Under den gångna veckan har jag deltagit i en mycket intressant studieresa med riksbanksfullmäktige. Vi har bland annat besökt Europeiska Centralbanken (ECB) och Deutsche Bank i Frankfurt och Bank of England i London. En slutsats som jag kan dra är att osäkerheten om hur krisen inom eurozonen ska kunna undanröjas är stor även i samarbetets centrum, Frankfurt. (Bilden från träffen med ECB:s ledning. Från vänster: Peter Praet, ledamot i ECB:s direktion, och Vitor Constancio, vice ordförande i ECB.)

Klart är att ECB arbetar hårt för att hålla samman ECB och möta de enorma utmaningar den felkonstruerade valutaunionen kämpar med. Vilket än resultatet av ansträngningarna blir väntar år av problem för medborgarna i de berörda länderna – men även vi som har varit kloka nog att behålla våra egna valutor kommer självfallet i hög grad att påverkas. Att det är en stor fördel att vi har kronan kvar och en självständig riksbank som kan sätta en ränta anpassad till svensk ekonomi är jag lika övertygad om som någonsin. Våra argument mot en euroanslutning inför folkomröstningen 2003 har – tyvärr – visat sig ännu starkare än vad vi trodde.

Vicepresident Constancio förvånade oss främst med att hävda att det inte finns några kraftfulla drivkrafter för utveckling framöver. Internet skapar inte tillväxt, påstod han och hänvisade till en bok med den motsägelsefulla titeln ”The Great Stagnation”. Det låter ju inte särskilt hoppfullt.

Annars arbetar ECB nu intensivt för att få till stånd en bankunion, en fråga som kommer upp på nästa EU-toppmöte. Tanken är att bankövervakningen ska centraliseras till ECB, även om de nationella övervakningsmyndigheterna också ska finnas kvar. Tanken är också att gemensamma EU-regler när det gäller kapitaltäckningskrav och förhindrande av bankkonkurser ska införas, liksom ett gemensamt system för insättningsgarantier.

Måhända kan det finnas skäl för ett sådant system inom eurozonen, men det finns ingen anledning för ett land som Sverige med egen valuta att ansluta sig till ett Frankfurtstyrt system. Vi har en fungerande banktillsyn och de svenska bankerna är i förhållande till euroländernas banker väl kapitaliserade. Visst bör vi – eftersom vi har en mycket omfattande handel med euroländer som Finland och Tyskland – samarbeta med en bankunion, om den blir verklighet, men inte bli en del av den. Jag hoppas därför att regeringen och riksdagsmajoriteten står emot Folkpartiets försök att ansluta oss till detta system. I praktiken skulle det kunna innebära att svenska skattebetalare tvingas bidra till att täcka andra länders bankskulder.

Med mig på resan hade jag två aktuella och mycket läsvärda böcker om eurokrisen. Dels Stefan de Vylders ”Eurokrisen” (Ordfront), dels Johan Norbergs ”Eurokrasch, en tragedi i tre akter” (Hydra). Utifrån något olika ideologiska utgångspunkter visar båda två att valutaunionen i grunden är felkonstruerad och att den knappast kommer att överleva i nuvarande form. Jag hoppas kunna skriva om de båda böckerna framöver, men lyssna gärna på intervjun med de båda i Ekonomiekot härförleden. Mycket hörvärt!