Bilden: Krisuppgörelsen 1933 innebar att den svenska demokratin stabiliserades och välfärdssamhället kunde byggas. Axel Pehrsson i Bramstorp och Per Albin Hansson var två modiga skåningar som satte landets intressen först.
I april 1917 – för 100 år sedan – var 
Sverige i en djup ekonomisk och politisk kris. Utanför landets gränser rasade första världskriget och matförsörjningen fungerade inte. Bröd- och mjölransoneringen var nere på 200 gram per person och dag om det ens gick att få efter att ha köat utanför affärerna. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, hade just tvingats bort och ersatts av en mer moderat högerpolitiker, Carl Swartz.
I min egen barndom minns jag hur min farfar Kalle talade om hur svårt det under kriget var att få fram mat till hans växande familj. Han arbetade då i gjuteriet på Huskvarna Vapenfabrik och bodde med sin familj i arbetarbostäderna nära fabriken. ”Men som tur var hade vi släktingar som var bönder i Skärstad som vi kunde få en del tillskott i form av potatis och annat från”, berättade farfar.
Våren 1917 präglades av hungerdemonstrationer runt om i Sverige, men också i omvärlden. I Västervik genomfördes en demonstration, ”en direkt aktion”, som vann genklang på många håll. I Östersund var det främst soldaterna vid regementena som protesterade mot den dåliga mat de fick livnära sig på. Stora delar av landet hotades av svält och på många håll höjdes krav på större brödransoner och billigare potatis. Desperationen var nära. Det sägs att kungen, Gustaf V, hade väskorna packade ifall han skulle tvingas fly.
tt uppgörelsen stärkte den ännu sköra demokratin och lade en stabil grund för folkhemmet, det svenska välfärdssamhället.
