Under 1920- och 1930-talen fanns en romantisk bild av den svenske bonden inom Bondeförbundet. Det var bönderna som förde Engelbreckts frihetskamp på 1400-talet vidare in i vår tid (se bilden).

Samtidigt fanns ett utbrett rasbiologiskt tänkande i hela det svenska samhället. Men det är fel att, som en del kritiker under senare år, hävda att Bondeförbundet var ”brunare” än andra partier vid denna tid. Riksdagen inrättade i total enighet över partigränserna, ett statligt, rasbiologiskt institut i Uppsala. En verksamhet som becknades som vetenskap och fick stor betydelse för samhällsdebatten.

Kring sekelskiftet 1900 blomstrade nationalromantiken och nationalismen runt om i Europa. Varje stat med självaktning arbetade hårt för att stärka den egna identiteten genom att understryka de nationella kulturella traditionerna och lärde ut en mer eller mindre tillrättalagd historia. I vårt land gällde det att sätta Sverige och svenskarna i centrum, att i alla sammanhang lyfta fram ”svenskheten”. Naturen fick dessutom en viktig roll i svenska självbilden.

Till en början hade nationalismen en progressiv inriktning, den så kallade nationalliberalismen. Målsättningen var att samla nationen och bygga ett demokratiskt samhälle i en gemensam nationalstat, där alla var delaktiga. I denna anda genomfördes omfattande liberala reformer mellan 1850 och 1870, då grunden för ett sekel av svensk framgång lades. Ännu återstod dock många reformer, inte minst att införa allmän rösträtt. Fortfarande ställdes stora grupper utanför möjligheten att rösta i allmänna val, eftersom de inte hade tillräckligt stora inkomster eller ägde tillräckligt mycket. Den senare alltmer konservative författaren Verner von Heidenstam propagerade i fosterländsk anda för allmän rösträtt när han skrev de bekanta stroferna:

De är skam, det är fläck på Sveriges banér,

att medborgarrätt heter pengar. Fortsätt läsa →

Under 1920-talet växte Bondeförbundet kraftigt organisatoriskt. I så gott som varenda socken startade partiet och ungdomsförbundet SLU lokalavdelningar. Bilden: Rikstinget vid Alvastra 1934. Nu kunde rörelsen mobilisera många tusen aktiva till sina stämmor.

Efter sammanslagningen av de båda bondepartierna – Bondeförbundet och Jordbrukarnas Riksförbund – 1921 följde en tid av organisationsbygge och konsolidering. Stödet i valen låg under det kommande decenniet kring tio procent, men organisatoriskt utvecklades den politiska bonderörelsen hela tiden.

Huvudinriktningen för Bondeförbundets politik var rättvisa åt landsbygden. Partiet markerade vid stämman 1923 att man inte bara arbetade för bönderna utan för alla som levde och verkade på landsbygden. Partiet breddades. Stadgarnas första paragraf ändrades till följande formulering:

Bondeförbundet är en sammanslutning av Sveriges landsbygdsbefolkning, som avser att främja dess sociala, ekonomiska och kulturella intressen samt verka för en sådan politisk utveckling som är för landet gagnelig. Fortsätt läsa →

Jag har länge intresserat mig för Bondeförbundets/Centerpartiets historia och skrivit en hel del genom åren. Framöver kommer jag att publicera texter med detta ämna här på hemsidan. Den första kommer här:

Under det första decenniet efter sekelskiftet 1900 ökade frustrationen bland Sveriges bönder. Trots att bönderna fortfarande utgjorde den i särklass största samhällsgruppen upplevde de att deras politiska inflytande minskade. Lantmannapartiet, som var starkt under några decennier efter representationsreformen 1866, var nu i upplösning och allt mer lierat med industrihögern. Många bönder hade också engagerat sig i de liberala och frisinnade partierna, men dessa partier dominerades av ”stadsradikaler”. Inte heller den framväxande socialdemokratin upplevdes som något alternativ för modernäringens utövare.

Västgötabonden Carl Berglund (bilden) på Gimmene gård utanför Falköping hörde till dem som upplevde splittringen i ”högerbönder” och mer liberala ”vänsterbönder” som ett stort problem. Själv hade han under några år representerat de frisinnade i landstinget i Skaraborgs län, men kommit fram till att det bästa vore att samla bönderna i ett parti. I den ”bondepolitik” som Berglund agiterade för fanns en dos romantik. Bönderna och landsbygden representerade viktiga samhällsvärden och måste därför ha en egen stark politisk representation. Jordbrukarna var ”landets kärna och märg”, som Bondeförbundet kan komma att understryka under decennier framöver. Fortsätt läsa →