Kategoriarkiv: Centerhistoria

Vi ska vara stolta över vår egen idégrund!

Publicerat av
Svara

Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen. Fortsätt läsa →

Lär av historien – för framtiden!

Publicerat av
Svara

Jämtlands tidning
Östersunds-Posten
Det finns likheter mellan utvecklingen under 1930-talet och vad som händer idag. Krig pågår på flera håll i världen, även i vårt närområde. Högerauktoritära krafter underminerar demokrati och rättssamhälle i många länder. Efter en tid då många trodde att demokrati, folkstyre, skulle bli den dominerande samhällsformen globalt är den på tillbakagång.

Samtidigt finns positiva lärdomar att dra av vad som hände i Sverige och övriga Norden för 90 år sedan. I våra länder lyckades man stärka den ännu bräckliga demokratin och slå tillbaka de högerextrema rörelserna som vann framgångar i andra länder. I stället kunde man arbeta vidare på att stärka folkhemmet, den nordiska modellen.

I Sverige kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 överens om en bred krisuppgörelse, av de politiska motståndarna till höger föraktfullt avfärdad som ”kohandeln”. Liksom övriga världen led Sverige under denna tid av en djup depression med hög arbetslöshet och jordbrukskris. Arbetare och bönder drabbades hårt.

Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson enades 1933 om krisuppgörelsen (”kohandeln”) som stärkte demokratin och gav näring åt arbetet för folkhemmet. Inspirationen hämtade de båda skåningarna från Danmark. (Bilden ur boken om Bramstorp)

I uppgörelsen accepterade Bondeförbundet Socialdemokraternas arbetslöshetspolitik mot att Socialdemokraterna gick med på att stödja jordbruket. Arbetslösheten kunde tryckas tillbaka och bönderna fick bättre lönsamhet. Underlaget för de extrema rörelserna drogs undan och demokratin stärktes. Efter kompromisserna i krisuppgörelsen kom folkhemsbygget på allvar igång. (Folkhemstanken grundar sig i grunden på franska revolutionens paroll ”frihet, jämlikhet, broderskap”.) Fortsätt läsa →

Centerrörelsen kan bättre!

Publicerat av
3

För ett par veckor sedan trodde inte många att Centerpartiet skulle klara att behålla sina två mandat i Europaparlamentet. Klarade vi att behålla ett mandat vore det bra.

Slutspurten gav emellertid glädjande resultat. Listettan Emma Wiesner klarade debatterna bra, vilket säkert bidrog till uppgången, men den allra viktigaste insatsen gjorde den gröna folkrörelsen runt om i landet. Dörrar knackades, material delades i postlådor, på torg och utanför affärer. Insatserna visade hur viktigt det är med en aktiv organisation både i stad och land.

Bilden: en bra valaffisch som medverkade till att väljarna känner igen Centerpartiet.

De politiska frågor som vann väljarnas förtroende var främst klimat och miljö, liksom kravet på ökad självförsörjning och att skogsfrågorna inte ska styras från Bryssel. På de här områdena kände många väljare igen Centerpartiet.

Sammantaget medverkade slutspurten till att centerstödet i opinionsundersökningarna steg från strax över fyra procent till 7,3 procent i valet – och till att båda mandaten kunde behållas.

Samtidigt finns det skäl för viss självkritik när det gäller upplägget av EU-valrörelsen. Jag har exempelvis fått frågor om hur det kan komma sig att ett decentralistiskt parti som Centerpartiet, ett parti som arbetar för att hela landet ska leva, placerar tre toppkandidater, skrivna i Stockholm, högst upp på listan. Likaså varför ingen kandidat på listan är över 62 år när partiet har ett aktivt ceniornätverk med många framåt seniorer.

Allvarligt är självfallet också att valundersökningar visar att Centerpartiets stöd bland kärngrupperna på landsbygden, bönder och andra småföretagare, har minskat. Även bland de yngre är stödet förhållandevis lågt. Fortsätt läsa →

Kärnkraftsromantikerna blundar för riskerna

Publicerat av
Svara

Den första centerstämma jag deltog var i Luleå 1973. Där höll professor Hannes Alfvén sitt historiska anförande om kärnkraftens risker. Ett anförande som i hög grad påverkade centerrörelsen – och hela det svenska samhället – och inte minst mig själv. Åren därefter genomfördes omfattande studiekampanjer med tiotusentals deltagare runt om i Sverige. Många lärde sig vad kärnkraft innebär, om risker och problem, om att kärnkraft och kärnvapen är, som Alfvén uttryckte saken, ”siamesiska tvillingar”.

Själv var jag under hösten 1973 med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften, en förening som snart breddades och blev en verklig folkrörelse, Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Runt om i landet arrangerades opinionsmöten av olika slag. Flera marscher mot Barsebäck genomfördes och jag var med. Kärnkraftsmotståndet blev en bred folkrörelse.

Bilden: En affisch från tiden när tusentals svenskar och danskar marscherade mot Barsebäck för att protestera mot kärnkraften. Norden mot Barsebäck!

Efter olyckan vände Olof Palme och Socialdemokraterna och stödde Thorbjörn Fälldins och Centerpartiet krav på folkomröstning om kärnkraft. I mars 1980 fick svenska folket välja mellan tre linjer. Vad man verkar ha glömt idag är att samtliga tre linjer förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas.

Folkomröstning 1980
Jag arbetade i Linje 3, som förespråkade en avveckling inom tio år kombinerat med satsning på förnybara alternativ, som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack!”. Bakom denna linje stod Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet plus en bred miljörörelse. De mer kärnkraftspositiva partierna delade upp sig i två linjer. Linje 2 med Socialdemokraterna och Folkpartiet – med stöd från fackföreningsrörelsen – förespråkade en succesiv avveckling och offentligt ägande, medan Linje 1, som stöddes av Moderaterna, också stod för avveckling men utan att ta hänsyn till ägandet. (Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 procent och Linje 3 38,7 procent.) Att samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften, om än i olika tidsperspektiv, verkar vara glömt idag. Fortsätt läsa →

Demokratin återvinner kraft i Polen

Publicerat av
Svara

Samma texter som på  Liberal debatt

Efter åtta år av högerauktoritärt styre under PiS (”Lag och rättvisa”) har de polska väljarna sagt ifrån; demokratin och rättssamhället måste återupprättas!

Den 15 oktober gav polackerna med klar majoritet makten till de tre demokratiska valallianserna – Medborgarplattformen (KO), Tredje vägen (TD) och Nya Vänstern (NL). Efter två månader kunde den nya regeringen med Donald Tusk som premiärminister äntligen flytta in i regeringskanslierna. Den 12 december svors den nya regeringen in av president Andrzej Duda.

Länge såg Polen ut att följa Ungern på vägen mot ett alltmer auktoritärt och odemokratiskt styre. PiS ville ge landet ett enpartistyre på samma sätt som Fidesz i Ungern. Valresultatet är därför ett ljus i det europeiska mörker, där populistiska partier långt ut till höger vinner terräng i många länder.

Under de senaste åtta åren har Polen gått från att vara ett demokratiskt föredöme i det gamla östblocket till att bli ett avskräckande exempel på hur snabbt ett rättssamhälle kan monteras ned och folkstyret inskränkas. Efter regeringsskiftet 2015 började PiS-regeringen att ta beslut som successivt stärkte politikens makt över rättsväsendet. Många medier, särskilt public service, gjordes till rena propagandakanaler för regeringspartiet. För tre år sedan lät man det statliga oljebolaget (!) Orlen köpa upp många lokala och regionala tidningar.

De mänskliga rättigheterna för kvinnor och hbtqi-personer har inskränkts under PiS-styret. Den redan begränsade aborträtten har, med hjälp av författningsdomstolen, skärpts till i praktiken ett förbud och i östra delen av landet har kommuner och regioner inrättat ”hbtq-fria zoner”. Rapporter om hot och våld mot utsatta personer har ökat.

Rapporter om korruption har också kommit. Ett gravt exempel är att Polen, via ambassader och konsulat, har beviljat/sålt över två miljoner visum till personer utanför EU, främst i Asien och Afrika. Eftersom det handlar om Schengenvisum har de flesta inte rest till Polen utan till andra EU-länder. En del även till USA via Mexico. Fortsätt läsa →

När glömde KD(S) Guds skapelse?

Publicerat av
Svara

Högerregeringen, uppbackad av Sverigedemokraterna, tänker satsa mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar på ny kärnkraft. Nya reaktorer ska byggas så snart det går. Det verkar som om Tidöpartierna bara har mer kärnkraft i sina huvuden när vi ska möta framtidens energiutmaningar. Att denna energikälla innebär stora risker och dessutom blir allt dyrare har man uppenbarligen förträngt.

De som förundrar mig mest i denna utveckling är Kristdemokraterna. Ett parti som numera leds av en ordförande, Ebba Busch, som säger sig ”älska kärnkraft”. Eftersom hon för närvarande är Sveriges energi- och näringsminister har hon möjlighet att omsätta sin kärlek till denna energikälla i regeringspolitik. Hur kunde det gå så illa?

Jag minns en tid då Centerpartiet och KDS, som partiet hette då, stod varandra nära, inte minst när det gäller synen på kärnkraft. Inför folkomröstningen 1980 samarbetade partierna i den kärnkraftskritiska Linje 3. Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson var överens och i Linje 3 var Mats Odell aktiv vice ordförande. Jag deltog för övrigt själv i kampanjen inför folkomröstningen, bland annat som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack”.
Bilden: Ebba Busch säger rakt ut att ”Jag älskar kärnkraft”.

Uppvuxen i KDS starkaste område i Småland minns jag hur centerpartister och KDS:are samarbetade inför folkomröstningen, lokalt och centralt. KDS-folket, även Svensson och Odell, underströk att kärnkraft innebar ett övergrepp mot Guds natur. Uranbrytning, slutförvaring av det radioaktiva avfallet och att beroende av kärnkraft innebär ökat hot vid kriser och krig var argument som framfördes av alla kärnkraftskritiker.

Samarbetet inför folkomröstningen den 23 mars 1980 gjorde att Centerpartiet och KDS åren därefter diskuterade ett närmare samarbete även i politiken. Det fanns de – däribland jag – som till och med förordade en sammanslagning av partierna. Jag minns att jag resonerade med Mats Odell om att KDS skulle kunna bli en ”broderskapsrörelse” inom centerrörelsen. Jag tror för övrigt att de båda ordförandena Fälldin och Svensson var öppna för en partisammanslagning.

Bilden: Alf Svensson och KDS var mycket aktiva i kärnkraftsmotståndet inför folkomröstningen 1980.
Det visade sig emellertid att det fanns motstånd mot att gå så långt som till att slå samman partierna. I stället blev det en teknisk valsamverkan i riksdagsvalet 1985. Något som resulterade i att Alf Svensson som förste KDS:are blev invald i Sveriges riksdag under partibeteckningen Centern. Som riksdagsledamot lade han bland annat en motion med kravet att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2000 (motion 1986/87:N535). Fortsätt läsa →

Valet i Polen angår även oss

Publicerat av
1

Den 15 oktober går de polska väljarna till val. Ledamöterna i parlamentets båda kamrar, senaten och sejmen, ska utses. Utgången av valet får stor betydelse för Polen, men även för oss och Europa i övrigt. Därför är det svårbegripligt hur lite uppmärksamhet valet i grannlandet söder om Östersjön får i våra medier.

Sedan 2015 har det högerauktoritära partiet ”Lag och rättvisa”, PiS, styrt Polen. Under de år som gått sedan dess har regeringen även börjat styra public service och en stor del av övriga medier, inskränkt domstolarnas oberoende, skärpt den strikta abortlagen ytterligare och inskränkt homosexuellas rättigheter. En allvarlig utveckling.

Bilden: I samband med valet 2019 träffade jag centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz i Warszawa.

Det är ingen överdrift att hävda att PiS med partiledaren Jaroslaw Kaczynski i spetsen utgör ett reellt hot mot den demokratiska rättsstaten. Som Polenkännaren Peter Johnsson har konstaterat: ”Det är inte en diktatur, men det är en regim som är allt mer auktoritär, och som monterar ned den ena demokratiska regeln efter den andra.”

Polen har samtidigt aktiva demokratiska partier som nu samlar krafterna för att försätta PiS i opposition. Enkelt är det dock inte med dagens förutsättningar. Fortsätt läsa →

Inspiration från de gröna rötterna kan ge Centerpartiet nödvändig nystart

Publicerat av
Svara

Yngve och jag lyfter Gustaf Jonnergård inför centerstämman i Örebro. Hos honom finns inspiration för framtiden att hämta!
Just nu pågår Centerpartiets nystart efter det föga framgångsrika valet förra året. Partistämman i Örebro, där tre viktiga program och många motioner kommer att behandlas, får stor betydelse i denna process. Av programförslagen kan vi konstatera att partiet tydligt lyfter sina traditionella profilfrågor, landsbygden och miljön. Back to basi(c)s – och det är en riktig prioritering i dagens utsatta läge.

 För att möta framtiden kan Centerpartiet hämta inspiration från sina gröna rötter. Mellan 1950- och 1970-talen gjorde partiet uppseendeväckande framgångar. Väljarstödet växte från nio procent 1956 till över 25 procent 1973. Partiet utvecklades såväl idémässigt som breddades kraftigt. Stödet bland de traditionella väljargrupperna på landsbygden växte samtidigt som partiet vann stort stöd även i städerna. Det finns utan tvekan mycket att lära för dagens centerpartister.

Under vårt arbete med biografin över Gustaf Jonnergård, partisekreterare under den unika framgångsperioden, har vi konstaterat att denne ideologiske tänkare spelade en nyckelroll i nära samspel med partiordföranden Gunnar Hedlund. Klart är också att den starka folkrörelseorganisationen runt om i landet hade stor betydelse för framgångarna.

Redan från starten för mer än hundra år sedan betecknade Bondeförbundet sig som ett centerparti, ett alternativ till såväl höger som vänster. Under 1940-talet inspirerades Bondeförbundet av sitt finska systerparti att markera sin mittenposition som ”tredje vägen”. Från denna utgångspunkt arbetade Jonnergård vidare när han i början av 1950-talet blev partisekreterare. Fortsätt läsa →

Om inte om hade varit…

Publicerat av
Svara

Just nu pågår Centerpartiets medlemsomröstning inför valet till Europaparlamentsvalet nästa år. Jag hoppas att många deltar i omröstningen och vi får en stark lista med duktiga kandidater som står för grön, decentralistisk politik under de kommande åren.

Samtidigt påminns jag om när jag själv var ganska nära att få ta plats i detta parlament i Bryssel/Strasbourg. Inför valet 2009 ställde jag nämligen upp som kandidat i medlemsomröstningen och fick ett starkt stöd. Det kändes bra och var beredd att satsa. Jag såg mig som en konstruktiv EU-kritiker, som var beredd att arbeta för ett nära europeiskt samarbete när det gäller gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot var jag – och är fortfarande – motståndare till att göra EU till ett alltmer centraliserat statsbygge.

Bild: De fem ”toppkandidaterna” i valet till Europaparlamentet 2009. Från vänster: Kent Johansson, Abir Al-Sahlani, Lena Ek, Marie Wickberg och Håkan Larsson.

Jag sattes högt upp på listan av valberedningen. Vid förtroenderådet i Norrköping i slutet av 2008 skulle listan fastställas. Då gick Centerkvinnornas dåvarande ordförande (Gunilla Hjelm) upp i talarstolen och argumenterade för att flytta ned mig på listan eftersom en kandidat som ”vill gå baklänges in i framtiden” inte borde stå så högt upp. Hon menade alltså att jag var alltför EU-kritisk. Hjelm lyckades övertala en majoritet av ombuden om att flytta ned mig till femte plats. Fortsätt läsa →

Rödöbron 30 år!

Publicerat av
Svara

Den 29 juni 1993 invigdes Rödöbron. 30 år senare kan vi konstatera att bron mellan Frösön och Rödön – tillsammans med Sannsundsbron och Vallsundsbron – betyder oerhört mycket för att binda samman Storsjöbygden. Broarna kom inte till av en tillfällighet. Mycket arbete krävdes för att de skulle förverkligas.

Förslag om en bro mellan Rödön och Frösön framfördes redan i slutet av 1800-talet av bondeståndets siste talman Nils Larsson i Tullus. Han åstadkom mycket, men bron fick vänta. I stället fortsatte färjetrafiken över Rödösundet i ytterligare ett sekel.

Nils G Åsling från Trångsviken blev industriminister 1976 och han lyfte behovet av broar i Storsjöbygden. Tillsammans med lokala politiker förverkligades först Sannsundsbron som blev verklighet fem år senare. Rödöbron fick vänta ännu en tid, men tiden arbetade för ett brobygge även här.

Turismen utvecklades i Västjämtland och det blev aktuellt att ansöka om att få arrangera vinter-OS. Nils G Åsling och landshövding Sven Heurgren arbetade länge målmedvetet tillsammans med Krokoms och Åre kommuner för att göra verkstad av planerna. När det inte blev resultat lyckades Åsling få riksdagen att besluta om att broar kunde avgiftsfinansieras. Då kunde en rad privata företag gå in och finansiera bygget tillsammans med staten. Fortsätt läsa →