40 år sedan hungerstrejken i Stora Blåsjön

hungerstrejk2På vägen hem från möte med Mittskandinaviskt regionprojekt i Röyrvik i Nord-Tröndelag besökte Maria och jag igår närbelägna Stora Blåsjön strax innanför Jämtlandsgränsen. Här firar man i helgen att det är 40 år sedan den riksbekanta hungerstrejken i byn. I Folkets hus finns en intressant utställning om kampen för fyra decennier sedan, det blir framtidsdiskussion, musik och dans.

Hungerstrejken – som i hög grad riktade sig mot centralmaktens centraliseringspolitik – ledde till att regeringen Palme anslog medel till ett vägbygge till byn – ett projekt som såväl gav jobb till de arbetslösa som en farbar väg till byn. Det var en stor framgång. Tidigare hade det ibland, särskilt vid tjällossningen på våren, endast gått att ta sig fram med traktor.

Hungerstrejken leddes av den kraftfulle Erland Eriksson (bilden), som därefter under många år verkade för bygden som centerpartistisk kommunpolitiker. I hungerstrejken deltog 26 män i byn. På bilden firar Erland framgången med hungerstrejken med att för första gången i livet dricka en klunk champagne. Han avled förra året.

Den farbara vägen har underlättat för turismen i bygden, men ändå har befolkningsminskningen fortsatt. Idag bor ungefär 80 personer permanent i Stora Blåsjön, mindre än hälften av hur många som fanns här för 40 år sedan. Ändå finns framtidsförhoppningar – här finns en fantastisk miljö och närhet till en levande fjällbygd på den norska sidan av gränsen. Frågan är om det krävs drastiska åtgärder, typ hungerstrejken 1971, för att centralmakten ska inse att det glesbefolkade inlandet måste ges rättfärdiga förutsättningar för utveckling.

Allt är naturligtvis inte perfekt i grannkommunen Röyrvik, men norsk distriktspolitik ger helt andra utvecklingsförutsättningar än svensk politik för regional utveckling. Norge har återföring av vattenkraftsmedel och geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter – som ger även glesbefolkade fjällbygder någorlunda likvärdiga konkurrensförutsättningar med mer centrala och tätbefolkade områden. Det är hög tid att lära av Norge på det här området! Med mer av ”norsk” distriktspolitik skulle Stora Blåsjön och andra byar och bygder i inlandet få ny utvecklingskraft.

Inom Mittskandinaviskt regionprojekt pågår ett målmedvetet arbete för att stärka hela gränsbygden.

SR Jämtland och SVT Jämtlandsnytt har uppmärksammat 40-årsjubiléet. Stefan Nolervik har ett mycket bra reportage från Stora Blåsjön i dagens utgåva av Östersunds-Posten, vilket dock inte finns på nätet.

Ut ur Alliansskuggan?

58-gronpolitik-stor-m-kloveSå har då Centerpartiets valanalysgrupp, under ledning av Annie Johansson, presenterat sin rapport. Äntligen kan vi kanske förvänta oss en diskussion om hur Centerpartiet kan finna ny kraft och åter växa till ett av landets viktigaste partier. Jag tänker bidra med en del synpunkter.

Det finns mycket bra i rapporten I skuggan av alliansens framgång, -nystart för de gröna liberalerna. Gruppen konstaterar att Centerpartiets ledning mer har sett till Alliansens bästa än till det egna partiets profilering. Toppstyrda kompromisser när det gäller kärnkraften och FRA har skapat osäkerhet och tvivel i den egna rörelsen. Kritiken i rapporten är tydlig mot sättet besluten togs på, men många centerpartister är också kritiska till ställningstagandena i sak. Nu krävs att Centerpartiet träder ut ur alliansskuggan och tydligare driver sina egna hjärtefrågor.

I rapporten konstateras helt riktigt att för Centerpartiet är värderingar som egenmakt, självbestämmande, decentralisering, social och ekologisk hållbarhet, småföretagande, lika villkor och solidaritet givna och behöver användas för att söka svaren på dagens och morgondagens samhällsproblem och utmaningar. Som Yngve Sunesson konstaterar i Hallands Nyheter fattas ett nyckelord för centerpolitik nämligen rättvisa, det som var kärnan i budskapet när partiet bildades för 100 år sedan.

Yngve Sunesson kritiserar också i sin ledare Räds inte kamp för landsbygden analysgruppen för att av någon obegriplig anledning vara rädd för att ta strid för landsbygdens intressen. Det är också mitt intryck att en sådan rädsla finns i rapporten. Centerpartiet ska självfallet inte vara rädd för att uppfattas som landsbygdens parti framför andra, det är ju partiets historiska roll. Det behöver inte alls innebära sämre möjligheter att vinna stöd i de större städerna, tvärtom. Tror analysgruppen att det skulle vara negativt att uppfattas som ett intresseparti för landsbygden tänker man helt enkelt fel. Den starka förankringen på landsbygden är en tillgång när det gäller att bredda partiet och nå nya grupper. Utmaningen är att behålla kärngrupperna och samtidigt vinna nya väljare, inte att byta väljarkår. Fortsätt läsa

Hela Sverige ska leva och utvecklas

För länge sedan satt jag i distriktsstyrelsen för Stockholmscentern och representerade huvudstaden i Stockholms läns landsting. På den tiden var vi mycket noga med att partiet skulle föra ungefär samma politik i hela landet. Centerpartiet utarbetade exempelvis en egen decentralistisk riksplan som alternativ till den pågående koncentrationen till storstäderna. I Stockholms län togs en grön regonplan fram.

Inriktningen på Centerpartiets politik var att hela landet skulle ges förutsättningar att växa. Det innebar en politik för fler invånare i skogslänen än vad den socialdemokratiska regeringen planerade för och färre i storstadslänen. Kort sagt, en balanserad utveckling i hela landet. Denna politik uppskattades även av många i Stockholmsregionen. Människor inser att trängseln ökar och köerna växer när allt fler koncentreras till en region. Trycket på miljön växer med olika problem som följd.

Idag växer åter Stockholmsregionen snabbt, delvis på övriga landets bekostnad. Stockholm växer så det knakar, konstaterar DN idag. Då behövs en kraftfull decentralistisk politik – och vem ska stå för en sådan om inte det decentralistiska partiet, Centerpartiet. Jag tycker därför att det är tråkigt att flera av partiets ledande företrädare i Stockholmsregionen idag inte fullt ut verkar dela dessa grundvärderingar. I stället verkar skyskrapor vara högsta klokskap i dessa kretsar. Borgarrådet Ankersjö i Stockholms stadshus utropar Bra att Stockholm växer och kommunalrådet Andersson i Solna talar i liknande termer. Ser herrarna inga problem med en så kraftig tillväxt som man vill planera för?

Jag anser att det nu är hög tid att offensivt lyfta fram och driva traditionella centerkrav för att hela Sverige ska leva och utvecklas. Från centerstatsråden i regeringen har det kommit flera positiva signaler i den riktningen under senare tid, exempelvis satsningen på matlandet Sverige och Inlandsinnovation AB, som erbjuder kapital för satsningar i norra Sveriges inland. Men det krävs mer. En balanserad befolkningsutveckling är en fördel både för Stockholm och de mer glesbefolkade delarna av landet. Det handlar om att ge alla delar av landet någorlunda likvärdiga förutsättningar att ta vara på sina möjligheter. Därför vill jag uppmana partiledning, regeringsledamöter och riksdagsgrupp att satsa på att driva viktiga och sedan länge förankrade centerkrav som:

1. Geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter (efter förebild från Norges framgångsrika distriktspolitik)

2. Återföring av vattenkraftsmedel (även detta efter norsk förebild. Överför exempelvis fastighetsbeskattningen av landets vattenkraftsanläggningar, och vindkraftsanläggningar, från staten till kommunerna)

3. Gå igenom de statliga myndigheterna och institutionerna i Stockholm för att se vilka arbetstillfällen som med fördel kan omlokaliseras till andra delar av landet. Det är ingen självklarhet att den statliga sysselsättningen ska vara koncentrerad till Stockholmsregionen. De statliga jobben kan medverka till att bredda och stärka arbetsmarknadsregionerna ute i landet.

Spännande diskussioner hos Senterpartiet

BortenMoeI mars har Senterpartiet landsmöte i Stjördal. Det kan bli en både viktig och spännande tillställning. Klart är att lantbruksminister Lars Peder Brekk avgår från posten som partiets vice ordförande. Han har avsagt sig uppdraget.

Senterpartiet fick inför valet ett omdiskuterat ekonomiskt stöd från två kraftbolag. Om stödet överensstämmer med lagen undersöks för närvarande av norska Ekokrim och skulle slutsatsen bli att partiet har brutit mot lagen och åtalas kan partiordföranden Liv Signe Naversete tvingas att lämna sin post. Därför är läget osäkert, men samtidigt spännande, i Centerpartiets norska systerparti.

Mycket tyder på att Ola Borten Moe, stortingsledamot från Sör-Tröndelag och barnbarn till den legendariske senterledaren och statsministern Per Borten, väljs in i partiledningen vid landsmötet i Stjördal. Enligt en opinionsundersökning i tidningen Nationen har Borten Moe starkast stöd både inom partiet och bland allmänheten.

Andra kandidater till partiledningen är Marit Arnstad, tidigare bland annat energi- och oljeminister från Nord-Tröndelag och partiets finanspolitiske talesman Per Olaf Lundteigen. De är alla tre starka kandidater, men Borten Moe framstår allt mer som huvudfavoriten. Skulle Navarsete tvingas avgå kan han bli senterledare redan i mars. Sörtröndern Borten Moe har uppenbarligen stärkt sin ställning under det senaste året. Han har bland annat argumenterat för att samarbetet i sentrum/mitten i norsk politik bör stärkas.

I september går Norge till lokalval till kommuner och fylken. Valrörelsen börjar komma igång. I går, fredag, drog Liv Signe Navarsete upp linjerna för Senterpartiets valrörelse i ett tal inför Senterpartiets landsstyre. Från vår sida av gränsen har vi goda skäl att följa valrörelsen hos grannarna i väster.

Senterpartiet har, liksom det svenska systerpartiet, för närvarande problem med låga opinionssiffror. Även om partierna återfinns i olika regeringskonstellationer har de mycket gemensamt, historiskt, ideologiskt och sakpolitiskt. De är systerpartier med samma idégrund. Partierna har också en lång historia av samarbete och jag anser att det nu är läge att åter utveckla utbytet och samarbetet över gränsen. Senterpartiet och Centerpartiet skulle exempelvis må väl av att utbyta erfarenheter och en diskussion om hur de centergröna idéerna kan utvecklas och stärkas på 2000-talet. Ekohumanismens tid är här – om centerpartisterna på båda sidor av Kölen tar vara på möjligheterna!

Bilden: Ola Borten Moe framstår som den starkaste kandidaten till posten som vice ordförande i Senterpartiet. I förgrunden Per Olaf Lundteigen, en annan intressant kandidat till den norska partiledningen. (Ur tidningen Nationen)

Kraftsamling i Tröndelag

Grannkommunerna i Tröndelag – från ”svenskegrensen” i Storlien till Trondheimsfjorden –  samlar krafterna och bildar den gemensamma Vaernesregionen – fra fjord til fjell. I samarbetet ingår tre kommuner i Sör-Tröndelag  och tre kommuner i Nord-Tröndelag.

De sex kommunerna – Meråker, Stjördal, Frosta, Selbu, Malvik och Tydal – bildar tillsammans ett expansivt kluster, något av ett alternativ till Trondheim.  Kring flygplatsen i Vaernes händer väldigt mycket för närvarande. Senast före jul presenterade Trondheims havn planer på att bygga ett logistikcentrum på Hell, nära Stjördals centrum och Vaernes flygplats. I planen pekar man speciellt på vikten av att knyta samman med det svenska järnvägsnätet via Meråkerbanen.

Det som händer på andra sidan gränsen innebär spännande möjligheter även för Jämtlands län. Vi har mycket goda skäl att följa vad som händer i Tröndelag och utveckla samarbetet västerut. I ett nära öst- västsamarbete i Nordens Gröna Bälte, från kust till kyst, ligger en verkligt stor potential. Låt oss ta vara på dessa möjligheter!

Sverige behöver ett starkt grönt decentralistiskt parti

(Inlägg publicerat bland annat i Östersunds-Posten 8/1 och  Skånska Dagbladet 5/1 2011)

Till skillnad från den öppna eftervalsdebatten inom Socialdemokratin och hos Kristdemokraterna är det nästan tyst från centerhåll. Detta trots att även Centerpartiet förlorade stöd i valet, inte minst bland kärngrupperna på landsbygden.

Jag ser goda möjligheter för Centerpartiet att komma igen – men det förutsätter att potentialen som självständigt, grönt och decentralistiskt parti i politikens centrum tas till vara. Drar partiet inte de rätta slutsatserna av väljarnas dom kan det gå illa 2014. Det kan rent av handla om att vinna eller försvinna som riksdagsparti.

I slutet av januari ska Centerpartiets valanalysgrupp under Annie Johanssons ledning presentera sina slutsatser. Det blir förhoppningsvis starten för en bred framtidsdiskussion. Jag har bland annat framfört följande synpunkter till gruppen:

1.  Lyft fram den egna gröna identiteten! Det finns en liberal kärna i centerideologin, men idégrunden är bredare än så. Från partiets start för ett sekel sedan har frihet på ett unikt sätt kombinerats med trygghet, social rättfärdighet, kooperation och decentralisering. Under senare decennier har miljöhänsyn blivit en allt viktigare del av idégrunden. Partiprogrammets beteckning ekohumanism för den gröna centerideologin är utmärkt och bör lyftas fram för att markera partiets unika position. Att konkurrera om att vara mest ”liberal” är ingen framgångsmedicin. Det är genom att understryka det unika, sakpolitiskt och ideologiskt, som Centerpartiet åter kan bli ett starkt alternativ.

Fortsätt läsa

Borten Moe eller Arnstad efter Brekk

Vice ordföranden för Senterpartiet Lars Peder Brekk har gett besked om att han inte ställer upp till omval. Lars Peder fortsätter däremot som Norges lantbruks- och matminister.

Jag tror att nord-tröndern Brekk har mycket kvar att ge. Han är en klok man, som inte minst vill utveckla samarbetet med Sverige. Det visade han med all tydlighet vid det gemensamma mötet med den svenske kollegan Eskil Erlandsson i Rödöns bygdegård före valet.

Vem ska då efterträda Lars Peder – och kanske i framtiden bli ny senterledare? Om detta pågår en allt intensivare diskussion hos grannarna i väster. Mycket tyder på att efterträdaren kommer från Tröndelag, Senterpartiets starkaste region.

De två namn som nämns mest är Ola Borten Moe från Sör-Tröndelag och Marit Arnstad från Nord-Tröndelag. Båda är mycket kompetenta, karismatiska och möjliga framtida partiledare. Ola Borten Moe är stortingsledamot och barnbarn till den legendariske statsministern Per Borten. Marit Arnstad är jurist och har varit olje- och energiminister och verkar efter några år utanför den centrala politiken vara beredd att komma igen på riksnivå.

Det blir intressant att följa diskussionen hos Senterpartiet. I mars tar partiet beslut vid landsmötet i Stjördal.

Bra att ha kronan kvar (LT 4/1 2001)

Sju år efter folkomröstningen om euro eller krona inser även många av de som finansierade ja-kampanjen med generösa bidrag att väljarna tog ett klokt beslut när de sa nej till valutabytet. I takt med att eurokrisen fördjupas förstår även storbolagens direktörer att den egna valutan är en tillgång för Sverige.

”Det är svårt att hålla ihop så många länder med så olika förutsättningar”, konstaterar nu SEB-chefen Annika Falkengren – just vad vi eurokritiker hävdade inför folkomröstningen 2003. Krisen inom eurozonen har flera orsaker, men euron är en del av problemet. I valutaunionen ska alla ha samma ränta och växelkurs trots att de ekonomiska förutsättningarna är olika. Det fungerar dåligt – och det ser vi med all tydlighet nu. Fortsätt läsa

Birgittas blinda eurotro

EU-minister Birgitta Ohlsson ser uppenbarligen som en av sina viktigaste uppgifter att propagera för euron. Att verkligheten visar på den gemensamma valutans tillkortakommanden saknar uppenbarligen betydelse för Birgitta.

I Expressen använder Birgitta Ohlsson Estlands anslutning till eurozonen som anledning till ett nytt utspel.  I artikeln upprepar hon påståendet om att det bara är en tidsfråga innan alla länder kring Östersjön har gett upp sina egna valutor för euron. Men i verkligheten drar alltfler öronen åt sig – och det med goda argument.

I Polen har exempelvis stödet för euron kraftigt minskat under senare tid. I maj 2010 var 37 procent av polackerna positiva till euron, i december hade siffran sjunkit till 24 procent. De flesta polacker är nöjda med zlotyn och tror inte att en övergång till euron skulle vara till fördel för vare sig den enskilde eller för landet.

Även Polens regering börjar inse riskerna med att överge den egna valutan. Europaministern Mikolaj Dowielewicz förklarade nyligen att euron skjuts på framtiden:

Vi måste vänta och se om planerna för euron kommer att fungera, förklarar Dowielewicz klokt nog. Och varför skulle Polen byta valuta? Att landet har haft en egen, flytande, valuta har medverkat till att man har klarat finanskrisen bättre än nästan alla övriga EU-länder.

Jag tycker att Birgitta Ohlsson bör fundera över om blind eurotro är bra vare sig för Sverige eller för Europa. Är det verkligen hennes uppdrag som minister att propagera för en valuta som en majoritet av de svenska väljarna har tackat nej till? EU-ministern borde åtminstone lyssna till vad hennes medarbetare från LUF-tiden Johan Ingerö har att säga, Eurokampanjen är ett plågsamt minne.

Sören Wibe fattas oss

Idag på förmiddagen nåddes jag av ett sorgligt besked. Sören Wibe har avlidit i Umeå efter en kort tids sjukdom.

Jag hade hört att Sören har varit sjuk under hösten, men inte förstått hur allvarligt det var. Det känns dystert att han nu har lämnat oss.

Under perioden 2002 – 2006 satt vi båda i riksdagen, Sören som socialdemokrat och jag som centerpartist. Vi var inte överens på en del områden, exempelvis när det gällde energifrågor, men när det gäller synen på EU fann vi varandra. Båda var vi mer kritiska till Unionens utveckling än våra partier och vi resonerade ofta om de här frågorna.

Framför allt samarbetade vi nära inför folkomröstningen om euro eller krona 2003. Sören Wibe spelade med sitt stora engagemang och sina omfattande kunskaper en mycket viktig roll i arbetet på nej-sidan. Som ekonomiprofessor hade han stora kunskaper som var av stort värde. I nätverket Europa ja – euro nej samarbetade Sören och jag främst med Nils Lundgren, Lena Ek och Jonas Sjöstedt. Många gånger samlades vi inför och under kampanjen i centerkansliet i riksdagen för att lägga upp arbetet. Sören Wibe var en nyckelperson på nej-sidan och betydde mycket för den positiva utgången av folkomröstningen.

Även efter framgången i folkomröstningen har Sören och jag haft en hel del kontakt. Inför EU-valet 2009  deltog vi exempelvis i en gemensam debatt i Umeå. Senast i början av året skrev vi en gemensam debattartikel om problemen inom eurozonen, vilken publicerades i flera tidningar. Sören var uppvuxen i Östersund och flera gånger träffades vi när han var på besök i Jämtland.

Sören Wibe var en varm och positiv person. Han var i grunden en övertygad socialdemokrat, även om han för ett par år sedan lämnade sitt parti för att leda Junilistan. Han var personligt övertygad om  de ställningstaganden han gjorde, han var minst av allt någon partimegafon. Socialdemokraterna ville ofta hålla tillbaka Sören Wibe och placerade honom en bit ned på sina vallistor, men väljarna såg med sina kryss till att han blev både EU-parlamentariker och riksdagsledamot. Han var en folkets man i de parlament där han verkade.

Sören Wibe har gått bort, han fattas oss. Vi är många i olika partier och organisationer som känner saknad efter honom. Jonas Sjöstedt skriver exempelvis varmt om honom på sin blogg.