Vi ska vara stolta över vår egen idégrund!

Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen. Fortsätt läsa

Centerrörelsen kan bättre!

För ett par veckor sedan trodde inte många att Centerpartiet skulle klara att behålla sina två mandat i Europaparlamentet. Klarade vi att behålla ett mandat vore det bra.

Slutspurten gav emellertid glädjande resultat. Listettan Emma Wiesner klarade debatterna bra, vilket säkert bidrog till uppgången, men den allra viktigaste insatsen gjorde den gröna folkrörelsen runt om i landet. Dörrar knackades, material delades i postlådor, på torg och utanför affärer. Insatserna visade hur viktigt det är med en aktiv organisation både i stad och land.

Bilden: en bra valaffisch som medverkade till att väljarna känner igen Centerpartiet.

De politiska frågor som vann väljarnas förtroende var främst klimat och miljö, liksom kravet på ökad självförsörjning och att skogsfrågorna inte ska styras från Bryssel. På de här områdena kände många väljare igen Centerpartiet.

Sammantaget medverkade slutspurten till att centerstödet i opinionsundersökningarna steg från strax över fyra procent till 7,3 procent i valet – och till att båda mandaten kunde behållas.

Samtidigt finns det skäl för viss självkritik när det gäller upplägget av EU-valrörelsen. Jag har exempelvis fått frågor om hur det kan komma sig att ett decentralistiskt parti som Centerpartiet, ett parti som arbetar för att hela landet ska leva, placerar tre toppkandidater, skrivna i Stockholm, högst upp på listan. Likaså varför ingen kandidat på listan är över 62 år när partiet har ett aktivt ceniornätverk med många framåt seniorer.

Allvarligt är självfallet också att valundersökningar visar att Centerpartiets stöd bland kärngrupperna på landsbygden, bönder och andra småföretagare, har minskat. Även bland de yngre är stödet förhållandevis lågt. Fortsätt läsa

Kärnkraftsromantikerna blundar för riskerna

Den första centerstämma jag deltog var i Luleå 1973. Där höll professor Hannes Alfvén sitt historiska anförande om kärnkraftens risker. Ett anförande som i hög grad påverkade centerrörelsen – och hela det svenska samhället – och inte minst mig själv. Åren därefter genomfördes omfattande studiekampanjer med tiotusentals deltagare runt om i Sverige. Många lärde sig vad kärnkraft innebär, om risker och problem, om att kärnkraft och kärnvapen är, som Alfvén uttryckte saken, ”siamesiska tvillingar”.

Själv var jag under hösten 1973 med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften, en förening som snart breddades och blev en verklig folkrörelse, Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Runt om i landet arrangerades opinionsmöten av olika slag. Flera marscher mot Barsebäck genomfördes och jag var med. Kärnkraftsmotståndet blev en bred folkrörelse.

Bilden: En affisch från tiden när tusentals svenskar och danskar marscherade mot Barsebäck för att protestera mot kärnkraften. Norden mot Barsebäck!

Efter olyckan vände Olof Palme och Socialdemokraterna och stödde Thorbjörn Fälldins och Centerpartiet krav på folkomröstning om kärnkraft. I mars 1980 fick svenska folket välja mellan tre linjer. Vad man verkar ha glömt idag är att samtliga tre linjer förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas.

Folkomröstning 1980
Jag arbetade i Linje 3, som förespråkade en avveckling inom tio år kombinerat med satsning på förnybara alternativ, som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack!”. Bakom denna linje stod Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet plus en bred miljörörelse. De mer kärnkraftspositiva partierna delade upp sig i två linjer. Linje 2 med Socialdemokraterna och Folkpartiet – med stöd från fackföreningsrörelsen – förespråkade en succesiv avveckling och offentligt ägande, medan Linje 1, som stöddes av Moderaterna, också stod för avveckling men utan att ta hänsyn till ägandet. (Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 procent och Linje 3 38,7 procent.) Att samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften, om än i olika tidsperspektiv, verkar vara glömt idag. Fortsätt läsa

Fortsatt centersamarbete i Polen

Polens nya regering har det tufft i sitt målmedvetna arbete att återupprätta rättssäkerheten och avpolitisera public servicemedierna. Under den högerauktoritära PiS-regeringens åtta år har domstolarna allt mer börjat styras politiskt och radio/TV blivit rena propagandakanler för maktpartiet.

”15-oktoberkoalitionen”, som samlar de demokratiska allianserna Medborgarplattformen, Tredje vägen och Nya Vänstern, möter dock hårt motstånd. PiS (”Lag och Rättvisa”) och dess ledare Jaroslaw Kaszynski har uppenbarligen inte accepterat valnederlaget utan gör vad man kan för att sabotera den nya regeringens arbete – dessutom i samverkan med presidenten, Andrzej Duda.

Förhoppningsvis kommer Donald Tusk och hans regering kunna möta utmaningarna mot att åter stärka den polska demokratin. Den nye talmannen i sejmen Szymon Holownia verkar också vara skicklig i att hantera den besvärliga situationen. Hursomhelst är den extrema polariseringen i det polska samhället ett stort problem.

Samarbete även i kommunvalet

Bilden: PSL och Polska2050 fortsätter samarbetet. Nu med gemensamma listor i det kommande kommunvalet.

Lovande för framtiden är att de båda gröna centerpartierna PSL och Polska2050, som framgångsrikt samverkade i alliansen Tredje vägen i valet till sejmen, fortsätter sitt samarbete även i kommunvalet i vår. I valet till sejmen fick Tredjevägen 14,4 procent av rösterna och båda partierna har nu nyckelpositioner i Tuskregeringen. PSL:s ordförande Wladyslaw Kosiniak-Kamysz är vice premiärminister och försvarsminister, meda ordföranden i Polska2050 Szymon Holownia är talman i sejmen. Ministrar från Tredje vägen ansvarar idag för viktiga områden som miljö, jordbruk/landsbygd, infrastruktur och regional utveckling. Fortsätt läsa

Turerna fortsätter i Polen

Valet i Polen den 15 oktober var en stor framgång för de demokratiska krafterna. De tre allianserna Medborgarkoalitionen, KO, Tredje vägen, PSL och Polska2050, och Nya Vänstern fick en klar majoritet av väljarnas röster och var omgående beredda att bilda regering med Donald Tusk som premiärminister.

Den förlorande högerauktoritära PiS-regeringen gillade förstås inte väljarnas dom. Med president Andrzej Dudas hjälp förhalar man regeringsskiftet så mycket man kan. Duda utsåg därför den avgående premiärministern Mateusz Mazowiecki som ny regeringsbildare trots att han är högst medveten om att denne inte kommer att få majoritet i sejmen.

Idag tillträder ändå en ny Mazowieckiregering med presidentens stöd. Det blir en ”tvåveckorsregering”, eftersom sejmen kommer att ta ställning till vilken regering som har dess förtroende om ett par veckor. Då kan inte presidenten längre förhala regeringsskiftet.

Varför då dessa turer? Många befarar att det handlar om att PiS försöker att roffa åt sig så mycket som möjligt av statens tillgångar innan man får lämna regeringskanslierna. Beskyllningarna är i varje fall hårda.

Bilden: Tredje vägen – alliansen mellan PSL och Polska2050 – fick starkt stöd i valet. Ordförandena Wladyslaw Kosiniak-Kamysz och Szymon Hollownia blir viktiga i polsk politik framöver.
Av allt att döma kommer ändå Donald Tusk och hans regering att tillträda i mitten av december. PiS ”starke man” Jaroslaw Kaczynski gör vad han kan för att svartmåla Tusk och kallar honom exempelvis ”tysk agent”, vilket är en hård anklagelse i Polen.
Hursomhelst kan arbetet på att återställa rättssamhället och den liberala demokratin i Polen förhoppningsvis börja med full kraft i och med regeringsskiftet. Polen är det positiva exemplet i ett Europa som annars går i högerpopulistisk riktning. Senast vann den högerextreme Geert Wilders och hans parti valet i Nederländerna. Fortsätt läsa

Omvälvning pågår i Polen

Den här veckan har det nyvalda polska parlamentet, sejmen, mötts efter valet den 15 oktober. Ett val som innebär att väljarna i Polen har satt stopp för de senaste åtta åren av högerauktoritär utveckling som i längden underminerar demokratin. Populismen har slagits tillbaka.

De tre demokratiska valallianserna – Medborgarkoalitionen, Tredje vägen och Nya vänstern – har fått väljarnas förtroende att ta över regeringsansvaret efter ”Lag och rättvisa”, PiS. Klart är att samarbetet mellan de två centerpartierna PSL och Polska2050 har spelat en viktig roll. Många tidigare osäkra väljare valde att lägga sina röster på detta mittenalternativ.
Bilden: Ledarna för de partier som kommer att ta över regeringsmakten i Polen så snart som möjligt. Främst centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, följt av Medborgarplattformens Donald Tusk (blivande premiärminister) och Szymon Holownia, Polska2050, nyvald talman i sejmen. (Bild ur Notes from Poland).

Sätter sitt partis intressen för landets
President Andrzej Duda, med bakgrund i PiS, valde föga oväntat att förhala väljarnas beslut att byta regering genom att utse den avgående premiärministern Mateusz Morawiecki till regeringsbildare med hänvisning till att PiS blev det enskilt största partiet. Men även presidenten är självfallet medveten om att Morawiecki enbart kommer att få stöd av 194 av sejmens 460 ledamöter, medan 248 vill se Donald Tusk som Polens premiärminister. Tusk är ordförande för Medborgarplattformen, KO. Hursomhelst lyckas Duda med sitt agerande försena regeringsskiftet med flera veckor, kanske en månad. Något som inte ligger i landets intresse. Presidenten sätter sitt partis intressen före landet. Fortsätt läsa

Onödiga, men väntade, turer efter valet i Polen

Som väntat har partiet ”Lag och rättvisa”, PiS, svårt att acceptera nederlaget i det polska valet den 15 oktober. Presidenten, Andrzej Duda, med bakgrund PiS, har utsett den nuvarande premiärministern Mateusz Morawiecki till regeringsbildare. Motiveringen är att PiS blev största enskilda parti, men alla – även presidenten – vet att mycket väl att Morawiecki inte kan samla en majoritet.

De tre valallianserna Medborgarkoalitionen, Tredje vägen och Nya Vänstern har efter valet bekräftat att de kommer att bilda en gemensam regering med Donald Tusk som premiärminister. Tillsammans har dessa valallianser 248 mandat av 460 i sejmen, medan PiS har 194. Även om PiS skulle gå i koalition med Konfederationen ännu längre ut på högerkanten kan man inte samla mer än 212 mandat.

Bilden: Mandatfördelningen i sejmen efter valet 15 oktober. (Från Notes from Poland)

Att PiS är nervösa över att få lämna makten är uppenbart. Före valet utmålade partiets ledare Jaroslaw Kaczynski oppositionspartierna som ”landsförrädare”, efter valet förklarar man sig beredda att bilda regering med vilka partier som helst för att få sitta kvar i regeringskontoren. Det har också förekommit försök att ”köpa över” enskilda ledamöter. Av allt att döma har dessa försök som väl är inte gett några resultat. Vad som pågår är onödiga, men väntade, turer från PiS, som uppenbarligen har svårt att acceptera att partiet inte längre har väljarnas stöd att styra landet.

Bilden: Centerledaren Wladyslaw Kosniak-Kamysz och Marek Sawicki, tillträdande seniormarskalk, när jag träffade dem för några år sedan.

På måndag, den 13 november, samlas den nyvalda sejmen. Förhoppningsvis blir det redan då klart att Morawiecki inte kan bilda regering och uppdraget går vidare till Donald Tusk. Förmodligen kommer detta dock att dröja några veckor. Vad jag förstår har den nya majoriteten hursomhelst kommit långt i förhandlingarna om både politik och fördelningen av ministerposterna. En ny regering kan därför förhoppningsvis tillträda ganska snart. Fortsätt läsa

Epokskifte i Polen – väljarna sa ifrån!

I en orolig, alltmer auktoritär, omvärld är söndagens valresultat i Polen ett ljus i mörkret, ett epokskifte. Med bred marginal sa väljarna ifrån att de inte vill följa ”Lag och rättvisa”, PiS, vidare på vägen mot centralisering och avdemokratisering. Valdeltagandet var högt, närmare 75 procent, långt mer än vid tidigare val.

Den demokratiska oppositionen Medborgaralliansen, Tredje vägen (PSL och Polska2050) och Vänstern (Lewica), som i god tid före valet enades om att bilda regering om de fick väljarnas förtroende, fick en klar majoritet i parlamentets båda kamrar. I valet till senaten, som väljs i enmanskretsar och där oppositionen enats om gemensamma kandidater, fick man 66 av kammarens 100 mandat. I valet till andra kammaren, sejmen, fick de demokratiska allianserna 248 av de 460 mandaten.

Bild: Köerna var långa utanför vallokalerna. Större valdeltagande än någon gång sedan kommunismens fall 1989.

Frågan är hur president Andrzej Duda, knuten till PiS, kommer att agera. Det har spekulerats i att han som förste regeringsbildare kommer att utse den nuvarande premiärministern Mateusz Morawiecki med hänvisning till att PiS är största parti. Detta trots att alla vet att Morawiecki inte kan samla en majoritet. Resultatet skulle kunna bli osäkerhet och diverse turer månader framöver – vilket varken Polen eller omvärlden har råd med. Fortsätt läsa

Valet i Polen angår även oss

Den 15 oktober går de polska väljarna till val. Ledamöterna i parlamentets båda kamrar, senaten och sejmen, ska utses. Utgången av valet får stor betydelse för Polen, men även för oss och Europa i övrigt. Därför är det svårbegripligt hur lite uppmärksamhet valet i grannlandet söder om Östersjön får i våra medier.

Sedan 2015 har det högerauktoritära partiet ”Lag och rättvisa”, PiS, styrt Polen. Under de år som gått sedan dess har regeringen även börjat styra public service och en stor del av övriga medier, inskränkt domstolarnas oberoende, skärpt den strikta abortlagen ytterligare och inskränkt homosexuellas rättigheter. En allvarlig utveckling.

Bilden: I samband med valet 2019 träffade jag centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz i Warszawa.

Det är ingen överdrift att hävda att PiS med partiledaren Jaroslaw Kaczynski i spetsen utgör ett reellt hot mot den demokratiska rättsstaten. Som Polenkännaren Peter Johnsson har konstaterat: ”Det är inte en diktatur, men det är en regim som är allt mer auktoritär, och som monterar ned den ena demokratiska regeln efter den andra.”

Polen har samtidigt aktiva demokratiska partier som nu samlar krafterna för att försätta PiS i opposition. Enkelt är det dock inte med dagens förutsättningar. Fortsätt läsa

Inspiration från de gröna rötterna kan ge Centerpartiet nödvändig nystart

Yngve och jag lyfter Gustaf Jonnergård inför centerstämman i Örebro. Hos honom finns inspiration för framtiden att hämta!
Just nu pågår Centerpartiets nystart efter det föga framgångsrika valet förra året. Partistämman i Örebro, där tre viktiga program och många motioner kommer att behandlas, får stor betydelse i denna process. Av programförslagen kan vi konstatera att partiet tydligt lyfter sina traditionella profilfrågor, landsbygden och miljön. Back to basi(c)s – och det är en riktig prioritering i dagens utsatta läge.

 För att möta framtiden kan Centerpartiet hämta inspiration från sina gröna rötter. Mellan 1950- och 1970-talen gjorde partiet uppseendeväckande framgångar. Väljarstödet växte från nio procent 1956 till över 25 procent 1973. Partiet utvecklades såväl idémässigt som breddades kraftigt. Stödet bland de traditionella väljargrupperna på landsbygden växte samtidigt som partiet vann stort stöd även i städerna. Det finns utan tvekan mycket att lära för dagens centerpartister.

Under vårt arbete med biografin över Gustaf Jonnergård, partisekreterare under den unika framgångsperioden, har vi konstaterat att denne ideologiske tänkare spelade en nyckelroll i nära samspel med partiordföranden Gunnar Hedlund. Klart är också att den starka folkrörelseorganisationen runt om i landet hade stor betydelse för framgångarna.

Redan från starten för mer än hundra år sedan betecknade Bondeförbundet sig som ett centerparti, ett alternativ till såväl höger som vänster. Under 1940-talet inspirerades Bondeförbundet av sitt finska systerparti att markera sin mittenposition som ”tredje vägen”. Från denna utgångspunkt arbetade Jonnergård vidare när han i början av 1950-talet blev partisekreterare. Fortsätt läsa