de gammalliberala partierna”. Men Traedal markerade också tydligt mot Bondelagets ledare Mellbye, som också var partiets förste ledare, när denne fortsatte att arbeta för att skapa ett ”nationellt block” med demokratiskt tvivelaktiga grupperingar. Även ”partitidningen” Nationen ställde till problem för Nils Traedel. Men han argumenterade hela tiden vidare för demokrati och för jämlikhet mellan olika grupper och olika bygder.

Vid Bondepartiets landsmöte 1938, då Nils Traedal valdes till ordförande, bekräftade linjevalet från krisuppgörelsen. Främst var det jordbrukspolitiken som vid den här tiden. förenade arbetare och bönder. Delegaterna slog fast att partiet skulle samarbeta med de partier som bäst kunde medverka till att genomföra så mycket som möjligt av det politiska programmet. Det innebar att man nu också kunde tänka sig att samarbeta främst med liberala Venstre. Men samtidigt närmade sig Venstre arbeiderpartiregeringen och framstod vid krigsutbrottet 1940 lika mycket som samarbetsparti som Bondepartiet.

Kamp mot förtrycket

När Tyskland ockuperade Norge i april 1940 ställdes många på hårda prov. En del av de politiska ledarna föll undan, bland andra Traedals partivän den tidigare statsministern Jens Hundseid, och enligt egen utsago av feghet anslöt sig till Qvislings Nasjonal Samling (NS). Nils Traedal var däremot inte feg. Han förbjöds att arbeta politiskt av ockupationsmakten och kastades även ut ur styrelsen för Bondelaget. Dessförinnan hade han lyckats hindra att bondeorganisationen inordnades i det nya fascistiska system som ockupationsmakten ville införa med hjälp av NS. Han fortsatte att arbeta som präst och snart var han engagerad i motståndsrörelsen. Bland annat medverkade han till att hjälpa flyktingar att fly undan ockupationsmaktens förtryck över gränsen till Sverige.

En stor tragedi inträffade för familjen Traedal under kriget. Äldste sonen Olav studerade vid universitetet i Oslo, där motsättningar uppstod mellan demokrater och nazister. Olav arresterades och skickades tillsammans med andra oppositionella studenter till koncentrationsläger i Tyskland. I krigets slutskede avled han i tyfus.

När freden och Norge befriades från tysk ockupation återinträdde Nils Traedal som Bondepartiets ledare. Han medverkade också till att återupprätta Bondelaget som demokratisk organisation. Efterkrigs-Norge var fattigt och Nils arbete för social och ekonomisk rättvisa var viktigare än kanske någonsin.

Decentralisering
I den så kallade trontaledebatten i Stortinget den 14 december 1945 lyfte Nils Traedal på allvar frågan om centralisering contra decentralisering. Han varnade för att makten skulle koncentreras till Oslo och andra större städer. Bygdefolkets intressen måste få sin rättmätiga plats i debatt och politik. Här ser vi tydliga tecken på den decentraliseringspolitik som senare skulle bli de nordiska centerpartiernas signum under efterkrigstiden. Nils Traedal lyfte alltså begreppet decentralisering ett par decennier innan Gustaf Jonnergård på allvar lanserade begreppet i Sverige.

Att återuppbygga Bondepartiet och, framför allt Bondelaget, efter den tyska ockupationen var en verklig utmaning. Läget var svårt, men mycket tack vare den övertygade demokraten, strategen och brobyggaren Nils Traedal lyckades detta. När Traedal föll ut ur ett fönster ned på bakgården till Holtegatan 30 i Oslo och omkom en mörk höstnatt 1948 stod en 69-årige prästen och politikern på höjden av sin politiska karriär. Han hade säkerligen mycket kvar att göra, men hans stora insats var att han hade lagt grunden till det som skulle bli ett modernt, grönt centerparti.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *