När öppnas Kremls murar för demokratin nästa gång?

Idag är det fascinerande att betrakta den bild världsmästartecknaren Evert Karlsson (EWK) gjorde av Michail Gorbatjov när denne öppnar dörrarna till Kreml. Det var en tid av glasnosth (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad, ekonomiska reformer). Även Ryssland och Sovjetunionen var under en period på väg mot demokrati.

På EWK:s bild ser man samtidigt på Kremls torn fula, arga miner av kommunistiska diktatorer av Lenin, Stalin och Bresjnev. Uppenbarligen insåg EWK riskerna för ett bakslag.

I slutet av 1980-talet öppnade Gorbatjov inte bara Kreml utan hela Sovjetunionen mot världen. Det var inte enkelt, men ändå en fantastisk förändring. Demokratin började spira så smått, det blev yttrande- och tryckfrihet och omvandlingen av ekonomin från planekonomi till marknadsekonomi började. Sovjetunionen upplöstes efter ett par år och de olika delrepublikerna blev självständiga stater.

Bild: Michail Gorbatjov öppnar Kreml och Ryssland för omvärlden. Tidigare diktatorer surar i bakgrunden. En fantastisk bild av EWK.
Vad man i efterhand kan konstatera att de nyliberala råd som inte minst förståsigpåare från väst bidrog med under de här åren inte var rätt väg för Ryssland. Under Boris Jeltsins tid på 1990-talet statens företag ut och ett gäng oligarker, som blev oerhört rika, tog över, medan folk i allmänhet hade det ekonomiskt mycket tufft. Det blev oreda i samhället och många ryssar började fråga sig om demokrati skulle innebära allmän oreda och orättvisa. De började längta efter en ”stark man”. Omställningen av ekonomin borde ha gått till på ett mer genomtänkt sätt som skulle ha gynnat hela folket och inte bara en liten elit.

Vid milennieskiftet 2000 utsåg plötsligt Boris Jeltsin den relativt okände Vladimir Putin till sin efterträdare. Den tidigare KGB-agenten ansågs ha visat handlingskraft i det grymma kriget mot Tjetjenien, vilket uppenbarligen uppskattades av många ryssar. Putin valdes i ett relativt demokratiskt val till Rysslands president. Många hoppades att han skulle vara den starke man som skulle få ordning och reda på plats i samhället. Fortsätt läsa

Nordens tid är här!

Länge var jag övertygad motståndare till ett svenskt Natomedlemskap. Sveriges alliansfria utrikespolitik har medverkat till att hålla oss utanför krig i mer än 200 år. Alliansfriheten har tjänat oss väl.

Putins överfallskrig mot Ukraina ändrade emellertid min och många andras syn på världen och försvarsalliansen. Efter decennier av nedrustning och förhoppningar om avspänning kom vi till insikt att vi måste samarbeta för att kunna försvara oss mot den aggressiva makten i öster. När Finland, med över 130 mil gräns mot Ryssland, valde att ansöka om medlemskap i Nato följde Sverige exemplet. Det fungerar inte med en alliansfri ö mitt i Norden.

En stor majoritet i riksdagen ställde sig bakom Natoansökan, stödd av en bred folkopinion. Man kan beklaga att det inte fanns tid för en ordentlig debatt om för- och nackdelar med detta historiska steg, än mindre för en folkomröstning. I den osäkra omvärld vi befinner oss i måste man ibland handla snabbt.

Även Ungern, som sista Natoland, har nu sagt ja till den svenska ansökan och inom kort är Sverige fullvärdig medlem i försvarsalliansen. Det innebär att vi måste tänka nytt på olika sätt. Fortsätt läsa

Farligt att förläsa sig på historien…

Tucker Carlsons ”intervju” med Rysslands president Vladimir Putin är två timmar lång. I verkligheten handlar det till största delen om en föreläsning. Jag har sett det hela – och visst är det intressant att få en inblick i hur presidenten i Kreml tänker.

Historia är intressant och viktigt, men Putin har förläst sig, fantiserar och vantolkar vad som hänt genom århundradena för att agera motivera sitt agerande idag. Historierevisionism är oerhört farlig vilket vi kan se konsekvenserna av idag.

Putin ser vikingen Ruriks grundande av Kievriket 862 som starten för den ryska staten. Alla historiska händelser därefter tolkar han som steg för att stärka Ryssland. Ukraina anser han vara en konstgjord stat och ukrainarna ser han som ryssar. Att han i så fall bedriver ett förfärligt krig mot det egna folket låtsas han inte om.

Med samma synsätt som Putin skulle Sverige exempelvis kunna göra anspråk på området kring St Petersburg, Ingermanland, som en gång ingick i det svenska riket. Ja, varför inte även Kievriket, som enligt den ryske presidenten grundades av en svensk viking. Ett minst sagt uppseendeväckande, absurt synsätt. Fortsätt läsa

Hur kunde det gå så illa?

I dessa tider funderar man – i alla fall jag – ofta på hur det kunde gå så illa med Ryssland. Jag minns själv när jag på 1970- och 1980-talen i samband med olika delegationsresor träffade unga ryssar som var öppna och intresserade av hur vi levde väster om den dåvarande järnridån och gärna ville se en förändring. Den kom ju också kring 1990, då Sovjetunionen upplöstes och Ryssland blev ett eget land.

Några år senare minns jag hur många ryssar som besökte Sverige. När man gick på gatorna i Gamla Stan i Stockholm hörde man ofta mer ryska än engelska talas bland turisterna. Även andra delar av landet, exempelvis Åre, fick besök av en hel del ryska turister. Det kändes som om Ryssland började bli det grannland som det faktiskt är. Handeln växte och vi trodde i varje fall att den stora grannen i öster också skulle bli en vänligt sinnad demokrati.

Uppenbarligen lurade vi oss själva. Vi förstod inte vad som pågick under 1990-talets Ryssland. Kommunismen hade fallit, men vad kom i stället. Vad som hände var att ett gäng framfusiga herrar roffade åt sig en stor del av de tidigare statligt ägda företagen. Dessa oligarker blev stormrika, medan den breda massan blev fattigare. Anarki rådde i många delar av landet. Någon fungerande rättsstat hade inte blivit verklighet i det nya läget.

Anarki i stället för demokrati
I detta läge längtade förstås många ryssar efter ordning och reda, efter ”en stark man” som kunde åstadkomma detta. Då trädde den tidigare KGB-mannen Vladimir Putin in på scenen. Det blev utan tvekan bättre ordning, men man nådde inte särskilt långt på vägen mot en fungerande demokratisk rättsstat. Vi var dock många som fortfarande trodde att Ryssland var på rätt väg. Under de första åren på 2000-talet underströk även Putin att Ryssland ville bli en del av ett samarbetande Europa.
Bild: Uppenbarligen har Vladimir Putin förläst sig på historien. Han vill bli en ny tsar som Ivan den Förskräcklige. Att lära av historien kan vara bra, men inte att försöka upprepa den i en annan tid.
Fortsätt läsa

Öppning för en nordisk försvarsunion?

Putins angreppskrig mot Ukraina har plötsligt gjort ett Natomedlemskap högaktuellt för Finland och Sverige. Kan Ryssland angripa ett demokratiskt grannland som Ukraina ökar hoten även mot övriga länder i närområdet. Att även många som varit motståndare eller skeptiska reagerar genom att överväga en Natoansökan är mot denna bakgrund begripligt.

Jag har varit motståndare till en svensk Natoansökan och är fortfarande skeptisk, men tar naturligtvis intryck av läget. Alliansfriheten har medverkat till att hålla oss utanför krig i mer än 200 år. Grunden för säkerhetspolitiken har varit ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, en politik som länge har tjänat oss väl. En omprövning av säkerhetspolitiken är därför inte vilken fråga som helst.

Bilden: Att Sverige och Finland samordnar frågan om ev ansökan om Natointräde är positivt. Här statsministrarna Magdalena Andersson och Sanna Marin.

När Centerpartiets partistyrelse 2015 föreslog att partiet skulle ta ställning för en svensk Natoansökan reagerade jag negativt. Vårt parti hade dittills, tillsammans med Socialdemokraterna, alltid försvarat Sveriges alliansfria ställning. Nu hade partistyrelsens majoritet emellertid, några veckor före partistämman, kommit till en annan slutsats. Jag var särskilt kritisk till att denna för landet fundamentala fråga inte hade diskuterats brett och väl förankrats i rörelsen. Hanteringen tycker jag fortfarande var beklaglig. Fortsätt läsa