Decemberuppgörelsen skapar – naturligt nog – diskussion. Den hade i varje fall det goda med sig att det planerade extravalet ställdes in. Men hur kommer det att fungera i praktiken? Har oppositionspartierna lagt sig platt för Stefan Löfvéns regering – eller är uppgörelsen ett utslag av den samförståndsanda som gett svensk politik stabilitet i svåra lägen många gånger tidigare?
(Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp kunde samarbeta med Per Albin Hansson. Gunnar Hedlund med Tage Erlander – och, vilket inte framgår av bilden, Olof Johansson med Göran Persson i för landet besvärliga lägen. Frågan är den här typen av rödgröna samarbeten är möjliga även på 2000-talet. Världsmästartecknaren EWK:s illustration på framsidan av Politisk tidskrift 1-2 1983.)
Hur decemberuppgörelsen kommer att fungera i praktiken vet vi inte ännu. Per T Ohlsson jämför i en intressant krönika i dagens Sydsvenskan den nu aktuella uppgörelsen med den så kallade kohandeln mellan Socialdemokraterna med Per Albin Hansson i spetsen och Bondeförbundet under ledning av Axel Pehrsson i Bramstorp på våren 1933. Även den gången kom uppgörelsen överraskande, men den fick stor betydelse för den fortsatta utvecklingen i Sverige. Det svenska välfärdssamhället, folkhemmet, kunde byggas upp gemensamt av arbetarnas och böndernas politiska partier. Den framväxande fascismen kunde marginaliseras och demokratin stärkas och utvecklas. Med fortsatt blockpolitik kunde det ha gått mycket illa.
Är en kohandel möjlig även i vår tid? Lägger decemberuppgörelsen grunden för en sådan eller motverkar den breda uppgörelser? Fortsätt läsa