Kampen mot kärnkraften går vidare

Skärmavbild 2014-03-19 kl. 14.54.58På min första centerstämma – i Luleå 1973 – lyssnade jag till professor Hannes Alfvén. Han varnade för kärnkraften, eller atomkraften som det hette då, och pekade på att slutförvaringen inte var löst och att denna energikälla kräver ett centraliserat samhälle. Vi var många centerpartister, med Thorbjörn Fälldin i spetsen, som därefter engagerade oss mot kärnkraften. Själv var jag med om att starta Aktion Stoppa Kärnkraften (ASK) hösten samma år, en organisation som senare bytte namn till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.

Jag är fortfarande – minst – lika övertygad om att kärnkraften är en farlig och dyr energikälla, som snarast bör fasas ut, som jag var för 41 år sedan. Därför känns det mycket bra att journalisten och författaren Åsa Moberg har uppdaterat  och samlat den kunskap som idag finns om kärnkraften i boken ”Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten” (Natur och Kultur). Om det nu är någon som tror att kärnkraftens problem och risker skulle vara lösta tar boken honom eller henne ur den villvarelsen. Fortsätt läsa

Del av vattenkraftens värden till berörda regioner!

För 15 år sedan, 1999, tog granboforsencenterpartisten Per Söderberg i Östersund och socialdemokraten Hans Lundqvist i Ragunda initiativet till Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV). Sedan dess kämpar vattenkraftskommunerna i skogslänen över partigränserna för att en rättmätig del av de stora värden som det strömmande vattnet genererar ska stanna i de kommuner/regioner som släppt till sina forsar för landets elförsörjning.

Att knappast något av de värden vattenkraften genererar stannar lokalt är absurt, bygdemedlen uppgår i hela landet bara till ungefär 110 miljoner kronor per år. Samtidigt tog statskassan 2013 in hela 5,4 miljarder kronor (5 400 000 000) i fastighetsskatt på vattenkraftsanläggningar, en kraftig höjning jämfört med året innan (3,7 miljarder kronor). Från Jämtlands län gick förra året över en miljard kronor från vattenkraften till staten i fastighetsskatt. Enbart Ragunda, med nio stora vattenkraftverk i Indalsälven, bidrog med över en halv miljard kronor. Även Krokom, Strömsund, Åre och Härjedalen levererade ett hundra miljoner kronor eller mer till Anders Borg – och så fortsätter det även i år. Fortsätt läsa

Krafttag för hela landet

Med lite perspektiv kan man se att Gemenskap där alla behövscenterstämman i Karlstad var en viktig framgång, inte minst för oss i Jämtlands län. Jag vill särskilt lyfta fram stämmans ställningstagande för att skatterna på elproducerande fastigheter – och då handlar det främst om vattenkraftverk – ska regionaliseras. De tillkommande resurserna ska fördelas inom varje region.

Att ett regeringsparti tydligt tar ställning för att en del av vattenkraftens värden ska medverka till lokal och regional utveckling är viktigt. För Jämtlands län – inte minst en kraftkommun som Ragunda – kan detta få stor betydelse. Enbart fastighetsskatten på vattenkraft uppgår i år till ungefär 3,8 miljarder kronor, varav över 700 miljoner från vårt län.

För oss som har arbetat för denna decentralisering i decennier är beslutet mycket glädjande. För Centerpartiet är utmaningen att samla en majoritet bakom kravet. Eftersom det numera i de flesta partier finns förespråkare för att en del av vattenkraftens värden ska medverka till lokal och regional utveckling bör detta inte vara omöjligt. De delar av landet som levererar naturresurser måste få behålla en rättmätig del av värdena. Fortsätt läsa

Kampen går vidare!

Under de senaste åren har jag varit ordförande för Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV). Föreningen – som startades 1999 av Per Söderberg i Östersund och Hans Lundqvist i Ragunda arbetar för att de kommuner och regioner som släppt till sina forsar för den gemensamma elförsörjningen ska få en rättmätig del av de värden vattenkraften generar. Det är absurt att naturresursrika kommuner som Jokkmokk, Sollefteå och Ragunda ska leverera el för mångmiljardbelopp varje år utan att få behålla en del för att utveckla de egna bygderna.

Hittills har denna kamp för rättvisa inte nått några konkreta resultat, men kampen fortsätter. Vid årsstämman i Rättvik lämnade jag ordförandeskapet i organisationen, men finns kvar i styrelsen. FSV kommer under det kommande året att ledas av trion på bilden; Ingvar Persson, Bollnäs (ordförande), Björn Mårtensson, Ljusdal (1:e vice ordförande), och Kicki Fredriksson, Ragunda (2:e vice ordförande). Jag önskar dem all framgång och kommer att även framöver att bidra till arbetet. Fortsätt läsa

Storsjöbygden säger nej till urangruva

Kommunerna runt Storsjön gör en verklig folkbildningsinsats med sin gemensamma weibbsida med information om vad en urangruva i bygden skulle innebära. Förhoppningsvis får storsjobygden.se många besökare framöver. Det kan få stor betydelse.

Nu har de fyra kommunerna runt Storsjön – Berg, Östersund, Krokom och Åre – presenterat sin gemensamma webbsida storsjobygden.se om konsekvenserna av en eventuell uranbrytning i alunskifferlagret i Ovikenbygden. Visualiseringen visar på ett begripligt sätt vilka enorma ingrepp i bygden gruvplanerna skulle få om de förverkligas. Fortsätt läsa

Areva inleder samarbete med Aura: Dags att sätta stopp för uranjakten i våra bygder!

Det australiska bolaget Aura Energy har, liksom canadensiska Continental Precious Minerals (CPM), omfattande undersökningstillstånd för uran i Ovikenområdet, Bergs kommun. Hittills har Aura (Häggånprojektet) kommit i skymundan för CPM (Vikenprojektet) som anses ha kommit längst i förberedelserna för att lämna in en ansökan om bearbetningskoncession (brytning).

Nu har emellertid Aura Energy, enligt företagets hemsida, knutit det stora franska kärnkraftsbolaget Areva till sig som ”strategisk partner”. Det visar vilka krafter som vill vända upp och ned på Storsjöbygden i sin jakt efter uran. Under en fyramånadersperiod ska Areva analysera Häggån och överväga om man ska gå in i projektet. Uppenbarligen hoppas Aura på att det huvudsakligen statsägda franska jätteföretaget ska satsa på ett joint venture i Jämtland. Areva (tidigare Framatome och Cogema) driver många kärnkraftverk och bryter uran runt om i världen. Fortsätt läsa

Talvivaara – en naturkatastrof att ta lärdom av

-Vi hade hoppats så mycket på Talvivaaragruvan, men fick i stället en naturkatastrof i famnen.

Det är lätt att förstå förtvivlan hos kommunstyrelsens ordförande i Sotkamo, där Talvivaaragruvan ligger. En förtvivlan som säkert delas av övriga invånare i den glesbefolkade kommunen, som hade hoppats på inflyttning och ökade skatteintäkter. I stället är Sotkamo nu ”en slagen kommun”. Nu växer dessutom oron för att turismen kommer att drabbas av de enorma utsläppen av giftigt avfallsvatten.

Klart är att gruvbrytning i skiffer och med den metod som Talvivaara använder, höglakning, är mycket riskabel. De enorma avfallshögarna måste täckas och de stora dammarna med giftigt vatten får inte läcka. I praktiken är det i längden en omöjlig uppgift. Nu förgiftas de omgivande vattensystemen av utsläpp av sulfat, nickel, uran, arsenik och kadmium – och säkerligen en del andra ämnen.

I Helsingfors har idag hundratals människor demonstrerat för att gruvan i Talvivaara ska stängas. Det förefaller vara den rätta slutsatsen, även om gruvföretaget hävdar att det är mer miljövänligt (!) att fortsätta brytningen. Klart är att Finland har fått en miljökatastrof som kräver klarsyn när det gäller vilka slutsatser som ska dras. Fortsätt läsa

Dra slutsatser av Talvivaara!

I östra Finland pågår en utveckling som riskerar att leda till en omfattande miljökatastrof. Gruvan i Talvivaara, Sotkamo kommun, läcker sedan en tid tillbaka stora mängder giftigt avloppsvatten. Sulfat, nickel, uran och kadmium förorenar vattnen i omgivningarna. Sjöarna i närområdet är nu, enligt miljöexperter, så salta att syreförhållandena är totalt förändrade.

Vid Talvivaaragruvan finkrossas den skiffer som bryts för att man ska kunna laka ur mineralerna. Huvudprodukten är nickel, men snart tänker gruvföretaget även börja utvinna uran. Verksamheten resulterar i gigantiska mängder avfall och stora dammar med giftigt avfallsvatten. Dammar som kan brista och, som nu, förorena omgivningen. Under den gångna veckan har tusentals kubikmeter avfallsvatten i timmen forsat ut i omgivningarna.

Fortsätt läsa

Samling för upprustning av Meråkerbanen

Arbetet för att Norge ska rusta och elektrifiera Meråkerbanen har pågått i decennier. Det handlar om att eliminera ”The missing link” i järnvägssystemet.

Norges regering tänker satsa stora resurser på att rusta vägar och järnvägar i Trøndelag men nämner inte Meråkerbanen. Det är naturligtvis oroande. I verkligheten borde det vara en självklarhet att rusta Meråkerbanen mellan Storlien och Hell (Stjørdal) samtidigt som Trønder-banen mellan Trondheim och Steinkjer elektrifieras och moderniseras. En upprustad Meråkerbana kommer att få mycket stor betydelse för regionen på båda sidor av riksgränsen och binda ihop hela Nordens Gröna Bälte. Fortsätt läsa

Låt inte kärnkraftsdrömmar blockera framtiden

I kärnkraftsdebatten brukar förespråkarna inte sällan hävda att framtida reaktorer kommer att vara säkra och dessutom lösa avfallsproblemet genom att använda lättvattenreaktorernas avfall som bränsle. Problemet är att dessa så kallade generation IV-reaktorer – snabba reaktorer/bridreaktorer – fortfarande är på utvecklingsstadiet. Enligt de mest optimistiska prognoserna kan dessa reaktorer vara i kommersiell drift först kring år 2050. (se SKB: slutförvar behövs även med nya reaktorer)

Så länge jag har intresserat mig för kärnkraftsfrågan – sedan 1973 – har det talats om att snart kommer de säkrare och effektivare bridreaktorerna. Men de har hittills inte blivit någon succé, särskilt som de har krävt upparbetning och producerat plutonium. Med en sådan teknik ökar riskerna för kärnvapenspridning. Kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar” som Hannes Alfvén sa på sin tid.

Tekniken har säkerligen utvecklats sedan de snabba briderreaktorerna lanserades på 1950-talet, men framgångsrika har de inte varit. Föga tyder på att de kommer att bli så i framtiden.  Fortsätt läsa