Hård blockpolitik inte bra för Sverige

 

Till skillnad från våra grannländer har Sverige en hård blockpolitik. Det finns i dagens läge skäl att ifrågasätta detta, såväl för landets skull som för demokratins. Allt oftare framförs också kritik mot blocktänkandet.

Varje parti bör gå ut till väljarna med sin egen politik för att rösterna ska avgöra var den politiska tyngdpunkten bör läggas. Valet avgör vilka regeringskonstellationer som är möjliga.

Vårt land har ett flerpartisystem. Att väljarna har ett flertal alternativ att välja mellan när de går till valurnan. Är det bara två inskränks valmöjligheterna och därmed demokratin.

Jag har tidigare konstaterat att en hård och cementerad blockpolitik inte är bra för Sverige – och definitivt inte för ett självständigt parti i politikens centrum. Det är utifrån denna självständiga mittenposition Bondeförbundet/Centerpartiet har kunnat samverka såväl åt höger som åt vänster för att påverka samhällsutvecklingen. Min uppfattning är därför att det vore en felbedömning att inför valet 2014 kompromissa om politiken med övriga partiet i Allians för Sverige. Liksom i våra grannländer Danmark, Norge och Finland bör partierna gå fram med sin egen politik och låta väljarna avgöra var tyngdpunkten bör ligga.  Fortsätt läsa

Centerhistoria 22: Bondeideologi i Norden

I samband med krisuppgörelsen 1933 underströk Axel Pehrsson-Bramstorp (affischen), liksom Per Albin Hansson, till sambandet mellan arbetarnöd och bondenöd. Bramstorp hänvisade också till den polske bondepartiledaren Witos som uttryckt sig på liknande sätt. Det fanns under mellankrigstiden kontakter mellan de agrardemokratiska partierna i Norden och Centraleuropa.

Texten har tidigare publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

De fyra närbesläktade bondepartierna i Norden arbetade under andra förutsättningar än systerpartierna i Central- och Östeuropa, där agrarianismen utvecklades. Den svenske statsvetaren och bondepolitikern Thore Petersson har understrukit att ett bondepartis värden som förenar bondeideologier oberoende av tid och rum. Som exempel nämner han jorden som en förmedlare av frihet och rättvisa, en stark fosterlandskärlek som samtidigt låter andra nationer vara i fred, och en stark betoning av andliga värden i förhållande till materiella (Petersson 1953).

Vi har inte fördjupat oss i vad som är gemensamma drag i alla bonde- och agrarpartier i Europa. Vi har valt att koncentrera oss på partier som har haft starkt stöd in respektive länders bondebefolkningar, som själva har uppfattat sig som besläktade med varandra och som utifrån detta har samarbetat. På så sätt begränsar vi oss till att behandla de agrardemokratiska partierna i Central- och Östeuropa samt de fyra nordiska centerpartiernas föregångare. Frågan som ska besvaras är följande:

Hur mycket av agrarianismen i Central- och Östeuropas värdegrund fanns också mellankrigstidens ledande bondepartier i Finland, Sverige, Norge och Island? Fortsätt läsa

Centerhistoria 21: Inspiratören Thore Petersson

För 60 år sedan – 1952 – skrev SLU:s dåvarande förbundssekreterare Thore Petersson en serie artiklar om ”bondepolitisk internationalism” i Politisk tidskrift. Det var denna artikelserie som inspirerade Kjell Dahle och jag själv att skriva boken Annerledes-Europa (som ännu så länge enbart finns på norska.)

I samband med bokskrivandet intervjuade vi Thore. Han var fortfarande vid över 90 års ålder en mycket inspirerande centerideolog som såg sambanden mellan de agrardemokratiska pionjärerna i början av 1900-talet och de centergröna partierna ett sekel senare. Han såg den moderna ekohumanismen som en utveckling av bondeideologin:

-Ekohumanism är ett bra och modernt begrepp, en uppdatering av den gröna bondeideologin. Även om bonden alltid har insett att naturen sätter gränser är det naturligtvis mycket viktigt att de ekologiska ramarna så tydligt vägs in i ekohumanismen. Det handlar ju i grunden om att bruka utan att förbruka – och det gäller allt vad människan tar sig för.

Thore avled strax innan Annerledes-Europa kom ut 2010. Intervjun, som gjordes 2008, ingår i boken.

– Någon gång under 1947 blev jag på ett SLU-möte i Stockholm kontaktad av Michal Pluchinski. Han hade varit aktiv i bondepartiet PSL hemma i Polen men liksom många av sina partivänner tvingats i exil. Nu sökte han sig till SLU och bondeförbundet, som stod för samma grundideologi som han. Under de kommande åren träffades Michal och jag ofta och vi insåg att vi tillhörde samma internationella gröna bonderörelse.

Den som berättar är Thore Petersson, som satt i ledningen för Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) i slutet av 1940- och början av 1950-talet. Vi träffas en vinterdag hemma hos Thore, som nu är över 90 år, i radhuset i Spånga i västra Stockholm. Det är fascinerande att höra Thore berätta om sitt internationella arbete för mer än ett halvsekel sedan. Hans minne är glasklart fastän det är så länge sedan. Fortsätt läsa

Centerhistoria 20: Bondepolitiskt samarbete i exil

Agrardemokraterna i öst- och centraleuropa kämpade först mot nazistisk ockupation och efter andra världskriget mot kommunisterna. Många av dem tvingades i exil, där de fortsatte sitt arbete inom International Peasant Union (IPU). På så sätt kunde de gröna centeridéerna överleva.

En ledande person i IPU var den polske PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk (i mitten av bilden ovan. Till vänster företrädaren Wincenty Witos.) PSL sitter nu åter i Polens regering och håller aktivt sin historia levande. Bilden från 2010  är från 115-årsfirandet av partiets grundande. Denna text har tidigare publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

När nazisterna invaderade Tjeckoslovakien1938 tvingades den gröna internationalen (Internationella agrarbyrån) stänga sitt kontor i Prag. Agrarbyråns historia var slut men kontakterna mellan agrarpartierna fortsatte på olika sätt.

Under andra världskriget var det naturligtvis omöjligt att upprätthålla normala förbindelser länder och partier emellan. I juli 1942 hölls en konferens i London med företrädare för sju bondepartier från Öst- och Centraleuropa, där bland andra Stanislaw Mikolajczyk från Polen och Milan Gavrilovic från Jugoslavien deltog. Vid den här tiden såg agrarerna hoppfullt på hur framtiden efter krigets slut skulle te sig. Man målade upp visioner om demokratiska länder, där bönderna och deras partier skulle få ett stort inflytande. Fortsätt läsa

Politiken har ansvar för hela landet

Politiken – regering och riksdag – har ansvar för att det ska finnas bra förutsättningar för utveckling, inte minst i form av kommunikationer, i hela landet. Självfallet gäller det även huvudstadsområdet och jag har förståelse för att investeringar behöver göras där. Jag kan dock konstatera att regeringens intresse uppenbarligen – av dagens inlägg på DN debatt att döma – är större när det gäller att bygga tunnelbanor och förbifarter kring Stockholm än att satsa på att rusta Inlandsbanan och bygga Norrbottniabanan.

Vad jag främst vänder mig emot i de fyra partiledarnas inlägg är att de okritiskt verkar acceptera dagens befolkningskoncentration till huvudstadsregionen. ”Tillväxten förväntas inte avta, utan de kommande tjugo åren bedöms Stockholms läns befolkning att öka med en halv miljon människor”, skriver man bland annat.

En regering har ansvar för hela landet, för att ge alla regioner förutsättningar att växa och utvecklas. Att befolkningen i snabb takt koncentreras är varken bra för de regioner, där befolkningen minskar eller för Stockholm och övriga storstadsområden där tillväxten främst sker. Varken utglesning eller ohämmad tillväxt är av godo. I glesbygden blir det svårare att upprätthålla en bra service för människor och företag, i storstadsområdena blir resultatet trängsel, miljöproblem och bostadsbrist. En balanserad utveckling av hela landet är den bästa gemensamma resursanvändningen.  Fortsätt läsa

Centerhistoria 19: Bondepartierna i Norden under mellankrigstiden

Under sina första decennier var bondepartierna i Norden, särskilt i Sverige och Norge, inte särskilt inriktade på regeringsmakten. Man prioriterade sakfrågorna, rättvisa åt landsbygden och bönderna. Under 1930-talet valde emellertid alla partierna att göra rödgröna uppgörelser med Socialdemokraterna. Dessa uppgörelser betydde mycket för att befästa demokratin och slå tillbaka auktoritära rörelser som vid denna tid försökte etablera sig.

Bilden visar en karikatyr i Dagens Nyheter efter den så kallade ”kohandeln” mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna. ”Kon” bärs här in i riksdagen. Texten har tidigar publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Dagens nordiska centerpartier fick alla sina genombrott under åren kring 1920. Framgångarna berodde på att de tidigare etablerade partierna uppfattades vara ointresserade av bönder och landsbygdsbefolkning. Det var endast rösterna de var ute efter. De nya partierna erbjöd alternativ till stadspartierna både till höger och vänster. Partierna i Finland, Sverige och Norge kallade sig agrar- eller bondepartier. I Sverige blev namnet Bondeförbundet. Fortsätt läsa

Ett samarbetande Norden i Europa och världen

Idag är osäkerheten stor om hur det europeiska samarbetet kommer att utvecklas. Från Bryssel kommer propåer om att den enda vägen är mer centralisering, att bygga en federation, ett Europas Förenta Stater. Denna inriktning har för närvarande en svag förankring bland medborgarna.

Det är hög tid att diskutera både hur vi vill ha det framtida samarbetet i Europa och pröva om det är läge för ett närmare samarbete i Norden (kartan).

Inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 arbetade jag aktivt på nej-sidan. Jag var inte – som vi utmålades av förespråkarna för medlemskap – motståndare till europeiskt samarbete, men såg redan då hur starka krafter arbetade för att skapa en alltmer centraliserad statsbildning. En utveckling som ja-sidan för övrigt gjorde vad man kunde för att förneka. Det var naturligtvis taktik, det gällde att inte oroa väljarna. Nästan hela etablissemanget argumenterade för unionsinträde och hade stora resurser till sitt förfogande. Ändå vann ja-sidan med en ganska knapp majoritet.

Min vision 1994 var ett starkt och nära samarbetande Norden, som i sin tur samverkade med EU utan att vara en del av unionen. De nordiska länderna kompletterar varandra på ett bra sätt och skulle tillsammans ha en stark röst både i Europa och globalt. Länderna står nära varandra kulturellt och historiskt – och det finns en folkligt förankrad nordism. Därför var jag övertygad om att ett samarbetande Norden skulle bli en positiv kraft både internt och i det internationella samarbetet. Fortsätt läsa

Centerhistoria 18: Starka agrarpartier i Öst- och Centraleuropa

 

Efter första världskriget växte den politiska bonderörelsen, de agrardemokratiska partierna, sig starka i de flesta länder i öst- och centraleuropa. Ett exempel är Rumänien, där Bondepartiet (PNT) med Ion Mihalache (bilden) i ledningen, växte sig starkt. Snart sattes demokratin emellertid mer eller mindre ur spel och agrardemokraterna fick, tillsammans med andra demokrater, kämpa mot auktoritära regimer av olika slag.

Texten har tidigare (på norska) publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

En central del av den gröna bonderesningen efter första världskriget var En central del av den gröna bonderesningen efter första världskriget varagrarpartiernas stora genombrott i Central- och Östeuropa. En stor och energisk insats från såväl bondeledare som aktivister på gräsrotsnivå låg bakom. Dessutom kom de nya agrarpartierna på flera sätt till ett dukat bord. Allmän rösträtt, åtminstone för män, gällde nu i såväl gamla som nya nationalstater. Samtidigt utgjorde bönderna, med ett växande självförtroende, fortfarande den i särklass största befolkningsgruppen.

Fruktan och bristande självtillit hade tidigare lett till att bönder med rösträtt i stor omfattning använt denna till att stödja politiker och partier med bas i städerna. Nu klarade partier som uppstått på grund av missnöjet på landsbygden att få stöd av en stor del av väljarna där. Agrarpartierna lyckades appellera såväl till bondebefolkningens önskan att förbättra sina ekonomiska intressen som till missnöjet med huvudstädernas sociala och kulturella hegemoni. Fortsätt läsa

Centerhistoria 17: Sockerbruksarbetaren och bonden som stred mot kommunismen

 

Den polske centerpartisten och PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk tog strid för demokratin i Polen efter andra världskrigets slut. Han tvingades fly och gå i exil, men den gröna politiken överlevde. Tillsammans med andra agrardemokrater från det av Röda Armén ockuperade öst- och centraleuropa bildade han International Peasant Union (IPU) för att ha beredskap för att återvända till hemlandet. Han uppmärksammades i sitt nya hemland, USA, där tidskriften Time utsåg honom till månadens man 1948. Idag sitter Mikolajczyks parti PSL i Polens regering.

Stanislaw Mikolajczyk föddes i västra Tyskland 1901. Hans familj kom från Poznan i västra Polen, då ockuperat och en del av det tyska kejsardömet. Det var vid den här tiden vanligt att polacker reste västerut för att få arbete, så också Stanislaws föräldrar.

Vid tio års ålder flyttade familjen Mikolajczyk hem till sin lilla gård. Stanislaw fick tidigt tjäna sitt levebröd som sockerbruksarbetare. Samtidigt började han engagera sig i den polska frihetskampen. Efter att Polen åter blivit en självständig stat 1918 deltog han i försvaret mot den framryckande Röda armén. Fortsätt läsa

Den 14 september – ett intressant och viktigt datum

 

Dagens datum, den 14 september, är viktigt på flera sätt. För nio år sedan, den 14 september 2003 beslutade svenska folket att behålla kronan som valuta – och om två år, den 14 september 2014, väljer vi våra representanter till kommuner, landsting och riksdag för den kommande mandatperioden.

Centerpartiet spelade en nyckelroll för att väljarna tackade nej till euron 2003 och partiet kan spela en viktig roll i valet 2014. Agerandet får stor betydelse för om man kan leva upp till parollen ”Ett hållbart val”. 

Idag – den 14 september – är det exakt nio år sedan svenska folket med klar majoritet sa nej till att skrota kronan för euron. Trots ett enormt resursöverskott lyckades inte euroförespråkarna övertyga väljarna om att det var någon fördel med att överge den nationella valutan. Nio år senare är majoriteten för att behålla kronan ännu mycket större, kring 80 procent skulle rösta nej i en ny folkomröstning. Problemen med den felkonstruerade valutaunionen under de senaste åren har fått fler att komma till insikt.

Centerpartiet gjorde en mycket viktig insats i euroomröstningen 2003. Genom att partiet såg att valutaunionen var centralistisk och felkonstruerad valde man att aktivt ställa sig på nej-sidan. Jag deltog i arbetet inom nätverket Europa ja – euro nej, där Lena Ek var vice ordförande. Det kändes bra att kunna bidra till kampanjen och fantastiskt att vara en del av den segrande sidan i folkomröstningen. För den skull finns det självfallet inga skäl att glädjas över dagens eurokris. Hur krisen än kommer att utvecklas kommer det att finnas stora problem att övervinna, exempelvis i form av arbetslöshet och sociala problem i olika europeiska länder. Fortsätt läsa