Ett självständigt parti i ”den breda mitten”

Centerpartiets agerande skapar i dessa dagar bred diskussion, såväl i media som genom angrepp från både höger och vänster. Egentligen bör inte kritikerna vara förvånade. Vad Centerpartiet gör är att tydligare än på länge markera den självständiga position i det politiska landskapet partiet i grunden haft under hela sin existens.

Redan i april 1911, två år före Bondeförbundets officiella bildande, skrev tidningen Landsbygden att det planerade partiet skulle bli ett verkligt frisinnat demokratiskt parti, vars styrka ej kommer att brytas vare sig av stadsradikalernas yra eller högerns flinthårda konservatism. Det bleve i ordets finaste bemärkelse ett centerparti, som på ett fulltroget sätt representerade det praktiska livets krav.

Utifrån sin centerposition har Bondeförbundet/Centerpartiet i mer än ett sekel påverkat samhällsutvecklingen genom samarbeten och överenskommelser åt olika håll. Det är väljarnas röster och sakpolitiken som har avgjort vad som har varit möjligt. Dessutom har partiet haft starka ledare som har tagit vara på möjligheterna.

”Kohandel” för Sveriges bästa
Den för landet kanske allra viktigaste överenskommelsen var krisuppgörelsen/”kohandeln” med Socialdemokraterna 1933. Axel Pehrsson i Bramstorp gjorde upp med Per Albin Hansson om en politik som pressade ned arbetslösheten bland arbetarna och räddade många bönder från konkurs. Det var en bred uppgörelse mellan ”arbetare och bönder”. Genom denna uppgörelse drogs också mattan undan för fascistiska och nazistiska partier och organisationer. Den ännu sköra demokratin räddades för framtiden.

Efter ett kort mellanspel med en ren bondeförbundsregering (”semesterregeringen”) 1936 gick Bondeförbundet och Socialdemokraterna i koalition fram till krigsutbrottet då regeringen breddades till en samlingsregering.

Klart är att de båda skåningarna Bramstorp och Per Albin hade lätt att samarbeta för landets bästa, för folkhemmets uppbyggnad som satte fart under denna tid. Så var det även under 1950-talet då Gunnar Hedlund och Tage Erlander arbetade vidare i koalition för att utveckla landet.

”Medelvägens parti”
Samtidigt ska man vara väl medveten om att Bondeförbundet, efter 1957 Centerpartiet, hela tiden markerade sin självständiga position. Partiet var aldrig något viljelöst ”stödparti” till Socialdemokraterna. Under 1940-talet markerade partiet att man stod för ”den tredje vägen” vid sidan av socialism, låt-gå-liberalism och konservatism. I samband med namnbytet använde man begreppet ”centerism” för att markera den egna positionen.

I en valbroschyr inför valet 1956 underströks att Bondeförbundet är ett ”medelvägens parti”, vilket motiverades på följande sätt: Socialismen betonar starkt tryggheten för människorna och liberalismen den individuella friheten. Bondeförbundet vill i sin politik förena dessa båda målsättningar. Det vill skapa trygghet och vidmakthålla den personliga friheten.

Mellan 1950- och 1970-talen utvecklades och breddades Centerpartiet kraftigt. Stödet bland bönder och annan landsbygdsbefolkning var fast, men nu valde även många arbetare och småföretagare partiet. I valet 1973 röstade över 25 procent av de röstande på Centerpartiet. En nyckelperson för denna utveckling var utan tvekan partisekreteraren Gustaf Jonnergård. Han betecknas även inom det norska systerpartiet, Senterpartiet, som ”chefsideolog”. Tillsammans med Hedlund skapade Jonnergård en mycket tydlig centeridentitet för partiet.

Jonnergård markerade mycket tydligt centerpositionen. Ett alternativ till såväl socialismen som till ”den gamla liberalismen” (som senare betecknas som ”nyliberalism) och konservatismen. Centerpartiet försvarade marknadsekonomin, men partiet backade inte för att föreslå styrmedel och ramar för marknadskrafterna. Detta för att motverka koncentration och centralisering. Under denna tid använde Centerpartiet alltmer beteckningen decentralistisk om partiet. Vi var alla decentralister.

Grönt, decentralistiskt parti
Viktigt var också att Centerpartiet aktivt började driva miljöfrågorna. Den första miljömotionen 1962, med Gunnar Hedlund, Gustaf Jonnergård och Knut Nilsson som initiativtagare och med Lennart Levi som författare, var ett viktigt steg. Centerpartiet markerade att partiet stod för en grön, aktiv miljöpolitik som utvecklades genom åren.

Kring 1970 blev ”mittensamverkan” med Folkpartiet allt mer aktuell. Eftersom Folkpartiet under Bertil Ohlin (och efterträdaren Sven Wedén) var uttalat ”socialliberalt”, vilket möjliggjorde närmare samarbete med Centerpartiet. Det fanns planer på sammanslagning, med Thorbjörn Fälldin som främste förespråkare, men snart växte motståndet både inom partiet och från ungdomsförbundet CUF. Motståndarna pekade både på att Folkpartiet var mer centralistiskt och de olika partikulturerna. Det blev ingen sammanslagning som tänkt var 1973.

När väljarna i valet 1976 gav förutsättningar för att bryta det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet var Thorbjörn Fälldin dock mycket tydlig med att den nya icke-socialistiska regeringen skulle bygga på mittenpolitikens grund. Moderaterna till höger fick ansluta sig till denna politik om de ville ingå i regeringen. Jag menar att Fälldin alltså utgick från Centerpartiets mittenposition när han bildade regering med partierna till höger. Därför är jag kritisk till talet om att partiet kan delas in i ”hedlundianer” och ”fälldinister” (Staffan Danielsson). Visst fanns det skillnader mellan Gunnar Hedlund och Thorbjörn Fälldin men båda utgick från Centerpartiets mittenposition i sin politik och sina samarbeten.

Ansvar för landets ekonomi
I början av 1990-talet satt Centerpartiet med i den moderatledda Bildtregeringen, nu under Olof Johanssons ledning. Det innebar dock inte att partiet såg sig inmurat i ett högerblock. När socialdemokraterna hade återfått regeringsmakten efter valet 1994 och behövde hjälp att få ordning på den miserabla ekonomiska situationen ställde Centerpartiet med Olof Johansson och Per-Ola Eriksson i spetsen. Tillsammans medverkade partierna till en ekonomisk sanering som vi har nytta av än idag. Från sin självständiga mittenposition kunde Centerpartiet åter göra en för landet värdefull insats.

Detta samarbete var naturligtvis inte okontroversiellt. Den nyliberala tankesmedjan Timbro engagerade även centerpartister för att attackera det egna partiet. Ett exempel är Dick Erixon, idag chefredaktör för Sverigedemokraternas tidning Samtiden, som hårt angrep Olof Johansson för samarbetet med Göran Persson för samarbetet kring saneringen av svensk ekonomi. Idag påstår samme Erixon att han lämnade Centerpartiet för att partiet hade blivit alltför liberalt…

Allians för Sverige
Nästa steg i utvecklingen var bildandet av Allians för Sverige på initiativ av centerledaren Maud Olofsson 2004. Syftet var att skapa underlag för ett regeringssamarbete. Man ska då veta att detta möjliggjordes av att Moderaterna vid den här tiden under ledning av Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hade tagit ett stort steg in mot mitten i svensk politik. Resultatet blev det därefter 14 år av hård tvåblockspolitik som även Centerpartiet blev en del av.

Samarbetet i alliansen ledde inflytande i en regering mellan 2006 och 2014, vilket naturligtvis var viktigt. Vi är dock många centerpartister som inte alltid var bekväma med den ofta höga blockmuren mitt i den svenska väljarkåren under denna tid.

Framtidsagenda 2030
Att Centerpartiet idag, exempelvis i den nya ”Framtidsagenda för Centerpartiet inför 2030” markerar att det ”inte är relevant” med två politiska block är naturligt. Annie Lööf säger att ett samarbete för Sveriges bästa ska utgå från ”den breda mitten”. Det handlar om att markera den centerposition partiet haft sedan sin start. Ett par citat som understryker detta.

Det ger också större möjligheter att nyttja dynamiken i det svenska flerpartisystemet. Mer fokus på värderingar och konkreta sakfrågor än ”vem tar vem” kan bidra till att öka människors intresse för det politiska arbetet.

Ett politiskt samarbete i den breda politiska mitten, utan att ytterkantspartier har ett avgörande inflytande, är det bästa för Sverige.

Den framtidsagenda som Centerpartiet lade fast vid förtroenderådet den 28 maj ger en bild av hur partiet kan komma att agera framöver. För min del tycker jag att det mesta är klokt och bra formulerat. Jag skulle dock uppskatta om partiet inte bara understryker sin självständiga mittenposition utan också i större utsträckning använder sina egna begrepp och beteckningar.

Tidigare centergenerationer undvek exempelvis att stämpla det egna partiet som borgerligt. Det gällde även Thorbjörn Fälldin som en del av dagens förståsigpåare hävdar ledde en borgerlig regering. Själv betecknade han regeringen som ”icke-socialistisk”. Centerpartiet är i grunden ett småfolksparti med agrara rötter. På ett sådant parti är inte borgarstämpeln särskilt lämplig.

Om man ska använda beteckningen «liberal» i så stor utsträckning som sker är det viktigt att understryka att man menar ”socialliberal”. ”Liberal” kan numera betyda nästan vad som helst. ”Socialliberalism”, nyliberalism” och ”vänsterliberalism” är ju inte direkt samma sak…

Som jag ser det finns en grön tråd genom Bondeförbundets/Centerpartiets historia, där frihet, trygghet, decentralisering och miljöansvar vävs samman till en heltäckande politik. Denna politik vill jag beteckna som grön och decentralistisk, gärna ekohumanistisk, inte som allmänt liberal.

Vi lever i spännande tider. För min del tror jag att Centerpartiet kan komma att spela en viktig roll framöver som självständigt parti i den breda mitten. Från den utgångspunkten har partiet kunnat påverka samhällsutvecklingen många gånger tidigare och det kan ske även framöver.

6 reaktion på “Ett självständigt parti i ”den breda mitten””

  1. Mycket bra skrivet Håkan, som man kan vänta sig. Frisinnat, decentralistiskt, röster och sakpolitik ska styra, tredje vägens politik. Nu den breda mitten. Tycker inte om att man lämnat decentralismen och ekohumanismen. För mycket liberal ständigt i beskrivningen av centern. Socialliberal ska de vara om det ska med hela tiden. Den gröna rörelsen ska vara med tydligare.
    Bra med framtidsagendan 2030 och med dessa justeringar blir det ännu bättre.
    Tycker att Håkans dokument beskriver det tydligt
    Hälsningar
    Hans Lindqvist, Värmdö

  2. Tack Håkan. Jag känner mig som nybliven centerpartist helt bekväm i dessa beskrivningar. Särskilt med beteckningen socialliberal. Jag är en person som lämnat Liberalerna på grund av det vägval ledningen där gjorde den 28 mars i år. Det finns många likadana socialliberaler som jag, och som nu funderar på om Centern kan bli deras nya socialliberala hamn.

    Hoppas partiet kan välkomna oss som är akademiker och som bor i städerna?

    1. Jätteintressant, Christina! Varmt välkommen till centerrörelsen. Vi har en viktig uppgift och det är att tydliggöra att den liberalism som vårt parti talar om är ”socialliberalism” med nödvändiga styrmedel och ramar för marknadskrafterna.
      Självfallet behöver vi en stark organisation och aktivt arbete för decentralisering, miljö, frihet och trygghet såväl på landsbygden som i städerna. Stad och land – hand i hand!

  3. Centern, stöpt i tidigt 1900-tal, när landet omdanades till en modern demokrati. I samtid med kvinnornas kamp för jämställdhet, fred och sams med jorden; med Elin Wägner och Fogelstadgruppen i frontlinjen.
    Fogelstadgruppen organiserade sig som Frisinnade Kvinnors Riksförbund 1921. För att tio år senare inse att den frisinnade, liberala och konservativa borgerligheten inte gav sitt stöd i kvinnornas kamp. Därför ombildade de sig till Svenska Kvinnors Vänsterförbund.

    Samma politiska förflyttning skedde i landsbygdens och böndernas kamp. De borgerliga partierna gav inte tillräckligt stöd till en rättvis behandling av landsbygd och bönder. Bondeförbundet bildades som motkraft till liberalismen och konservatismen, och sökte samarbete på den vänstra politiska planhalvan; där representanter för de båda folkrörelse-partierna Centern och Socialdemokraterna lade grunden för den svenska demokratiska modellen – folkhemmet.

    Bilden är tydlig. De krafter som ledde utvecklingen, när Sverige genomgick ett paradigmskifte från fattigt klassamhälle till en modern demokratisk stat, var de partier och grupperingar som fanns på den vänstra politiska planhalvan.

    Bilden är lika tydlig idag när vi står inför ett nytt paradigmskifte från tärande industristat till närande hållbart samhälle. Förändringskrafterna finns återigen på den vänstra politiska planhalvan. I den smältdegeln bör Centern vara en ledande kraft genom den Tredje vägens politik – Ekohumanism!

  4. Jag kan instämma i mycket av det som Håkan skriver. Och visst har C alltid varit ett mittenparti. Samtidigt har man ändå i blockpolitikens Sverige, sedan 1920-talet, samarbetat ibland åt vänster (Bramstorp, Hedlund, Johansson, Lööf) , ibland åt höger (Fälldin, Olofsson, Lööf).
    Nu svänger man på 4 år från höger till vänstersamarbete, och huvudmålet är att ge SD noll inflytande, även om alternativet blir att ge V visst inflytande och S och MP mycket inflytande.
    Centerpartiets, och ibland 7 partiers, naivitet i migrationspolitiken har kostat Sverige mycket och gjort SD till ett stort parti.
    Jag sökte påverka Sveriges, och Centerpartiets, migrationspolitik i realistisk riktning i en tid när det var främlingsfientligt och inhumant att göra så.
    Detta grundlade mitt utanförskap i Centerpartiet, trots att jag fått rätt i efterhand.
    Jag diskuterar gärna och mycket med medborgare på Facebook och sökte påverka Centerpartiets väg i migrations-, regerings- och brottslighetsfrågorna. Jag fick inte med mig partiet utan var i tydlig minoritet. Det tog energi och kraft från både mig och mitt parti.
    Därför blev det till slut ett bra beslut för både mig och för mitt parti att våra vägar skildes åt, utan bitterhet eller dramatik. Utlösande var när Partiledaren i en Expressenintervju slog fast att Centerpartiet aldrig i evighet kan stödja en regering som på minsta sätt har stöd från SD, men motvilligt kan acceptera att ingå i en regering Löfven med stöd av V. Centerpartiet ingår därmed i det rödgröna blocket, vilket jag har svårt för.
    Idag har Partiledaren och C återgått till att man varken kan samarbeta med SD eller med V. Trovärdigheten i detta kan dock ifrågasättas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *