Författararkiv: Håkan

Centerhistoria 11: Bondeledare med känsla för småfolket

Publicerat av
Svara

 Axel Pehrsson i Bramstorp var en skicklig och modig politiker. Han var med och byggde upp böndernas fackliga rörelse samtidigt som han var mycket aktiv i politiken. När arbetslösheten bredde ut sig och småbönderna började gå i konkurs under depressionen efter 1930 gjorde han upp med Socialdemokraterna och en annan skåning, Per Albin Hansson. Genom krisuppgörelsen (”kohandeln”) slogs arbetslösheten tillbaka och bönderna kunde få avsättning för sina produkter. Förmodligen var krisuppgörelsen avgörande för att demokratin kunde stabiliseras och arbetet med att bygga ett folkhem bli framgångsrikt. 

Bramstorp samarbetade nära med Per Albin (bilden) och tillsammans kunde deras partier, Bondeförbundet och Socialdemokraterna under decennierna efter krisuppgörelsen 1933 bygga upp det svenska välfärdssamhället.

Axel Pehrsson (1883-1954) var bara 14 år då han fick ta ansvar för arrendegården Lilla Isie, några kilometer från Sveriges sydligaste udde Smygehuk. Det var meningen att han skulle ha börjat på realskolan i Trelleborg, men fadern begick självmord när han fick veta att han led av dödlig levercancer, och då hade äldste sonen Axel knappast något val.

Det blev förstås en tuff tid för den blivande bondeledaren, men snart visade han att han var en duktig brukare av den skånska myllan. Han hade förstås stor hjälp av sin mor Ingrid och brodern John. Gården utvecklades och när han 25 år gammal 1908 gifte sig med Sigrid Nilsson kunde de köpa granngården Bramstorp som varit i hennes släkt. Detta gårdsnamn kom också att bli familjens namn. Fortsätt läsa →

En 130 mil lång pulsåder genom inlandet

Publicerat av
2

Mer resurser kommer att satsas på infrastruktur, inte minst järnvägen. Det är utmärkt. Men då är det oerhört viktigt att man inte glömmer den 130 mil långa järnvägen från Kristinehamn till Gällivare, Inlandsbanan. Idag skriver 25 företrädare för kommunerna längs banan om detta. (Bilden)

Idag skriver företrädare för de 25 kommunerna längs Inlandsbanan, från Värmland till Norrbotten, på DN debatt om vikten av att rusta och stärka den 130 mil långa järnvägen genom det vidsträckta inlandet. Inlandsbanan har förutsättning att bli ett viktigt komplement till kustbanan och Norra stambanan, ett tredje språk. Samtidigt skulle en moderniserad och upprustad bana bli ett lyft för hela inlandsregionen.

Regering och riksdag har all anledning att ta inlandets kommunföreträdare på allvar. En upprustad inlandsbana skulle betyda oerhört mycket för gods- och persontrafiken, för näringslivet och alla som lever här. Kostnaden för satsningen skulle bli långt mindre än alla planer på förbifarter och nya tunnelbanor i Stockholm. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 10: Kampen mot kärnkraften

Publicerat av
2

Centerpartiet var det första parti som satte miljön högt på den politiska dagordningen. Därför var det naturligt att partiet tidigt tog ställning mot kärnkraften när riskerna med denna energikälla – som dessutom krävde centralisering – blev uppenbara. Vid centerstämman i Luleå 1973 talade professor Hannes Alfvén – och därefter ställde sig centerrörelsen med Thorbjörn Fälldin i spetsen på barrikaderna för en avveckling av kärnkraften och satsning på förnybar energi. (Bilden: Fälldin och Alfvén vid stämman i Luleå 1973.)

Energifrågan är ännu idag i högsta grad levande. Man kan konstatera att Centerpartiet var förutseende när partiet tog ställning mot kärnkraften. Idag, efter Fukushimakatastrofen, borde det vara läge att definitivt stänga dörren till ny kärnkraft och målmedvetet satsa krafter och resurser på den gröna energiomställningen.

I början av 1970-talet var Centerpartiet på kraftig frammarsch. Partiet breddades både politiskt och organisatoriskt. För första gången vann partiet ett omfattande stöd även i de större städerna. Partireformationen hade blivit en stor framgång.

Ett viktigt skäl till framgångarna var att Centerpartiet erbjöd ett decentralistiskt alternativ till den socialdemokratiska regeringens koncentrationspolitik. Ett annat skäl var säkerligen att såväl Gunnar Hedlund som Thorbjörn Fälldin stod för en mer vardagsnära och folklig politik än den intellektuelle socialdemokratiske statsministern Olof Palme. Palme valde att bygga sitt regerande på stöd från kommunisterna hellre än att söka samarbete gentemot Centerpartiet. I valrörelsen 1970 hotade han med att ”rörelsen skulle ta itu” med centerledaren Hedlund. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 9: Prästen som samlade Norges bönder

Publicerat av
Svara

I Sverige startade LO det socialdemokratiska partiet. I Norge var det böndernas fackliga organisation som 1920 också förklarade sig vara ett politiskt parti, Bondepartiet, vilket har utvecklats till dagens Senterpartiet.

Bakom bildandet av Bondepartiet fanns ett utbrett missnöje med det liberala Venstre, som tidigare stötts av de flesta bönder. En ledare som spelade en viktig roll i arbetet för att samla landets bönder var prästen Nils Traedal i Kolvereid i Nord-Tröndelag. Bilden visar en valaffisch från Bondepartiet på 1930-talet.

Den här texten har tidigare publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Runt om i Europa växte böndernas politiska partier och ekonomisk-fackliga samarbetsorganisationer fram parallellt under decennierna kring sekelskiftet 1900. Ibland var de till en början förenade i samma organisation.

Så var det i Norge. Där beslutade Norges Landmandsforbund, grundat 1896, att 1920 också agera som politiskt parti. Bakgrunden var ett allt större missnöje ute i bygderna med de etablerade partierna, främst liberala Venstre. Tidigare hade de flesta norska bönder sett Venstre som ”sitt” parti. Det var Venstre som hade lett Norges demokratisering, inte minst införandet av parlamentarism 1884.

Växande kritik inom Venstre

Under 1910-talet växte emellertid kritiken mot Venstres allt tydligare Oslostyrning runt om i landet. Den egenmäktige partiledaren Gunnar Knudsen ansågs inte ta hänsyn till jordbruket och distrikten. Bönderna ansåg exempelvis att Norge måste skydda sitt jordbruk som andra länder gjorde, bland annat med en spannmålstull, medan partiledningen var starkt frihandelsinriktad. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 8: Fattigpojken som ville förena Europas bönder

Publicerat av
Svara

 

En av den agrardemokratiska rörelsens främsta företrädare var den bulgariske bondeledaren Aleksander Stambolijskij (bilden). Han var premiärminister och hans parti, Agrarunionen, fick vid valet 1923 egen majoritet, hela 54,1 procent, av de avgivna rösterna. Förmodligen det starkaste stöd ett centergrönt parti fått i ett demokratiskt val. Högerkrafterna kunde emellertid inte acceptera detta utan störtade bonderegeringen i en blodig statskupp då premiärministern själv mördades. Hans minne är ännu idag levande i Bulgarien.

Den här texten (på norska) ingår i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Vid San Stefanofreden efter det rysk-turkiska kriget 1878 utropades Bulgarien till självständigt furstendöme. Formellt skulle den turkiske sultanen emellertid att vara formellt överhuvud.

Samma år föddes Aleksander Stambolijskij, mannen som kom att bli den bulgariska bonderörelsens förgrundsfigur framför andra, i byn Slavovica i norra Bulgarien. Han växte upp i en mycket fattig familj, men var vetgirig och vill utbilda sig. För att få möjlighet till det tvingades han rymma hemifrån.

Avgörande möte

På en jordbruksskola träffade den unge Aleksander Stambolijskij läraren Janko Zabunov, ett möte som fick stor betydelse. Zabunov hade själv tvingats rymma hemifrån för att få gå i skola och arbetade nu för att förbättra de bulgariska böndernas förhållanden. Nu detta även Aleksanders livsuppgift. 1899, vid 21 års ålder, deltog han vid den kongress i Pleven med 700 delegater som beslutade bilda den bulgariska agrarunionen. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 7: Bonden som ledde det nya Polen

Publicerat av
Svara

Vad många inte känner till är att Bondeförbundet/Centerpartiet är en del av en internationell rörelse av agrardemokratiska partier. Under åren kring sekelskiftet 1900 grundades agrarpartier/bondepartier såväl i Centraleuropa som i Norden. Under mellankrigstiden samarbetade dessa partier i Gröna Internationalen med gröna fanor och fyrklövrar som symboler.

Tillsammans med Kjell Dahle, norsk statsvetare och tidigare partisekreterare i Senterpartiet, har jag skrivit en bok om de agrardemokratiska partierna, Annerledes-Europa. Boken är ännu så länge enbart utgiven på norska. (Du kan beställa den här.) Här publicerar jag en text på svenska om den polske bondeledaren Wincenty Witos (bilden) som ingår i boken, en viktig pionjär i den agrardemokratiska rörelsen.

Det är fascinerande att besöka Witosmuséeti Wierzchoslawice utanför Tarnow i södra Polen. I detta enkla hus i bondbyn bodde en gång Polens premiärminister och bondeledare Wincenty Witos (1874-1945). En del av rummen ser ut ungefär som när Witos avled 1945, i andra finns hundraåriga gröna fanor med fyrklövrar och andra minnen från den polska bonderörelsens historia. Här känner man verkligen historiens vingslag…

Dagens polska folkrörelseparti PSL (ofta kallat bondepartiet), som sitter i Polens regering, är världens äldsta gröna centerparti. Witos hyllas än i denna dag som en mycket viktig föregångare av PSL – och det på goda grunder. Fortsätt läsa →

Hur blir det med residensstaden?

Publicerat av
Svara

Regionfrågan är skjuten på framtiden, men utredningen om den statliga indelningen av landet kommer ändå att lägga sitt förslag i december. Därför kan det diskussionen om Östersund eller Härnösand ska vara huvudort/residensstad för länsstyrelsen i framtiden snart blossa upp på allvar. Redan finns olika uppfattningar redovisade. Från Jämtlands läns synvinkel är argumenten för att Östersund ska vara residensstad även framöver starka – och så borde det vara även från statens sida. Bilden: residenset i Östersund.

Det blev ingen region Mittsverige,åtminstone inte till 2015. Men det hindrar inte att utredaren Mats Sjöstrand arbetar vidare med ett förslag om hur den statliga administrationen ska förändras. Det mesta talar för att Sjöstrand i december kommer att förslå att antalet länsstyrelser mer än halveras till 8 – 10 stycken. Sedan återstår förstås att se om regering och riksdag kommer att följa utredarens förslag.

När vi från Centerpartiets sida träffade Mats Sjöstrand i början på sommaren antydde han att han inte kommer att föreslå någon sammanslagning av de nuvarande länen, men att han kommer att föreslå ett minskat antal länsstyrelse. Då kan förstår fundera över vilken skillnaden är. Förmodligen tänker Sjöstrand föreslå att de olika avdelningarna på länsstyrelsen lokaliseras på olika platser. I praktiken får Jämtlands län och Västernorrlands län samsas om en gemensam länsstyrelse, måhända uppdelad mellan Östersund och Härnösand. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 6: Decentralisering och miljökamp

Publicerat av
Svara

Efter ”partireformationen” i slutet av 1950-talet växte Centerpartiet under två decennier val efter val. Partiet blev starkare såväl bland sina traditionella kärngrupper på landsbygden som bland nya grupper i städerna.

Allt fler väljare attraherades av ett parti som offensivt arbetade för att hela landet ska leva och som tog ledningen i miljöarbetet. Partiordföranden Gunnar Hedlund (bilden) var i många frågor radikal och pådrivande.

Hela 1960-talet var en tid av stark framgång för det pånyttfödda Centerpartiet. Partiledaren Gunnar Hedlund blev en slagkraftig politisk stjärna och partisekreteraren Gustaf Jonnergård utvecklade centeridéerna och fördjupade centerideologin. Väljare strömmade till från olika håll.

Den socialdemokratiska regeringens centralistiska flyttlasspolitik gjorde att Centerpartiet blev en allt hårdare kritiker av den tidigare koalitionsbroderns politik. Människor kom i kläm när de tvingades lämna sina hembygder för jobb i de större städerna. Landsbygdens avfolkning blev ett allvarligt problem. Centerpartiet utvecklade därför den egna decentraliserings- och lokaliseringspolitiken som motvikt till centraliseringspolitiken. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 5: Partireformationen

Publicerat av
5

 

Söndagens text handlar den omfattande ”partireformation” som Bondeförbundet/Centerpartiet genomförde under 1950-talet. Partiet utvecklade sin politik, bytte namn och breddades kraftigt organisatoriskt. Centerpartiet blev intressant för fler väljare, både på landsbygden och i städerna. Mellan 1956 och 1973 växte partiet kraftigt i varje val.

Världsmästartecknaren EWK visar med en av sina berömda teckningar hur ett ganska trött Bondeförbund bytte namn, utvecklade sin politik – och kom ut som ett intressant och offensivt Centerpartiet.

Efter andra världskriget minskade bondebefolkningen allt snabbare i takt med jordbrukets rationalisering. Valet 1948 innebar minskande stöd för Bondeförbundet och en diskussion om hur partiet skulle breddas ideologiskt och organisatoriskt startade. Partiets kärngrupp, bönderna, minskade i antal och en allt större del av medlemmarna i det organisatoriskt gigantiska ungdomsförbundet SLU hade inte längre någon direkt anknytning till modernäringen utan var arbetare, småföretagare eller akademiker.

Så vad göra för att alla skulle känna sig hemma i partiet? När stödet för Bondeförbundet fortsatte att sjunka och vid valet 1956 föll under tio procent upplevdes läget som allt mer akut. Såväl partiledningen – ordföranden Gunnar Hedlund, viceordföranden Lars Eliasson och partisekreteraren Gustaf Jonnergård – som ungdomsförbundet SLU, med ordföranden Johannes Antonsson i spetsen, insåg att det var hög tid att på allvar förnya och bredda det lite trötta partiet. Fortsätt läsa →

Centerhistoria 4: Den tredje vägen

Publicerat av
Svara

 

Bondeförbundet intog tidigt en centerposition i svensk politik. I början av 1940-talet tog ungdomsförbundet SLU initiativ till en ideologisk diskussion om ”den tredje vägen”. Inspiration till diskussionen kom från systerpartiet i Finland och centerideologen Santeri Alkio (frimärket på bilden). Tredjevägsdebatten fick stor betydelse för Bondeförbundets/Centerpartiets fortsatta utveckling.

Bondeförbundet hade tidigt intagit en mittenposition i svensk politik, men det var först i början av 1940-talet som positionen blev föremål för en omfattande och bred  idédebatt. Inspirationen kom från det finländska systerpartiet, agrarerna, med vilka främst ungdomsförbundet SLU inledde ett nära samarbete i slutet av 1930-talet. SLU stödde bland annat uppbyggandet av agrarernas ungdomsförbund, MNL (nuvarande NKL).

Den finländske partiveteranen Santeri Alkio betecknade redan 1908 agrarförbundet som ”ett reformvänligt centerparti”. Han förklarade i ett berömt uttalande att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Svenska SLU:are som riksombudsmannen Gunnar Ericsson och förbundssekreteraren Lars Eliasson inspirerades av partivännerna i Finland under sina många besök där under andra världskriget. SLU, med Eliasson som pådrivande kraft, lanserade i början av 1940-talet ”den tredje vägens politik” som beteckning för bondeförbundets självständiga mittenståndpunkt mellan socialism och låt-gå-liberalism. Begreppet var inspirerat från Alkios bevingade ord. Fortsätt läsa →