Lär av historien – för framtiden!

Jämtlands tidning
Östersunds-Posten
Det finns likheter mellan utvecklingen under 1930-talet och vad som händer idag. Krig pågår på flera håll i världen, även i vårt närområde. Högerauktoritära krafter underminerar demokrati och rättssamhälle i många länder. Efter en tid då många trodde att demokrati, folkstyre, skulle bli den dominerande samhällsformen globalt är den på tillbakagång.

Samtidigt finns positiva lärdomar att dra av vad som hände i Sverige och övriga Norden för 90 år sedan. I våra länder lyckades man stärka den ännu bräckliga demokratin och slå tillbaka de högerextrema rörelserna som vann framgångar i andra länder. I stället kunde man arbeta vidare på att stärka folkhemmet, den nordiska modellen.

I Sverige kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 överens om en bred krisuppgörelse, av de politiska motståndarna till höger föraktfullt avfärdad som ”kohandeln”. Liksom övriga världen led Sverige under denna tid av en djup depression med hög arbetslöshet och jordbrukskris. Arbetare och bönder drabbades hårt.

Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson enades 1933 om krisuppgörelsen (”kohandeln”) som stärkte demokratin och gav näring åt arbetet för folkhemmet. Inspirationen hämtade de båda skåningarna från Danmark. (Bilden ur boken om Bramstorp)

I uppgörelsen accepterade Bondeförbundet Socialdemokraternas arbetslöshetspolitik mot att Socialdemokraterna gick med på att stödja jordbruket. Arbetslösheten kunde tryckas tillbaka och bönderna fick bättre lönsamhet. Underlaget för de extrema rörelserna drogs undan och demokratin stärktes. Efter kompromisserna i krisuppgörelsen kom folkhemsbygget på allvar igång. (Folkhemstanken grundar sig i grunden på franska revolutionens paroll ”frihet, jämlikhet, broderskap”.) Fortsätt läsa

När öppnas Kremls murar för demokratin nästa gång?

Idag är det fascinerande att betrakta den bild världsmästartecknaren Evert Karlsson (EWK) gjorde av Michail Gorbatjov när denne öppnar dörrarna till Kreml. Det var en tid av glasnosth (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad, ekonomiska reformer). Även Ryssland och Sovjetunionen var under en period på väg mot demokrati.

På EWK:s bild ser man samtidigt på Kremls torn fula, arga miner av kommunistiska diktatorer av Lenin, Stalin och Bresjnev. Uppenbarligen insåg EWK riskerna för ett bakslag.

I slutet av 1980-talet öppnade Gorbatjov inte bara Kreml utan hela Sovjetunionen mot världen. Det var inte enkelt, men ändå en fantastisk förändring. Demokratin började spira så smått, det blev yttrande- och tryckfrihet och omvandlingen av ekonomin från planekonomi till marknadsekonomi började. Sovjetunionen upplöstes efter ett par år och de olika delrepublikerna blev självständiga stater.

Bild: Michail Gorbatjov öppnar Kreml och Ryssland för omvärlden. Tidigare diktatorer surar i bakgrunden. En fantastisk bild av EWK.
Vad man i efterhand kan konstatera att de nyliberala råd som inte minst förståsigpåare från väst bidrog med under de här åren inte var rätt väg för Ryssland. Under Boris Jeltsins tid på 1990-talet statens företag ut och ett gäng oligarker, som blev oerhört rika, tog över, medan folk i allmänhet hade det ekonomiskt mycket tufft. Det blev oreda i samhället och många ryssar började fråga sig om demokrati skulle innebära allmän oreda och orättvisa. De började längta efter en ”stark man”. Omställningen av ekonomin borde ha gått till på ett mer genomtänkt sätt som skulle ha gynnat hela folket och inte bara en liten elit.

Vid milennieskiftet 2000 utsåg plötsligt Boris Jeltsin den relativt okände Vladimir Putin till sin efterträdare. Den tidigare KGB-agenten ansågs ha visat handlingskraft i det grymma kriget mot Tjetjenien, vilket uppenbarligen uppskattades av många ryssar. Putin valdes i ett relativt demokratiskt val till Rysslands president. Många hoppades att han skulle vara den starke man som skulle få ordning och reda på plats i samhället. Fortsätt läsa

En viktig bok i vår tid

Vi delar inte uppfattningen att herr Hitler och hans vänner, nu slutgiltigt i besittning av den makt de så länge eftertraktat, kommer att genomföra de förslag som cirkulerar; de kommer inte att helt plötsligt beröva tyska judar deras grundlagsfästa rättigheter, ej heller stänga in dem i getton eller underkasta dem pöbelns mordiska impulser…

Citatet kommer från en judisk tidning i Berlin, strax efter nazisternas maktövertagande 1933 och måste betraktas som en fullständig missbedömning med hänsyn till det förfärliga som hände sedan. Citatet återfinns i den nyutkomna boken ”Angreppet, så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” av Peter Gustafsson.

Det är naturligtvis inte så att historien upprepar sig, men som Gustavsson konstaterar med ett citat av Mart Twain, ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”. Det gäller alltså att inse vad som pågår när demokratin steg för steg, skiva för skiva, börjar urholkas. Det är för övrigt inte bara i Sverige denna utveckling pågår. Internationella inspiratörer för en samhällsutveckling i auktoritär riktning heter bland annat Viktor Orbán och Donald Trump.

Peter Gustavsson pekar i boken bland annat på Tidöregeringens minskade stöd till studieförbund och folkbildning, på påskyndad tidningsdöd, skärpta regler för public service, minskad autonomi för universiteten. I förlängningen begränsas den folkrörelsedemokrati som utvecklat och byggt upp det moderna Sverige. Folkrörelsedemokratin i vårt land har vuxit fram under mer än tre hundra år, från envälde under Karl XII till dagens samhälle. Demokratin behöver hela tiden återvinnas och förnyas. Annars riskerar de auktoritära krafternas ”salamitaktik” att successivt underminera och urholka demokratin. Tidigare erfarenheter visar att det kan gå snabbt.

Bilden: När jag träffade Peter Gustavsson i Almedalen för några år sedan.

”Angreppet” är en angelägen bok som kan öppna ögonen för vad som pågår för närvarande. En viktig bok i vår tid helt enkelt.
Jag känner Peter Gustavsson som en klok och sympatisk socialdemokratisk ledarskribent. Hans bok är lättläst och väl värd att ta del av även för de som inte delar hans partitillhörighet. Den avslutas för övrigt med en studiehandledning som kan ligga till grund för gruppdiskussioner.

Historiska myter för att rättfärdiga aggression

Hur kunde utvecklingen gå så fel? Det är en frågeställning jag funderar över när det gäller Ryssland. Jag deltog själv i flera ungdomsdelegationer till Sovjet under 1970- och 1980-talen och märkte då hur unga ryssar alltmer öppnande för frihet och demokrati. Det borde alltså ha kunnat bli annorlunda.

Nu har jag läst en bok som gör det lättare att förstå Ryssland och vad som hänt de senaste decennierna; Historien om Ryssland, Myten som maktens redskap (Historiska media) av den brittiske historkern Orlando Figes. Han visar hur ryska makthavare genom historien, tsarer likaväl som Stalin och dagens Putin, ständigt skriver om historien för att passa deras intressen. Uppenbarligen med framgång. ” Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden”, som George Orwell skrev i 1984.

Figes menar dock att det kunde gått annorlunda i början av 1990-talet. Den ”chockterapi” som inte minst nyliberala rådgivare från väst verkade för resulterade i en social katastrof. Massprivatiseringen skapade enorma klyftor mellan breda folklager och en liten grupp oligarker. Demokratin vann inte folkets stöd.

Likaså missade Nato och EU de öppningar som faktiskt fanns för att integrera Ryssland i ett närmare samarbete. Väst ansåg sig ha vunnit ”kalla kriget” och Ryssland behövde inte tillfrågas. Detta skapade förbittring och har utnyttjats maximalt av Putin, som i stället har lyft fram myter ur historien för att stärka sin allt mer diktatoriska maktställning. Fortsätt läsa

Nordens tid är här!

Länge var jag övertygad motståndare till ett svenskt Natomedlemskap. Sveriges alliansfria utrikespolitik har medverkat till att hålla oss utanför krig i mer än 200 år. Alliansfriheten har tjänat oss väl.

Putins överfallskrig mot Ukraina ändrade emellertid min och många andras syn på världen och försvarsalliansen. Efter decennier av nedrustning och förhoppningar om avspänning kom vi till insikt att vi måste samarbeta för att kunna försvara oss mot den aggressiva makten i öster. När Finland, med över 130 mil gräns mot Ryssland, valde att ansöka om medlemskap i Nato följde Sverige exemplet. Det fungerar inte med en alliansfri ö mitt i Norden.

En stor majoritet i riksdagen ställde sig bakom Natoansökan, stödd av en bred folkopinion. Man kan beklaga att det inte fanns tid för en ordentlig debatt om för- och nackdelar med detta historiska steg, än mindre för en folkomröstning. I den osäkra omvärld vi befinner oss i måste man ibland handla snabbt.

Även Ungern, som sista Natoland, har nu sagt ja till den svenska ansökan och inom kort är Sverige fullvärdig medlem i försvarsalliansen. Det innebär att vi måste tänka nytt på olika sätt. Fortsätt läsa

Två böcker som väcker eftertanke

Har läst två nyutkomna böcker som manar till eftertanke om vad som händer just nu i vår tid. Båda relaterar till vad som pågick under 1930-talet och som ledde till andra världskriget, men som också i hög grad påverkade Sverige och det svenska samhället. Det finns likheter med vad som pågår just nu, på 2020-talet.

I boken ”Väckelsens vår, När Hitler formade Sverige” går journalisten Erik Sandberg igenom vad som faktiskt hände, särskilt kring 1933, då den svenska högern (Allmänna valmansförbundet) på olika sätt inspirerades av nazisternas maktövertagande i Berlin. Det mesta har suddats ut ur högerns egen historieskrivning.

Under senare år har olika krafter försökt brunsmeta Bondeförbundet, främst med hänvisning till den motbjudande rasbiologiska skrivningen i 1933 års partiprogram. Men då har man inte klart för sig att detta synsätt vid den här tiden delades i stort sett av hela det svenska samhället.

Bondeförbundets stora historiska insats var i stället att partiet genom krisuppgörelsen/kohandeln med Socialdemokraterna stärkte den ännu sköra demokratin och medverkade till byggandet av det svenska folkhemmet. Sandberg konstaterar också att Pehrsson-Bramstorp hade blivit en ”kompromispolitiker som hädanefter skulle agitera för demokrati och samförstånd”.

Fortsätt läsa

Farligt att förläsa sig på historien…

Tucker Carlsons ”intervju” med Rysslands president Vladimir Putin är två timmar lång. I verkligheten handlar det till största delen om en föreläsning. Jag har sett det hela – och visst är det intressant att få en inblick i hur presidenten i Kreml tänker.

Historia är intressant och viktigt, men Putin har förläst sig, fantiserar och vantolkar vad som hänt genom århundradena för att agera motivera sitt agerande idag. Historierevisionism är oerhört farlig vilket vi kan se konsekvenserna av idag.

Putin ser vikingen Ruriks grundande av Kievriket 862 som starten för den ryska staten. Alla historiska händelser därefter tolkar han som steg för att stärka Ryssland. Ukraina anser han vara en konstgjord stat och ukrainarna ser han som ryssar. Att han i så fall bedriver ett förfärligt krig mot det egna folket låtsas han inte om.

Med samma synsätt som Putin skulle Sverige exempelvis kunna göra anspråk på området kring St Petersburg, Ingermanland, som en gång ingick i det svenska riket. Ja, varför inte även Kievriket, som enligt den ryske presidenten grundades av en svensk viking. Ett minst sagt uppseendeväckande, absurt synsätt. Fortsätt läsa

Inspiration från de gröna rötterna kan ge Centerpartiet nödvändig nystart

Yngve och jag lyfter Gustaf Jonnergård inför centerstämman i Örebro. Hos honom finns inspiration för framtiden att hämta!
Just nu pågår Centerpartiets nystart efter det föga framgångsrika valet förra året. Partistämman i Örebro, där tre viktiga program och många motioner kommer att behandlas, får stor betydelse i denna process. Av programförslagen kan vi konstatera att partiet tydligt lyfter sina traditionella profilfrågor, landsbygden och miljön. Back to basi(c)s – och det är en riktig prioritering i dagens utsatta läge.

 För att möta framtiden kan Centerpartiet hämta inspiration från sina gröna rötter. Mellan 1950- och 1970-talen gjorde partiet uppseendeväckande framgångar. Väljarstödet växte från nio procent 1956 till över 25 procent 1973. Partiet utvecklades såväl idémässigt som breddades kraftigt. Stödet bland de traditionella väljargrupperna på landsbygden växte samtidigt som partiet vann stort stöd även i städerna. Det finns utan tvekan mycket att lära för dagens centerpartister.

Under vårt arbete med biografin över Gustaf Jonnergård, partisekreterare under den unika framgångsperioden, har vi konstaterat att denne ideologiske tänkare spelade en nyckelroll i nära samspel med partiordföranden Gunnar Hedlund. Klart är också att den starka folkrörelseorganisationen runt om i landet hade stor betydelse för framgångarna.

Redan från starten för mer än hundra år sedan betecknade Bondeförbundet sig som ett centerparti, ett alternativ till såväl höger som vänster. Under 1940-talet inspirerades Bondeförbundet av sitt finska systerparti att markera sin mittenposition som ”tredje vägen”. Från denna utgångspunkt arbetade Jonnergård vidare när han i början av 1950-talet blev partisekreterare. Fortsätt läsa

Rödöbron 30 år!

Den 29 juni 1993 invigdes Rödöbron. 30 år senare kan vi konstatera att bron mellan Frösön och Rödön – tillsammans med Sannsundsbron och Vallsundsbron – betyder oerhört mycket för att binda samman Storsjöbygden. Broarna kom inte till av en tillfällighet. Mycket arbete krävdes för att de skulle förverkligas.

Förslag om en bro mellan Rödön och Frösön framfördes redan i slutet av 1800-talet av bondeståndets siste talman Nils Larsson i Tullus. Han åstadkom mycket, men bron fick vänta. I stället fortsatte färjetrafiken över Rödösundet i ytterligare ett sekel.

Nils G Åsling från Trångsviken blev industriminister 1976 och han lyfte behovet av broar i Storsjöbygden. Tillsammans med lokala politiker förverkligades först Sannsundsbron som blev verklighet fem år senare. Rödöbron fick vänta ännu en tid, men tiden arbetade för ett brobygge även här.

Turismen utvecklades i Västjämtland och det blev aktuellt att ansöka om att få arrangera vinter-OS. Nils G Åsling och landshövding Sven Heurgren arbetade länge målmedvetet tillsammans med Krokoms och Åre kommuner för att göra verkstad av planerna. När det inte blev resultat lyckades Åsling få riksdagen att besluta om att broar kunde avgiftsfinansieras. Då kunde en rad privata företag gå in och finansiera bygget tillsammans med staten. Fortsätt läsa

Tal, Nationaldagen 6 juni 2023 i Krokom

Kära svenskar, kära jämtar och kära Krokomsbor!
Idag firar vi vårt land, våra bygder och oss själva. Vi som vuxit upp här och vi som har kommit hit. Nationaldagen är allas vår gemensamma dag. Den dag då vi också firar vårt samhälle och de grundläggande värden det vilar på; demokrati, yttrandefrihet, allas lika värde och rättvisa.

Idag är det på dagen 500 år sedan Gustav Vasa – eller Gøsste Erichson som han kallades då – valdes till Sveriges kung vid ett möte i Strängnäs. Denna dag brukar också ses som slutet på den nordiska unionen, Kalmarunionen. Det dröjde därefter 122 år innan Jämtland och Krokom – 1645 – blev en del av den nationalstat som Gustav Vasa lade grunden till. (Jämtland och Krokom har varit en del av Sverige i 378 år)

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om Kristian II ”Tyrann” inte hade ställt till med Stockholms blodbad 1520. Kanske hade de nordiska folken försonats, Kalmarunionen levt vidare och vi idag levt i ett enat Norden. Ingen vet förstås, men det var blodbadet som var bakgrunden till Gustaf Vasas och svenskarnas högst befogade uppror mot den danska övermakten. Fortsätt läsa