När centerledaren Maud Olofsson i söndags gjorde sitt utspel om att delar av Vattenfall bör säljas för att få fram resurser dels till ett bolag som ska investera i grön, förnybar energi, Framtidsenergi AB, dels till en fond för riskvilligt kapital till satsningar i norra Sveriges inland var jag något tveksam. Inte för att Centerpartiet vill satsa på grön energi och på ett lyft för inlandet, men för vad detta skulle innebära för Vattenfall. Min inställning är att Vattenfall även framledes ska vara helägt av de svenska skattebetalarna. Däremot är det fullt möjligt att sälja av delar av den stora energikoncernen.

I kväll kom ett bra klargörande i Rapport. Miljöminister Andreas Carlgren förklarade att vad det handlar om är att sälja kolkraft och kärnkraft i Tyskland och Polen. Jag ser heller ingen anledning för svenska staten att äga smutsig kolkraft och kärnkraft på kontinenten. Det är för övrigt samma personer som nu är så kritiska mot centerförslaget som gav klartecken till Vattenfall att köpa in sig i kolkraft och kärnkraft i Tyskland och Polen 1996-2002. Näringsministrarna under den här tiden var socialdemokrater och hette Björn Rosengren, Mona Sahlin, Leif Pagrotsky och Thomas Östros. Jag har svårt att se att tysk och polsk kolkraft, liksom tyska kärnkraftverk, skulle vara en ”kronjuvel” i svenska folkets ägande.

Däremot är det viktigt att svenska staten även framöver äger det kvarvarande Vattenfall med vattenkraften, som med fog kan betecknas som en ”kronjuvel”. Jag utgår också ifrån att det är detta Maud menar när hon säger att svenska folket även fortsättningsvis ska ha full kontroll över vattenkraften. Därför gäller det för Centerpartiet att stå emot folkpartiledaren Jan Björklunds idéer om att sälja en del av Vattenfall till basindustrin. Det är samma krafter som kan förväntas agera för en satsning på ny kärnkraft, vilket vore mycket olyckligt. Det gäller  att satsa på grön, miljövänlig energi och inte en farlig teknologi.

Kan man däremot använda intäkter från en försäljning av tysk kol- och kärnkraft till en storsatsning på den gröna omställningen och på att stärka inlandet, som släppt till sina forsar till den gemensamma elproduktionen så är det bra. Intressant nog har miljöpartiets språkrör Peter Eriksson redan tidigare varit inne på liknande tankegångar. En omstrukturering av Vattenfall i grön riktning behöver kanske inte bli en blockskiljande fråga om de båda gröna partierna är överens…

Jag vill i sammanhanget understryka att jag ser positivt på en fond med riskvilligt kapital för satsningar i inlandet, men att en sådan fond inte kan ersätta ett långsiktigt och stabilt system för återföring av vattenkraftsmedel efter norsk förebild. Inom Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV) kommer vi att arbeta vidare för att ett sådant system införs även på vår sida av Kölen så snart som möjligt. Det handlar om att kompensera de kommuner och regioner som släppt till sina forsar för den gemensamma elproduktionen för de skador kraftutbyggnaden gjort på fiske, turism, jord- och skogsbruk.

Ett lämpligt sätt att åstadkomma en mer rättfärdig fördelning av de värden det strömmande vattnet genererar är att låta hälften (minst) av den fastighetsskatt som staten tar ut på vattenkraftsanläggningar gå till kommunerna. I år uppgår denna fastighetsskatt till 2,9 miljarder kronor.

I Sverige försöker starka intressen inte sällan framställa Finland som ett entydigt kärnkraftspositivt. Det är inte sant. Kärnkraften delar de flesta finländska partierna. Svenska Folkpartiet är ett exempel, där riksdagsledamoten Christina Gestrin är stark kärnkraftskritiker.

Kärnkraftsdiskussionen kommer säkerligen att fortsätta. Då är det viktigt att de som vill fasa ut kärnkraften ur energisystemet samarbetar över gränserna. En hel del pågår, exempelvis den här informationskampanjen runt Östersjön.