Vid centerstämman i Luleå 1973 hörde jag professor Hannes Alfvén tala om kärnkraften. Liksom de flesta som var på plats vid stämman kom jag till insikt om de stora risker kärnkraften innebär.
Efter stämman i Luleå startade några CUF:are, tillsammans med andra miljöaktivister, Aktion Stoppa Kärnkraften (ASK) som senare omvandlades och breddades till Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Därefter följde år av studier och opinionsarbete. Marscherna mot Barsebäck är fantastiska minnen. Kärnkraftsmotståndet växte till en bred folkrörelse med många kunniga medlemmar.
Efter kärnkraftshaveriet i Harrisburg 1979 gick plötsligt kärnkraftsförespråkarna i Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet med på kravet på folkomröstning om kärnkraften som Folkkampanjen och Centerpartiet drivit. Engagemanget under folkomröstningskampanjen var enormt, men omröstningen manipulerades genom att förespråkarna delade upp sig i två linjer. Hursomhelst skulle kärnkraften avvecklas efter att först ha byggts ut.
Så inträffade Tjernobylkatastrofen 1986. Kärnkraftsmotståndet växte igen, men förespråkarna påstod att västvärldens reaktorer är mycket säkrare än de ryska och att det inte fanns några skäl till oro.
Nu vet vi bättre. I Japan hotar just nu minst tre reaktorer att haverera efter den stora jordbävningen och den efterföljande tsunamin. Vi vet inte vilka konsekvenserna blir, men kan konstatera att Japans kärnkraft inte heller är helt säker. Annars har det från kärnkraftindustrins sida hävdats att japanerna har en mycket hög säkerhetsnivå och inte minst har haft beredskap för stora jordbävningar. Fortsätt läsa