Det var Senterpartiet som vann valet!

Av det mesta att döma kommer Arbeiderpartiets ordförande Jonas Gahr Støre att bli statsminister i Norges kommande regering. Väljarna gav i stortingsvalet i måndags Gahr Støre förutsättningar att bilda den ”drømmeregjering” han hoppats på. Tillsammans med Senterpartiet och Sosialistisk Venstre har hans parti fått majoritet. Han kommer förmodligen att lyckas även om Senterpartiet inte helt bekvämt med att sitta i samma regering som Sosialistisk Venstre.

Gahr Støre förklarar glatt att hans parti har gjort ett segerval. Det beror dock på vad man menar. Resultatet för Arbeiderpartiet i årets val (26,3 procent) är ett av de lägsta i modern tid. Men utifrån de miserabla opinionsundersökningarna i våras, då Arbeiderpartiet var nere på 17 procent, är det förstås en framgång.
Bild: Jag har flera gånger träffat Senterpartiets färgstarke ordförande Trygve. Här vid ett möte i Tröndelag 2018.

I verkligheten är det Senterpartiets framgångar som möjliggör att den høyreledda regeringen kan bytas ut mot en rödgrön regering. Så sent som 2013 fick Senterpartiet endast stöd av 5,5 procent av väljarna, i måndagens val var siffran 13,5 procent. Fortsätt läsa

Slutspurt inför norska valet – decentralism i praktiken!

Om en vecka – den 13 september – väljer norrmännen vilka som ska representera dem i stortinget under de kommande fyra åren. Mycket tyder på att det blir regeringsskifte, men säkert är det inte. Rörelserna i väljarkåren är stora.

Jag följer särskilt Senterpartiets imponerande arbete. I våras såg partiet ut att närma sig 20 procent i opinionen, men för några veckor sedan blev det ett hack i kurvan. Nu, i slutspurten, ser det ut att gå upp igen. När Maria och jag i lördags tog en tur över gränsen till Trøndelag för att ta del av Senterpartiets valmöte i Vuku, Verdal, blev vi både imponerade och inspirerade.

Upplägget av själva mötet var proffsigt. En trøndersk folkmusikgrupp av högsta klass underhöll – vars medlemmar dessutom var öppna med att de själva helhjärtat stöder Senterpartiet. En mötesledare, Jostein Grande, frågade ut kandidaterna Marit Arnstad, Per Olaf Tyldum, Tomas Iver Hallem och Dorothea Elverum på ett suveränt sätt. Att det handlar om en politik ”nær folk” kunde ingen tvivla på. Att Jostein dessutom visade sig vara en skicklig sångare höjde stämningen ytterligare.

Senterpartiet omsätter decentralismen i praktisk politik. Gustaf Jonnergårds tankar omsätts i modern tappning. Hela landet ska tas i bruk, distrikten ska leva. Fortsätt läsa

Decentralismen är tillbaka

Krönika i Skånska Dagbladet och Norra Skåne 16/8 2021

”Den nuvarande centraliseringspolitiken har visat sig vara fel – på alla strukturplan och den måste genom decentralismen vändas till ett så långt möjligt decentraliserat samhälle. Det gäller samhällsstyrelsen, bebyggelsen och näringslivet.”

Så skrev Gustaf Jonnergård i ”Decentraliserat samhälle” 1972. Jonnergård är Centerpartiets främste ideolog, men tyvärr ganska bortglömd idag. Under hans tid som partisekreterare växte partiet från nio procent 1956 till 25,1 procent 1973. Ett skäl till framgången är att partiet samtidigt utvecklade sin egen unika idégrund, decentralismen. Vi var många som stolt prydde våra tröjor med märket ”Decentralist”.

Centerpartiet arbetar vidare för decentralisering, men av en för mig svårbegriplig anledning används numera sällan begreppet ”decentralism” om partiets ideologi. I stället är det ”liberalism” som gäller. Gustaf Jonnergård använde nästan aldrig detta begrepp och markerade i så fall att det handlade om socialliberalism i kontrast till ”den gamla liberalismen”, idag kallad ”nyliberalism”.

Hos norska Senterpartiet lever begreppet ”desentralism” i högönsklig välmåga. John Dale samarbetade nära med ”chefsideologen” Jonnergård. Den tidigare partisekreterare konstaterar i boken ”Nær folk genom 100 år” att ”desentraliseringsideologien kom fra Sverige”. Själv bidrog Dale till idédebatten över Kölen genom att överföra ”lokalsamhällesidén” till vår sida. Fortsätt läsa

Än är Polen ej förlorat

Text i Skånska Dagbladet och Norra Skåne

För sex år sedan, 2015, då ”Lag och rättvisa” (PiS) tog över regeringsmakten, låg Polen på 18:e plats i Reportrar utan gränsers ranking mellan världens länder när det gäller pressfrihet. Idag har landet fallit till 64:e plats. Det är ingen tillfällighet.

Det första PiS och ledaren Jaroslaw Kaczynski gjorde var att i praktiken göra public service, radio och TV, till renodlade propagandakanaler för regeringen. Nästa steg togs förra året då man lät det statliga oljebolaget (!) Orlen köpa upp 20 regionala tidningar och 120 lokala veckotidningar från en tyskägd tidningskoncern.

Man kan tycka att det är positivt om medierna inte är utlandsägda, men syftet i det här fallet är att regeringen steg för steg ta över styrningen av nyhetsförmedlingen. Nu går man vidare.

Häromdagen behandlade sejmen, parlamentets undre kammare, ett förslag om att förbjuda bolag utanför EU/EES att äga medier. Även om det inte sas formellt var syftet uppenbart; att tvinga det amerikanska bolag (Discovery) som äger den populära TVN-kanalen att sälja – förmodligen till ett polskt statligt bolag. Inom TVN kan fortfarande kritik mot regeringen framföras och det tål man inte. Kaczynski vill – i Putins och Orbans efterföljd – skaffa sig kontroll över medierna. Fortsätt läsa

Hämta näring från de gröna rötterna!

Krönika publicerad i Skånska Dagbladet och Norra Skåne 29 juli 2021

I dagens politiska turbulens är det lätt att tappa perspektiven. Att partierna bara har två val och måste inordna sig i två ”block” är en förenklad bild som det är viktigt att genomskåda. Agerandet är lättare att för förstå för den som känner historien.

Centerpartiet och Annie Lööf angrips från höger och vänster för sin markerade mittenposition. Det är emellertid från mitten partiet genom decennierna med framgång kunnat påverka samhället. Partinamnet markerar detta.

Redan 1911 skrev initiativtagaren Carl Berglund i Landsbygden att Bondeförbundet skulle bli ett verkligt frisinnat demokratiskt parti, vars styrka ej kommer att brytas vare sig av stadsradikalernas yra eller högerns flinthårda konservatism. Det bleve i ordets finaste bemärkelse ett centerparti, som på ett fulltroget sätt representerade det praktiska livets krav.

(Bild: Initiativtagen till Bondeförbundet Carl Berglund)

Från mittenpositionen har Bondeförbundet/Centerpartiet sedan dess, ofta framgångsrikt, kunnat påverka genom samverkan med andra partier. Väljarnas röster och sakpolitiken har avgjort vad som har varit möjligt. Så är det även idag.

Den för landet viktigaste överenskommelsen är krisuppgörelsen med Socialdemokraterna 1933. Axel Pehrsson i Bramstorp gjorde då upp med Per Albin Hansson om en politik som pressade ned arbetslösheten bland arbetarna och räddade många bönder från konkurs. Genom de båda skåningarnas ”kohandel” drogs mattan undan för fascistiska organisationer och partier. Den ännu sköra svenska demokratin räddades för framtiden. Fortsätt läsa

Ledartexter på Skånska Dagbladets och Norra Skånes ledarsidor

Under sommaren gör jag ett inhopp som ledarskribent på Skånska Dagbladets och Norra Skånes ledarsidor. Det känns inspirerande att åter kunna bidra till debatten i denna roll efter 20 års uppehåll. Här är länkar till de hittills publicerade alstren. Det kommer mera.

Än är Polen ej förlorat

Decentralismen är tillbaka!

Fördjupat nordiskt försvarssamarbete visar vägen

Hämta näring från de gröna rötterna!

Underskatta inte solenergin

Glömska hos M och Kd

Viltskador bortom kontroll

Grilla svenskt i sommar!

Tryggt Norge med Trygve

Så sa M och Kd om Sd

Annorlunda OS

Kärnkraften har ingen framtid

Demokratin får aldrig sova

Alldeles åt skogen

Bryssel vill styra skogsbruket

Bra kommunikationer i hela landet

Byråkratisk mardröm hotar skogsbruket

Försvara demokratin

Undvik politiskt kaos

Låt parterna förhandla

Nystart för Norden

Tusk tillbaka i polsk politik

 

En onödig och skadlig regeringskris

Vi befinner oss mitt i en regeringskris. En kris som i grunden är både onödig och skadlig för landet. Hur länge den kommer att hålla på vet ännu ingen. Vi får hoppas att landet snart har en fungerande regering igen.

Att Vänsterpartiet motsatte sig fri hyressättning i nybyggnation (punkt 44 i Januariavtalet) var ingen nyhet och det går att förstå att Nooshi Dadgostar ville sätt kraft bakom orden. Men det var ju också faktiskt så att Stefan Löfvén och Annie Lööf lyssnade, gick henne till mötes och sa ja till hennes krav om att överlämna frågan till bostadsmarknadens parter. Fortsätt läsa

Ett självständigt parti i ”den breda mitten”

Centerpartiets agerande skapar i dessa dagar bred diskussion, såväl i media som genom angrepp från både höger och vänster. Egentligen bör inte kritikerna vara förvånade. Vad Centerpartiet gör är att tydligare än på länge markera den självständiga position i det politiska landskapet partiet i grunden haft under hela sin existens.

Redan i april 1911, två år före Bondeförbundets officiella bildande, skrev tidningen Landsbygden att det planerade partiet skulle bli ett verkligt frisinnat demokratiskt parti, vars styrka ej kommer att brytas vare sig av stadsradikalernas yra eller högerns flinthårda konservatism. Det bleve i ordets finaste bemärkelse ett centerparti, som på ett fulltroget sätt representerade det praktiska livets krav.

Utifrån sin centerposition har Bondeförbundet/Centerpartiet i mer än ett sekel påverkat samhällsutvecklingen genom samarbeten och överenskommelser åt olika håll. Det är väljarnas röster och sakpolitiken som har avgjort vad som har varit möjligt. Dessutom har partiet haft starka ledare som har tagit vara på möjligheterna.

”Kohandel” för Sveriges bästa
Den för landet kanske allra viktigaste överenskommelsen var krisuppgörelsen/”kohandeln” med Socialdemokraterna 1933. Axel Pehrsson i Bramstorp gjorde upp med Per Albin Hansson om en politik som pressade ned arbetslösheten bland arbetarna och räddade många bönder från konkurs. Det var en bred uppgörelse mellan ”arbetare och bönder”. Genom denna uppgörelse drogs också mattan undan för fascistiska och nazistiska partier och organisationer. Den ännu sköra demokratin räddades för framtiden.

Efter ett kort mellanspel med en ren bondeförbundsregering (”semesterregeringen”) 1936 gick Bondeförbundet och Socialdemokraterna i koalition fram till krigsutbrottet då regeringen breddades till en samlingsregering.

Klart är att de båda skåningarna Bramstorp och Per Albin hade lätt att samarbeta för landets bästa, för folkhemmets uppbyggnad som satte fart under denna tid. Så var det även under 1950-talet då Gunnar Hedlund och Tage Erlander arbetade vidare i koalition för att utveckla landet. Fortsätt läsa

Blockpolitikens tid är över!

I Sverige har vi flerpartisystem sedan demokratins införande. Ändå har politik och media under senare decennier agerat som om vi hade ett tvåpartisystem. Ungefär som i Storbritannien och USA. I stället för att diskutera de olika partiernas politik har mycket i valrörelserna handlat om block mot block.

Kanske vi äntligen kan se ett slutet på detta tvåblockstänkande – och detta i varje fall delvis beroende på att Centerpartiet nu tydligt markerar sin traditionella självständiga och strategiska mittenposition. Det är från den positionen Bondeförbundet/Centerpartiet många gånger har kunnat påverka politiken och ta ansvar, vare sig det handlar om samarbete åt vänster eller åt höger. Sakfrågorna har fått avgöra.

Själva namnet Centerpartiet visar var i politiken partiet hör hemma, i centrum. Dessutom finns andra dimensioner i politiken, inte minst mellan centralism och decentralism. Miljöansvar, frihet och trygghet är andra ledord för partiets mittenposition. Med denna utgångspunkt kan Centerpartiet betecknas som ett ekohumanistiskt eller, som man numera markerar, ett socialliberalt parti. Fortsätt läsa

Hög tid diskutera EU!

Länstidningen 18 mars 2021

Östersunds-Posten 22 mars 2021

På onsdag (24 mars) behandlar Sveriges riksdag EU:s gigantiska återhämtningsfond på närmare 8000 miljarder kronor, varav en stor del i form av bidrag. Av allt att döma kommer de folkvalda representanterna att godkänna att de svenska skattebetalarna ska bidra med stora summor för att rädda euron – som det i praktiken handlar om. Sverige beräknas satsa ungefär 190 miljarder kronor i fonden – och få tillbaka 30 – 40 miljarder.

I finansutskottet har Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna lagt en gemensam (!) reservation för ett nej. Övriga partier godkänner den överenskommelse Stefan Löfvén gjorde med övriga regeringschefer i somras, om än egna motiveringar. Ändå tror jag att det finns kritik i flera partier – i varje fall bland de som satt sig in i vad som pågår.

Det är allvarligt att vi inte har en diskussion värd namnet om vart EU är på väg och vilket samarbete i Europa vi egentligen vill se. En viss diskussion fördes i samband med toppmötet i somras, men därefter är det tyst. Att de federalistiska krafterna – de som vill utveckla EU till ett Europas Förenta Stater – är på offensiven och vill använda coronakrisen för nya steg i denna riktning råder ingen tvekan om. Fortsätt läsa