Inlägg publicerat i Länstidningen 17/2 och Östersunds-Posten 24/2 2014

Att Sverige har en egen valuta och en självständig riksbank är en stor fördel. Det ger större självbestämmande och bättre möjligheter att hantera ekonomin, medan en rad euroländer tvingas till smärtsamma anpassningar i form av hög arbetslöshet och sänkt levnadsstandard.

För snart elva år sedan, 2003, beslutade de svenska väljarna i en folkomröstning att behålla kronan, 55,9 procent mot 42 procent som ville införa euron. Trots att det politiska och ekonomiska etablissemanget propagerade för att skrota kronan sa folkmajoriteten klokt nog nej. Idag skulle över 80 procent av svenskarna rösta nej till euron (enligt SCB). Fortsätt läsa →

Under den gångna veckan har jag deltagit i en mycket intressant studieresa med riksbanksfullmäktige. Vi har bland annat besökt Europeiska Centralbanken (ECB) och Deutsche Bank i Frankfurt och Bank of England i London. En slutsats som jag kan dra är att osäkerheten om hur krisen inom eurozonen ska kunna undanröjas är stor även i samarbetets centrum, Frankfurt. (Bilden från träffen med ECB:s ledning. Från vänster: Peter Praet, ledamot i ECB:s direktion, och Vitor Constancio, vice ordförande i ECB.)

Klart är att ECB arbetar hårt för att hålla samman ECB och möta de enorma utmaningar den felkonstruerade valutaunionen kämpar med. Vilket än resultatet av ansträngningarna blir väntar år av problem för medborgarna i de berörda länderna – men även vi som har varit kloka nog att behålla våra egna valutor kommer självfallet i hög grad att påverkas. Att det är en stor fördel att vi har kronan kvar och en självständig riksbank som kan sätta en ränta anpassad till svensk ekonomi är jag lika övertygad om som någonsin. Våra argument mot en euroanslutning inför folkomröstningen 2003 har – tyvärr – visat sig ännu starkare än vad vi trodde. Fortsätt läsa →

För åtta år sedan valde en klar majoritet av svenskarna att behålla kronan som valuta. Trots att större delen av den politiska eliten med socialdemokrater och moderater i spetsen förklarade att Sverige skulle marginaliseras i Europa utan euron och trots att enorma resurser satsades på ett ja från storföretagens sida höll medborgarna huvudet kallt och röstade nej.

Vi som arbetade för ett nej till euron förklarades som mindre vetande. Det hjälpte inte att flera av landets främsta ekonomer – Nils Lundgren, Sören Wibe och Stefan de Vylder för att nämna några – med goda argument varnade för att ge upp kronan för euron.

När svenskarna den 14 september 2003 röstade nej till euron var upprördheten stor inom etablissemanget. Svenska Dagbladets krönikör Richard Swartz fick ett vredesutbrott och förklarade att ”underklassen vill inte ha med detta Europa att göra; inte folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag, inte ´nej-tanter, inte de offentliganställda. Det hjälpte inte att överklassen var för Europa, folk i stora städer, de som reser och far, akademiker, LO och industri, eliten i de etablerade partierna.” (SvD 24/9 2003).

Swartz frågade vidare ”vem kom på den dumma idén att folkomrösta om euron?” Han menade att ”alla kan begripa att det är en alldeles för komplicerad fråga för att kunna överlämnas till den direkta demokratin”. På DN:s  ledarsida förklarade Niklas Ekdal bittert att folkomröstningar var ”en del av ett politiskt systemfel”.  I stället efterlyste han ”professionell myndighetsutövning”. Fortsätt läsa →