Centerhistoria 18: Starka agrarpartier i Öst- och Centraleuropa

 

Efter första världskriget växte den politiska bonderörelsen, de agrardemokratiska partierna, sig starka i de flesta länder i öst- och centraleuropa. Ett exempel är Rumänien, där Bondepartiet (PNT) med Ion Mihalache (bilden) i ledningen, växte sig starkt. Snart sattes demokratin emellertid mer eller mindre ur spel och agrardemokraterna fick, tillsammans med andra demokrater, kämpa mot auktoritära regimer av olika slag.

Texten har tidigare (på norska) publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

En central del av den gröna bonderesningen efter första världskriget var En central del av den gröna bonderesningen efter första världskriget varagrarpartiernas stora genombrott i Central- och Östeuropa. En stor och energisk insats från såväl bondeledare som aktivister på gräsrotsnivå låg bakom. Dessutom kom de nya agrarpartierna på flera sätt till ett dukat bord. Allmän rösträtt, åtminstone för män, gällde nu i såväl gamla som nya nationalstater. Samtidigt utgjorde bönderna, med ett växande självförtroende, fortfarande den i särklass största befolkningsgruppen.

Fruktan och bristande självtillit hade tidigare lett till att bönder med rösträtt i stor omfattning använt denna till att stödja politiker och partier med bas i städerna. Nu klarade partier som uppstått på grund av missnöjet på landsbygden att få stöd av en stor del av väljarna där. Agrarpartierna lyckades appellera såväl till bondebefolkningens önskan att förbättra sina ekonomiska intressen som till missnöjet med huvudstädernas sociala och kulturella hegemoni.

De agrarpartier som redan fanns stärktes som masspartier och blev en verklig maktfaktor i samhället. Detta skedde i länder som Polen, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Jugoslavien. Där sådana partier fortfarande saknades grundades de kring första världskrigets slut, 1917 och 1918, och växte fram som politiska alternativ som förde fram böndernas och landsbygdsbefolkningens tankar. Vi ska nu se hur detta skedde i Rumänien, Litauen, Estland och Lettland.

De flesta agrarpartier som blev framgångsrika markerade sig gentemot de etablerade partierna, vare sig dessa var konservativa, liberala eller socialdemokrater. De markerade sin egen identitet som agrardemokratiska partier och utvecklade en egen ideologi, agrarianismen. De agrardemokratiska partierna mötte två allvarliga utmaningar vid den här tiden; uppsvinget för högerauktoritära krafter och den ekonomiska världskrisen. Vi ska också se närmare på vilka allianspartners som agrarpartierna valde under mellankrigstiden.

Rumänsk bonderegering

Inget annat agrarparti i mellankrigstidens Central- och Östeuropa uppnådde en så stor väljarandel som Partidul National Taranesc (Nationella Bondepartiet, PNT) i Rumänien. Vid sidan av sitt bulgariska systerparti var PNT dessutom det enda agrarparti som klarade av att bilda en enpartiregering. Det skulle emellertid ta längre tid i Rumänien än i övriga Central- och Östeuropa innan bonderörelsen nådde sin höjdpunkt.

Bondsonen och folkskolläraren Ion Mihalache (1882-1963) räknas som grundaren av den politiska bonderörelsen i Rumänien. Han ledde Partidul Taranesc (Bondepartiet, PT), som startade 1918 i den del av Rumänien som hade varit ett självständigt kungadöme sedan 1866. Initiativtagare var till största delen nyckelpersoner inom den spirande kooperativa rörelsen på landsbygden. Det var akademiker snarare än bönder som slog an tonen.

Den rumänska bonderörelsen fick sitt genombrott vid valen 1919, men det dröjde ytterligare två år innan Mihalaches folk kom överens med de ideologiskt närstående bondepolitikerna från de nya provinserna Bessarabien (Moldavien) och Transsylvanien om att gå ihop till ett parti. Såväl Mihalaches parti som de viktigaste regionala bondepartierna hade en markerad vänsterprofil. Flera av de tongivande bondepolitikerna hade en socialistisk bakgrund eller hade tidigare tillhört det liberala partiets bondevänliga vänsterflygel. Det politiska avståndet var länge kort mellan bonderörelsen och den demokratiska arbetarrörelsen.

En rumänsk variant av agrarianismen, kallad tsaranisme efter det rumänska ordet för bonde, utvecklades. Tsaranismen hade mycket gemensamt med bulgarisk, polsk och tjeckisk bondeideologi, men lade till en början större vikt vid motsättningar bland landsbygdsbefolkningen. Detta hängde samman med de enorma klasskillnaderna på den rumänska landsbygden, mellan allsmäktiga godsägare och den stora massan av i stort sett jordlösa bönder. Här var det svårt att hävda att huvudmotsättningen gick mellan stad och land.

Bondepartiet utgjorde huvudkraften i kampen för mer radikala jordreformer efter första världskrigets slut. Som jordbruksminister i en koalitionsregering lade Ion Mihalache 1920 fram ett konkret förslag med denna inriktning. Kung Ferdinand svarade med att omgående upplösa regeringen, bara tre månader efter att den hade tillträtt. Den följande regeringen var mer konservativ. Ändå såg den sig tvingad till att genomföra en reform som innebar att godsen måste avstå stora arealer till jordlösa och småbrukare. Omfattningen var dock långt mindre, och långtifrån alla torpare och småbrukare kunde ta sig ur fattigdomen.

En viss förändring av Bondepartiets profil och program skedde under 1920-talet. Det var bland annat nödvändigt för att kunna gå samman med det långt mer moderata, men likväl klart bondevänliga Nationalpartiet från Transylvanien. Sammanslagningen genomfördes 1926. Det nya partiet, Partidul Tational Taranesc (Nationella Bondepartiet, PNT) kom att ledas av Nationalpartiets främste politiker Iuliu Maniu (1873-1953). Sammanslagningen skulle snart medverka till att ge den rumänska bonderörelsen den makt man hade eftersträvat. Det nya partiet hade dock en mycket stor politisk spännvidd. Samlivet mellan de två tidigare konkurrenterna präglades från första stund av fraktionsstrider, personmotsättningar och uteslutningar. Det blev exempelvis omöjligt att fortsätta kampen för att de återstående godsen skulle styckas upp.

Massmobiliseringen av bönder i samband med Nationella Bondepartiets första kongress bidrog starkt till att ge det nya partiet makt. 677 ombud från 71 kretsar deltog i kongressen i Alba Iulia 6-7 maj 1928. Här attackerade man hårt regeringens politik, som betecknades som odemokratisk och bondefientlig. Kongressen krävde att kungen skulle ersätta den med en regering ledd av Iuliu Maniu. I anslutning till kongressen hölls ett stort folkmöte under öppen himmel. Även om det var mitt i vårbruket kom bönder från när och fjärran. Minst 100 000 deltog. Några var lyckliga nog att kunna resa med tåg. Långt fler hade en strapatsrik resa bakom sig i oxkärra eller flera dagar till fots.

En reporter från Kansas var på plats, bondsonen Reuben H Markham. Han har skildrat denna stora bondesamling. Nästan alla var klädda i hemsydda, lappade kläder. Det hembakta bröder bar de med sig i bylten som hängde i snören. Få fick plats i härbärget. De flesta sov ute i det fria, och det luktade häst om dem. Detta var verkligen en äkta gräsrotsrörelse med en stark önskan om social rättfärdighet. På den nysnickrade scenen framför folkmassorna framträdde böndernas ledare. Balkanexperten Markham kände dem väl och slog fast att här fanns det ”goda såväl som onda, ädla såväl som tarvliga, osjälviska lika väl som äregiriga” (Markham 1949:55). Alla ropade de på handling och de krävde regeringens avgång. Maniu, Mihalache med flera höll eldande tal om det rika Rumänien som var så fullt av fattigfolk.

Försök från de mest militanta att få bönderna att marschera mot Bucharest stoppades av Maniu. I Moskva väckte dessa tendenser till revolutionär stämning ändå stor uppmärksamhet. I Oslo kom följande varning från bondetidningen Nationen den 14 maj 1928:

Bönderne har gaatt tilbake til sine gaarder for aa dyrke sin jord. Men saa sterk kan fortvivelsen bli, at ogsaa bonden griper til vaapen som hittil har vaeret ansett for de fagorganiserte byfolks privilegium. Det kan komme dit, om ikke makthaverne i tide innser stillingens alvor, i stedet for aa undertrykke enhver opposisjon ved censurforholdsregler. Det eneste mulige lösning er aa overlate bönderne den del av makten som de har krav paa.”

Händelserna i Alba Iulia blev den vändpunkt som Nationen hade hoppats på. PNT lyckades att visa hur starkt folkligt stöd partiet hade. Under en regeringskris på hösten gav kungen efter och lät Nationella Bondepartiet ta över. Det blev den första rumänska regeringen sedan 1920 som inte var totalt dominerad av folk från huvudstadsområdet. Enpartiregeringen, som leddes av provinsjuristen Iuliu Maniu, utlyste snart det enda helt fria parlamentsvalet i mellankrigstidens Rumänien. Tidigare val hade präglats av polisvåld och omfattande valfusk, något som särskilt gick ut över den politiska bonderörelsen.

Vid valet i december 1928 dominerade regeringspartiet fullständigt inom det valblock som fick 77,8 procent av rösterna. Valsuccén gav genljud runt om i Europa och stora förhoppningar väcktes inom bondepartier i andra länder. En tydlig politisk liberalisering genomfördes nu i Rumänien, samtidigt som makten i landet decentraliserades. Folkvalda organ stärktes på bekostnad av de administrativa.

Bondsonen Mihalache sörjde som jordbruksminister snart för att departementets budget mer än fördubblades. Lantbrukets intressen gav större betydelse i näringspolitiken. Nya lagar stärkte bönderna genom bättre yrkesutbildning, bättre lånemöjligheter och en starkare, mer självständig producentkooperation. Även denna regering hade dock problem med att ge fattiga torpare bättre möjligheter att utnyttja sin mark på ett effektivt sätt.

Böljan av nationell entusiam och optimism, som följde efter regeringsskiftet (Roberts 1951:131) skulle dock inte vara länge. Regeringspartiet mötte ökande otålmodighet, inte minst från böndernas sida. Detta berodde på att radikala jordreformer uteblev samtidigt som det inte märktes mycket av den sociala utjämning som många hade förväntat sig. Att genomföra genomgripande ekonomiska reformer underlättades inte av att Maniu tog över statsministerposten bara några månader före kraschen på Wall street. En del ekonomiska restriktioner upphävdes dock och regeringen intog en positiv hållning till utländska investeringar.

Det sammanslagna partiets främsta ledare, Iuliu Maniu och Ion Michalache, fick allt större problem att hålla partiet samlat. Bland det tidigare Bondepartiets folk var frustrationen stor över att en del centrala programpunkter hade urvattnats. Flera vänstergrupperingar bröt sig ut, ledda av centrala personer. Dessa försökte vinna väljarstöd även på andra håll än i de egna regionerna. Utifrån började högerauktoritära krafter att skapa ökande problem, liksom den självsvåldige oh ambitiöse kung Carol som tog över tronen i juni 1930.

Skulden för det som gick galet lade Maniu i hög grad på den inflytelserika kretsen kring hovet, den så kallade camarillan. Denna grupp kontrollerade stora delar av det rumänska samhället över huvudet på de folkvalda. Kung Carols famösa älskarinna, madame Lupescu, blev en nyckelfigur i detta spel. Maniu och huvudmotståndaren, kungen, var på många sätt varandras motsatser i det rumänska samhällslivet. Med sin ”anti-korruptionshållning” utgjorde den djupt religiöse partiledaren ”en skarp kontrast till lösaktigheten och opportunismen i rumänskt offentligt liv” (Roberts 1951:135).

Manius starka sidor var samtidigt hans svaga sidor. Han blev legendarisk genom sin upprördhet över kungens förhållande till madame Lupescu. Lupescuaffären var faktiskt direkt utslagsgivande för hans avgång som statsminister i oktober 193. Moralisten Maniu har betecknats som något så ovanligt för en rumänsk politiker att varken intressera sig för kvinnor, pengar eller personlig makt. Få andra toppolitiker skulle ha satt frågan om kungliga älskarinnor högst upp på den politiska dagordningen. Allra minst i detta land. Historikern Hugh Seton-Watson, en tid stationerad i Rumänien som diplomat, hade solid täckning för följande ofta citerade brittiska understatement:

Borgerlig sexualmoral är sannolikt mindre värdesatt i Rumänien än någon annanstans på kontinenten. Detta var inte den rätta saken att bruka för att skärpa konflikten mellan demokrati och diktatur (Setson-Watson 1946:204).

Bortsett från ivern i det här fallet var Maniu i all sin hederlighet ofta undvikande och närmast handlingsförlamad. Han framstod som upphöjd och ibland svårförståelig i sin framtoning. Detta inbjöd till respekt, men för gräsrötterna på landsbygden var det inte lätt att förstå poängerna. Folkligheten hos utländska bondeledare som Stambolijski, Radic och Witos fanns inte alls hos Maniu. Detta gjorde det svårt för honom att bygga upp ett massparti och skapa starkt engagemang.

Iuliu Maniu ställdes inför många utmaningar och löste få. Efter regeringskrisen i oktober 1930 lyckades hans parti aldrig resa sig igen. Såväl han själv som flera av hans partivänner gjorde förvisso nya, kortvariga, försök att leda regeringar. Kungen hade emellertid stärkt sin ställning och bytte ut statsministrar allt eftersom de trotsade honom. Nationella Bondepartiets nederlag berodde på en kombination av starka motkrafter, svag ledning, interna motsättningar, den ekonomiska världskrisen, minskat folkligt stöd och ett nytt omfattande valfusk. En djupt frustrerad Maniu reste hem till Transsylvanien och Ion Mihalache blev partiledare under de följande åren. I opposition återfann partiet mycket av vad Mihalaches ursprungliga bondeparti hade stått för fram till 1926. Profilen blev både mer agrar och mer vänsterorienterad.

Olika tendenser i Baltikum

Litauen, Lettland och Estland hade redan i århundraden varit underlagda Tsarryssland då revolutionsåret 1917 kom med nya möjligheter. Historien om de baltiska ländernas agrarpartiet börjar emellertid redan 1905. Då agerade en jordhungrig landsbygdsbefolkning, gods brändes ned och godsägare morades. Året slutade emellertid mer fredligt.  hade redan i århundraden varit underlagda Tsarryssland då revolutionsåret 1917 kom med nya möjligheter. Historien om de baltiska ländernas agrarpartiet börjar emellertid redan 1905. Då agerade en jordhungrig landsbygdsbefolkning, gods brändes ned och godsägare morades. Året slutade emellertid mer fredligt. Representativa församlingar, dominerade av landsbygdsfolk, möttes i Vilnius, Riga och Tartu. Alla krävde ökat självstyre och egen jord till bönderna.

Fyra av bondeledarna från 1905 skulle under mellankrigstiden bli statsministrar efter att ha anslutit sig till agrarpartier i vad som då hade blivit tre självständiga nationalstater. En femte framtida statsminister blev som tonåring sårad under oroligheterna det här året.

I Litauen bildades det första bondepartiet redan i december 1905. Partibildningen skedde vid ett fraktionsmöte med bönder och lantarbetare under den så kallade storsejmen i Vilnius. Initiativtagare var kretsen kring en vänsterliberal bondetidning. Det nya partiet, Lietuvos Valstieciu Sajunga (Litauens bondeförbund, LVS), fick snabbt ett starkt organisatoriskt stöd bland de många fattigbönderna. Yngre bönder dominerade på basplanet, intellektuella i den centrala ledningen. Samtidigt svämmade de resolutioner som storsejmen antagit ut över den litauiska landsbygden. En kulturell uppblomstring följde i form av böcker, tidningar och bibliotek, liksom sång, musik och amatörteater. Den litauiska skolan, där undervisningen hade skett på ryska, förändrades i grunden på några månader. Ofta tog landsbygdsbefolkningen saken i egna händer: Hövligt men obevekligt körde de litauiska bönderna de ryska skollärarna till närmaste järnvägsstation och gjorde i ett slag hela skolan nationell (Benedictsen 1918:23).

Tsarryssland tog snart kontrollen över Baltikum igen. Det litauiska Bondeförbundet tvingades att ställa in sin verksamhet och partiarbetet kunde inte återupptas förrän i november 1918. Partiprogrammet innehöll bland annat lagstadgad minimilön, åttatimmarsdag, socialförsäkring, nationalisering av storindustrin och en omfattande jordreform. Tsarregimen hade nu fallit och bondeledarna från 1905 hörde till de som stod i spetsen för kampen för nationell självständighet i såväl Litauen, Lettland som Estland. Under en tid måste man slåss med två fiender samtidigt. Esterna och letterna ställdes mot bolsjeviker å den ena sidan och tyska trupper som försvarade godsägarnas intressen å den andra. Litauerna måste, förutom mot bolsjevikerna, också slåss mot nationellt inriktade polacker.

1920 lyckades polackerna erövra Litauens gamla, starkt multietniska, huvudstad Vilnius. Bortsett från detta gick de baltiska folken i det stora hela segrande ut ur kriget. Val till nationalförsamlingar med uppgift att fastställa grundlagar kunde nu genomföras. I god tid före valen hade centrala personer inom lantbrukets fackliga och ekonomiska organisationer sett till att även Lettland och Estland hade fått sina första bondepartier. Latviesu Zemnieku Savieniba (Lettiska Bondeförbundet, LZS) bildades i maj 1917. Det estniska systerpartiet som skulle bli känt under namnet Maaliit (Agrarförbundet) kom till i juni 1917.

Dessa två partier skulle dominera det politiska livet i Lettland och Estland under stora delar av mellankrigstiden. De representerade också sina länder i Gröna internationalen. Senare hörde det snarare till regel än undantag att de innehade statsministerposten och det var få regeringar där LZS och Maaliit inte deltog. De två bondepartierna kom att utgöra stabiliserande element i en politisk miljö som annars präglades av splittring.

I Estland var juristen, affärsmannen och tidningsmannen Konstantin Päts (1874-1956) den ledande agrarpolitikern. Motsvarigheten i Lettland var agronomen Karlis Ulmanis (1877-1942). Båda var bondsöner och höll kontakterna med jordbruket, men den ene var mer urban än den andre. Bägge hade tvingats fly undan russifieringstendenserna i Baltikum efter oroligheterna 190.

Päts och Ulmanis använde sig av vistelserna i utlandet för att skaffa sig värdefulla erfarenheter. Päts hade som nyvald och oppositionell viceordförande i Tallinn dömts till döden. Han upphöll sig i Schweiz och Finland fram till 1910. Då hade domen omvandlats till ett års fängelse, som han sonade i St Petersburg. Ulmanis reste till USA. Efter att till en början tvingats livnära sig som lantarbetare vidareutbildade han sig inom lantbruk i Nebaraska. Då Ulmanis återvände till Lettland 1913 hade han skaffat sig breda kunskaper på jordbruksområdet. Det lettiska jordbrukssällskapet drog nytta av detta. Han arbetade som mejeriinstruktör och arbetade med att främja boskapsskötsel. För att vara bonde hade han ovanligt bra förstånd, skrev en senare politikerkollega, en tysk-baltisk medlem av den lettiska sejmen, Saeima (Rauch 1967:150).

Gröna internationalens litauiska medlemsparti uppnådde aldrig motsvarande starka position. Lietuvas Valstieciu Liaudininku Sajunga (Litauens Bondepopulistiska förbund, LVLS) bildades genom en sammanslagning 1922 mellan Bondeförbundet och en grupp så kallade populister som länge hade stått partiet nära. Populisterna hade utgjort högerflygeln i det litauiska socialistpartiet fram till hösten 1917, då de uteslöts för att ha stött Litauens självständighet och privat äganderätt till jorden. Populisterna var starkt engagerade för småbönder och lantarbetare, och skiljde sig politiskt inte mycket från Bondeförbundet. Huvudskillnaden var att medan Bondeförbundet hade varit ett massparti för bönder var deras partner ett elitparti som dominerades av unga intellektuella sin länge hade vistats i Rysslands storstäder.

Gemensamt för de flesta som stod bakom de baltiska agarpartierna var att de under tsarregimen hade framträtt som socialrevolutionärer, vänsterliberaler eller radikala demokrater. Maalit i Estland och LZS i Lettland kom snart att utveckla sig i långt mer moderat riktning. Både Päts och Ulmanis blev typiska centerhögerpolitiker. Detta straffade sig genom att deras partier främst drog till sig de mest etablerade och välbärgade. Speciellt i Estland, men också i Lettland, uppstod starka motsättningar mellan så kallade gammelbönder och de många nybyggarna som fick mark genom de radikala jordreformerna. I Estland och Lettland uppstod särskilda nybyggarpartier, som var mer centervänsterorienterade och attraherade väljare som tidigare röstat på socialisterna. 1932 kom 650 ombud från gammelböndernas parti och 550 ombud från nybyggarnas parti samman för att under stort jubel slå samman partierna. I starka ordalag gick man till angrepp mot städernas negativa inflytande över det andliga livet och kulturlivet.

Vid valet till ny riksförsamling ett par månader senare fik det nya partiet, Ühinenud Pollumehed (Förenade Agrarpartiet), större stöd än vad de sammanslagna partierna tidigare fått tillsammans. Detta trots en tillbakagång i städerna. Valresultatet blev 39,8 procent. Idyllen varade emellertid inte länge. Efter ett och ett halvt år splittrades partiet. Päts, som redan från början varit skeptisk till fusionen, hamnade i minoritet i flera fall när det gällde den ekonomiska politiken. Han tog då med sina meningsfränder och återupprättade gammelböndernas parti. En del parlamentariker och lokalavdelningar från hans gamla parti höll emellertid fast vid koalitionen med nybyggarna. De som stannade kvar fortsatte att kalla sig Förenade Agrarpartiet.

Litauens bondepopulister behöll, till skillnad från systerpartierna i Estland och Lettland, sin ursprungliga vänsterorientering. I detta starkt katolska land hade kristdemokraterna starkt stöd bland bönderna. Huvudmotsättningen i litauisk politik under mellankrigstiden kom att gå mellan bondepopulister och socialister å den ena sidan och kristdemokrater och konservativa nationalister å den andra. Högersidan dominerade under de första åren efter landets självständighet. Bondepopulister var ändå välkomna till regeringsbordet, eftersom partiets ledande personer åtnjöt hög prestige även från politiska motståndare. Både advokaten Mykolas Slezevicius (1882-1939) och läkaren Kazys Grinius (1866-1950) var vid flera tillfällen statsministrar i breda koalitionsregeringar, trots att högersidan hade egen majoritet oh skulle ha kunnat klara sig utan sådana representanter från den litauiska bondeintelligensian.

Valet till nationalförsamlingen Seimas i maj 1926 skapade en helt ny situation. Bondepopulisterna gick fram och fick 22,2 procent av rösterna. Slezevicius blev statsminister i en vänsterkoalition med Socialdemokraterna. Partivännen Grinius blev president. Den nya regeringen lade omgående om kursen. Undantagstillståndet som hade rått sedan 1920 upphävdes. Detta öppnade för kraftigt förbättrad yttrandefrihet, stärkt lokalt folkstyre och stärkta rättigheter för minoriteterna. Jordbrukspolitiken lades också om, bland annat genom kraftigt sänkta låneräntor för småbönderna. Fackföreningsrörelsen stärktes också och socialpolitiken lades om till fördel för de allra svagaste grupperna.

Förlorarna var också många. Särskilt drabbades den starka katolska kyrkan som efter goda tider under kristdemokratiskt styre fick finna sig i drastiska nedskärningar i det ekonomiska stödet. Samtidigt skars den omfattande kristendomsundervisningen ned och den nya regeringen trotsade också påven i flera kyrkliga frågor. Ett regeringsförslag om att stärka jordbruket ekonomiskt genom en halvering av prästerskapets löner led i juli nederlag i sejmen.

Arméns starka ställning utmanades genom föreslagna neddragningar i försvarsbudgeten och antalet officerare. Officerarna reagerade lika starkt på kursomläggningen som kyrkan gjorde. Många blev också starkt provocerade av att också kommunister fick rätt att yttra sig. Bland de politiska fångar som frigavs fanns även kommunister. Detta sammanföll med att förhållandet till Sovjetunionen förbättrades. Många nationalister reagerade starkt mot de nya rättigheter som gavs till de stora etniska minoriteterna (judar, tyskar och polacker) – och mot att deras partier spelade en avgörande roll för regeringens parlamentariska grund. Regeringspartierna beskylldes för såväl kosmopolitanism som för internationalism. Spänningen i landet steg. Tiden vid makten skulle inte bli lång.

Färska demokratier i fara

De flesta av de gryende demokratierna i Central- och Östeuropa fick en kort livstid. Starka motkrafter fanns såväl i som utanför de olika länderna. Demokratiernas fall fick allvarliga följder för de agrardemokratiska partierna som hade byggts upp. Efter en period av tillväxt och entusiasm följde en period präglad av tillbakagång och förfall.

I två av länderna, Jugoslavien och Rumänien, fick agrarpolitikerna knappt uppleva en äkta parlamentarisk demokrati. De agrardemokratiska partierna fick starkt stöd i flera val men det hjälpte som vi har sett inte i länder med stark kungamakt och politiska motståndare som använde sig av drastiska åtgärder för att behålla makten. Pacifisten Stjepan Radics öde illustrerar detta. Som ledare för ett parti med egen majoritet i Kroatien tillbringade han längre tid i fängelse än i den jugoslaviska nationalförsamlingen. Den sista gången han var på plats som folkvald ledamot möttes bondeledaren en mördares dödsbringande kula.

I övriga delar av området kunde agrarpartierna efter första världskriget delta i relativt fria och demokratiska val. Därefter var det partiernas stöd och ledarnas förmåga att manöverera som avgjorde hur starkt inflytandet blev.

Det enda land där agrarpolitikerna helt misslyckades var Ungern. Vid det första efterkrigsvalet 1919 blev Orszagos Kisgazda es Földmüves Part (Småbrukarnas och lantarbetarnas riksparti) största parti med 40 procent av rösterna. Huvudpunkter på programmet var jordreform, hemliga val och progressiv beskattning. Bristande självförtroende, låg kunskapsnivå och alltför mycket godtrogenhet förstörde allt för partiet. En skrupellös högerpolitiker, greve Berhlen, var situationens herre. Den mycket försynte småbrukaren Istvan Nagyatady-Szabo (1863-1924) underordnade sig för att i nästa steg bli totalt förvirrad. Följande brutala citat från Gröna internationalens ledare Milan Hodza sammanfattar både partiledarens och partiets undergång:

Szabo gick in i regeringen som lantbruksminister och fick lov att inleda första fasen av en mycket blygsam jordreform. Kravet var att hans parti skulle slås samman med Berthlens parti. Avtalet om detta ingicks. Tre år senare fanns inget småbrukarparti och inte heller någon jordreform.

Det politiska självmordet följdes av ett personligt. Szabo hade hamnat i en krissituation som han kände sig tvungen att lösa på ett verkligt radikalt sätt. Han sköt sig. (Hodza 1942:121)

Ledande agrarpolitiker i Bulgarien, Tjeckoslovakien, Polen, Litauen, Lettland och Estland visade sig långt skickligare på att använda sig av de möjligheter som den nya demokratin erbjöd. Det skulle ändå inte dröja länge innan demokratin började undergrävas. Kedjans svagaste länk visade sig vara Bulgarien, det enda land som styrdes av en agrardemokratisk majoritetsregering. Stambolijskis experiment med agrarianism slutade med den blodiga statskuppen i juni 1923. Bulgariens bönder förlorade då sina demokratiska rättigheter och fick dem aldrig helt tillbaka under hela mellankrigstiden. Under perioden 1931 till 1934 fick dock Agrarunionen vissa möjligheter att ta delta i styrningen av landet, innan en ny statskupp inträffade.

Efter Bulgarien följde Polen. Åter var det en agrarledd regering som drabbades av en blodig statskupp. Bondehövdingen Wincenty Witos tredje regering hade inte fungerat mer än några dagar då Jozef Pilsudski i maj 1926 bytte roll från krigshjälte till kuppmakare. Han förblev därefter Polens diktator fram till sin död, och polackerna hade ännu inte återfått sin frihet när andra världskriget stoppade alla försök att återupprätta demokratin.

Demokratin i Litauen avskaffades också under 1926. Sex månader efter att Bondepopulisternas ledare Mykolas Slezevicius hade bildat koalitionsregering med Socialdemokraterna proklamerades på partikongressen att regeringen hade två fiender, bolsjevikerna och fascisterna. Ett par veckor senare sände Mussolini ett gratulationstelegram eftersom han betraktade det inträffade som att Europas andra fasciststat hade upprättats. Landets nye ledare, nationalisten Antanas Smetona, hade misslyckats i alla fyra valen till sejmen. Nu uttalade han sig föraktfullt om ”alla slags partier som proklamerar största möjliga åsiktsfrihet utan disciplin och harmoni”. Smetona hävdade att ”vid utgången av 1926 hade den typen av frihet fört landet till en punkt när styrningen knappt var märkbar” (Sabaliunas 1972:7-8).

För tredje gången var det en agrarledd regering som störtades. Kuppen i Litauen skiljde sig likväl från de andra genom att den genomfördes utan blodsutgjutelse. De nya makthavarna hotade emellertid med ståndrätt om någon gjorde motstånd och det lär ha varit fruktan för inbördeskrig som gjorde att regeringen avgick frivilligt. Diktatorn Smetona lyckades under en tid få med Kristdemokraterna i den nya regeringen. Den avsatte presidenten ska ha tackat nej till erbjudande om statspension. I stället gick 60-åringen Grinius tillbaka till jobbet som direktör för den kommunala hälsotjänsten i landets provisoriska huvudstad Kaunas. Under flera år kom han att stå i spetsen för arbetet mot tuberkulos samtidigt som han ledde en förening för stöd till mödrar och barn.

Sovjetunionen av alla försökte i maj 1927 att mäkla fred mellan den avgångne och den nye statministern, eftersom båda var klart proryska. Bägge sa nej, men orsakerna var lika olika som de var betecknande för avgrunden dem emellan. Slezevicius svar löd: Ett närmande mellan Populisterna och Nationalisterna kommer inte på tal, eftersom Populisterna är demokrater”. Efterföljaren svarade: ”Vi behöver inte Populisterna som parti överhuvudtaget. Deras begravning är redan i full gång.” (Butkus 2007:228). Smetona satt kvar vid makten ända tills Röda Armén marscherade in 1940.

Under 1930-talet hotades det som återstod av demokrati i Central- och Östeuropa av ännu mer extrema högergrupperingar än de som dittills hade dominerat. Rumänien är ett exempel. Nationella Bondepartiets Ion Michalache hade som inrikesminister redan 1931 försökt att upplösa det högerextrema Järngardet och fått dess ledare Corneliu Codreanu arresterad. Codreanu beklagade sig i sina memoarer över Michalaches ingrepp mot organisationen, ”en rörelse som inte hade gjort något olagligt utan bara försökt att sätta foten på den judiska giftormen” (Codreanu 1941:361).

Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 inspirerade de högerextrema i andra länder. Järngardet stärkte sin ställning igen. Samma år övertog Ion Michalache som partiledare för en fyraårsperiod. Nationella Bondepartiet befann sig nu hela tiden i opposition och var ”huvudopponenten” mot den tilltagande fascismen och andra former av högerauktoritära tankar (Roberts 1951:190, 256-257). En serie massdemonstationer och andra markeringar bidrog till detta. Ingen kunde dock hindra att Rumänien under 1930-talet genomgick en utveckling från att vara parlamentarisk demokrati med klara begränsningar till att bli en renodlad kungadiktatur några månader före andra världskrigets utbrott.

Högerextremisterna stärkte också sin ställning i Estland och Lettland efter Hitlers makttillträde. De så kallade frihetskämparna i Estland och Åskkorset i Lettland uppfattades i stigande grad som hot mot demokratin. När diktatur infördes var det emellertid inte alls högerextremister som låg bakom. Under förevändning att förekomma extremisterna var det de sittande presidenterna Konstantin Päts och Karlis Ulmanis som stod bakom fredliga kupper i mars och maj 1934. Dessa två agrarledare var klara undantag från regeln att det var agrarledda regeringar som blev offer för statskupper från politiska konkurrenter. Som diktatorer ofta brukar göra hävdade Päts och Ulmanis att de demokratiska rättigheterna skulle återinföras så snart situationen kom under kontroll, och att detta skulle ske i närtid. Deras auktoritära regimer kom emellertid att bestå ända tills Stalin invaderade de två länderna sex år senare.

Det råder bred enighet om att statskupperna i Estland och Lettland ledde till två av de mildaste auktoritära regimerna i Europa. Inom kuppmakarnas egna partier var det starkt delade uppfattningar om vad som hade skett. Förenade Agrarpartiet i Estland och Nybyggarpartiet i Lettland protesterade entydigt. 1936 försökte Päts att legitimera sin diktatur genom en folkomröstning där 62,4 procent av väljarna gav honom sitt stöd. Året innan hade de politiska partierna, inklusive Päts eget agrarparti, blivit förbjudna. Agitation gentemot diktatorns linje före folkomröstningen var heller inte tillåten. Ulmanis gjorde aldrig något liknande försök att släta över det som hade skett.

Ändå är det vanskligt att se några viktiga principiella skillnader mellan Päts och Ulmanis agerande. Bägge bröt å det grövsta mot Gröna internationalens principer om agrardemokrati. Omvärlden reagerade emellertid olika i förhållande till de båda statskupperna. Huvudorsaken är lika uppenbar som principlös. Päts hade stöd av ledande socialister när han gjorde sin kupp och blev hyllad i Moskvatidningarna Pravda och Izvestia. Även socialdemokrater intog en förstående hållning. Ulmanis hade däremot haft dåliga relationer till socialisterna ända sedan 1917. Hans kupp möttes av massiva fördömanden både i Pravda och från socialdemokrater.

I väst var respekten i allmänhet liten för de nya och sårbara demokratierna i öst och för deras befolkningar. Den engelska liberala tidningen Manchester Guardian kan tas som ett exempel på detta. Den 17 maj 1926 gav tidningen på ledarplats sitt stöd till den så kallade revolutionen i Polen. Tidningen sammanfattade med att det hela hade gått snabbt och bra, även om det skedde ”på bekostnad av några hundra dödsoffer, som lyckligtvis inte inkluderade utlänningar”. Den 20 december samma år ställde sig tidningen ljummen till kuppen i Litauen, eftersom man menade att det litauiska folket var ”ett av de mest primitiva i Europa, inte bara språkligt utan också ekonomiskt och politiskt. Detta är en nation av bönder.”

Den ekonomiska världskrisen

Bönderna led mer än många andra som en följd av den ekonomiska världskrisen 1929. Huvudproblemet var inte längre brist på egen jord utan att priserna på jordbruksprodukter sjönk långt mer än priserna på industriprodukter. Följderna av denna så kallade prisyxan var högst märkbara i vanliga bönders vardagsliv i hela Central- och Östeuropa. Många hade inte längre råd att köpa viktiga saker som tändstickor och lampolja. Att köpa skor och kläder blev åter en lyx på landsbygden. Kreativa personer delade tändstickorna på fyra i förhoppningen att de fortfarande skulle vara tillräckligt stora att använda. Andra gjorde upp eld med hjälp av flinta och mossa. Hemmagjorda talgljus hindrade att det blev totalt mörkt. Fåren sörjde för att den fingerfärdige kunde laga kläder och skor till familjen.

I magra områden tvingades de fattigaste bönderna att låna pengar för att klara sig över vintern utan att svälta. Det skedde ofta till ockerräntor, vilket gjorde framtidsutsikterna ännu mörkare. Undernäring och felnäring fick omfattande följder för hälsotillståndet. Tuberkulos och fläcktyfus florerade. Brist på läkare på landsbygden berodde ofta på att de flesta inte hade råd att betala. Landsbygdens kvinnor var särskilt utsatta. Där svält och fattigdom rådde kunde det bli groteska följder som att mannen i praktiken värderade hustruns väl och ve lägre än kons. ”En man utan fem öre kan skaffa sig en ny fru, men inte en ny ko” (Pribichevich 1940:231).

Lån till redskap och reparationer var inte att tänka på för de flesta bönder. I tider när många riskerade att få gå från gård och grund för att de saknade kontakter att betala skatten med missunnade bönderna statsbyråkraterna deras fasta månadslön. Många tyckte att det fanns alltför många onyttiga byråkrater som krävde sitt. Ja, i folkmun hette det att ”hanhundarna är fler än vad hyndan kan stå ut med” (Tomasic 1948:199).

De agrardemokratiska partierna i Central- och Östeuropa stod inför allvarliga utmaningar som följd av den ekonomiska världskrisen. Depressionen hotade att sätta stopp för den sociala revolution som jordreformerna hade fört med sig. Krisen blev ett huvudtema på Gröna internationalens kongresser under de kommande åren. En del av partierna satt i regeringar när krisen bröt ut. Reaktionerna på utmaningarna var olika. Detta hängde dels samman med interna motsättningar inom agrarrörelsen, exempelvis hade småbönder och storbönder olika intressen. En ännu viktigare förklaring till att de agerade olika var att partierna hade olika genomslagskraft i de koalitionsregeringar där de satt.

I Tjeckoslovakien, Estland och Lettland hade agrarerna nyckelpositioner i regeringarna vid den här tiden. I dessa länder vidtogs också omfattande åtgärder för att lindra böndernas problem. Det kanske viktigaste var att man införde statskontrollerade spannmålsmonopol som skyddade jordbruksbefolkningen mot låga och instabila priser. Konkurser motverkades genom en ränte- och lånepolitik som delvis gav bönderna positiv särbehandling. Importrestriktioner ingick också i agrarpartiernas krispaket. Ibland måste de emellertid ge upp inför sina koalitionspartner. Den regering som satt längst i Lettland under mellankrigstiden, ledd av agrardemokratten och agronomen Hugo Celmins (1877-1941), avgick i mars 1931 när den inte fick igenom ytterligare protektionistiska åtgärder. Då hade den suttit sedan december 1928.

I Tjeckoslovakien arbetade Agrarpartiets folk parallellt i såväl regeringsapparaten, bondeorganisationerna, kooperationen, bondebanker som i industrin. Partiets inflytande var långt större i regeringen än i nationalförsamlingen. Vid regeringsbordet kunde man sätta saker och ting på sin spets, medan det i nationalförsamlingen var enklare för andra partier att rösta ned agrarerna när man inte var överens. Stora delar av exportindustrin drabbades av en handelspolitik som reducerade såväl import som export.

Regeringarna i en del andra länder infriade på inget sätt de konkurshotade böndernas förväntningar. Dessa blev därför en skottavla för bondemissnöjet. Detta drabbade även agrarpartier som gått in i regeringssamarbete med grupperingar som inte satte bönderna i första hand. Utan samband med första världskriget blev de ledande agrarpartierna i såväl Bulgarien som Rumänien offer för sådana allianser. Nationella Bondepartiet i Rumänien och Agrarförbundet i Bulgarien var masspartier med starka vänsterflyglar i opposition till de mer moderata politiker som för ögonblicket var tongivande.

Ion Mihalache hade lett det ursprungliga Bondepartiet i Rumänien fram till sammanslagningen med Manius Nationalparti 1926. Då krisen bröt ut var Mihalache jordbruksminister. Förutom att han skiljde ut sig genom sitt bondeursprung var han den ende icke-akademikern i regeringen. Han hade stora problem med att övertyga sina regeringskollegor om nödvändigheten av mer radikala krisåtgärder för bönderna. En del partivänner hade redan gjort uppror mot vad de uppfattade som att böndernas intressen kördes över. En av partiets tidigare viceordföranden stod i spetsen för ett utbrytarparti som krävde uppskov eller avskrivning av krisdrabbade bönders skulder. Men ingenting hände medan Nationella Bondepartiet dominerade landets regeringar. I stället fick nybyggarna erbjudande om att sälja sin nyss förvärvade jord. Detta gick helt emot syftet med jordreformen och många rika människor kunde nu billigt köpa tillbaka den jord de hade fått avstå genom jordreformen.

I Bulgarien försökte Agrarförbundets regeringsfraktion att få till stånd ett stöd till skuldtyngda bönder, men fick föga stöd från koalitionspartierna. Missnöjda bönder reagerade starkt emot att Agrarförbundets främste ledare under sådana omständigheter var jordbruksminister. Mer vänsterorienterade agrardemokrater bröt sig ut ur partiet 1932, med den unge Georgi M Dimitrov (1903-1972) i spetsen. Dimitrov, oftast kallad Gemeto för att inte förväxlas med kommunistledaren med samma namn, skulle bli en huvudperson i bulgarisk politik under de kommande åren. Pladneagrarerna, som utbrytarna kom att kallas efter namnet på deras tidning, fick stöd från prominenta partivänner i exil. Dessa hade levt i Tjeckoslovakien och Jugoslavien sedan kuppen 1923. Några av dem hade suttit i Stambolijskis regering och förbjöds av de bulgariska myndigheterna att återvända hem.

Långt mer än regeringspartiernas prestige stod på spel när de många bönderna inte fick hjälp ut ur krisen. Hela den parlamentariska demokratins legitimitet kom i fara under de rådande omständigheterna. Bönder som hade förlorat tron på de moderata agrarpolitikerna anslöt sig inte nödvändigtvis till de mer vänsterorienterade agrardemokraterna. Många drogs i stället till nya anti-parlamentariska alternativ, som Järngardet i Rumänien.

En mager tröst var att de diktaturer som tog över makten inte stod för någon mer tillfredsställande krishantering. Detta demonstrerades tydligt i länder som Polen och Litauen. Där krävde Gröna internationalens partier kraftfullare åtgärder, särskilt när det gäller småböndernas situation. Böndernas protester under den ekonomiska världskrisen blev i dessa två länder mer militanta än någon annanstans – och i de här fallen handlade det inte om någon högerradikalism.

Litauiska bönder använde leveransstopp, gick i skattestrejk och bojkottade inbetalning av lån. De försökte också hindra att jord skulle säljas på tvångsauktion. 1935 valde regimen att slå ned på aktionerna med hårda metoder och det kom till kraftiga sammanstötningar mellan polis och demonstrerande bönder. I Kaunas gick arbetarna ut i sympatistrejk. Regimen gav Bondepopulisterna en stor del av skulden för oroligheterna. Många bondeaktivister dömdes till döden, men bara en handfull av domarna genomfördes. Den tidigare statsministern Slezevicius gav som advokat gratis rättshjälp till en del fattigbönder som ställdes inför rätta.

I Polen, där den ekonomiska krisen varade längre än i övriga Europa, hände det ofta att regimens talare under massmöten blev avbrutna av bondeslagord som: ”Vi vill inte bli jagade in i slummen” (Wynot 1974:151). 1937 genomfördes en omfattande bondestrejk. Minst 42 bönder dödades i sammanstötningarna. Dessa inträffade när polisen försökte tränga igenom de barrikader som hade satts upp för att hindra leveranser till och från städerna. Också i Polen förekom sympatiaktioner från arbetarna i städerna. Bondepartiet SL organiserade strejken i samförstånd med sin hövding i exil, Wincenty Witos.

Förutom de ekonomiska kraven krävde bönderna i Polen och Litauen att demokratin skulle återinföras. I spetsen för de polska strejkerna stod en ung bonde och kooperatör, Stanislaw Mikolajczyk. Under och efter andra världskriget skulle han bli sitt partis obestridde ledare.

Det starkaste agrarpartiet i Jugoslavien, Kroatiska Bondepartiet, stod också bakom bondestrejker. I huvudsak valde emellertid detta parti att möta krisen på sitt eget sätt, inspirerat av icke-våld och underifrånperspektiv. Man hade inga förväntningar på att få någon hjälp från diktaturen i Belgrad. I stället utvecklades starka lokala nätverk av självhjälps- och samverkansgrupper i partiregi. Med liv och lust tog man itu med lokala åtgärder som man egentligen borde förvänta att myndigheterna stod för. Det kunde vara elektrifiering, dikning, vägbyggande, borrning efter vatten eller återuppbyggande av en nedbränd by. En omfattande alfabetiseringskampanj genomfördes inte i regi av professionella lärare utan med folk som just hade lärt sig själva att läsa och skriva. Arbete för att höja folkhälsan ingick också. Sådana nätverk utgjorde fram till andra världskriget, tillsammans med andra former av samverkan, en viktig del av det dagliga livet i tusentals kroatiska byar.

Allianser med andra partier

De första mellankrigsåren möttes de agrardemokratiska partierna i Central- och Östeuropa med misstroende och förakt från de urbana politikerna. Detta gällde särskilt i de fall då partierna leddes av bönder med eget jordbruk. Sådana negativa hållningar var utbredda bland såväl socialister, konservativa som vänsterliberala. Urbana representanter för etniska minoriteter som judar och tyskar verkar inte ha varit något undantag. Skepsisen var ömsesidig och förolämpningar utväxlades ofta mellan bönder och stadsfolk både i och utanför nationalförsamlingarna.

Snart var man emellertid tvungna att tåla varandra bättre. De agrardemokratiska partierna utgjorde ofta starka minoriteter i nationalförsamlingarna. Om de dessutom var i vågmästarställning kunde de avgöra vilken konstellation som fick regeringsmakten. För många urbana politiker med regeringsambitioner gällde det därför att vinna agrarernas förtroende. Bortsett från Stambolijskis regeringsperiod i Bulgarien och en kort period i Rumänien var också Gröna internationalens partier hänvisade till att söka allianser med andra grupperingar om de ville få politiskt genomslag.

Antingen valde man oppositionsrollen och kunde hålla fanan ren och grön. Eller så allierade man sig med politiska motståndare och tvingades att svälja politiks kompromisser som det alltid är nödvändigt att göra inom ramen för en koalitionsregering. Stjepan Radic försökte sig under en kort period på en mellanvariant. Vid ett tillfälle kom han med följande försök att slippa ansvar: ”Vi sitter inte i regeringen, vi är bara ett bihang till regeringen.” (Tomasevich 1955:241). Även som statsråd kände sig den kroatiske partiledaren sig nog så maktlös i förhållande till den serbiska dominansen. Onda tungor kan nog påstå att den här typen av dubbla budskap nu och då kan förekomma även inom andra partier.

De flesta av Gröna internationalens medlemspartier räknade sig som centerpartier och som bonde- och landsbygdsbefolkningens främsta språkrör i kampen mot en politik som satte städernas intressen främst. Vilka partier skulle då de agrardemokratiska partierna i Central- och Östeuropa då knyta sig närmast till? Detta varierade, såväl över tid som från land till land. Självägande bönder med familjebruk har sällan funnit skäl att bli begeistrade varken över socialism, kommunism eller ekonomisk liberalism. Om agrarpartierna skulle komma i regeringsposition handlade det därför ofta om val av det minst onda alternativet.

Det är emellertid viktigt att ha klart för sig att val av politiska allierade som regel handlar om mer än att finna ut vem som står den egna politiska synen närmast. En huvudpoäng har i stället varit att i första hand skaffa sig genomslag på politiska områden som man själv uppfattar som viktiga. Därför är det också viktigt att ta reda på vem som är mest villig att jämka sig i sådan frågor, och vilka partners som kan erbjuda de bästa politiska maktpositionerna. Vem som kan uppskattas mest av de egna väljare och aktiva är också betydelsefullt om man tänker på framtida väljarstöd. Mellankrigstidens agrardemokrater tänkte ungefär som andra politiker. Ska samarbetet kunna fungera i praktiken är också personkemi och ömsesidig respekt av stor betydelse.

Utifrån denna breda utgångspunkt ska vi nu se om det finns något tydligt mönster i de agrardemokratiska partiernas val av allianspartners. Flera av de förhållanden vi har pekat på varierade också under mellankrigstiden. Detta gäller såväl vilka sakområden agrarpartierna var mest engagerade i och hur väl deras ledare kunde samarbeta med sina kollegor i andra partier.

Förändringar i tidsandan påverkade också agrarernas val av allianspartier. Under den gröna bonderesningen vid första världskrigets slut rådde stor optimism samtidigt som många agrarledare arbetade för att hindra bolsjevikerna att få inflytande bland fattigbönderna. Under 1920-talet strävade man efter att i praktiken genomföra jordreformer och andra viktiga åtgärder för att ge landsbygdsbefolkningen ett bättre liv. Under de hårda åren på 1930-talet rådde missmod. Agrardemokraterna hade nu kommit på defensiven och måste använda sin kraft till att försvara vad som redan uppnåtts.

Två huvudalternativ fanns vad gäller möjliga samarbetspartners. På den ena sidan hade man Socialdemokraterna, på den andra sidan olika varianter av liberala, kristdemokratiska och konservativa partier. Vid första världskrigets slut föredrog många agrardemokratiska ledare samarbete med Socialdemokraterna. I en del fall, exempelvis i Bulgarien, Serbien och Litauen, var detta klart ideologiskt betingat. I andra fall, som i Tjeckoslovakien och Slovenien, handlade det mer om taktiska hänsyn. Dessa handlade om att Socialdemokraterna i den rådande situationen hade mest att erbjuda bönderna, och att röd-gröna allianser dessutom kunde bli ett hinder mot fortsatt bolsjevikisk offensiv.

En röd-grön koalition, Rudozelena koalice, kom till stånd i Tjeckoslovakien 1919. Socialdemokraterna och agrarerna dominerade såväl denna regering som de följande röd-gröna koalitionerna. Även Polen och Litauen hade under åren 1918 till 1922 breda nationella samlingsregeringar, där socialister ingick och där agrarer oftast innehade statsministerposten. Här var emellertid förhållandena långt mer turbulenta än i Tjeckoslovakien och regeringarnas sammansättningar ändrades hela tiden. Stambolijski klarade inte att få till stånd någon rödgrön regeringskoalition i Bulgarien och bildade i stället 1919 regering med borgerliga centerpartier. Året därpå kunde han bilda en majoritetsregering med enbart agrarer. Den blodiga statskuppen tre år senare kan bland annat ses som ett resultat att partiet inte hade några vänligt sinnade allierade.

Även för Kroatiska Bondepartiet och Bondepartiet i Rumänien skulle Socialdemokraterna utifrån ideologiska utgångspunkter varit en passande koalitionspartner. I Jugoslavien gjorde motsättningarna mellan kroater och serber det länge att det inte var aktullet för kroatiska bondepolitiker att gå in i ett regeringssamarbete. Socialdemokraterna i Rumänien kämpade på sitt håll för att överhuvudtaget få representation i parlamentet och var därför inte aktuella som regeringsparti. I Estland var däremot de socialistiska partierna så starka av egen kraft att agrarpartiet Maaliit till en början inte var aktuellt som regeringsparti.

Mellankrigstidens relationer mellan Lettiska Bondeförbundet och Socialdemokraterna kan tas som ett exempel på betydelsen av god personkemi mellan koalitionspartier. Bondeledaren Karlis Ulmanis var i november 1918 inriktad på att få sin viktigaste allierade under frigörelsekampen, Socialdemokraterna, med i en provisorisk koalitionsregering. Ulmanis förlät dem aldrig att de i stället uppträdde fientligt mot hans regering. Det ledde till att Ulmanis senare ställde sig själv vid sidan när det blev aktuellt med regeringssamarbete mellan arbetarnas och böndernas partier.

Under 1920-talet blev center-högerkoalitioner de vanligaste regeringsalternativen för agrarpartierna i Central- och Östeuropa. Detta hade delvis sin grund i att de mer vänsterorienterade partierna ofta gick tillbaka och fick minskat stöd. Ökande spänningar mellan bönder och arbetare när det gäller markpriser och skydd för jordbruket gjorde också sitt till. Litauen utgör ett undantag. Här gick Bondepopulisterna samman med ett tidigare socialistiskt parti så sent som 1926. I Jugoslavien, Bulgarien och Polen fanns agrarpartier som hörde till Gröna internationalen och som hellre ville samarbeta åt vänster i opposition än åt höger i regering. Det är också värt att lägga märke till att succén för Nationella Bondepartiet i Rumänien kom till genom hjälp av ett valblock, där såväl Socialdemokrater som representanter för etniska minoriteter ingick.

Den ekonomiska världskrisen lade grunden för en rödgrön regeringallians mellan socialdemokrater och agrarer i Estland 1931. Tendenser i samma riktning fanns även i Polen utan att man lyckades komma till makten. Även i Tjeckoslovakien fann agrarer och socialdemokrater åter varandra. 1936 togs kontakter mellan Nationella Bondepartiet och rumänska socialdemokrater för att undersöka förutsättningarna för regeringssamarbete om den sittande liberala regeringen föll.

Ibland var dessutom såväl kommunister som fascister och andra högerauktoritära krafter intresserade av att alliera sig med agrardemokratiska partier. Kommunisterna insåg att ingen revolutionär situation kunde uppstå i Central- och Östeuropa utan stöd från den stora gruppen fattigbönder. De försökte underblåsa hatet mot mellanhänderna som lade beslag på större delen av pengarna när böndernas varor såldes i städerna. Vidare försökte de spela på motsättningarna mellan småbrukare och storbönder.

Fascisterna var på sitt håll inriktade på att framhålla den lille bonden som en positiv motsats till såväl städernas revolutionära socialister som olika minoriteter. De spelade på att det var vanligt att det var etniska minoriteter, ofta judar, som dominerade bland mellanhänderna. Mycket få inom de agrardemokratiska partierna var emellertid intresserade av att ha något med varken yttersta högern eller yttersta vänstern.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.